Situationen på bostadsmarknaden för unga och studenter

Fru talman! Jan Lindholm har frågat mig vad jag avser att göra för att komma till rätta med den allvarliga bostadsbristen i landet, för att förbättra situationen för unga och studenter på bostadsmarknaden, inte minst i storstadsområdena, och om jag avser att vidta någon åtgärd med anledning av den av honom redovisade höjningen av hyresnivåerna under de två första månaderna av den nya lagens tillämpning. Jan Lindholm har ställt sina frågor med anledning av de uppgifter om höga hyror på andrahandsmarknaden som publicerats i medierna. Den nya lagstiftningen om vilken hyra som privatpersoner får ta ut antas vara orsak till att andrahandshyrorna har ökat. Naturligtvis är bostadsbristen ett bekymmer. Det är ett inte okänt faktum att Sverige under 20 års tid har byggt mindre än hälften så många bostäder som våra nordiska grannländer per capita. Även om situationen ser olika ut runt om i landet finns det obestridligen ett sedan länge upparbetat underskott på bostäder i storstäderna och andra tillväxtregioner. Detta gör att både unga och de som flyttar till dessa regioner, till exempel studenter, har svårt att få tag på en bostad. Det hämmar rörligheten på arbetsmarknaden och är ett hot mot tillväxten. Detta är något som regeringen vill ändra på. Avsikten med de förslag som regeringen lämnade i budgetpropositionen 2013, av vilka riksdagen beslutade om flertalet, var att förbättra utnyttjandet av det befintliga beståndet genom att öka utbudet av boendetillfällen. För en privatperson är det en stor sak att hyra ut sin egen bostad till en okänd person. Att då kunna ta ut en hyra som ger kostnadstäckning är både rimligt och nödvändigt. Den nya lagstiftningen minskar också osäkerheten för den som hyr genom att den avtalade hyran inte långt senare kan sänkas retroaktivt. Jan Lindholm pekar på hyreshöjningarna. De uppgifter som finns visar dock att förändringarna i de i annonserna begärda hyrorna varierar. Högst är de i Stockholms innerstad och för rum och för lägenheter på två rum och kök, och de är betydligt lägre för andra lägenhetsstorlekar. Samtidigt ska siffrorna tolkas med försiktighet. Uppgifterna gäller årets första kvartal och de nya reglerna trädde i kraft så sent som den 1 februari i år. Som framgått av uppgifterna i medierna har visserligen de hyror som begärts i annonser om privatbostadsuthyrning ökat, men det säger inget om vilka hyror som man faktiskt avtalat om eller vilka hyror som man avtalade om före reformen. Något som Jan Lindholm väljer att bortse ifrån, och som var själva avsikten med lagändringarna, är den stora utbudsökningen som skett. Den källa som Jan Lindholm hänvisar till uppger att antalet utannonserade bostäder har ökat med över 20 procent i Stockholms län. Ska vi tro på uppgifterna om hyrorna måste vi rimligtvis också sätta tilltro till uppgifterna om antalet boendetillfällen som annonserats. Om det dessutom hade blivit lättare för en bostadsrättshavare att, som regeringen föreslog, få tillstånd att hyra ut sin bostad hade troligen ännu fler bostäder erbjudits de bostadssökande. Med ett större utbud hade troligen hyreshöjningarna dämpats. Självklart är inte andrahandsmarknaden avsedd att vara lösningen på problemen på bostadsmarknaden. Det har den aldrig varit. Men i det läge vi står i, en situation som byggts upp under en lång följd av år, är det en inte oviktig pusselbit. Avslutningsvis vill jag därför, som svar på Jan Lindholms tre frågor, upprepa att regeringen arbetar målmedvetet med att vända på varje sten för att skapa bättre förutsättningar för byggande av bostäder, vilket har störst betydelse för storstadsregionerna och för unga och studerande. Att, så som Jan Lindholm vill, föreslå förändringar baserade på begränsade uppgifter om de två första månaderna efter det att den nya lagen trädde i kraft är inte aktuellt. Regeringens och min uppgift är att arbeta för att långsiktigt reparera en dysfunktionell bostadsmarknad med stora strukturella problem. Det görs bäst genom ett tålmodigt, träget arbete på många olika områden, inte genom att bedriva kvartalspolitik.

