Sjuklöneansvaret och sysselsättningen

Fru talman! Karin Pilsäter har frågat mig om jag är beredd att diskutera en förändring av sjuklöneansvaret för mindre företag och om jag åtminstone är beredd att låta ansvaret för rehabiliteringsutredningar återgå till Försäkringskassan. Inledningsvis vill jag hålla med Karin Pilsäter om att bilden är entydig. De nya jobben är på väg. En bidragande orsak till att det går bra för Sverige är - som bland andra Konjunkturinstitutet har påpekat - att vi fått bukt med den stigande sjukfrånvaron som nu i stället minskar. Regeringens uppfattning är att arbetsplatsen är av central betydelse för att förebygga långtidssjukskrivning och för att hjälpa de personer som är långtidssjukskrivna tillbaka till arbete. Arbetsplatsens stora påverkan på hälsan och risken för sjukfrånvaro har belagts i en rad studier. För ungefär ett och ett halvt år sedan infördes en ekonomisk drivkraft för arbetsgivare att medverka till minskad sjukfrånvaro. Arbetsgivare betalar 15 % av sjukpenningen för heltidssjukskrivna. Kostnaden försvinner när den sjukskrivne återgår i arbete på minst deltid eller deltar i rehabilitering. I korthet innebär medfinansieringen att arbetsgivare som har låg sjukfrånvaro premieras med låga kostnader medan arbetsgivare som har mer omfattande sjukfrånvaro stimuleras till åtgärder. Regeringens erfarenhet är att medfinansieringen har fungerat väl och bidragit till ökad aktivitet på arbetsplatserna för att minska sjukfrånvaron. När medfinansieringsreformen arbetades fram togs särskild hänsyn till mindre arbetsgivare. De skulle inte behöva drabbas av orimliga kostnader. Medfinansieringen försågs med ett tak och ett golv. Ingen arbetsgivare betalar mer än 4 % av årslönesumman i medfinansieringsavgift, och de första 12 000 kronorna i avgift är ett fribelopp som inte behöver betalas. Arbetsgivarnas medfinansieringskostnader stannar därmed inom rimliga proportioner även vid extremt hög sjukfrånvaro hos det mindre företaget. I samband med reformen sänktes även arbetsgivaravgiften och tredje sjuklöneveckan slopades. Enligt regeringens förhandsbedömning skulle därmed cirka 98 % av arbetsgivarna med upp till 19 anställda få sänkta kostnader. De preliminära uppgifter som vi fått från Försäkringskassan tyder också på att antalet mindre företag som påförts avgifter är mycket litet. I den utvärdering av de nya reglerna som regeringen beställt av ett antal forskningsinstitutioner kommer effekterna för mindre företag och på sysselsättningen att studeras. En första rapport ska lämnas nu till sommaren och slutrapporten kommer om ett år. Med anledning av arbetsgivares faktiska skydd mot omfattande medfinansieringskostnader finner jag ingen anledning att i dagsläget diskutera förändringar av mindre arbetsgivares medfinansieringsansvar. Jag nämnde tidigare att en betydande del av sjukfrånvaron är arbetsrelaterad. I en undersökning genomförd av Riksförsäkringsverket 2003 ansåg exempelvis 82 % av de långtidssjukskrivna med psykiska besvär att så var fallet. Det är därför viktigt att arbetsgivaren tillsammans med den sjukskrivne utreder vad som kan göras på arbetsplatsen för att den anställde ska kunna arbeta igen. