rovdjurspolitik

Fru talman! Jörgen Johansson har frågat mig vad jag avser att göra för att skapa en rovdjurspolitik som uppfyller kravet på förtroende och delaktighet människor emellan samt vad jag avser att göra för att skapa ett förtroende inom rovdjurspolitiken mellan de skandinaviska länderna. Jag vill inledningsvis framhålla att det finns en stor acceptans för den svenska rovdjurspolitiken, även om det i vissa delar finns skiljaktiga åsikter. I en alldeles färsk intervjuundersökning utförd av Fjällmistra framgår att en majoritet är nöjd med den förvaltning som skett av rovdjuren efter riksdagens beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik. De mål som anges för de olika arterna och den förvaltning som ska ske ger en tydlighet som har väckt internationell uppmärksamhet. Sverige har därigenom visat hur vi långsiktigt ska kunna bevara arter som onekligen medför vissa problem. I Rovdjursutredningen, i regeringens proposition och i utskottets betänkande betonades på olika sätt vikten av delaktighet i rovdjurspolitiken. Som ett uttryck för det har varje län med fasta rovdjursstammar inrättat regionala rovdjursgrupper med bred representation. Genom grupperna har skapats ett forum för diskussioner och informationsutbyte. Grupperna bidrar till länsstyrelsernas arbete med rovdjuren på ett engagerat och konstruktivt sätt. En viktig uppgift i det regionala arbetet är att utarbeta regionala förvaltningsplaner. Vissa regioner har redan redovisat sina planer till Naturvårdsverket och övriga ska göra det under våren. Representanter från de regionala grupperna samlas också till gemensamma årliga möten. Ett sådant har helt nyligen avhållits här i Stockholm. I enlighet med beslutet om rovdjurspolitiken har även ett nationellt råd för rovdjursfrågor inrättats. I rådet ingår representanter för jägarna, samerna, markägarna, den ideella naturvården och statliga myndigheter. Rådet administreras av Naturvårdsverket. Min bedömning är att rådet har funnit arbetsformer som visar att rådet har en mycket viktig roll rörande förvaltningsfrågor i rovdjurspolitiken. I enlighet med vad som anges i propositionen kommer en utvärdering av rådets verksamhet att göras under 2005. Den skandinaviska vargstammen uppgår enligt de senaste inventeringsuppgifterna till ca 110 djur, där vissa individer rör sig över nationsgränsen. Vi vet också att stammen har en smal genetisk bas med en överhängande fara för inavelsproblem. Tillskott genom invandring av varg från andra stammar är troligen av stor vikt för den skandinaviska vargstammens långsiktiga överlevnad. Jag har nyligen till den norske miljöministern beklagat att Norge gett tillstånd till en omfattande vargjakt. Jakten har uppenbarligen redan resulterat i att två av tre vargflockar i Norge nu saknar något av de viktiga ledardjuren. Eftersom vi har ett gemensamt ansvar för den skandinaviska vargpopulationen är det angeläget att få i gång en konstruktiv dialog. I det brev som jag nyligen skrev till den norske miljöministern tog jag upp frågan om samrådsprocessen mellan våra länder kring förvaltningsfrågor för att rovdjuren långsiktigt ska finnas kvar på den skandinaviska halvön, vilket ju båda länderna har förbundit sig till både nationellt och internationellt.