Fru talman! Svaret på mina frågor om problemet med de snabbt ökande hyresnivåerna och bristen på bostäder blev väldigt tunt. Man kan till och med hävda att svaret som vanligt uteblev. Om man ska vara snäll mot ministern kan man naturligtvis hitta ett svagt litet försök till svar. Ministern säger exempelvis att regeringen målmedvetet arbetar med att vända på varje sten för att underlätta byggandet av fler bostäder. Det är faktiskt det mest konkreta man kan hitta i svaret. I övrigt använder ministern sin talartid till att beskriva den av oss alla redan väl kända situationen på bostadsmarknaden. Fru talman! Så här långt har alltså sex och ett halvt år av stenbaxande inte varit särskilt framgångsrikt, åtminstone inte ur en bostadssökandes synvinkel. Däremot har det varit en lysande tid för fastighetsägarna. Sedan allianspartierna tog över makten hösten 2006 har hyresfastigheterna i landet ökat i värde i en aldrig tidigare skådad takt enligt senaste numret av tidningen Dagens Samhälle. Enligt traditionella ekonomiska teorier ska de som producerar någonting dras till en lönsam marknad. Jag tror inte att det finns särskilt många alternativa placeringar av kapital som har varit så lönsamma de senaste 30 åren, och i synnerhet inte under de senaste sex åren med alliansstyre, som investeringar i hyresfastigheter. Trots det byggs det mycket marginellt. Fru talman! Av det kan man dra slutsatsen att bostadsmarknaden inte fungerar så som ekonomerna utgår från att en marknad ska fungera. När vi nu ser att regeringens senaste förändring har fått förväntad effekt med kraftigt höjda hyror för andrahandshyresgäster blir det återigen tydligt att bostadsmarknaden inte fungerar så som ekonomerna antar. Om man ska få fart på bostadsbyggandet och lösa problemet med skenande hyresnivåer menar jag att man måste analysera varför bostadsmarknaden inte fungerar som en vanlig marknad och anpassa de politiska ingreppen efter den verkligheten och det resultat man får av en sådan analys. Att bygga bostadspolitik på teorier som gång på gång visar sig felaktiga är ingen framgångsrik väg. Det finns ett antal mycket starka intressen för att bostadsbristen ska bestå som jag menar att ministern helt bortser ifrån. Ett sådant exempel är att de borgerliga politikerna här i Stockholm nyligen lyfte ut 3,3 miljarder från sina kommunala fastighetsbolag. Det är pengar som skulle ha kunnat användas till att bygga nya hyresrätter, men det är inte på långa vägar lika lönsamt som att behålla de långa bostadsköerna som är grunden till de höga hyresnivåerna. Ett annat starkt intresse som bromsar bostadsbyggandet är bankerna. Vi har sett vad som har hänt runt om i världen när de uppblåsta fastighetsvärdena har imploderat, till exempel i USA, Grekland och Spanien. Varför ska man då bygga, kan man undra. Ett annat särintresse är kommunalpolitikerna. Vill man bli återvald vill man inte stöta sig med dem som äger bostadsrätter och villor i den egna kommunen. Vilken politiker som sätter i gång ett ordentligt byggande så att värdena på villor och bostadsrätter sjunker med 15 procent blir återvald. Det är alltså inte så enkelt. Fru talman! Jag skulle vilja ha svar på mina frågor.