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att göra någon förändring av arbetsgivarnas skyldighet att genomföra rehabiliteringsutredningar. Fru talman! Regeringens strategi för ökad hälsa i arbetslivet har varit att aktivera alla aktörer - arbetsgivare, Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och inte minst sjukvården. Engagemanget hos alla dessa har stark bidragit till en god utveckling. Under mandatperioden har sjukfrånvaron minskat med över 30 % och nu minskar även antalet nybeviljade sjukersättningar kraftigt. Regeringen avser att arbeta vidare efter denna strategi som visat sig framgångsrik såväl ur ett mänskligt som ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det var ju väldigt tydligt. Ministern är inte beredd att göra någon förändring av arbetsgivarnas skyldighet att betala medfinansiering och han är inte beredd att diskutera någon förändring av skyldigheten att genomföra en rehabiliteringsutredning. Jag skulle vilja säga att analysen av problemsituationen möjligen borde leda fram till en mer öppen attityd till att förändra rehabiliteringsansvaret. Samma sak gäller medfinansieringen. När det gäller sjukfrånvaron har regeringen först låtit hela systemet förfalla totalt, och sjukfrånvaron och sjukpensioneringarna har fullkomligt exploderat. Sedan, när detta har pågått under sex sju år, börjar man göra någonting och kallar strategin framgångsrik. Det är ganska fantastiskt. Om över en halv miljon människor är förtidspensionerade, och om sjukfrånvaron har ökat så radikalt som skedde från 1997 och framåt, då inser vem som helst att det krävs ganska enkla mått och steg för att nå förbättringar från det väldigt dåliga utgångsläget. Om strategin är framgångsrik ur ett mer objektivt perspektiv kan man nog sätta frågetecken för. Vi i Folkpartiet anser att det behövs en rad andra kompletterande förändringar när det gäller kontroller, uppföljningar, vårdinsatser och rehabilitering. Även om arbetsgivaravgiften nu sänktes, så att företagen i genomsnitt inte skulle åka på några nya kostnader, och det dessutom har visat sig att medfinansieringen är mindre omfattande än sänkningen av arbetsgivaravgiften, så är inte detta, alltså att den genomsnittliga kostnaden för småföretagen har understigit avgiftssänkningen, någonting som påverkar den enskilda företagaren när han eller hon fattar sitt beslut om anställning. Det är bara den enskilda företagaren, en människa, som kan fatta beslut om han eller hon ska anställa en person till och ta ansvar för den personen. Det är ingen annan som kan fatta det beslutet. Det är företagaren som tar hela risken och hela ansvaret. Vad man har gjort här är att man har tillfört en större risk och mer ansvar för denna företagare. Då får man också ta konsekvenserna av detta, nämligen att det blir färre anställningar. Och visst blir det nya jobb, men det blir alldeles för få jobb. Det är det som är huvudproblemet. Trots att vi har en så oerhört kraftig högkonjunktur anställs det alldeles för få personer på nya jobb. Det är det som är själva huvudproblemet. Då måste man gå in och titta på område efter område vad man kan göra för att enskilda människor ska vilja starta företag, driva företag och låta dessa företag växa. Över hälften av småföretagen anser att regelkrångel är ett hinder för att växa och att regelkrånglet under de senaste åren har ökat. Det framgår av Nuteks årsbok. Och detta har skett under en tid då regeringen har haft som ambition och prioriterat mål att minska krånglet. Medfinansieringen och rehabiliteringsansvaret är en del av det. Den kostnad som denna risk innebär gör att vi får färre anställningar. Och detta drabbar personer som har en svagare position än genomsnittet hårdare än vad det drabbar andra. Det tycker jag är ytterligare ett tecken. Till sist ska jag säga något om själva rehabiliteringsansvaret. De flesta sjukskrivningarna är inte arbetsrelaterade. Och det är självklart så att arbetsgivaren måste vara delaktig i processen. Men även om sjukdomen är arbetsrelaterad finns det ingenting som säger att arbetsgivaren skulle ha den kompetens som krävs för att kunna göra en bra rehabiliteringsutredning. Därför anser jag att ansvaret bör gå över till Försäkringskassan i alla fall.

