Självbestämmande som grund för ändring av juridiskt kön

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan, som vi lyfte upp med varandra för ett tag sedan.

Ulrika Westerlund har frågat mig om jag har lämnat tanken på självbestämmande/självidentifikation som grund för ändring av juridiskt kön och vad som i så fall är anledningen till det samt om jag avser att verka för att Sverige ska ha en lag som liknar den som finns i till exempel Norge och Danmark eller den som finns i Malta och Argentina.

Arbetet med att få på plats en ny könstillhörighetslagstiftning som i högre grad än den nuvarande uppfyller krav på självbestämmande har kommit långt. Den dåvarande regeringen beslutade i juli 2022 om lagrådsremissen Förbättrade möjligheter att ändra kön.

I lagrådsremissen föreslås att två nya lagar - lagen om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och lagen om ändring av det kön som framgår av folkbokföringen - ska ersätta den nuvarande lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lagförslagen innebär att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen särskiljs från processen för kirurgiska ingrepp i könsorganen.

I lagrådsremissen föreslås att en person som har fyllt 16 år ska få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat efter en förenklad prövning av könsidentiteten. En ansökan för ett barn görs av barnets vårdnadshavare med barnets skriftliga samtycke. Ett övergripande mål är att förfarandet för att ändra det kön som framgår av folkbokföringen ska förenklas.

Förslagen i lagrådsremissen ligger också närmare den lagstiftning som finns i de länder som interpellanten ger exempel på.

I lagrådsremissen görs bedömningen att det inte längre är påkallat med en sådan ingående prövning av könsidentiteten som görs i dag för att en person ska kunna få fastställt ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen. En lag som reglerar fastställande av ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen i syfte att personer ska få leva i sin könsidentitet bör så långt som möjligt bygga på individens självbestämmande och inte ställa upp hinder som inte är motiverade. Detta är också min och regeringens utgångspunkt.

Förslagen i lagrådsremissen innebär att en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen ska föregås av en prövning av könsidentiteten. Denna prövning föreslås i lagrådsremissen dock vara väsentligt mindre ingående jämfört med de prövningar som görs enligt den nuvarande könstillhörighetslagen. Syftet är att förbehålla möjligheten att ändra det kön som framgår av folkbokföringen för just de individer som upplever att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön som framgår av folkbokföringen och alltså har ett behov av en sådan förändring.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen i lagrådsremissen, och frågan bereds nu vidare i Regeringskansliet. Jag avser inte att föregripa resultatet av denna beredning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill till interpellanten redan nu säga att om svaret känns bekant från tidigare interpellationsdebatter beror det på att vi just nu är i ett intensivt skede med att bereda den proposition som vi kommer att lämna till riksdagen för hantering. Eftersom beredning pågår är mitt svar något knapphändigt.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som har rätat ut några frågetecken i denna debatt, men det är många som återstår. Jag hör vad statsrådet säger om den pågående beredningen och hoppas att denna diskussion blir ett medskick till den.

Sedan jag skickade in min interpellation har också Finland röstat igenom en ny könstillhörighetslag, vilket alltså har skapat situationen att Sverige nu är ensamt i Norden, förutom Färöarna, om att inte ha en könstillhörighetslag som bygger på självbestämmande. Det väcker frågor. Vad särskiljer oss från de andra nordiska länderna? Vad är det i den svenska situationen som gör det omöjligt att genomföra en sådan reform här?

Statsrådet påpekade i sitt svar att den prövning av könsidentiteten som även fortsatt föreslås ske ska vara förenklad. Detta välkomnar jag naturligtvis, men det kommer inte heller fortsättningsvis att vara fråga om självbestämmande eller självidentifikation som grund, om det lagförslag som läggs fram i stort överensstämmer med lagrådsremissens förslag.

Några formuleringar i statsrådets svar - att lagen "i högre grad" och "så långt som möjligt" ska bygga på självbestämmande - visar också på en medvetenhet om att det inte rör sig om faktiskt självbestämmande, om man går vidare med lagrådsremissens förslag.