Herr talman! Det känns bra att vara tillbaka i kammaren så här två timmar senare och försöka komma fram till vad det var man skulle säga. Jag vill också säga välkomna till er som sitter uppe på läktaren. Vi debatterar alltså en interpellation om studentbostäder. Att det i stort sett råder brist på studentbostäder i hela landet är ingen nyhet. Framför allt är det stora brister i våra storstäder där man får vänta i flera år, till exempel i mer än fyra år, och då är man ofta klar med sina studier. Många studenter frågar sig därför: Var ska man bo den dag man ska börja studera? Jag funderar på om Alliansen förstår vad deras politik leder till eller ej. Många gånger kan man nästan tycka synd om Alliansen eftersom de verkar helt off när resultatet av den förda politiken visar sig. Med andra ord: När verkligheten kommer i kapp vet man knappt vilket ben man ska stå på, och man tvingas backa gång efter gång. Om ministern tycker att bostadsfrågan är viktig, och det förmodar jag att han tycker eftersom han är bostadsminister, är det dags att släppa sargen och komma in i matchen. Det är dags att börja ta ansvar för den förda politiken. Vi kan ta Stockholm som exempel. Där lovade Alliansen 4 400 studentbostäder. Nu har man dragit ned det med ungefär 400 till 4 000, för man inser att det i stort sett är kört. Men man har hitintills sedan 2010 enbart byggt 200 - och då tar jag i - studentbostäder i hela regionen. Vad gör bostadsministern? Ingenting. Den förre bostadsministern, Mats Odell, som är partikamrat med den nuvarande ministern, sade kort efter sitt tillträde: Vi har ju inget lastbilsdepartement för lastbilsfrågor eller någon lastbilsminister. Varför skulle vi ha ett departement för bostäder? Det säger någonting om Alliansens syn på bostadsfrågan. Det säger någonting om Alliansens syn på bostaden som en kommersiell vara, vilken vara som helst. Alliansens bostadspolitik har havererat totalt sedan 2006. Byggandet står i stort sett stilla, framför allt när det gäller mindre lägenheter. Mats Odell sade en annan sak också: Jag och min fru har köpt varsin lägenhet till våra barn. Det kan väl alla föräldrar göra. Då är min första fråga till den nuvarande ministern: Tycker du som din partikamrat, med tanke på att det inte pågår så mycket arbete på den fronten? Jag får ofta frågor kring studiemedel, om det är tillräckligt högt och så vidare, och man kan debattera på vilken nivå det ska ligga. Men vi är på väg att få ett högskolelandskap där det inte längre är betygen som styr var man ska studera, utan det är beroende på vilka föräldrar man har. Såvitt jag vet väljer ingen föräldrar, och man väljer inte vilken tjocklek på plånboken föräldrarna ska ha. Det innebär att i dag spelar betygen knappt någon roll. Vi är på väg att få en situation i Sverige där det inte är betygen som bestämmer var man ska studera utan om föräldrarna kan köpa en lägenhet eller inte. Jag tycker att det här är helt fel. Frågan från mig till ministern är därför: Är det rimligt att vi har studenter och andra unga som inte kan få tag på bostäder? Det enda som ministern kommer med är att det har varit jobbigt i 20 år och Alliansen har styrt i sju år, men snart händer det någonting. När är snart, och vad är det som ska hända? Vad säger du till de studenter som ska söka bostad till hösten?

