sjukskrivningsmålen

Fru talman! Bo Könberg har frågat mig dels om min bedömning är att långtidssjukskrivningarna minskat, dels om jag är beredd att ställa upp ett mål för den totala frånvaron på grund av sjukdom. Efter många år med stigande sjukskrivningstal har vi under detta år kunnat se ett klart trendbrott i utvecklingen vad gäller de kortare sjukfallen - fall som är kortare än ett år. Antalet från sjukförsäkringen ersatta nettodagar för dessa sjukfall har hittills i år minskat med 12 % jämfört med motsvarande period föregående år. Om vi bortser från effekterna av den tredje sjuklöneveckan har nedgången varit ca 10 %. Positivt är också att ökningstakten i antalet nettodagar för de långa sjukfallen nu visar tecken på att ha avstannat. Om trenden fortsätter så räknar jag med att även de långa sjukfallen börjar minska. Årets utveckling hänger sannolikt samman med det försämrade arbetsmarknadsläget, men också med en förskjutning från hel- till deltidssjukskrivning. Till detta kommer de åtgärder som regeringen har vidtagit. Exempelvis har försäkringsadministrationens ohälsoarbete tillförts ökade resurser både för i år och för nästa år. Satsningen har bland annat möjliggjort ökad nyrekrytering av försäkringsläkare och annan personal, liksom utbildning av läkare i försäkringsmedicin. Det har också blivit möjligt för försäkringskassan att vid behov kunna begära att en försäkrad ska delta i ett avstämningsmöte för bedömning av det medicinska tillståndet, arbetsförmågan och behovet av rehabilitering. Arbetet fortsätter inom Regeringskansliet i enlighet med vad som redovisas i budgetpropositionen för 2004. Bland annat bereds frågan om ökade ekonomiska drivkrafter för arbetsgivaren att förebygga ohälsa och att i övrigt verka för minskad sjukskrivning. Även om utvecklingen går åt rätt håll är de många långa sjukskrivningarna fortfarande ett allvarligt problem. Det är viktigt att de långtidssjuka som har arbetsförmåga kvar ska kunna få rätt hjälp och stöd för att återkomma till arbete. Samtidigt är det viktigt för försäkringens legitimitet att rätt ersättningsform utbetalas. Detta innebär bland annat att sjukpenning kan bytas ut mot aktivitets- eller sjukersättning. Som ett led i arbetet med att minska ohälsan föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2003 ett nationellt mål för minskad ohälsa i arbetslivet som godtagits av riksdagen. Målet är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning ska halveras fram till 2008. Parallellt ska antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar minska. I budgetpropositionen för 2004 (volym 6, utgiftsområde 10, bilaga) har målet preciserats ytterligare. Det framgår bland annat att regeringens mål innefattar såväl karensdagar och sjuklönedagar som sjukpenningdagar. Detta i sin tur innebär att förändringar i sjuklöneperioden inte påverkar måluppfyllelsen utan endast leder till omfördelningar mellan de olika sjukskrivningsperioderna inom ramen för målformuleringen. Regeringens mål för ohälsan innefattar således karensdagar, sjuklönedagar, sjukpenningdagar och antalet nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningar och har därför delvis en bredare innebörd än om målet skulle mätas med ohälsotalet, så som föreslås av Bo Könberg. Målet innefattar inte de sjuk- och aktivitetsersättningar som beviljades år 2002 eller tidigare. Dessa ingår däremot i det av Bo Könberg föreslagna ohälsotalet. Den avgörande skillnaden är att regeringens ohälsomål fokuserar på de personer som i dag är sjukskrivna eller under de kommande åren kan drabbas av ohälsa. Syftet är att förebygga ohälsa och att hindra att sjukskrivningarna blir långvariga och leder till permanent arbetsoförmåga. Jag är inte i dag beredd att ändra detta fokus. Jag vill dock framhäva att det är angeläget att förutsättningar för återgång till arbete skapas för de personer som har beviljats eller kommer att beviljas aktivitets- eller sjukersättning, om det egna hälsotillståndet ändras så att arbetsförmågan återfås helt eller delvis. En viktig åtgärd därvid har varit möjligheterna till vilande sjuk- och aktivitetsersättning. Regeringen kommer att överväga ytterligare åtgärder för denna grupp förmånstagare.