Samernas sedvanerätt till vinterbete i skogslandet

Herr talman! Liselott Hagberg har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att reglera samernas urgamla sedvanerätt till vinterbete i skogslandet, vilka åtgärder jag avser att vidta för att undanröja grunderna för FN:s årliga kritik mot samernas alltmer trängda situation samt när jag avser att se till att Sverige undertecknar ILO:s mer än 15 år gamla konvention nr 169 om urfolkens och därmed samernas rättigheter. Alltsedan 1886 års renbeteslag har rätten till bete för ren vintertid begränsats till de områden där det finns sedvanerätt, urminnes hävd, till sådant bete. Man har i samband med tidigare utredningsarbete inför de olika renbeteslagarna försökt bedöma vinterbetesområdets omfattning. Omfattningen av vinterbetesmarkerna är emellertid, som Liselott Hagberg också anger i sin interpellation, föremål för domstolsprocesser. Det var bland annat mot denna bakgrund som regeringen den 24 januari 2002 tillsatte en gränsdragningskommission för renskötselområdet. Uppgifterna för denna kommission är framför allt att utreda omfattningen av den mark där renskötselrätt föreligger mot bakgrund av ILO- konventionen nr 169. Kommissionens arbete ska emellertid också syfta till att klarlägga omfattningen av vinterbetesmarkerna. Uppdrag ska redovisas i mitten av februari nästa år. Mellan 1990 och 1998 instämdes elva samebyar i sex olika processer. Därefter har några nya rättegångar inte inletts. Dessa processer kostar mycket pengar och skapar motsättningar mellan olika grupper av markutnyttjare. Det är min förhoppning att vi genom kommissionens arbete dels tydligare än i dag ska kunna geografiskt bestämma omfattningen av vinterbetesmarkerna, dels få klarlagt var renskötsel bedrivits mer intensivt och ostört från andra markutnyttjare. Detta arbete utgör ett viktigt underlag inför beslut om en svensk anslutning till ILO:s konvention nr 169. Domstolarna har konstaterat att det inte föreligger någon sedvanerätt till renbete utanför renbetesfjällen i Härjedalen. Regeringen har därför uppdragit åt Statens jordbruksverk, Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Jämtlands län att utreda förutsättningarna för att förhandlingar ska komma till stånd mellan berörda samebyar och de privata fastighetsägarna om upplåtelse av rätt till vinterbete för ren. Därigenom fortsätter det arbete som Bo Dockered på regeringens uppdrag påbörjade för att lösa frågan om samebyarnas behov av vinterbete. Regeringen tillsatte i april 2004 en särskild utredare med uppdrag att bland annat klarlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske. Utredaren ska också överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att samarbetet om jakten och fisket mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare ska kunna förbättras. Uppdraget kommer att redovisas i mitten av januari nästa år. Ett annat underlag i dessa frågor utgörs av den rennäringspolitiska kommittén som har utrett frågorna om ökat skydd mot inskränkningar i renskötselrätten (SOU 2001:101). Kommitténs betänkande har remissbehandlats och bereds nu i Regeringskansliet. Regeringen tar kritiken från olika internationella organ på stort allvar och arbetar för att hitta en hållbar lösning med målet att uppnå harmoni mellan etniska grupper och att samtidigt skydda ursprungsfolket samerna, deras kultur och identitet. Regeringen fattade i går beslut om en lagrådsremiss om ökat samiskt inflytande. I den föreslås att samerna ska få ökat inflytande i Sverige. Flera myndighetsuppgifter som i dag ligger på länsstyrelser och Jordbruksverket föreslås flytta över till Sametinget. Sametinget föreslås också få ansvar för de statliga medel som finns för att stödja rennäringen i Sverige. Jag menar att rennäringen är en betydelsefull del av den samiska kulturen och att det därför är lämpligt att huvudansvaret för rennäringsfrågorna ligger hos Sametinget. Själva propositionen kommer regeringen att överlämna till riksdagen i början av nästa år. Det jag redovisat visar att ett omfattande utredningsarbete nu går mot sitt slut. Regeringen kommer nu att ta fram ett underlag till dessa överväganden för att presentera för riksdagen.