I den lagrådsremiss som den förra regeringen lade fram står det, vad gäller förutsättningarna för att ändra juridiskt kön, att en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen bör föregås av en prövning av könsidentiteten och att denna prövning bör vara mindre omfattande än den som krävs enligt nuvarande lag och så långt som möjligt utgå från individens uppfattning om sig själv.

I lagrådsremissen konstateras samtidigt bland annat att med könsidentitet avses en persons självidentifierade kön, det vill säga den egna upplevelsen av att vara pojke eller man, flicka eller kvinna eller att tillhöra inget eller något annat kön. Här är det värt att observera ordvalet "den egna upplevelsen". Att det är omöjligt för någon annan att göra en prövning av detta säger närmast sig självt.

I lagrådsremissen konstateras vidare att vissa i målgruppen har behov av vård medan andra inte har det. Den senare gruppen kommer nu tyvärr, med detta förslag, att även fortsättningsvis vara tvungna att ta vårdens resurser i anspråk för att få till en prövning av könsidentiteten och upplevelsen av det egna könet, om de vill ändra juridiskt kön.

De nuvarande formuleringarna i lagtexten har skapat flera olika sorters problem, bland annat att skrivningarna öppnar upp för godtyckliga tolkningar och att läkares värdefulla tid går åt till en arbetsuppgift som inte är medicinskt nödvändig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I de kriterier som nu föreslås i den nya lagen, alltså i lagrådsremissen, står det att juridiskt kön kan ändras om det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

Här finns också ett godtycke inbyggt. Och effekterna av kraven i denna lagrådsremiss är att läkares arbetstid kommer att fortsätta att läggas på arbetsuppgifter vars enda syfte är att uppfylla lagkrav. Dessutom är det såklart fortsatt öppet för tolkning av den ansvariga myndigheten exakt hur denna bedömning ska göras, vilket kommer att leda till osäkerhet och risk för att myndigheten sätter upp hårdare krav än vad lagstiftaren kanske tänkt sig. Det kan i förlängningen leda till att skillnaden mellan den nuvarande situationen och den kommande inte blir så stor som det kanske är tänkt.

I sammanhanget kan jag nämna att den instans som i dag fattar dessa beslut om ändrat juridiskt kön till exempel kräver psykiatrisk diagnos, vilket inte står i lagen. Men det är en uttolkning som myndigheten har gjort. Den myndighet som har ansvaret och föreslås få ansvaret även fortsättningsvis har alltså en historik av att ställa mer omfattande krav än vad lagen kräver.

Jag hör vad statsrådet säger om svårigheter att bemöta detta, men jag lämnar ändå över ordet och hoppas på en kommentar.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det är alltid besvärande om man går åt ett annat håll än vad som var tänkt med lagstiftningen. Det är också därför som all lagstiftning måste vara tydlig och ha förarbeten som talar om vart man ska gå.

Vi har många erfarenheter av att det ibland finns skäl att i lagstiftningen inte lägga in för tydliga krav som kanske behöver ändras över tid om det kommer fram nya fakta. Lagstiftningen ska vara svår att ändra. Det ska man inte kunna göra på en kafferast, utan det måste ta sin tid. Men i vissa andra fall är det jättenödvändigt att vara explicit i hur man ska göra.

Denna avvägning är förstås en sak som regeringen nu tittar på. Var någonstans ska man vara väldigt tydlig, och var någonstans finns det skäl att inte ha denna tydlighet?

Lagrådsremissen är alltså det underlag som har varit offentligt, och den bereds inom Regeringskansliet. Och vi kommer i närtid att kunna överlämna en proposition till riksdagen för bedömning.

Men de synpunkter som kommer är väsentliga eftersom det som regeringen menar är att vi behöver en ny ordning där vi delar upp de två delarna i det som är medicinskt, det som individen bedömer att man behöver av medicinska insatser, och det som är en juridisk fråga, det vill säga att ändra i folkbokföringen. Denna förändring är nödvändig, och den behöver vi göra.

Jag håller också med ledamoten om att all tid som går åt i väntan på en ny lag innebär att sjukvårdande personal får lägga ned energi och tid som de skulle kunna använda för annat. Av detta skäl behövde vi hasta på.