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på mina två frågor. Frågorna rör ett område som kanske är vårt största sociala problem och därför väl värda att diskutera. Den första av mina frågor rör uttalanden som statsrådet gjorde i ett TV-program för ungefär en månad sedan. Han gav tre påståenden, ett som rörde korttidsfrånvaron, ett som rörde de långa sjukskrivningarna och ett som rörde kostnaderna. Jag konstaterade redan i min interpellation att statsrådet på den första punkten hade rätt. Sedan dristade jag mig att påpeka att han hade fel på den andra punkten, det vill säga att det inte var så att de långa sjukskrivningarna hade börjat minska för första gången på fyra år. Att jag för min del har rätt på den punkten besannas väl av den sliriga skrivningen i svaret. På denna punkt säger statsrådet inte längre, som han sade i TV, att sjukskrivningarna börjar minska. Han talar i stället om att "ökningstakten i antalet nettodagar för de långa sjukfallen nu visar tecken på att ha avstannat". Det är väl i slirigaste laget, tycker jag. Det hade varit mer klädsamt om statsrådet konstaterat att han hade fel i TV, så vi slapp ägna tid åt den frågan. Vad gäller svaret om det tredje påståendet är det väl gravt missvisande när man börjar tala om kostnaderna. Att jag har rätt på den mellersta punkten framgår av tillgänglig statistik. Enligt den senaste statistiken vi har är det drygt 135 000 personer som har varit sjukskrivna mer än ett år. Går man tillbaka ett år var de drygt 117 000, så det är en ökning i storleksordningen 15 % - tyvärr. Detta om svaret på min första fråga. Min andra fråga gällde målet. Vi har från Folkpartiets sida länge uttryckt att det är lite konstigt att man inte försöker hitta ett mål som sammanför det som händer med de korta sjukskrivningarna och de långa sjukskrivningarna, det vill säga längre än ett år, och vad som händer med dem som blir förtids- eller sjukpensionerade. Jag har politisk förståelse för att regeringen och statsrådet inte vill ha ett sådant mål, eftersom alla prognoser som rör just förtidspensionerna är häpnadsväckande oroväckande. Regeringen har varit sjyst och i budgetpropositionen i höst redovisat den sammanlagda skulden som är upparbetad till dem som är förtidspensionerade. Där kan man läsa att den skulden de två senaste åren har ökat med ca 75 miljarder kronor och nu är i storleksordningen en bra bit över en halv biljon kronor. Det är till och med så att ökningstakten det senaste året är högre än året före. Det här är djupt oroande. Om man dessutom har de målformuleringar som man från regeringens sida vill behålla finns ju risken att man tror att man har uppnått något väsentligt genom att föra över människor som har varit sjukskrivna i drygt ett år till sjukpension med mera. Det finns en antydan i svaret som man kan läsa välvilligt, och jag är en välvillig person, så det gör jag gärna. Statsrådet försvarar där det hela med att han vill fokusera på att få människor tillbaka till arbetskraften, och det är väl alldeles utmärkt. Om vi är överens om att man ska mäta alltihop, borde det väl inte vara så svårt att komma överens om ett bra mål för detta. Till detta vill jag foga en tredje fråga. Sedan jag ställde min interpellation har bland annat Svenska Dagbladet redovisat siffror från Riksförsäkringsverket som tyder på att det mål som regeringen slår vakt om, det vill säga att halvera sjukfrånvaron till sommaren 2008 enligt Riksförsäkringsverket knappast skulle kunna uppnås förrän omkring 2013 eller 2014. Jag skulle gärna vilja få en kommentar till detta.