Herr talman! Tack, sameministern, för svaret, även om jag hade önskat att svaret skulle ha varit lite tydligare. Det är betecknande för samepolitiken, enligt min uppfattning, att det har funnits otydlighet. Jag känner djup oro för den trängda situation som de svenska samerna befinner sig i. Frågan man måste ställa sig är om den någonsin har varit mer trängd än den är nu. Det är nämligen länge sedan som både regeringen och riksdagen slog fast att samerna är Sveriges ursprungsfolk och att rennäringen är grunden för den samiska kulturen. En förutsättning för rennäring är förstås att det finns tillgång till bete för renarna under såväl vinter- som sommarhalvåret. Därför tycker jag att det är bekymmersamt att tillgången till bete delvis ska vara beroende av utfallet i de rättsprocesser mellan markägare och samebyar som har avslutats och pågår. Jag tycker att det är upprörande att människor i vårt land, som är en respekterad rättsstat, hänvisas till långa, utdragna och kostsamma processer där utgången är oviss. Därför måste markfrågan få en lösning, och det med det snaraste. Jag anser att det nu börjar bli riktigt bråttom, för hela situationen har hamnat i ett slags vakuum. Det kändes faktiskt mer hoppfullt när jag blev invald i riksdagen för tre år sedan än det gör i dag, för 2003 uttalade regeringen i en skrivelse till riksdagen om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik att regeringen har som målsättning att ratificera ILO:s konvention nr 169 under innevarande mandatperiod. Men den frågan har skjutits på framtiden. I stället har det kommit till nya utredningar och utredningstider har förlängts. Samtidigt har Sverige kritiserats vid upprepade tillfällen av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och rasdiskriminering för den bristande politiken för samerna. Under tiden pågår, som sagt, processer mellan markägare och samebyar. De ligger uppradade som ett pärlband. Dels är det processer som är avslutade, dels processer som pågår där dom inte har fallit. Det finns ett stort mål där dom faller i slutet av januari. När vi alla tar del av nyheterna kan vi se att unga renskötare känner total uppgivenhet och avsaknad av tro på framtiden. Det finns till och med exempel på unga renskötare som har tagit sitt liv. På vissa håll har det inrättats krisgrupper med psykologstöd för att stödja dem som är på väg att ge upp. Om de unga ger upp, undrar jag vad den här näringen och det här folket har för framtid, eftersom bärare av kulturen är ju renskötseln och rennäringen. Nej, jag tycker att det krävs handlingskraft, mod och vilja. Jag hade faktiskt önskat att ministern tydligare skulle ha uttalat när ILO:s konvention 169 ska ratificeras. Nu är den, som sagt, skjuten på framtiden. Tidigare fanns det en tydligare vilja. När det gäller hur frågan om vinterbetet ska lösas och hur vi ska komma till rätta med den kritik som framförts av internationella organ tycker jag inte att det räcker att säga att ILO-konventionen ska ratificeras och att det är ofrånkomligt. Det tycker jag också, men det är inget klart besked. Att säga att en särskild utredare är tillsatt för att lösa den markkonflikt som finns i Härjedalen räcker inte heller och är inget stöd för dem som nu processar. Vidare heter det att kritiken tas på allvar av FN, men det måste finnas konkreta förslag om hur vi ska komma till rätta med det här. Den urbefolkningsdekad som jobbade i tio år pekade på just de här problemen. Egentligen har inte särskilt mycket hänt sedan dess, tycker jag. Nej, det krävs tydliga besked. Ministern hänvisade här till en lagrådsremiss. Det skulle vara väldigt intressant att få veta vad den innehåller. Ministern talar om ökat självstyre. Men vad innehåller lagrådsremissen? Innefattar den alla olika delar i de utredningar som har gjorts - det finns ju tre utredningar som inte har lett till någon proposition? Och på vilket sätt finns det en medverkan från samiskt håll och från de olika intressenterna i det förslag som nu kommer? Detta vore det intressant att få veta.