Men å andra sidan ska det också bli en bra produkt. Det ska bli den bästa propositionen som vi lämnar till riksdagen för bedömning. Om det blir den 21 februari eller något senare låter jag just nu vara osagt. När propositionen överlämnas till riksdagen ska den ändå vara så bra som möjligt ur regeringspartiernas synvinkel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som ledamoten lyfter fram har det tagit väldigt lång tid innan denna lag kommer. Den borde ha funnits färdig och lämnats till riksdagen för flera år sedan. Men nu är vi där vi är, och denna regering tänker göra så gott den kan för att hitta en bra ordning som väger samman alla de intressen som finns.

Jag tycker ändå att det är tydligt i regeringens svar i dag att vår utgångspunkt är individens upplevelse, där jag vill göra ändringar, och att det ska bli möjligt genom den juridiska ändringen i folkbokföringen. Sedan får vi återkomma med hur lagen kommer att utformas enligt regeringens förslag.

Herr talman! Jag tar tillfället i akt att berätta lite grann om historiken. Jag är säker på att statsrådet är väl förtrogen med den, men jag gör det ändå.

Jag backar till hösten 2021. Då lade den dåvarande regeringen, bestående av Miljöpartiet och Socialdemokraterna, fram ett gemensamt utkast till en lagrådsremiss gällande denna lag. Förslaget hade föregåtts av en lång process där man gjort flera olika utredningar, och hänsyn hade tagits till exempelvis invändningar från Lagrådet på ett tidigare framlagt förslag 2018. Därför innehåller detta förslag i utkastet bland annat en kortare väntetid för den som ansöker om ändrat juridiskt kön och dessutom ett krav på godkännande av en extern part om man skulle vilja ändra juridiskt kön flera gånger. Dessa kontrollfunktioner har lagts in i syfte att minska riskerna för missbruk, om personer till exempel vill ändra juridiskt kön av helt andra skäl än att de vill få ett juridiskt erkännande av sin könsidentitet. Det har till exempel nämnts personer som försöker undkomma straff eller utföra olika typer av bedrägerier.

Statsrådet nämner i sitt svar att syftet med att behålla en prövning och inte övergå till ett system där ändringen baseras på självidentifikation helt och hållet är just detta som man försöker adressera, att förbehålla möjligheten att ändra det kön som framgår av folkbokföringen för just de individer som upplever att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön som framgår av folkbokföringen och alltså har ett behov av en sådan ändring.

Detta tolkar jag som att det finns farhågor om att en lag som bygger på självbestämmande ska missbrukas av helt andra personer än transpersoner och att det är anledningen till att man tvekar och inte vill införa självbestämmande fullt ut - om detta fortfarande är fallet när vi har denna diskussion i dag. Då tycker man alltså att de kontrollfunktioner som fanns i utkastet till lagrådsremissen inte är tillräckliga.

Jag vill nämna att det finns tunga brottsförebyggande myndigheter, till exempel polisen, Säpo och Kronofogden, som har sagt att det inte finns några svårigheter att spåra en person och att de därför inte ser något skäl att gå emot självbestämmande, som beskrevs i utkastet.

Vi kan också titta på erfarenheter från andra länder som redan har infört könstillhörighetslagar som baseras på självbestämmande. Nära till hands ligger Norge och Danmark som brukar kallas våra närmaste grannländer också kulturellt. De har haft sådana lagar sedan 2016 respektive 2014, och deras folkbokföringssystem liknar vårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag bad riksdagens utredningstjänst att titta på erfarenheter från dessa länder. De hittade inte några exempel på missbruk av kriminella personer. Däremot finns det exempel i offentlig debatt och i forskning på olika potentiella och faktiska problem i tillämpningen. Några av dem rör den berörda personen själv. Det gäller till exempel svårigheter att få ut utbildningsbevis för en utbildning som man gick när man hade sitt tidigare juridiska kön och sådant som också kan beröra andra, till exempel tillträde till omklädningsrum. Det finns dock endast enstaka exempel på att detta har varit problem som har uppstått, och det har också hanterats på olika sätt genom till exempel diskrimineringsärenden.