Fru talman! Tack för den här debatten, som jag tycker är spännande. Arbetslivsministern anger i sitt svar att syftet är att förebygga ohälsa och förhindra att sjukskrivningarna blir långvariga och leder till permanent arbetsoförmåga. Därmed skulle sjukfrånvaron minska. Jag är beredd att hålla med om detta, men jag tycker ändå att fokus är lite väl snävt. Är det så att ohälsa till största delen beror på arbetet? Jag förleds i alla fall att tro att det är arbetslivet som arbetslivsministern menar är huvudorsaken till sjukskrivningarna. Beror utbrändhet, för att nämna någon orsak, enbart på arbetsmiljön, eller kan annat ligga bakom? Samtidigt som vi blir äldre och allt friskare ökar ohälsan, och ändå menar arbetslivsministern att arbetslivet är huvudorsaken och därmed att det i huvudsak är ett ansvar för arbetsgivaren att minska ohälsan. Kan det inte vara andra orsaker? Kan det inte vara ett flertal samverkande orsaker? Nu lämnar jag politiska beslut som orsaker utanför. Det kan kräva en debatt i sig när människor inte kan känna trygghet att genom egna beslut påverka sitt liv. Jag menar att om man ska få ned ohälsotalen och nå målen måste orsakerna tydliggöras. Det är i många fall inte enbart strikt medicinska orsaker som ligger bakom. Många gånger kan en arbetsgivare, stor eller liten, inte erbjuda den mångfald av arbetsuppgifter som kan behövas för att en sjukskriven ska kunna återgå i arbete, helt eller delvis. Borde inte arbetsmarknadens resurser tidigare kunna diskuteras i en rehabilitering än vad som nu sker? Och vad kommer att ske med de förslag som jag sett hittills från regeringen, oaktat om vi talar om sjuk- eller aktivitetsersättning eller omprövning av sjukpenningar? Det är genom ett långsiktigt agerande som vi kan få ned ohälsan och få en rehabilitering värd namnet, inte genom statistiska finesser med sjukskrivningsmål. Statistiken och målen åskådliggör ju enbart ett förlopp. Regeringen måste föreslå åtgärder som inte enbart är kamerala och statistiska. Varför förhindrar försäkringskassan att vi tidigt i en sjukskrivning vid exempelvis avstämningsmöten kan få hjälp och stöd av arbetsmarknadens kompetens? Nu är det de facto så att den fasta anställningen är ett hinder och ger en för snäv syn på rehabiliteringen, inte sjukskrivningen. Det här måste förändras. Låt arbetsmarknadens kompetens bli en resurs i tidig rehabilitering, även om den som är sjukskriven har en fast anställning, inte bara om han är arbetslös.

Fru talman! Lyssna nu, Bo Könberg! Jag hade fel i TV. Bo Könberg säger att om jag hade sagt det i interpellationssvaret, hade vi sluppit debatten. Hade Bo Könberg nöjt sig med att jag muntligt sade samma sak som jag sade till Bo Könberg för 14 dagar sedan, hade vi kanske sluppit interpellationen. Möjligen var det så att Bo Könberg ville ha en debatt. Det är inte sant att långtidssjukskrivningarna minskar i förhållande till förra året. Det sade jag inte heller, men heller inte något annat. Det jag tycker mig ha kunnat se är att det finns en minskning också månad för månad. Om den är säsongsbetonad eller inte är svårt att säga. Jag har sedan lång tid tillbaka bestämt mig för att inte dra några stora växlar på statistiskt osäkra tecken. För det är den här frågan alldeles för stor. Det är bara dumt. Man kan vad gäller både korttidssjukskrivningarna och den minskade ökningstakten för långtidssjukskrivningar konstatera att om vi ska behålla den takt som vi i dag har på de punkterna når vi inte målet. Det kan jag säga rätt upp och ned. Så är det ju. Det måste till mera. Det måste bli högre fart i de avseendena. Det är därför som vi håller på så intensivt med att hitta andra och nya åtgärder. Det kommer att behövas ytterligare åtgärder. Jag tror inte att tiden