Herr talman! Jag kan väl säga att jag föredrar den svenska modellen framför den norska modellen vad gäller förhållningssättet till ILO och hur man ska anpassa regelsystem och lagar. Norrmännen har föredragit att skriva på och sedan anpassa lagarna till den ribba som krävs för att nå upp till ratificeringsgraden för att bli godkänd. Sverige har valt en annan modell, nämligen att utreda och se över vad som krävs för att sedan försöka åstadkomma förändringar i lagstiftningen. Det är rätt modell. Sett till bakgrunden är det så att Heurgren har utrett - år 1997 eller när det nu var - hur högt eller lågt ribban skulle ligga. Han konstaterade att Sverige inom i stort sett alla lagar och lagområden hade ett förhållningssätt till ursprungsbefolkningen, samerna, som var fullt godkänt utom när det gällde jakt och fiske liksom vinterbetet. I utredningen tog man dessutom upp detta med renbetesområdets omfattning. Det skulle jag vilja säga är kärnfrågan bland annat sett till vad det frågas om i interpellationen. Orsaken till de här processerna är ju oklarheter kring var betesrätten föreligger eller ej. Jag menar att man aldrig kan förändra regelsystemet förrän man vet området. Var har alltså samerna den här betesrätten - där eller där, eller inte? Det är det som är grunden. Enligt min mening måste detta fastställas innan justeringar görs i skogsvårdslag, rennäringslag med mera. Det här är bakgrunden till dessa processer. Från samebyns sida vet vi inte om man har rätt eller inte. Det är också vad hovrätten har fastställt vad gäller Härjedalen. Rennäringspolitiska kommittén kom fram till ett antal förslag om tillämpningen av ILO-konventionen. Detta med skogsbruket och de förändringar som föreslogs i utredningen vad gäller skogsvårdslagen är inget som jag ställer upp på. Här framgår att det inte är något nollsummespel mellan brukningsrätten, som är rennäringens rättigheter avseende den här marken, och äganderätten. Om begränsningar genomförs i skogsbrukandet blir det en kostnad och en inskränkning för den enskilde markägaren och i så fall en fördel för rennäringen. Jag tror inte att det är rätta sättet att gå till väga. Sedan har vi den andra delen. Vet vi med all säkerhet att den ribba som Heurgren utrett är den verkliga nivån för vad Sverige behöver göra för att nå upp till ratificeringskraven? Och om det är så att de förslag som har lagts fram i utredningen - jag tror att den kom år 2001 - är ungefär vad som svarar mot kravet på ratificering är jag inte beredd att ställa upp på det. Det blir alltför stora inskränkningar, och det kommer att kosta alltför mycket pengar för att nämnda nivå ska nås.