Fru talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. Från Centerpartiets sida var vi mycket aktiva i debatten om den sammanhållna rovdjurspolitiken 2001. En av grundpelarna i vår modell var att rovdjurspolitiken skulle utformas utifrån ett skandinaviskt perspektiv. Det synsättet avvisades av statsrådets parti. Vi kan inte skapa en svensk rovdjurspolitik då exempelvis vargarna knappast tar hänsyn till en gränslinje mellan Sverige och Norge. Att då från regeringen hävda att Norge måste ta sitt ansvar för att den svenska vargen ska finnas kvar är som jag ser det något magstarkt. I stället tycker jag att vi har mycket att lära av den norska rovdjurspolitiken. Ett exempel är att lyssna till de människor som är berörda, alltså de som bor i vargland. Ett annat exempel är att tillåta jakt på varg. Ska vi kunna bedriva en målinriktad och aktiv rovdjurspolitik måste vi ha folket med oss, inte mot oss. Det är alltså en fråga om förtroende. I dag saknas det förtroendet mellan staten och viltvårdarna, och viltvårdare anser jag i det här sammanhanget att jägarna otvivelaktigt är. Den bild som statsrådet målar upp är inte, som jag ser det, en rättvisande bild. Bristen på förtroende visar sig i dag i en centralt styrd rovdjurspolitik. Det är till och med så att länsstyrelser klagar på den centrala styrningen och avsaknaden av verklighetsförankring i den rovdjurspolitik som bedrivs. Frågan är hur länge det här ska kunna fortgå. Jag tror att det är viktigt att vi åtminstone har samma verklighetsbild av hur läget är i dag. Jag såg det som ett hälsotecken när Naturvårdsverket i våras föreslog att § 28 i jaktförordningen skulle förändras. Men även det har tyvärr hamnat i en långbänk i regeringen som tydligen fortfarande pågår. I vargfrågan har jag noterat att även forskarna börjar fråga sig om det inte vore bra med en viss avskjutning av varg. Numerären kan minskas, och den genetiska tillförseln till stammen tillföras på annat sätt. De inser bristen i att inte ha folket med sig utan mot sig i de här frågorna. Jag var på en vargdebatt i Järnboås norr om Nora för några månader sedan. När jag kom dit möttes jag av en lokal som var fylld till bristningsgränsen. Folk gick alltså man ur huse för att följa den här diskussionen. Vreden var enorm över samhällets satsningar på varg i en bygd där Naturvårdsverkets helikoptrar ständigt cirklade över bygden, till enorma kostnader. Samtidigt skulle bygdens skola läggas ned för att det var ett underskott i samma storleksordning som några timmars helikopterflygning kostade. Folkets vrede på landsbygden är alltså inte enbart riktad mot vargen utan mot samhällets tendentiösa satsning på ett rovdjur som alltmer hatas i de här bygderna. De här signalerna måste vi faktiskt ta på allvar. Från Centerpartiet vill vi ha en biologisk mångfald. Vi vill värna alla arter, även vargen. Men det ska ske på ett rimligt sätt. Vi inser också vikten av att ha den folkliga förankringen i de här frågorna. Vi är helt klara över att vi inte kan vända folkgrupper mot varandra. I stället måste vi sträva mot samma mål om vi ska nå ett vettigt resultat. Vi har en gemensam vargstam i Skandinavien. Ett första steg bör därför vara att samordna rovdjurspolitiken med Norge och Finland. Jag är övertygad om att om statsrådet ger den öppningen har första steget tagits mot en sammanhållen rovdjurspolitik som kan accepteras av flertalet invånare här i landet.

Fru talman! Jag har velat delta i den här debatten därför att interpellanten riktar kritik mot miljöministern för att hon reagerat i en viktig miljöfråga. Om kritik ska riktas är det i så fall för att kritiken varit för svag. För mig som socialliberal är frågan om vårt ansvar för naturen en ideologisk fråga, där utgångspunkten är förvaltarskapstanken, alltså idén om att människan inte har rätt att förbruka naturmiljö utan ska förvalta den för kommande generationer - rätten att bruka men inte att förbruka. För oss är det viktigt att politiken handlar om att bevara och skydda den biologiska mångfalden. Det kan handla om att skydda skog och naturreservat. Det kan handla om att skydda de fyra orörda Norrlandsälvarna. Och det handlar också om att skydda de stora rovdjursarterna, björn, varg, lo, järv och kungsörn, från utrotning. Det mest brännande nu, och har så varit under lång tid, är frågan om vargen. Anledningen till det är delvis att det är vargen som löper störst risk att utrotas, men också att vargen kanske är det rovdjur som förorsakar störst rädsla hos människor. Att ett parti som säger sig vara intresserat av frågor som har med naturen och bevarandet av biologisk mångfald att göra å ena sidan säger att man vill bevara den biologiska mångfalden och å andra sidan att man vill tillåta jakt på varg går inte ihop. Det reagerar jag väldigt starkt mot. Det är därför jag deltar i den här debatten. Svaret från miljöministern är ett viktigt svar. Men jag tycker att kritiken mot Norge möjligen skulle kunna upprepas och då vara ännu starkare.