Herr talman! Jag vill börja med diskussionen om andrahandsuthyrning. Regeringens strategi är som sagt att vända på alla stenar för att skapa ett långsiktigt högre bostadsbyggande. Det innebär att vi bland annat måste nyttja befintliga bostäder på ett effektivare sätt. Vi vet att det finns många tomma lägenheter och många ytor som inte används på ett bra sätt. Därför har vi på flera olika sätt underlättat andrahandsuthyrningen. Ett sätt är att höja den skattefria gränsen för att hyra ut en del av sin privatbostad. Den gränsen var på 4 000 kronor när Socialdemokraterna styrde. Nu är den på 40 000 kronor. Det är klart att det märks för de studentbostadssamordnare på högskolorna som ringer runt till privatpersoner och frågar om de har möjlighet att hyra ut delar av sina hus till studenter. Svaret är i dag i högre grad ja. Man kan få fler som vill ställa upp på de villkoren. Ett annat sätt är att skapa ett bättre regelverk för att hyra ut exempelvis en bostadsrätt. Där hade vi ett mer radikalt förslag som tyvärr socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister röstade emot. Men en del av förslagen gick igenom. Vi ser att en del effekter börjar uppträda redan nu. Vi ska inte vara för snabba med att dra några slutsatser, men det som påstås, att hyrorna har gått upp för andrahandsboenden, ska jämföras med att vi har fått 30 procent fler lägenheter till utannonsering i exempelvis Stockholms innerstad. Vi ska följa den här utvecklingen och se vad den leder till, men indikationerna tyder på att vi har fått fler lägenheter som gör det möjligt för människor att få tag på en bostad när man exempelvis flyttar till Stockholm och vill hitta någonstans att bo. Det kanske inte är en bostad som man tänker sig att bo i långsiktigt, men man får i alla fall en bostad medan man letar efter det mer permanenta boendet. När det gäller studentbostadssituationen i stort vill jag påstå att den självklart inte är bra. Det byggs för lite studentbostäder. Men lösningen på detta problem är att vi ska skapa goda förutsättningar att bygga billiga ungdoms- och studentbostäder, inte att krångla till regelverken och sedan kasta in skattebetalarnas pengar för att sedan krångla till regelverken ytterligare och kasta in skattebetalarnas pengar för att kompensera ytterligare. Det är den politiken som har förts tidigare. Vi försöker vända på den kuttingen. Jag vill också kraftigt dementera Adnan Dibranis påståenden om vad Mats Odell har sagt. Jag vet att de uppgifterna är felaktiga. De har dementerats, men vill man inte läsa fakta och i stället rycker citat från olika sammanhang och sociala medier och gör dem till sina egna kan man sprida en massa villfarelser. De kan dock dementeras, och därför kan vi hädanefter slippa höra Adnan Dibrani och andra göra den typen av påståenden. Vi jobbar alltså på att skapa goda förutsättningar. Det gjordes också under förra mandatperioden. Man införde möjligheten för universitet och högskolor att kunna garantera studentbostadsbyggande så att man fick en ökad möjlighet att bygga sådana. Det har framför allt lett till att man exempelvis i Lund har kunnat bygga fler studentbostäder. Man har också skapat en del andra regelverk som underlättar. Vi går alltså vidare på det området nu och har ett mycket kraftigt reformarbete på gång för att underlätta byggandet av små bostäder. I sommar kommer Boverket med sitt förslag. Då hoppas jag att Adnan Dibrani och andra socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och sverigedemokrater är beredda att stödja förslagen för att främja ett ökat byggande av bostäder åt våra ungdomar.

Herr talman! Jag tycker att ministerns sätt att argumentera är lite beklämmande. I stället för att svara på frågorna ägnar han sig åt att påstå att oppositionen skulle vilja krångla till det och göra det besvärligt. Vi har inte lagt fram några sådana förslag. Ungefär hälften av de bostäder som vi har i dag - ungefär hälften av det som folk kan ha som tak över huvudet - är bostäder som inte hade funnits om vi hade haft den politik som bostadsministern argumenterar för. Hade vi haft den politiken sedan andra världskriget hade de bostäderna inte byggts. Man säger att det som har varit förut inte fungerar. Det enda vi vet med säkerhet är att det fungerade med folkhemsprogrammet och med miljonprogrammet. Det är exempel på hur man faktiskt har lyckats bygga. Sedan kan man tycka att de kanske inte var bra, och man kan tycka att vi kanske inte ska göra det på det sättet i dag, men att påstå att