Herr talman! Jag ska i viss mån närma mig problematiken från ett annat håll. Med intresse har jag lyssnat på diskussionen här. Först måste vi konstatera att renskötseln har problem med lönsamheten. Kanske finns det också andra problem. Oavsett om vi ratificerar eller inte gör det handlar det om hur vi skapar en situation för oss som lever i de här trakterna. Det handlar om hur vi använder den mark vi har och om hur vi lever bredvid varandra. Jag vågar uttala mig i frågan eftersom jag lever mitt i Malå samebys verksamhetsområde och har mycket kontakter med människorna där. Jag har också mycket kontakt med andra näringar som kräver mark - skogsbruket, jordbruket och inte minst den näring som nu expanderar otroligt mycket, nämligen gruvnäringen. Jag har också kontakt med folk inom den testindustri som finns där uppe. Vidare har vi turismen samt en besöksnäring och ett rörligt friluftsliv. Alla är beroende av samma mark. Till detta kommer ett antal riksintressen som liksom ligger på varandra. Ibland är en del av de här riksintressena kanske motstående. Vad jag tycker är intressant är att fundera på hur vi agerar så att de olika näringarna kan verka och utvecklas parallellt - alltså så att de inte bekämpar varandra och inte skapar konflikter. För detta behövs det naturligtvis ett ramverk, en lagstiftning, som tydliggör. Man behöver också på olika sätt utveckla någon form av metod för att hantera frågan med tanke på de människor som lever, bor och verkar i de här områdena. Vi ska komma ihåg att rennäringen bedrivs på en otroligt stor yta i Sverige. Jag tror att det också behövs forskningsbaserade metoder för hur man kan komma fram i de här frågorna. Risker finns, och de är uppenbara. Jag tror att Liselott Hagberg berörde den saken. Vi skapar konflikter som blir kontraproduktiva. Vi tappar framdrift så att säga eftersom vi hänger oss åt ett icke konstruktivt arbete. Ibland är det nästan som att vi väntar på att någon uppifrån ska komma och tala om vad som är rätt och vad som är fel. Vi måste alltså hitta metoder för att åstadkomma detta. Därför tänkte jag i den här debatten komma med ett erbjudande till jordbruksministern om något som jag går och bär på. Det handlar om att låta Malå sameby tillsammans med andra näringar få utveckla och prova om det går att hitta metoder för att komma framåt i frågan. Sedan ett antal år finns det ett upparbetat nätverk där folk från de olika näringar som jag nämnt träffas, diskuterar, lyfter fram problematiken och försöker komma framåt. Detta finns väl dokumenterat. Jag inbjuder alltså ansvarig minister att på ort och ställe ta del av det arbete som pågår för att som en del i jobbet med de här frågorna kunna se att det faktiskt finns andra sätt än att gå via domstol.

Herr talman! Jag bor också i ett område där samerna har sin verksamhet. Jag bor i Härjedalen. Jag har följt de här frågorna nära under väldigt många år. Det är ingen tvekan om att samerna är vår ursprungsbefolkning oaktat vad olika domstolar säger. De lever tillsammans med andra befolkningsgrupper, och det handlar om att på något sätt klara ut detta och tillsammans kunna använda samma marker. Då handlar det om hänsyn, samarbete och försiktighet. Det handlar om mer samarbete och mindre motsättningar än vad vi har i dag. Jag blir lite konfunderad när Liselott Hagberg säger att ILO-konventionen bör ratificeras nu, precis som om den skulle vara en lösning på ett problem. Jag tror att ILO-konventionen ska ligga längst bak som en bekräftelse på en lång och nydanande lagstiftning. Den ska ligga sist och i princip bekräfta det vi har kommit fram till i annan lagstiftning. Eftersom utredningarna nu börjar bli klara, hoppas jag att det kanske ska kunna åstadkommas under nästa valperiod. En lagstiftning som har en stark folklig förankring är viktig när det gäller frågor som har lite grann av folkrättslig karaktär. Därför är det viktigt att tala med befolkningen som berörs och skapa förståelse. Det är viktigt att åstadkomma detta innan vi undertecknar en ILO-konvention som ska bekräfta samernas rättigheter i Sverige.