Fru talman! Minister Lena Sommestad använder ofta ord som delaktighet och tydlighet. De är bra ord som kan stå som rubrik för många av våra samhällsfrågor, inte minst på det här området, nämligen rovdjurspolitiken. Här är det otroligt viktigt att människor känner just delaktighet. Det gör man inte i dag. Den vanlige småbrukaren, den vanlige lille djurhållaren, känner sig inte delaktig i dagens rovdjurspolitik. Ibland skulle jag vilja säga att vi kanske för att kunna bruka vår gemensamma resurs som vi har fått till låns också måste ha några som verkligen både brukar jorden och ser till att ha tamdjur. Det finns inget motsatsförhållande mellan Centerpartiets åsikt när det gäller att vara aktsam om vår natur, när vi samtidigt deklarerar vad Jörgen Johansson så tydligt har framfört. Vargen har i Sverige de senaste åren väckt mycket starka känslor. Det är på grund av att den uppträder på ett onaturligt sätt. Den är inte längre naturligt rädd för människor. Den söker sig fram till gårdar och angriper tamdjuren "utan att be om lov", utan att man på något sätt kan se att vargen är skygg. Detta är inte bra. Det måste faktiskt bli en tydlighet i § 28. Den är inte tydlig i dag. Det finns ett tydligt exempel från mitt, Lena Sommestads och Harald Nordlunds hemlän, nämligen Gräsöbonden. Han blev friad i en domstol men fälld i den andra. Till och med Högsta domstolen säger att det måste bli en tydlighet så att det går att använda sig av paragrafen på ett liktydigt sätt. Vi vill inte på något sätt utrota rovdjuren, men vi vill ha en skärpning så att människor känner sig delaktiga. Det ska finnas en tydlighet. Man måste få möjlighet att jaga. Är man praktisk, ute i samhället, i skogarna i skogslänen, har direkt kontakt med bönderna och jägarna, kan man se att de är kloka människor. Om några brukar vår jord och är aktsamma om naturen är det den typen av yrkesutövare. Vi måste faktiskt lyssna på dem. De som är praktiska säger att om de får tillstånd att skjuta en varg i en flock skulle det naturliga uppträdandet komma tillbaka hos vargen. Vad skulle det vara för fel på om vi fick delaktighet och tydlighet? Människor är inte alltid så laglydiga. De skyddar hellre sina tamdjur. Vem skulle inte skydda sin egendom? Om du förlorar din egendom genom att en tjuv bryter sig in i din lägenhet, Harald Nordlund, skulle du inte skydda den egendomen på alla möjliga sätt? Men när det kommer en annan tjuv och angriper min egendom, kossorna och fåren, det som man lever på, då är det fel. Vad är logiken?