Det är möjligt att det har uppstått situationer som inte har kommit till allmänhetens kännedom. Men ingenting tyder på att det har rört sig om något större antal händelser och, som sagt, några händelser som handlar om att kriminella personer försöker utnyttja systemet.

Flera av de nämnda situationerna beror inte heller på just denna lagändring, till exempel problemet med utbildningsbevis. Det har vi redan i Sverige. Detta problem kan man få när man ändrar juridiskt kön oavsett vilka kriterier som ställs upp. Det är inte heller så att till exempel frågor om tillgång till könade utrymmen, som på anstalter inom kriminalvården, helt och hållet bestäms av utformningen av könstillhörighetslagen.

Jag hittade ett dokument från Kriminalvården från 2019 som är en handbok som handlar om principer för placering av personer på anstalter. Där har man ett litet avsnitt som berör transpersoner. Man säger bland annat att juridiskt kön är en av flera aspekter som Kriminalvården tar hänsyn till. Men man tar också hänsyn till typen av brottslighet, aktuell klientsammansättning och så vidare.

Detta är också ett medskick som jag hoppas att man tar hänsyn till i den vidare behandlingen.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en rejäl fördjupning. Jag förstår att ledamoten har bättre kunskaper än vad jag har om det arbete som ett par tidigare regeringar gjorde, det vill säga då Miljöpartiet var en del av regeringen. Det är också detta utkast till lagrådsremiss som ledamoten hänvisar till.

Men vad som sedan hände och skälen till det kan jag inte alls svara på när det gäller den lagrådsremiss som vi nu arbetar med.

Min utgångspunkt som minister har dock varit att inte ha tanken att om någonting har gjorts av en tidigare regering kastar jag bort allt och börjar om. Jag tycker att det är oerhört värdefullt i denna fråga, i beredskapsfrågor och i många andra frågor där jag har förslag som är på väg fram och som jag kan gå vidare med till riksdagen. Jag välkomnar därför det som tidigare regeringar har gjort som underlag, och vi går vidare utifrån dessa utgångspunkter.

Men det är, precis som ledamoten säger, många frågor att beakta och värdera. Och jag tänker att det viktiga när regeringen väl lämnar sin proposition till riksdagen är att det framgår vilka överväganden som man har gjort och varför man har landat i det ena eller andra alternativet, så att det framgår just hur man har värderat exempelvis de frågor som ledamoten lyfter fram här i dag.

Det är klart att all ny lagstiftning får konsekvenser. Men jag bedömer att dessa konsekvenser, precis som ledamoten själv lyfter fram, finns redan i dag för personer som behöver genomgå en transition för att komma tillbaka till det kön som de upplever är det rätta. Dessa problem finns redan i dag med nuvarande lagstiftning. Dem har vi alltså svårigheter med i dag, och dem behöver vi hantera i dag. Men vi kommer förmodligen att behöva hantera dem även framöver. Det är alltså saker som människor möter och som är väldigt problematiska för den enskilde men som vi förstås har ett uppdrag att lösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra jag ville lyfta fram - jag vill nämligen gärna lyssna ytterligare på ledamotens synpunkter om det finns möjlighet - är att det jag bedömer att vi har kvar att göra, vid sidan av att få lagförslagen överlämnade till riksdagen för bedömning, är att förbättra vården för personer som behöver könsbekräftande behandling på ett eller annat sätt.

Människor behöver få vård när de söker hjälp, men köerna är förfärligt långa i dag. Jag möter människor som inte ens kan få tid för ett kuratorsamtal, och vad det innebär för personer som söker vård, hjälp, stöd och behandling går knappt att föreställa sig. Vi medverkar ju själva till att människor blir sämre och till och med kan få andra sjukdomar på grund av situationen.

Det läge vi har inom svensk hälso- och sjukvård är alltså oerhört allvarligt, och vi behöver gå fram på många fronter för att förstärka situationen och få en bättre kompetensförsörjning. Det är förstås också en av de frågor som regeringen kommer att arbeta vidare med vid sidan av överlämnandet av ett förslag till riksdagen för bedömning.