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är en tillgång att ha ett ursprungsfolk. Jag håller med Liselott Hagberg om att rennäringen är en väldigt viktig del för att vi ska kunna värna den samiska kulturen och därigenom också värna vårt ursprungsfolk. Men redan inledning på den här debatten visar hur svårt det här är. Vi har redan hört olika uppfattningar från talarstolen om hur vi ska hantera de här frågorna. Låt mig börja med några sakupplysningar kring vinterbetet. Vi i Sverige är medvetna om att det är mycket svårt att exakt bestämma det här sedvanerättsområdet. Det har vi berört i olika propositioner, det har också varit uppe för bedömning i riksdagen. Även om vi har kunnat ringa in delar av län eller socknar, har vi också varit tvungna att lita till våra domstolar. Det är så vi kan fastställa var vi har den här sedvanerätten. Sedan har vi just nu en gränsdragningskommission som arbetar för att underlätta det här arbetet för framtiden. Det handlar om att kunna ringa in den yttre gränsen så att vi ska kunna säga att det är fullt klart att vi har sedvanerätt inom vissa områden för att minimera de här processerna. Men när vi det gäller åretruntmarkerna i Sverige har vi fastställt i lag var vi har renbete någonstans. Där har vi gått längre än Norge. Där har vi en tydlighet. Men vi har ett problem kring vinterbetet. Vi har nu ett antal domstolsavgöranden i Härjedalen. Utifrån dessa avgöranden har vi satt i gång en process för att kunna lösa konflikter. Det handlar om att kunna få ett avtal mellan markägare och samebyar för att det här ska fungera och för att vi ska utnyttja möjligheten till rennäring och också använda marken på annat sätt, framför allt för skogsbruk. För att hjälpa till har vi nu ett arbete som innefattar Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och länsstyrelserna. En väldigt viktig del i detta är att ringa in vad som är ett skäligt arrende för ett renbete för att sedan kunna gå vidare. Sedan har vi ett antal problem kring rättegångskostnader, arrendekostnader och skogsskador. Dem ska vi hantera nu när vi också får de resultat som jag räknar med att få i början av året, från det som är på gång i Härjedalen. Sedan har vi ett tämligen omfattande arbete med Gränsdragningskommissionen, Jakt- och fiskeutredningen och en nordisk samekonvention. Alla de här tre delarna har vi just nu på bordet. Jag är en ivrig person och vill gärna komma till beslut väldigt fort, men vi måste också ha hållbara beslut. Därför har jag fått acceptera att det är förnuftigt att skynda långsamt när det gäller ratificeringen av ILO-konventionen. Vi måste ha det här underlaget för att få de hållbara lösningarna. Jag tackar Lennart Gustavsson för inbjudan att också kunna ha Malå som en modell för hur vi kan lösa konflikter. Regeringen har ju jobbat med detta tidigare i samband med den informationssatsning som vi gjorde om samer. Det var en 20-miljonerssatsning där vi också hade ett särskilt projekt där LRF Skogsägarna var inblandade. Namnet på det här projektet var Fred i skogen, och det är ju precis det vi är ute efter, att lösa konflikter och att också förebygga konflikter.

Herr talman! När det gäller vårt ursprungsfolk och rennäringen som basen för hela samekulturen är jag och sameministern överens. Men sedan skiljer sig uppfattningarna något. Ministern pratar också om att man kan höra här i kammaren att det finns olika uppfattning när det gäller ILO-konventionen 169. Men jag vet också hur ett majoritetsförhållande skulle kunna se ut om viljan fanns och var tydlig. Det skulle säkert gå att bilda en majoritet här i riksdagen för en ratificering av ILO-konventionen 169. Jag måste säga att jag blir väldigt bekymrad över det Rune Berglund säger. Det är bra med klara och tydliga besked, men det är klart att det reser frågor hos mig. Jag undrar hur ministern ser på Rune Berglunds klara och tydliga syn att ILO-konventionen 169 ska ligga allra sist. Vi har ju ratificerat andra konventioner här i riksdagen innan svar har funnits på alla frågor. Det är ju en tydlig viljeinriktning om vi skulle ratificera ILO-konventionen 169, men här finns det en avvaktan. Det beror på att det finns konflikter. Men en lösning på en konflikt underlättas inte av att man låter bli att fatta tydliga beslut. Det måste ju vara bättre att fatta tydliga beslut så att det står klart vad man vill än att fatta icke-beslut, om man säger så. Sedan pratar ministern också om sedvanerätten och att det är domstolarnas sak att bestämma. Domstolarna fattar ju sina beslut utifrån den lagstiftning som finns, vilka beslut som fattas i den här kammaren och vilka förslag som kommer från regeringen. Finns det en tydlig vilja från regeringens sida kan riksdagen fatta beslut som underlättar för domstolarna att fatta beslut. I Norge, som har ratificerat ILO-konventionen 169, har man hanterat den här frågan så att man efter ett antal processer har vänt på hela ordningen. I stället för att det är samebyarna, som ju stäms av markägare, som ska bevisa huruvida de har varit på marker eller inte