medger att vi ska ta upp hela debatten om ohälsans komplikationer och orsaker här. Låt mig också försöka svara på Bo Könbergs andra fråga om sättet att räkna målet. Jag har som gammal avtalsförhandlare lärt mig att det mest meningslösa man kan ägna sig åt är att bråka om statistik. Låt oss försöka bli överens om hur verkligheten ser ut och ta debatten om vad man ska göra för att förändra verkligheten. Det är viktigt att det finns något slags bred uppslutning bakom legitimitet för sätten att mäta målen. Jag har den största respekt för att man kan ifrågasätta och ha synpunkter på målen - det är en politisk bedömning - men det är bra om sättet att räkna är genomskinligt, så att det är lätt att förstå. Jag har ingen ambition att det ska formuleras så att det finns smitvägar i sättet att redovisa. Jag ser sakliga skillnader mellan Bo Könbergs och vårt sätt att räkna. Jag kan också föreställa mig att vi kommer att ha didskussioner om hur man definierar målet och hur man räknar. Jag är inte statiskt bunden precis av det som stod i propositionen. Det kan finnas skäl att fundera över definitioner i sättet att räkna. Målet tänker vi däremot hålla fast vid. Jag är ledsen att behöva säga det, Bo Könberg, men jag tror inte att det var så stor skillnad på stocken förtidspensionärer på Bo Könbergs tid som socialminister och på min tid. Den stocken har hela tiden varit stor. Nu minskar den lite långsammare därför att det nu är små ålderskullar som går in i ålderspension. Jag ska återkomma till svaren till Carl-Axel Johansson.

Fru talman! Jag lyssnade noga när arbetslivsministern började sitt andra inlägg och hörde att han sade att han hade fel i TV. Därmed är ju den frågan ur världen för den här gången. Möjligen kan jag väl kommentera försöket att påpeka att det skulle vara muntligt. Det stämmer alldeles utmärkt. Jag tycker mig nämligen ha upptäckt att det som hade sagts i TV var fel. Jag trodde möjligen att det hade ett visst intresse för allmänheten och inte bara för oss två. Därav den debatt som vi nu har. På den punkten är det tyvärr inte så väl som statsrådet trodde när han talade till er. Jag utgår från att han trodde det som han den gången sade. Jag delar rätt mycket uppfattningen att det inte är det allra mest meningsfulla att diskutera statistik. Det är förstås fråga om att statistiken mäter om det är rätt mål som man sätter upp. Hela tanken med mål är ju att de ska mäta det som man vill uppnå, så att man kan kolla av om man verkligen är på väg åt det håll dit man vill komma. Det som bekymrar mig och oss i Folkpartiet väldigt mycket är vad som händer med förtidspensionerna. Utan att ha tagit med mig statistiken från början av 90-talet vill jag ändå säga att det inte är någon tvekan om att vi de senaste åren har haft många fler nybeviljade sjukpensioner än vi någonsin har haft sett över tiden. I fjol hade vi, om jag minns rätt, 67 000-68 000 nybeviljade sjukpensioner. Det mål som vi kunnat utläsa att regeringen har på den här punkten förefaller vara att man under de kommande fyra, fem åren ska hålla sig under 64 000 nya per år. Som mål betraktat tycker vi att den ribban har lagts för lågt. Det är för närvarande så illa att vi innan vi får jullov, vilket jag hoppas att vi får bägge två, kommer antalet sjukpensionerade i Sverige beroende på arbetsoförmåga att passera halvmiljonstrecket. När vi går på jullov är mer än en halv miljon människor i ett av de länder i världen som såvitt vi vet har hyggligast folkhälsa pensionerade på grund av sjukdom. Till detta kommer, som vi diskuterade tidigare, drygt 135 000 personer som varit sjukskrivna mer än ett år. Det handlar alltså om fler än 635 000 personer. Sedan kan vi diskutera lite fram och tillbaka hur vi mäter dessa förändringar, men