Fru talman! Tack, interpellanten, för ställd fråga. Jag tycker som kristdemokratisk politiker att det är positivt att det är så många som har förklarat sig nöjda med svensk rovdjurspolitik, som det har visat sig i undersökningen av Fjällmistra. Det är glädjande nog även så i Dalarna, där konflikterna kanske har varit svårast jämte konflikterna i Värmland om hur vi ska ha det med rovdjuren. Det är också kolossalt viktigt att beakta och se den minoritet som alltfort är ilsken och missnöjd och att söka dialog med den gruppen. Det finns mycket klokskap i bygderna, som flera talare har varit inne på, där man förstår att man måste ta ett ansvar för flora och fauna, inklusive för våra rovdjur, men samtidigt klara balansgången gentemot de invånare som är särskilt utsatta, till exempel jägare med hund, de som försöker hålla fäbodbruk i gång och tamboskap i övrigt. Vi kan alla vittna om flera tragedier vad gäller hur människor har förlorat sina hundar och tamdjur. Det är många gånger frågan om ett kärleksförhållande till djuren som bryts och med det också ett oerhört ingrepp i livsstil och även ekonomisk skada. Det kan inte nog betonas att vi har ett kollektivt ansvar för skadorna av rovdjur. För att uppnå förståelse måste folk få full ersättning för förlorade djur. Det finns fortfarande exempel på djurhållare i Dalarna som inte har fått full ersättning för förlorade djur eftersom de inte har kunnat hitta dem. Det gäller att för djurhållaren bevisa att han hade djuren, att de är förlorade och att det är rovdjurets fel. Annars får de inte ut sin ersättning. Även om det glädjande nog är många som är nöjda i undersökningen, har det visat sig att det finns betydande minoriteter som fortfarande är förbittrade över tillståndet i bygderna. Det finns också kommuner, till exempel Älvdalens kommun i Dalarna, där en majoritet begär att målet för vargstammen ska sänkas. De vill se färre vargar. Beträffande dialog och förståelse vill jag gärna lyfta fram ett positivt exempel på vad som kan göras. I Dalarna i Rättviks kommun tog Kristdemokraterna initiativ till en så kallad rovdjursberedning. Det betydde konkret - och har genomförts - att alla parter fick komma till tals i bygden. Det resulterade i sådant som att hela det politiska fältet samfällt har tagit avstånd från alla kriminella aktiviteter på området. Det gäller exempelvis att vargspårares bilar har punkterats. Den lokala naturvårdsföreningen och Rättviks jaktvårdskrets har börjat samarbeta i stället för att vara på var sin sida om en skyttegrav. Jag har inledningsvis följande frågor till ministern: Vilken förståelse kan ministern redovisa även för minoriteten i undersökningen som fortfarande har mycket svårt att svälja svensk rovdjurspolitik? Vad ytterligare är ministern beredd att göra för att skapa dialog och förståelse mellan samtliga parter i frågan om rovdjurspolitiken?

Fru talman! Låt mig börja med behovet av dialog. Det var ett utmärkt exempel som gavs här på hur dialog på lokal nivå kan gå till. Självklart känner vi en stor respekt för grupperna. Det var också därför som vi vidtog en lång rad åtgärder när vi fattade beslutet om den nya rovdjurspolitiken, till exempel att öka ersättningarna till dem som drabbas, öka det förebyggande arbetet med stängsling och annat, som också har visat sig ha god effekt. Man kan arbeta med rovdjursgrupperna, som jag tror kan utveckla sitt arbete ytterligare i lokalsamhällena och också satsa på information när det gäller de stora rovdjuren. Arbetet fortskrider och kommer att kräva tid. Vi har ett ansvar att medverka till att överbrygga konflikterna snarare än att förvärra dem genom skyttegravskrig. Det behövs legitimitet och förståelse för de villkor som finns för kreatursägare i glesbygden, men vi måste också, Jörgen Johansson, ta vår utgångspunkt i att det handlar om att bevara vargstammarna och andra rovdjursstammar. Vad krävs för att de långsiktigt ska finnas kvar i vår flora och fauna? Det