under en lång följd av år, 90-100år, är det ett motsatt bevisförhållande där det är markägare som ska visa att där har det inte funnits renar som har betat. Sedan skulle man kunna ha en lång utläggning om hela den här processen där det är många små markägare, i vissa fall flera hundratal, som stämmer in en sameby. Där är det samebyarna som ska bevisa att man har funnits på varje litet enskilt område under 90-100 år, och så fungerar ju inte den här näringen. Man söker sig ju till de platser där det är möjligt att beta renarna. Det är inte säkert att det är precis den där lilla fläcken på kartan varje år. Men om man ser det i ett större perspektiv och ser på ett helt område har man funnits där under en längre tid. Det finns många frågor och frågetecken här. Då tycker ministern att man ska skynda långsamt, och det är just det jag känner oro för. Jag ser det som ett hot mot hela näringen. Jag tycker att det är mer bråttom än så. Jag är oroad för vad som kommer att hända med samekulturen och med en näring som är hotad. Det finns en uppgivenhet hos de unga som är på väg att gå in i den här näringen. Sedan har jag inte fått något svar på en tydlig fråga jag ställde. Det gäller det som regeringen fattade beslut om häromdagen om ökat självstyre. Vad innefattar den här propositionen, och på vilket vis har berörda, samiska organisationer och andra, varit inkopplade i arbetet med propositionen? Om det gäller ett ökat självstyre är det ju viktigt att de som ska få det ökade självstyret också har haft möjlighet att säga sin mening om det hela.

Herr talman! Kärnfrågan gäller ju ratificeringen. Med anledning av ministerns svar skulle jag vilja ha svar på ett par frågor. Den ena gäller Gränsdragningskommissionen. Den torde, om jag minns rätt, leverera ett svar någon gång i början av nästa år. Det är säkert så att det finns markägare och samebyar som har synpunkter på det här. Jag är av den uppfattningen att när det här förslaget kommer måste man från de olika intressenternas håll få chansen att pröva det här, kanske ända upp i domstol. Men när väl hela den här processen är avklarad, först kommissionens förslag och sedan att markägare och samebyar får pröva det här - om det tar ett halvår eller tio år vet vi inte - då är det fastlagt, och då menar jag att frågan om domstol hit och domstol dit är förpassad ur verkligheten. Då har man fixat det här området så att bägge de här näringarna vet vad som gäller: Här är det brukningsrätt, och där är det inte det. Den andra frågan gäller det som absolut är det centrala, och det som är det svåraste, nämligen: Vilka begränsningar är ministern beredd att lägga på skogsbruket för att nå upp till den här nivån för ratificering? I utredningsförslaget från Rennäringspolitiska kommittén ligger det ju ett antal konkreta förslag som minskar möjligheterna för den enskilde skogsägaren att bruka sin mark. Min enkla fråga till ministern är: Är ministen beredd att biträda de här förslagen som de ser ut för att Sverige ska kunna ratificera? Det är den andra kärnfrågan.

Herr talman! Jag försökte anlägga ett perspektiv som skulle göra att vi kommer nära den verklighet det handlar om. Just nu är det på väg att bli lite onödiga konflikter. Det blir en dålig stämning, och man hör uttalanden som man kanske inte borde höra. Det finns en anledning att skynda långsamt, men det finns också en anledning att visa att man har idéer och synpunkter och kanske inte bara avvakta utredningar. Jag tror att vi måste kunna visa exempel på hur vi faktiskt försöker komma framåt i de här frågorna. Det pratas många gånger om "bägge näringarna", och då syftar man på skogsbruket och rennäringen, men jag vidhåller att det utifrån ett markanvändningsperspektiv finns en mängd olika intressenter. Naturligtvis är skogsbruket otroligt viktigt, men utifrån den erfarenhet jag själv har gäller det skogsägare, både storskogsbruket och privatskogsbruket, jordbruket är representerat liksom gruvnäringen, turism och friluftsliv är företrätt och det finns företrädare för den framväxande testindustrin. När de samlas och diskuterar med representanter för en eller flera samebyar uppstår i alla fall en konstruktiv dialog där man faktiskt kan mötas. Många gånger är det på det sättet att man talar i grupper som är ensidigt sammansatta och försöker lösa problemen. Men vi kommer aldrig att kunna lösa de här problemen om vi inte skapar en dialog mellan de här grupperna. Därför upprepar jag mitt erbjudande till sameministern: Kom ut till verkligheten i Malå, så ska vi visa att det finns möjligheter att komma fram!