Herr talman! Jag uppskattar såklart att man tar hänsyn till det som redan har gjorts. Detta har pågått under väldigt lång tid; jag brukar ofta påpeka att lagen är lika gammal som jag, nämligen 50 år. Det är alltså en väldigt gammal lag - faktiskt världens äldsta på området. Vi fick bort de värsta kränkande kraven ur lagen när vi tog bort tvångssteriliseringar, även om många problem återstår. Men det är faktiskt världens äldsta lag på det här området.

Jag vill avslutningsvis lyfta fram några andra aspekter.

I den ganska hätska offentliga debatt om könstillhörighetslagen som förs i Sverige men också i andra länder har det getts uttryck för uppfattningen att en sådan här lagändring eller lagar som bygger på självidentifikation skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Jag vill därför påpeka att vi har haft en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet sedan 1972, alltså i 50 år. Det var därför man införde könstillhörighetslagen. Om vi hade en syn på kön där endast kroppsligt eller biologiskt kön skulle räknas skulle vi inte ha någon könstillhörighetslag. Det är också värt att ta med sig i den ibland väldigt aggressiva debatten.

Att det är en grundläggande aspekt av en persons självbestämmanderätt att få juridiskt erkännande av sin könsidentitet brukar ofta lyftas fram av olika människorättsorganisationer, till exempel Amnesty. Det är detta debatten handlar om. Den handlar inte om exempelvis ett förnekande av att kroppsligt kön också existerar, utan könstillhörighetslagen handlar om erkännandet av könsidentiteten.

Flera olika människorättsorgan har lyft vikten av detta. Jag kan nämna bara några: FN:s människorättskommissionär, FN:s oberoende expert på frågor kring våld och diskriminering utifrån sexuell läggning och könsidentitet, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling. Alla dessa organ har lyft vikten av självidentifikation som grund för en könstillhörighetslag, och det är dags för Sverige att lyssna på rekommendationerna från dem och fullt ut respektera transpersoners mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan om vården är också väldigt viktig. Bland annat har jag i egenskap av sammankallande för riksdagens nystartade hbtqi-nätverk hört av mig till Socialstyrelsen och bett att få en dragning för gruppen om vari problemen består och vad som borde göras.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ytterligare information och kunskaper.

Det är verkligen nödvändigt att vi kommer framåt och får ett beslut. Samtidigt möter jag många som säger att det inte heller är bra att hasta på om det inte blir rätt. Jag står någonstans mittemellan, och jag tänker ändå hålla så hög hastighet vi kan. Det känns nämligen väldigt tungt att det har gått så lång tid utan att vi har kommit till en bedömning i riksdagen.

Den dagen riksdagen får detta på sitt bord är det riksdagen som bedömer vilken lag vi ska ha framöver. Oavsett vilket beslut riksdagen kommer fram till måste vi, precis som ledamoten säger, förbättra vården. Den brister nämligen i dag, och det beror framför allt på att vi har så långa köer till hela hälso- och sjukvården. Därför behöver vi öka kunskapen om hur vi skapar den bästa vården för människor som har könsdysfori och som har dessa behov. I dag möter vi dem inte på bästa sätt.

När man kommer till vården ska man alltid få den bästa vården utifrån senaste kända kunskap. Det är en fråga om kunskapsstyrning, vilket vi kämpar med inom hela vården, och den måste finnas med här. Beslutet om nationell högspecialiserad vård tänker jag är en god väg framåt för att vi ska få bättre kunskap och säkerställa att man får den bästa vården enligt känd expertis och medicinsk vetenskap på det ställe dit man söker sig och dit man kommer.

Jag ser fram emot att så snart som möjligt få överlämna en proposition till riksdagen för bedömning. Regeringen kommer att göra sitt allra bästa för att genomföra en bra beredning utifrån den lagrådsremiss vi har. Den ska göras så bra som möjligt utifrån alla de överväganden vi behöver göra.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.