är också en viktig utgångspunkt. Det finns problem att ständigt hävda att vi vill värna vargen och andra rovdjur, men vi vill samtidigt släppa de restriktioner som finns i den svåra situation vi befinner oss i med alltför få föryngringar av varg för att man som forskarna bedömer det ska kunna säkra bestånden. Jag är övertygad om att vi alla är eniga om att vi långsiktigt gärna vill ha mer av regional förvaltning. Vi vet att det är viktigt att ha en delaktighet, och vi vet att det fungerar mycket väl för de rovdjursarter där vi har fler och större populationer. Men det är inte så lätt i detta inledningsskede. Då måste vi ha en skarp kontroll om vi inte helt ska förlora dessa rovdjur. Jörgen Johanssons kritik mot mitt agerande när det gäller norsk rovdjurspolitik handlar om att han skulle vilja se en liknande politik. Vi har ett mål om 20 föryngringar i Sverige. I Norge har man ett mål om 3 föryngringar per år. Man har inte alls tagit hänsyn till den genetiska variationen när man nu har skjutit av varg, vilket är mycket allvarligt. Och man har inte samrått med Sverige när det gäller denna avskjutning, inte heller när det gäller den genetiska variationen av vargarna, vilket innebär att vi kan bli av med några vargar som är oerhört betydelsefulla för vår rovdjursförvaltning. Om vi har en större genetisk variation i vargstammen kan vi kanske också ha en mindre population än om vi inte har det. Vår bedömning är att vi har väldigt olika utgångspunkter. Vi har en ambition, och har alltid haft det, att samarbeta med Norge. Vi hade tidigare under 90-talet ett betydligt närmare samarbete som tyvärr inte har kunnat upprätthållas därför att Norge kring sekelskiftet valde att göra en väldigt stor avskjutning. Och vi kan inte bestämma vad Norge ska göra, och därmed kunde vi inte heller ha en gemensam politik. Men vi tar nya tag. Och jag tror att det finns en önskan om ett förbättrat samråd också från norsk sida. Det är jag övertygad om. Och efter den diskussion som vi nu har haft kring den senaste avskjutningen, som alltså har drabbat några vargar som är väldigt betydelsefulla för vargstammens överlevnad också ur genetisk synvinkel, vill vi försöka återkomma och förbättra samrådet med våra norska kolleger. Vi har också ett bra samarbete med Norge på flera områden, inte minst när det gäller forskningen. Det är därför min förhoppning att vi ska kunna lyckas med detta. Legitimitet är viktigt. Men vi kan inte heller glömma utgångspunkten: Vad krävs för att vi ska kunna värna vargen i svensk fauna? Och här har vi ett ansvar, utifrån internationella konventioner ett lika stort ansvar som andra regeringar i andra länder med stora rovdjur har.

Fru talman! Jag delar uppfattningen att ett beslut måste ha legitimitet. Jag anser inte att det här beslutet har den legitimitet som krävs. Den utredare som gjorde utredningen inför beslutet om den samordnade rovdjurspolitiken gjorde faktiskt ett bra arbete. Han framhöll diskussionen om legitimiteten och den lokala förankringen, alltså dialogen. Men tyvärr blev han överkörd vid beslutet i riksdagen. Hade man följt utredarens förslag hade det åtminstone varit någon rimlighet i detta. Numerären kan man diskutera. Forskarna är faktiskt inne på att det går att komplettera när det gäller den genetiska variationen genom att man tillför vargar med jämna mellanrum. Den stora fråga som aktualiserade min interpellation var vår regerings inhopp i den norska inrikespolitiken på detta område. Jag tycker att det är något underligt. Vi måste alla förstå att det är vilda djur som vi talar om och som inte följer en nationsgräns. En av de större debatterna i samband med att vi tog detta beslut gällde att vi skulle ha en skandinavisk rovdjurspolitik. Om vi hade haft det kanske vi hade fått rucka lite grann på vår inställning från både svenskt håll och norskt håll för att finna de goda lösningarna. Jag tror nämligen att alla inser att vi inte kan styra över andra länder