Herr talman! Det gäller att skapa förtroende och samarbete. Det är på det sättet som de olika näringarna i de här områdena kan verka effektivt och bra. Liselott Hagberg vill gå en annan väg. Hon vill använda piskan. Bilda majoritet, säger hon. Här ska fattas tydliga beslut. Det tror inte jag är rätt väg i de här frågorna. Den erfarenhet som jag har sedan 20 år tillbaka säger mig att det är en väg som inte är särskilt framkomlig om det är så att man vill skapa det här förtroendet och det här samarbetet. Den förhandlingsprocess som nu pågår i Härjedalen är väldigt bra. Jag hoppas att den kommer till ett läge som skapar förtroende mellan parterna och att man kommer fram till en överenskommelse som också skulle kunna tjäna som mall för andra områden i Sverige som har samma typ av problem. Samerna är otroligt viktiga. De bor i glesbygden. Deras barn går i våra skolor. De handlar i våra affärer. De är stora konsumenter på våra bensinmackar. Därför är det en viktig befolkning för glesbygden. Därför tror jag att vi måste hitta ett sätt att arbeta med detta. Hela arbetssättet måste gå ut på att vi ska komma överens innan vi ratificerar ILO-konventionen.

Herr talman! Vi har ett särskilt ansvar för vår ursprungsbefolkning, och vi har ett ansvar för att den samiska kulturen och det samiska samfundslivet kan utvecklas på ett positivt sätt. Sedan har vi uppenbarligen lite olika uppfattningar om hur vi ska gå fram för att vara framgångsrika i vårt arbete med att värna den samiska kulturen. Jag ska ge Liselott Hagberg svar på frågan om vad den kommande propositionen kommer att innehålla när det gäller ökat samiskt inflytande. Sametinget är ju både en parlamentarisk församling och en myndighet, och en ganska ung myndighet. Vi har arbetat på att effektivisera Sametinget, och nu tar vi ytterligare ett steg och lägger över uppgifter som rör samiska angelägenheter kopplade till rennäringen på Sametinget. Det är sådant som rör registrering av sameby, byområden, medlemskap, renmärkesregister, och att Sametinget ska bli central förvaltningsmyndighet för rennäringen och hantera de anslag som vi har för att främja rennäringen och andra uppgifter. Det är alltså den typen av frågor som läggs över på Sametinget, i en mängd som vi bedömer att Sametinget som myndighet nu kan hantera. Men i och med det har vi inte lagt över allt vad vi vill lägga över på Sametinget. Alla de frågor som berördes i den rennäringspolitiska utredningen har inte lagts där. Det här har gjorts i nära dialog med Sametinget och de partier som finns i Sametinget. Jag har haft personligt möte, och vi har också haft dem med i beredningsprocessen. När det gäller ILO 169 menar jag att när vi tar beslut så ska vi inte bara ta det utan att ha bestämt att det också betyder någonting för samerna. Det måste vara ett innehåll för att det ska vara någonting som inte skapar nya konflikter. Det är därför jag har fått acceptera att vi inte har varit beredda under den här mandatperioden att lägga fram en proposition för riksdagen. Vi måste ha ett hållbart system. Vi har några pusselbitar kvar som inte är på plats. Det gäller Gränsdragningskommissionen och Jakt- och fiskeutredningen, och jag tror också att vi ska titta på det förslag till nordisk samekonvention som nu har lagts på bordet. Vi kommer att under våren ha de här dokumenten tillgängliga och börja beredningen. När det gäller omvänd bevisregel och sedvanerätten är det system som finns i Norge intressant. Men det är komplicerat, och man behöver nog titta på det några gånger innan man kan säga om det även skulle kunna fungera hos oss. Vi måste dock ha utredningarna på plats innan vi kan titta på en sådan fråga för att se vad det skulle betyda för svenska förhållanden. Beträffande frågan om begränsningar för skogsbruket kan jag inte ge några klara besked om det i dag, utan det måste vi se på i sitt sammanhang när vi fått de olika förslagen. Det är klart att det handlar om både att kunna ha en hänsynsregel och att kunna göra bedömningar kring de intrång som ju helt klart sker i skogsbruket. Nu hanterar vi detta i samband med konflikterna i Härjedalen där vi låter Skogsstyrelsen särskilt värdera vad ett sådant renbete är värt och även se på de eventuella skador som kan uppkomma och hur dessa ska hanteras. Det är frågor som vi har kvar, och jag är inte beredd att svara på dem här i dag.