Fru talman! Karin Pilsäter har sagt det viktigaste redan, och det finns inte så mycket att tillägga i själva den principiella frågan. Men jag vill understryka några saker som Karin var inne på. Först och främst påverkas visserligen hälsan på arbetsplatsen. Men för de företag och de företagare som funderar på om de ska anställa eller inte anställa är det helt orimligt att sjukdomar eller olyckor som sker och som inte har något som helst med arbetsplatsen att göra ska leda till en kostnad för dem. Man måste ha ett incitament, och ansvar och åtgärder måste följas åt. Detta är stötande ur rättssynpunkt också och inte bara en ekonomisk belastning för många företagare. Hans Karlsson frågade tidigare vad vi i Folkpartiet ville. Detta är ett klockrent exempel på vad vi tycker är viktigt, nämligen att bejaka företagens och företagarnas syn på arbetsmarknaden. Det är alltså en frivillig handling att anställa. Och vi har en hög arbetslöshet. Då måste vi utforma politiken på ett sådant sätt att denna frivilliga handling utförs av företag och företagare, nämligen att anställa fler människor och att behålla människor i anställning. Då kan man inte införa ett system som innehåller slumpmässigt väldigt stora risker för en företagare. Helt plötsligt kan vederbörande utan egen förskyllan drabbas av mycket stora ekonomiska påfrestningar. De som är företagare och löper denna risk föredrar då att inte anställa. De avstår från att ta alla order, tar in några familjemedlemmar eller också får de som redan arbetar i företaget jobba mer övertid. Sedan säger Hans Karlsson att vi har ett system som skyddar dem som är små. Det är riktigt, men de personer som driver mindre företag är väldigt främmande för att djupdyka i lagstiftning om olika bidragssystem. Så även om det är sant är det otroligt svårt att så att säga kommunicera det. Och jag tror att man som beslutsfattare får anpassa sig till företagarnas världsbild. Jag återkommer till det som också Karin var inne på. Om man säger att 82 %, som det står i interpellationssvaret, är långtidssjukskrivna med psykiska problem, så är det ju 18 % som inte är arbetsplatsrelaterade. Varför ska företagaren ta på sig dessa 18 %? Dessutom handlar detta om psykiska sjukdomar. Men hur är det med somatiska sjukdomar? Där är den procentsats som företagaren ska ta på sig sannolikt betydligt högre. Det är väldigt stötande, förutom att det är en ekonomisk belastning, att jag som företagare ska bära kostnaden för någonting som jag inte har någon möjlighet att påverka. Det är inte mitt fel. Jag kan inte vidta några åtgärder för att undgå denna kostnad. Det är som en blixt från en klar himmel. Därför är Folkpartiets och alliansens politik att redan i höst, om vi vinner valet, avskaffa medfinansieringen.

Fru talman! För en gångs skull håller jag med Carl B Hamilton till hundra procent, nämligen att han hade alldeles rätt när han sade att han inte hade något viktigt att säga som inte Karin Pilsäter redan hade sagt. Jag tror att ni har en poäng. Jag tror att det är fel på begreppet rehabilitering. Jag satt och undrade vad det är som vi egentligen debatterar, för jag vet inte vilken gång i ordningen, när det gäller denna medfinansiering. Skälet till att vi debatterar detta är väl att ni återigen vill tala om att ni tänker avskaffa medfinansieringen. Det har vi förstått. Då är väl detta ett sätt att ytterligare understryka det, att ha en interpellationsdebatt om huruvida jag också vill avskaffa den. Men det vill jag inte, och jag vill inte ändra på rehabiliteringen. Sedan argumenterar ni mångordigt om att ni tycker att det är orimligt att arbetsgivaren har ett rehabiliteringsansvar. Som exempel tar ni dels psykiska sjukdomar, dels sjukdomar och åkommor som inte är relaterade till arbetsplatsen. Den rehabiliteringsutredning som en arbetsgivare ska göra innebär att göra en bedömning av om det går att ändra någonting på arbetsplatsen som gör det möjligt för den anställde att komma tillbaka till arbetet. Är det något som man kan göra? Det är inte, Carl B Hamilton och Karin Pilsäter, medicinsk rehabilitering som arbetsgivaren ska göra. Ni argumenterar