och att vi inte kan styra över dessa rovdjur. Med andra ord: En förutsättning för att nå det goda resultatet är faktiskt att vi har en skandinavisk rovdjurspolitik, inte att vi låser in oss i skilda rum. Då går det helt snett. Vi har mycket tydligt sagt att vi värnar den biologiska mångfalden. Vi vill ha varg kvar, vi vill ha lo kvar och så vidare. Men det gäller också att se på numerären så att den är rimlig. Jag kan ta ett exempel som gäller lodjur. I mitt hemlän, Västmanlands län, konstaterar man att man kan ha 20-25 lodjur. Vi har enligt beräkningarna mer än 75 djur, vilket innebär att rådjuren i norra delen av Västmanland har försvunnit. De finns inte kvar. Det är inte något som är i samklang med den biologiska mångfald som vi eftersträvar. I och med att rådjuren har försvunnit börjar också lodjuren försvinna. Det märker vi genom de diskussioner som förs i Värmland. Det är där som de börjar finnas nu. De flyttar naturligtvis när man har utrotat den art som är den främsta matkällan. Förhoppningsvis kommer rådjuren tillbaka. Men frågan är om det är den här typen av rovdjurshållning som vi ska ha. Dialogen har framhållits. Dialogen är viktig. Och jag hoppas att vi kan få en aktiv rovdjurspolitik som inte kantrar, vilket jag anser att den nuvarande rovdjurspolitiken faktiskt har gjort. Dialogen måste stärkas. Och min förhoppning är att vi också kan få till stånd en skandinavisk rovdjurspolitik.

Fru talman! Med anledning av de diskussioner som vi har haft under lång tid i vårt land och som är viktiga menar jag att det inte är antalet djur som vi ska ägna våra diskussioner åt. Det är inte det som är det centrala, utan vi ska diskutera med varandra hur vi ska se till att bevara livskraftiga stammar. Och vem vet det? Jo, man vet väldigt mycket om vad det är som krävs. Och vi vet också att om vi skulle bete oss på samma sätt i Sverige som man gör i Norge så äventyrar vi överlevnaden för vargen. Kortsiktigt handlar det faktiskt om risker för en inavel hos vargen med de konsekvenser som det får. Jag blir väldigt bekymrad när jag hör centerpartisterna tala om dessa frågor. De säger: Vi vill inte utrota. Men vi vill tillåta avskjutning. Det är ingen konsekvent politik att säga att detta skulle vara en inrikespolitisk fråga för Norge som vi inte har rätt att lägga oss i. Men om jag minns rätt hörde jag i ett inledningsanförande här att vargen inte känner några nationsgränser. Detta är en angelägenhet för oss alla. Därför ska vi lägga oss i den dåliga och oansvariga politik som Norge för i denna fråga.

Fru talman! Tack statsrådet för förståelse för dessa betydande minoriteter som fortfarande har svårt att svälja svensk rovdjurspolitik. På temat konstruktiv dialog skulle jag vilja fortsätta och nämna exemplet från Dalarna där vår landshövding Ingrid Dahlberg för drygt ett år sedan tog initiativ till samarbetssamtal med jägare, oroliga djurhållare och övriga i länet om vad man skulle kunna göra för att få ned stridsyxorna och få mer av samarbete när det gäller rovdjurspolitiken. Resultatet blev att vår landshövding skrev till Naturvårdsverket med avsikten att Naturvårdsverket skulle gå oss till mötes i fråga om att bereda någon form av förslag gentemot regering och riksdag om en modifiering av 28 § i jaktförordningen så att den skulle mötas av större förståelse ute i bygderna. Det skrevs också om mer beslutanderätt till länsstyrelsenivåerna. Också tekniska förbättringar nämndes som radiomärkning av ledarvarg som skulle vara kopplad till en så kallad vargtelefon, det vill säga att en jägare med hund telefonledes skulle kunna ta reda på var vargen är och om den skulle kunna utgöra ett potentiellt hot mot hunden. Jag undrar om statsrådet skulle kunna ge något besked om var någonstans i byråkratkvarnarna som detta skrivande och beredande befinner sig och om det kommer någon form av modifiering, någon konkret förbättring eller något förslag till riksdagen. Jag vore tacksam för besked.