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret på mina frågor. Det var ett förtydligande om vad som kommer i den proposition som vi väntar på. Jag är glad att ministern har ett mer nyanserat sätt att uttrycka sig än Rune Berglund, och jag skulle önska att det fördes en tät dialog mellan Regeringskansliet och s-gruppen i riksdagen. Rune Berglund säger att jag vill använda piska för att bilda majoritet, men då tror jag att han missuppfattat det hela. År 2000 införde vi alltså ett nytt politikområde som handlar om nationella minoriteter. Om vi vill något med det beslut som fattades, och de ramkonventioner och annat som vi skrivit under när det gäller skyddet av nationella minoriteter och minoritetsspråken, måste det också få ett verkligt innehåll. Sedan sade Rune Berglund att våra samer är viktiga. Våra samer - vad är det för syn på människor? Är det en grupp människor som tillhör några andra? Jag blir mycket förvånad, måste jag säga, över ett sådant sätt att uttrycka sig. Det krävs nog en dialog mellan företrädare för regeringen och s-gruppen i riksdagen, för här har man missuppfattat stora delar av den nationella minoritetspolitiken. Jag ser de nationella minoriteterna och samerna som ett nationellt intresse. Det är inte en fråga om motsättningar mellan grupper i norra Sverige. Det har vi också visat genom de beslut vi tidigare fattat. Alla vet att det var de nationella intressena som historiskt sett gjorde att samerna bit för bit trängdes undan. Situationen är likadan i dag. Det är nationella intressen som tränger undan samerna. Nu har vi i riksdagen lyft upp de nationella minoriteterna som ett nationellt intresse. Då är det viktigt att också fatta beslut som underlättar för samerna och den samiska kulturen, där renskötseln är en viktig del. Det är viktigt att detta kommer fram och att vi löser de problem som måste lösas för att det inte ska vara en kultur som vi hänvisar till i historieböckerna men inte kan ta del av i verkligheten.

Herr talman! Samerna är vårt ursprungsfolk, och jag delar synen att vi har ett nationellt intresse att värna vårt ursprungsfolk och den samiska kulturen. Men om vi ska bli framgångsrika när vi vidtar åtgärder för att, som vi nu talar om, främja rennäringen, och då särskilt vinterbetet, måste besluten ha legitimitet inte bara hos samerna utan även hos andra berörda. Det är det som vi på ett ansvarsfullt sätt måste hantera. Jag har nu ett antal gånger påtalat att jag kommer att få viktiga pusselbitar i början av nästa år. Vi har Gränsdragningskommissionen, Jakt- och fiskerättsutredningen, den rennäringspolitiska utredningen - de delar som är kvar att hantera - och vi har Heurgrens utredning samt även en samekonvention. Jag menar att det finns ett brett underlag. Det är berett enligt konstens alla regler och kommer att föreligga i början av nästa mandatperiod. Då är det dags att vidta åtgärder.