ju som om arbetsgivaren var tvungen att bli psykolog eller psykiater. Arbetsgivaren ska bedöma utifrån arbetsplatsens förutsättningar och utifrån den sjukskrivnes förutsättningar om det går att arbeta med den åkomma som personen har eller om det finns någonting som man kan ändra på för att underlätta för den här personen att komma tillbaka. Det är när det gäller det arbetsorganisatoriska, metoder och verktyg - bord och stolar - liksom arbetsorganisationen som arbetsgivaren ska vidta åtgärder. Detta ska han eller hon teckna ned i en rehabiliteringsutredning och göra en bedömning av. Ni gillar inte det där. Karin Pilsäter frågar: Borde ändå inte detta, Hans Karlsson, gå över till Försäkringskassan? Nej, min själ! Det vore alldeles bort i tok att göra det. Det är väl arbetsgivaren som har de bästa förutsättningarna att göra den här bedömningen på arbetsplatsen. Inte kan Försäkringskassan bedöma vilka arbetsorganisatoriska eller andra verksamhetsmässiga förändringar som kan göras på en arbetsplats. Varför tänker ni så? Uppriktigt sagt förstår jag inte varför ni tänker så och kommer till den slutsatsen. Jag tror faktiskt att ordet "rehab" associerar fel och på något sätt leder mot medicinsk rehabilitering - att det är fråga om någonting konstigare än att möjliggöra för människor att komma tillbaka. Ja, Karin Pilsäter, jag noterade att du väldigt noga aktade dig för att säga att det gått bra med sjukfrånvaron, för annars hade jag gjort en notering och tänkt fråga Karin Pilsäter om hon ändå inte så här en av försommarens allra vackraste dagar kunde kosta på sig att säga: Jo, lite bra har det i alla fall gått med att minska sjukfrånvaron sedan år 2002, men .

Fru talman! Självklart har det gått bättre med sjukfrånvaron nu än det gjorde år 2002 när siffrorna var astronomiskt höga. Det är jättebra att förtidspensioneringarna inte fortsätter att öka, men därmed inte sagt att man på något vis kan vara nöjd. Som jag sade tidigare hade man ju drivit situationen till en fullkomlig katastrof. Då behövs det inte särskilt stora åtgärder för att kunna få utvecklingen att gå bättre. Det mesta av det som regeringen nu har gjort är sådant som vi har föreslagit sedan lång tid tillbaka och som vi har jagat på om. Redan år 1997 sade vi att man skulle ta itu med frågan. Vi har många långa listor med förslag till åtgärder som kan sättas i sjön för att över huvud taget komma mycket längre när det gäller förtidspensioneringarna och sjukfrånvaron. Vi behöver den halva miljon människor som nu är förtidspensionerade. På senare tid har det krupit allt längre ned i åldrarna utan att det finns någonting som tyder på att själva sjukdomssituationen skulle ha försämrats hos den unga generationen, så det är återigen ett stort svek mot dagens unga människor att de, som många får, får förtidspension i stället för ett stöd för att komma in på arbetsmarknaden trots att väldigt många kan det. Sedan har vi frågan om rehabiliteringsutredningen. Även om det inte är arbetsgivarens sak att så att säga göra en medicinsk utredning är det så att man, för att kunna göra en vettig utredning av hur man ska kunna förändra till exempel arbetsorganisationen eller arbetsuppgifterna, måste ha en kompetens när det gäller de förändringar personen i fråga behöver. Om det bara handlar om att i största allmänhet ordna en vettig arbetsplats så är det något som alla hela tiden ska vara skyldiga att göra. De flesta människor som är sjukskrivna är trots allt sjuka. Att arbetsgivaren ska ha en kompetens när det gäller vilken specialanpassning som den sjuke behöver för att kunna fungera bättre och vilken rehabilitering vederbörande behöver genomgå är en helt annan sak. För ett par månader sedan kom det en utredning från Försäkringskassan som sammanfattades så här: Allt mindre görs allt senare. Det händer ingenting. Väldigt många gör aldrig någon rehabiliteringsutredning, och om en sådan skickas in blir den liggande i genomsnitt ett år hos Försäkringskassan. Folk får ingen hjälp. Det är väl ganska uppenbart att det är en ordning som inte fungerar. Vi vet att de små arbetsgivarna uppfattar att de har fått ett