Fru talman! När det gäller 28 § och den diskussion som har förts är det mycket riktigt så att förslag har lämnats in. Ann-Christin Nykvist, vår jordbruksminister, hade alldeles nyligen en interpellationsdebatt om detta. Det är en fråga som bereds av Jordbruksdepartementet. Man har inväntat det domslut som gällde det så kallade Gräsöfallet. Där togs ju beslut i december. Det är alltså Jordbruksdepartementet som bereder frågan. Vi får återkomma när det gäller eventuella förslag till riksdagen. Jag vill dock påminna om att i den omfattande diskussion som fördes om 28 § när beslut om rovdjurspolitiken ursprungligen togs var det faktiskt rättssäkerhetsskäl som motiverade just den utformning som paragrafen fick. Det var de rättsliga instansernas synpunkter som ledde fram till detta. Det här är det viktigt att komma ihåg när vi nu ser att det är svårt och att man kan få olika utfall i olika instanser. Men det är ingenting som är unikt för den här typen av mål, utan det förekommer i alla möjliga typer av mål att olika instanser kan komma till olika utfall. Den frågan får vi alltså återkomma till. Det är, som sagt, Jordbruksdepartementet som bereder detta. Låt mig säga att detta med legitimiteten är oerhört viktigt, men det är också viktigt att vi tillsammans hjälps åt med att visa respekt för de beslut som fattats i Sveriges riksdag. Vi har nu fattat beslut om en rovdjurspolitik. Det är bra att vi har en debatt och en diskussion, och det är öppet för alla att vara med i denna och att driva på om man vill förändra den här politiken. Men vi måste också vara skarpa och tydliga i vår kritik mot grupper som undergräver den här politiken, till exempel genom illegal jakt som inte gör annat än fördärvar våra möjligheter att på sikt få en väl fungerande rovdjurspolitik med en bra medverkan i den lokala och den regionala förvaltningen. Det gäller till exempel också den här typen av möjligheter att veta var vargen finns. Det finns en önskan att kunna vara betydligt öppnare och att visa det och utveckla tekniska möjligheter. Men då måste vi också visa att grupper inte så att säga missutnyttjar den möjligheten att veta var vargen finns. Vi ser ju nu att vi, efter att ha fått en ny typ av sändare för vargarna, haft en mindre avskjutning av varg än vi hade för något år sedan med de sändare som då fanns och som det gick att lokalisera. Det här tycker jag är tänkvärt. Vi har alltså även ett ansvar för att både upprätthålla den här politiken och respektera den så länge det är den politik som gäller. När det gäller våra förvaltningsstrategier är det precis som Jörgen Johansson säger, att vi har en väldigt livaktig forskning. Vi lär oss ständigt nytt kring rovdjurspopulationerna och kan också ha anledning att se över förvaltningsstrategier. Våra myndigheter följer detta väldigt noga. Löpande presenteras nya forskningsresultat. Särskilt intressant är naturligtvis den kunskap vi nu får om den genetiska variationen. Som jag tidigare sagt är det just detta som gör att vi tycker att det är så viktigt att samråda så att vi också vet vad vi gör när vi tillåter skyddsjakt på varg. Det gör vi ju också i Sverige vid vissa tillfällen eller för andra länder, till exempel Norge, när jakt tillåts. Jag kan också konstatera att vi för några veckor sedan fick meddelande om att nya vargar kommit in över svensk gräns. Detta är väldigt hoppfullt. Vi har ställt oss mycket tveksamma till att vi skulle manipulera genom att flytta hit varg för att förbättra den genetiska variationen - det skulle vara ett väldigt kontroversiellt beslut. Vi har vår utgångspunkt i vår egen vargstam som finns här. Men vi lär oss, och vi vet att den genetiska variationen är, och kan bli, avgörande för hur vi ska hantera vår rovdjursförvaltning. Vi kommer att fortsatt följa forskningen och utveckla våra förvaltningsmetoder efter detta.