den bostadspolitik som har drivits förut inte skulle ha fungerat när det gäller att producera bostäder är i sak helt fel. Det är så som vi faktiskt sedan andra världskriget har lyckats bygga mycket bostäder i Sverige och lyckats bygga så att folk kan bo drägligt, till skillnad från hur det var tidigare. Jag tycker att det är viktigt att man håller sig till sanningen när man argumenterar. Frågor som vi måste ta ställning till är huruvida de människor som kommer ut på arbetsmarknaden eller ska in på en utbildning, sådana som ska flytta hemifrån, ska bo inneboende hos någon, bo i andrahandslägenhet eller få ett anständigt eget boende. Vill regeringen det eller inte? Jag hoppas att regeringen vill det, för det vill vi i oppositionen. De människor som faktiskt är nyckelpersoner i samhället, de som får samhället att fungera, de som fixar vatten och avlopp, de som tar bort snö från gatorna, de som klipper gräsmattan på sommaren, de som kör buss, varutransporter och taxi, de som lagar maten och diskar på restaurangerna, de som får samhället att fungera - ska de kunna bo i vårt samhälle eller inte? Det är centrala och viktiga frågor som vi måste ha svar på, och sedan måste politiken formas efter det. Jag undrar därför hur regeringen ser på det. Är bostadsmarknaden bara till för dem som kan köpa bostad åt sina barn? Är den bara till för dem som har råd att betala de höga hyrorna? Eller har man några idéer om hur man ska komma vidare? Visst, ministern kan räkna upp åtgärd efter åtgärd som regeringen vidtagit. Det är bra att regeringen försökt, men man borde från regeringens sida vara lite mer ödmjuk och säga att det inte gick bra. Det är nämligen verkligheten. Det har inte gått bra under dessa snart sju år. Tvärtom har byggandet blivit både dyrare och krångligare, och det tar längre tid. Alla de saker som ni försökt åtgärda har bara blivit sämre och sämre. Bostadsköerna har blivit längre. Allt fler saknar bostad. Så ser det ut. Om vi inte kan utgå från hur det faktiskt ser ut, om vi inte heller kan utgå från en verklig historieskrivning, ja då är det svårt att komma vidare. Jag försökte vara konstruktiv i mitt första inlägg. Jag kom med ett antal exempel på motkrafter som regeringen inte analyserat. Det finns starka intressen för att det fortsätter att vara som det är, alltså att värdestegringen av fastigheterna är viktigare än att det finns bostäder till människor. Jag nämnde bankerna som exempel. Jag nämnde konflikten för en kommunal lokal politiker, att det är jättesvårt att släppa fram ett byggande om det innebär att man tappar väljare för att villaägarna och bostadsrättsinnehavarna kanske förlorar 10-15 procent av fastighetsvärdet. Jag nämnde ytterligare några exempel. Det finns många. Om vi ska komma framåt måste vi diskutera sakfrågorna och inte hålla på med pajkastning.

Herr talman! I ett trängt läge är det enkla svaret från ministern att han gjort allt han kunnat och att det inte blir bättre av att välja en socialdemokratisk regering, för de kommer att göra det hela ännu värre. Alliansens prognoser för framtiden brukar gå käpprätt åt skogen, så jag tror inte på det siandet. Man har infört nya regler för andrahandsuthyrning. Det är ett konstaterande att hyrorna stiger, vilket gör att en större del av studiemedlet kommer att gå till att betala hyran. Många studenter kommer därför att tvingas antingen jobba extra vid sidan av, vilket tenderar att gå ut över studierna, eller än en gång gå till föräldrarna och hoppas på att få hjälp. Man kanske rentav inte kan flytta till den stad och den högskola som man hade velat gå i. Med tanke på att regeringen skär ned på antalet studieplatser, samtidigt som det inte byggs några bostäder, och ändrar reglerna så att hyrorna ökar kan jag lite konspiratoriskt säga att jag tycker mig se en röd tråd i regeringens agerande när det gäller högskolestudier. Man skulle nästan kunna säga att regeringens nya linje är att högskolestudier enbart är för de rika. Jag hoppas att det inte är dit vi är på väg. Därför ställer jag ännu en gång samma fråga. Om jag är student, eller vill bli student till hösten, vad ska jag göra för att hitta en lämplig bostad? Sedan kan statsrådet i två minuter tala om hur dumma sossarna och den övriga oppositionen är, att jag är verklighetsfrånvänd, att oppositionen inte har förstått och så vidare, men tala nu om vad studenterna som vill läsa till hösten ska göra. Ska de skylla på föräldrarna för att dessa inte kan köpa en bostad på den plats där de vill studera?