åläggande som gör att risken med att anställa ökar. Då borde man väl ta fasta på det och undersöka hur man kan förändra det här så att det fungerar bättre för människor och så att riskerna minskas och arbetsgivare och företagare blir mer angelägna om, villiga, att fatta beslut om att anställa personer - detta i stället för att så styvnackat säga som ministern här gör: Det här är ett jättebra system. Det är självklart att arbetsgivarna ska ha det här ansvaret. Vi vet ju att det inte fungerar, att människor fastnar i långtidssjukskrivningar och att rehabiliteringen inte kommer i gång. Och vi vet att många arbetsgivare, framför allt mindre arbetsgivare, drar sig för att anställa just på grund av det här. Då måste man väl som ansvarig ändå ha attityden att man måste försöka hitta en bättre tingens ordning än den vi har. Självklart måste arbetsgivaren vara delaktig i den här processen om förändringar ska ske på arbetsplatsen. Men det måste också vara så att utredningen görs av människor som faktiskt har kunskap om detta och kompetens på området. På de riktigt stora företagen kan man ha sådana avdelningar, men en småföretagare kan inte ha den kompetensen. Det är därför som människor drabbas. Tänk om!

Fru talman! Jag kan hålla med om en sak. Jag både förstår och inser att det inte är enkelt för en arbetsgivare att hantera situationen - så är det; det inser jag fuller väl. Det betyder inte att arbetsgivaren ska fråntas ansvaret för en rehabiliteringsutredning och initiativen därvidlag. Däremot finns det mycket att fundera över när det gäller på vilket sätt en arbetsgivare kan få uppbackning, stöd, i det jobb som en arbetsgivare har i sjukfrånvaroprocessen. Jag är väldigt imponerad av de projekt som parterna genom sitt försäkringsbolag har drivit på olika arbetsplatser för att understödja. Tekniken i de projekten har varit just att understödja arbetsgivaren i arbetet med människors återkomst efter sjukskrivning. Dessutom gäller det förstås att motverka, förhindra, att sjukskrivning uppstår. Jag har försökt skapa en mötesplats där arbetsgivaren inte ska bli ensam i den här processen utan där Försäkringskassan är skyldig att anordna ett avstämningsmöte och där arbetsgivaren, den sjukskrivne, den sjukskrivnes läkare och andra aktörer i processen ska delta och utan att konstra till det helt enkelt bara sitta ned och titta på varandra och diskutera vad man kan göra, beroende på vilket ansvar man har i den här kretsen, för att den sjukskrivne ska kunna komma tillbaka. Det gäller alltså att resonera igenom detta lite strukturerat och lite metodiskt så att alla förstår vilken roll den andre har för att det så att säga ska gaffla i varandra. Där kan Karin Pilsäter, som alltid är väl påläst, säkert kontra och säga: Ja, men det har ju inte fungerat särskilt bra på Försäkringskassan. Nej, det är alldeles riktigt. Det blev alldeles för få avstämningsmöten förra året. Jag hade hoppats på mycket mer. Det lyckades inte på det sätt jag hade tänkt. Nu tror jag att Försäkringskassan är på väg att rehabilitera sig själv på den punkten. Jag är väldigt mottaglig för diskussioner om vilket stöd en arbetsgivare kan behöva. Jag tror också att det går att utveckla detta, inte minst med en bättre fungerande företagshälsovård - något som jag något senare hoppas kunna få återkomma till här i kammaren. Just företagshälsovården kan där vara en sådan konsult som en arbetsgivare behöver för att göra mera rätt i de här situationerna. Jag säger inte att det är enkelt, men jag tror inte att lösningen, Karin Pilsäter, är att ta bort ansvaret från arbetsgivaren. Nu har vi haft denna debatt om medfinansieringen återigen. Jag är inte dum på det sättet att jag inte tror att det inte finns någon arbetsgivare som har varit så uppskrämd av alla de kampanjer som Svenskt Näringsliv, Företagarna och högeralliansen har bedrivit om medfinansieringen att man inte har vågat anställa. Men så snart en arbetsgivare får erfarenhet av vilka kostnader man drabbas av i verkligheten när någon har varit sjuk kommer man att se att det var ett rätt begåvat system som faktiskt skapar drivkrafter åt rätt håll.