Fru talman! Jag vill betona att jag delar statsrådets uppfattning att illegal jakt ska bekämpas. Sådant kan vi inte på något sätt ställa oss bakom. Men samtidigt måste vi ha klart för oss att för att nå goda resultat i sådana här sammanhang fordras det en folklig förståelse. Tyvärr finns en sådan inte i dag. Vad gäller det som sker i Norge och det som Harald Nordlund tog upp hade vi ju en rätt stor debatt om den skandinaviska rovdjurspolitiken - en debatt där vi tog avstånd från att ta upp diskussionen med Norge och Finland, något som jag anser vara förödande om vi nu ska ha en gemensam politik. Eftersom vi har en gemensam vargstam borde vi också ha en gemensam politik. I den typen av dialog - det är nämligen en dialog också i det avseendet - är det också fråga om att både ge och ta. Jag är helt övertygad om att såväl Sverige som Norge hade vunnit på det. Kanske hade vi nått fram till det resultat som utredaren ville ha. Det tror jag var ett rätt så vettigt och rimligt förslag. Men nu nådde vi så att säga ingenstans, utan nu blir det ställningskrig mellan våra båda länder. Det är inte bra just eftersom vi har en gemensam vargstam. Jag återkommer igen till frågan om det inte är dags att ta ett initiativ och försöka få en uttalat skandinavisk rovdjurspolitik så att vi har samma inriktning. Jag är övertygad om att vi då kommer fram till ett resultat som är sådant att såväl värmlänningar som dalfolk och så vidare kan acceptera det här.

Fru talman! Jag menar att bilden inte är så ensidig som Jörgen Johansson hävdar när det gäller detta med att det inte finns någon folklig förståelse. Vi har en tudelad opinion i frågan - det är mycket tydligt - och jag hör båda sidorna. Det finns många som är mycket angelägna om att vi ska värna om den svenska vargstammen. Det tycker jag också är viktigt att komma ihåg. Samtidigt är vi naturligtvis medvetna om den snabba utveckling som varit. Vargen har varit borta från Sverige under en mycket lång tid och kommer nu tillbaka. Det är en besvärlig situation. Vi måste lära oss att leva under nya villkor och hantera lägen som kan vara besvärliga. Vi har stor respekt för och känner stor ödmjukhet inför att vi måste arbeta med det här och att det är svårt för många som ställs inför svåra situationer. När det gäller samarbetet med Norge har jag nu väldigt tydligt tagit initiativ till att vi ska förbättra vårt samråd. Jag kommer att träffa Norges miljöminister personligen redan nästa vecka. Då får vi tillfälle att diskutera de här frågorna. Jag tycker att det är ett viktigt första steg mot bakgrund av den väldigt olika syn vi har. Det är viktigt att vi samarbetar, och vi har ett gemensamt uppdrag - det har jag vid flera tillfällen understrukit - men vi har också internationella förpliktelser. Sverige ingår ju också i Europeiska unionen med unionens höga ambitioner när det gäller naturvård och rovdjurspolitik. Det innebär att vi inte kan kompromissa hur långt som helst därför att vi anser också att vi har ett ansvar när det gäller att uppfylla de internationella konventionerna. Här ser jag som miljöminister ut över världen, och jag ser många av mina kolleger - miljöministrar i bland annat Afrika och Asien - som har betydligt tuffare uppgifter när det gäller att bevara den biologiska mångfalden i länder där människor ofta inte ens har mat för dagen men där man ska försvara till exempel elefanternas eller lejonens överlevnad. Jag tycker att vi ska kunna klara det här i Sverige och hoppas att vi kan få ett bättre samråd med Norge och en större samsyn i framtiden.