Herr talman! Om man läser protokollet från den förra och den här interpellationsdebatten och påstår att jag inte har försökt berätta om alla de saker som regeringen håller på med, de initiativ vi tagit, ja då vet jag inte om det beror på att jag är ruskigt otydlig eller på att det är fel på läskunnigheten. Jag har försökt beskriva en rad processer som är på gång. Jag har också försökt beskriva att det tar tid, för det är långsiktiga problem vi brottas med. Jag kan lägga till att jag lyssnar på, läser om och söker efter alla goda idéer. Alla de idéer och synpunkter som kommunala företrädare, byggföretag, hyresgästförening, fastighetsägarförening lyft fram har vi på olika sätt försökt bearbeta och ta hand om i utredningar, uppdrag, beredningsprocesser för att kunna komma framåt. Ibland finns motstridiga intressen. Där ger jag gärna en eloge till Jan Lindholm, som pekar på några sådana. Det finns självklart intressen som kämpar mot varandra. Jan Lindholm sade att det skiljer sig åt ute i kommunerna. En del kommunpolitiker vet att det finns ett politiskt pris att betala om man ska bygga bostäder i kommunen. En del kommunpolitiker har av andra skäl kanske inte så hög svansföring och fart när det gäller bostadsbyggandet, medan andra är bättre föredömen. Jag kan läsa protokoll från exploateringsnämnden i Stockholm och se vilka partier som säger nej till olika förslag. Det är inte så hedrande för Miljöpartiet när man läser de protokollen och ser hur många nej, nej, nej det blir när mark ska fram för byggande. Det finns konflikter. Ska vi bygga bostäder i stad då blir det konflikter. Det blir konflikter med grannar. Det blir konflikter då det finns olika krav och synpunkter på hur saker och ting ska utformas. Man måste våga prioritera bostadsbyggandet. Här har vi ett generellt problem i Sverige. Det är många som säger ja, vi ska bygga bostäder - men inte på min bakgård. Vi behöver fler som är positiva och vill att städerna ska utvecklas. Ska man göra en seriös analys av problemen måste man gå en bra bit bakåt i tiden. Självklart måste man också inse att det finns finanskriser och annat som påverkar. Det finns mycket som vi behöver göra, och därför har vi ett omfattande arbete på gång. Effekterna av det arbetet ser vi inte ännu. Det handlar om att ärendena ska genom beredningsprocesser, regeringsbeslut, riksdagsbehandlingar. Dessutom vet vi att riksdagen inte alltid vill gå så radikalt fram som regeringen vill i vissa avseenden. Vi har exemplet med andrahandsuthyrningen. Nu har det gett effekt, eller vi har en indikation i alla fall, genom att vi får ett ökat antal lägenheter för uthyrning. Samtidigt har vi en tendens till ökade priser på andrahandsbostäder. Hade vi fått igenom hela vårt lagförslag i kammaren skulle vi ha fått ett större utbud av lägenheter för andrahandsuthyrning. Det är klart att det hade motverkat den prisuppgång som en del kan utläsa. Nu ska vi i och för sig vänta ett tag innan vi drar några definitiva slutsatser, men tendensen är att vi får fler lägenheter tillgängliga för uthyrning, och vi har fått en viss prisuppgång. Vi hade kunnat komma längre, fått fler lägenheter, om vi fått igenom hela vårt förslag. Men det fanns invändningar mot det lagförslaget, och därför föll vissa delar av det paket som vi lade fram inför kammaren. När det gäller studentbostäder ska man komma ihåg att problemet inte är att bygga bostäder. Problemet är att få vettiga hyror som studenterna har råd med. Vi kan göra mer genom att förenkla regelverket, och det jobbar vi med. Återigen: Jag hoppas på en stark uppslutning i kammaren när vi presenterar våra förslag på området. Får jag min vilja igenom kommer vi att få radikala förändringar på det här området.