Fru talman! Frågorna handlar om många olika infallsvinklar. Hur ska människor som har en svagare position på arbetsmarknaden lättare få jobb? Att ta bort medfinansieringen och arbetsgivarnas ansvar tror jag är en väg att gå. Hur ska vi få fler människor att vilja vara företagare, ta risker, ta ansvar och expandera? Det är ett sätt att ändra ekvationen så att risktagandet och ansvarstagandet inte blir fullt så stort. Att driva ett företag är alltid en risk. Att anställa människor är alltid ett stort ansvar. Men det är statens uppgift, tycker jag, att rimligt fördela riskerna mellan olika aktörer. I det här fallet har man vid helt fel tidpunkt ökat bördan för dem som man egentligen borde minska bördan för. Man har ökat priset för att anställa när man egentligen borde sänka priset för att anställa. Sjukfrånvaroexplosionen och förtidspensioneringsskandalen hänger ihop. Jättemånga människor är i dag långtidssjukskrivna och förtidspensionerade trots att de inte skulle behöva vara det om vård, rehabilitering och uppföljning hade fungerat. De skulle kunna arbeta. Många skulle kunna arbeta rakt av. Det är ett av skälen till att vi också tycker att när man tittar på arbetslöshet och behov av nya jobb räcker det inte med att titta på dem som är registrerade som arbetslösa. Man måste också fokusera på dem som är registrerade som långtidssjukskrivna eller som förtidspensionärer men själva anger att de skulle kunna arbeta. Insikten om att det bara är enskilda företagare och enskilda människor som kan fatta dessa beslut frivilligt måste leda till att man som politiker säger att staten måste göra något mer för att fördela riskerna på ett rimligare sätt mellan de olika aktörerna.

Fru talman! Det handlar om risk och riskfördelning, Karin Pilsäter. Precis så är det. Risk tas av arbetsgivare. Risk tas av löntagare. En löntagare, en anställd, som inte får relevant hjälp att ta sig tillbaka till arbete löper en risk att drabbas inte bara av fortsatt ohälsa utan också av sämre ekonomi - med allt vad det innebär. Det handlar hela tiden om risk. Jag hade många debatter och diskussioner, enskilda samtal, med små företag och särskilt företrädare för små företag när vi började umgås med planer på att införa medfinansieringen. Var det något jag fattade, Karin Pilsäter, även om du inte vill tro det riktigt, var det att det lilla företaget löper en hejdlöst mycket större risk att drabbas av hög sjukfrånvaro. En av två anställda kan bli sjuk länge medan hälften av Volvos anställda inte blir det. 50 % sjukfrånvaro är något annat i ett litet företag än i ett stort. Jag åkte land och rike runt och ställde ut löftet att det inte skulle komma någon medfinansieringsreform med mindre än att den innehöll ett skydd för det mindre företagets risk. Så konstruerades ett sådant skydd - till och med ett riktigt begåvat sådant skydd! Det har gett resultatet att det inte går att hitta ett enskilt litet företag som har drabbats av en orimlig kostnad till följd av systemet. Det blev bra, Karin Pilsäter. Vi tänker behålla detta. Fler och fler - det dröjer innan Folkpartiet kommer dit - tycker att det var en rätt bra idé.