Herr talman! Det är bra att ministern säger att man tar emot alla de förslag som kommer från olika håll i samhället, att man försöker bearbeta dem och så vidare. Det är en bra ambition. Det är klart att om det kommer bra förslag från regeringen ställer vi upp på dem, men vi ställer inte upp på förslag som inte leder dit vi vill, till lägre boendekostnader och ett ökat byggande. Ett ökat byggande är en grundförutsättning för att alla ska få rimliga bostäder. Jag skrev min interpellation eftersom jag tyckte att vi fick ganska tydliga signaler. Det var inte alls de signaler som ministern talar om, anser jag. Visst, det visar sig efter de första månaderna med de nya reglerna för andrahandsuthyrning att fler bostäder omsatts, men det finns ingenting som säger att det skulle vara fråga om nya bostäder. Priserna har gått upp kraftigt. Lagstiftningen var ju ingen överraskning. Den skulle egentligen ha trätt i kraft vid årsskiftet. Nu blev det en månads försening. Många var alltså väl medvetna om processen och har säkerligen anpassat hyresavtalen med sina hyresgäster så att de så snart den nya lagen trädde i kraft kunde sätta en hyra som de visste inte skulle komma att omprövas i efterhand. Hyran kunde därmed sättas högre. Allting tyder på att det är det som har skett. Man har fått en snabb omsättning till att börja med. Det kommer att fortsätta. Jag tror inte att någon kunde föreställa sig att det skulle gå så här fort med prisökningarna. Men nu har vi sett det. Jag säger samma sak som ministern: Vi ska naturligtvis vänta och se och inte utvärdera det för mycket. Men jag är fortfarande lika övertygad som jag var innan om att den nya lagstiftningen, där man tar bort retroaktiviteten, kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar. Den kommer dock inte att leda till att vi får fram särskilt många nya bostäder, för det är andra krafter som ligger bakom det.

Herr talman! Jag vill repetera lite för att vara tydlig med hurdant regelverket nu är. En privatperson kan hyra ut exempelvis sin bostadsrätt och få täckning för sina driftskostnader och kapitalkostnader. Det är ganska rimligt, tycker de flesta människor. Man har tidigare i praktiken gjort så på många ställen, fast det kanske ibland har varit olagliga hyror. Det har i vissa fall inneburit att den som hyrt har gått till hyresnämnden efter ett år och sagt sig vilja ha tillbaka pengar, kanske en tusenlapp i månaden ett år tillbaka i tiden, fastän vederbörande skrivit på kontrakt och bott där - och fått rätt. Eller så har hyresgästen levt upp till avtalet, fast det kanske egentligen varit högre hyror än vad lagstiftningen medgett. Nu har vi skapat ett tydligare regelverk. Jag tycker fortfarande att det är rimligt att människor kan ta betalt för sina driftskostnader och kapitalkostnader. Det är också tydliga regelverk kring besittningsskydd och uppsägningstider. Effekten som vi nu kan se på Bostad Direkts hemsida är att tvåorna har fått 20 procents ökade kostnader. Treorna har fått en lite mindre ökning. Ettorna och fyrorna har till och med fått en svag prissänkning. Men samtidigt har det blivit ett kraftigt ökat antal boendetillfällen i alla storleksordningar. Det är vad Bostad Direkts hemsida, som sysslar med andrahandsuthyrning, visar indikativt just nu. Är detta någonting vi säkert kan säga är ett bestående intryck? Nej, det kan vi inte göra. Men man kan inte prata om att det har blivit en viss prisökning - då tar man ofta exemplet med tvåorna, som ökat mest - och glömma bort att också tala om alla nya boendetillfällen som dykt upp på hemsidorna. Det är plussidan. Sedan finns det en baksida. Jag hävdar fortfarande att om vi hade fått igenom hela vårt förslag hade det blivit ett större utbud av lägenheter, och det hade också motverkat prisökningstendenser. Jag tror att det är en ganska rimlig analys att göra om man förstår lite grann om hur utbud och efterfrågan fungerar.