det är ingen tvekan om att dramatiska förändringar kommer att äga rum de kommande åren. Jag nämnde ett belopp i det förra replikskiftet som handlade om hur mycket förtidspensionsskulden ökat. Man kan också se hur mycket kostnaden ökar varje år. De senaste prognoserna från verket tyder på att kostnaderna kommer att öka med flera miljarder varje år de kommande åren. Den totala kostnaden ökar även om vi får ned korttidssjukskrivningarna, vilket vi bägge två hoppas och tror kanske kan vara möjligt. Det mål som vi från Folkpartiets sida har flaggat för i några motioner - vi har inte varit speciellt kategoriska men ändå velat peka på det - får inte vara sådant att en tråkig utveckling uppfattas som något positivt. Om personer förs ur kategorin långtidssjukskrivna och i stället blir förtidspensionerade åtta-tio år före ålderspensioneringen är detta ingenting att jubla över. Det är mest det vi varit intresserade av. Jag ska inte ta den debatten i kväll, men vi tycker att regeringen både under Hans Karlsson och under ett antal år innan Hans Karlsson blev arbetslivsminister i vår regering har låtit bli att göra det nödvändiga under en fem-sexårsperiod, och det är bekymmersamt. Detta fick vi bekräftat vid en utfrågning som utskottet hade om förslaget om finansiell samordning. Det framkom då att det fanns stor risk att det inte blir så mycket av den proposition som ministern lagt fram. Vi är förstås mycket kritiska politiskt, men i djupet av våra själar också mycket oroade över det som händer. Och vi tycker inte att regeringen är tillräckligt oroad.

Fru talman! Jag efterlyste åtgärder och skulle tydligen få svar på några av de funderingarna. Jag vill i min sista replik bara säga att jag år 2001 hade en debatt om ohälsan med dåvarande statsrådet Ingela Thalén. Då var utgångsläget följande: År 2000 var antalet sysselsatta 77,0 %, varav 6,3 % var sjukskrivna. Drygt 70 % var alltså i arbete. Prognosen för år 2004, som vi snart går in i, pekar på att 76,9 % kommer att vara sysselsatta medan andelen sjukskrivna ökar till 7 ½ %. Detta visar att endast knappt 70 % av befolkningen mellan 20 och 64 år kommer att vara i arbete år 2004. Med tanke på dessa siffror var den stigande ohälsan högst påtaglig och tydlig redan då, och regeringens sysselsättningsmål skjuts nu allt längre fram och målet om minskat antal sjukskrivningar blir alltmer avlägset. Menar statsrådet mot denna bakgrund att läget har blivit bättre?

Fru talman! Jag beklagar, Carl-Axel Johansson, att jag inte hann ge dig svar i det förra replikskiftet. Jag tycker att Carl-Axel Johansson lite oförsiktigt tar fart när han säger att jag anser att arbetslivet är huvudorsaken till ohälsan. Det är fel. Jag har inte sagt så, och jag tycker inte så. Därmed skulle vi i stort sett kunna vara överens. De flesta är ganska överens om att ungefär 50 %, hälften, består av arbetsrelaterade sjukdomar och hälften av annat. Det där slår på plus minus fem eller något dylikt; jag vet inte exakt. Ungefär så säger dock expertisen när man frågar dem. Det jag däremot är angelägen om att betona är att arbetsplatsen och arbetslivet trots allt är en viktig mittpunkt - men naturligtvis inte den enda - som bidrar till en återkomst i arbete, oavsett om orsaken till ohälsan och sjukskrivningen är arbetsplatsen eller någonting annat. Det är till arbete man ska tillbaka, och därför är det en viktig angelägenhet för dem som finns på arbetsplatsen - arbetsgivare, parter och andra - att så mycket de orkar bidra till att människor kommer tillbaka. Sprid alltså inte den villfarelsen att jag skulle anse att arbetslivet är orsaken till ohälsan - det är inte ens huvudorsaken. Carl-Axel Johansson säger också att vi i stället för att syssla med statistiska finesser borde ta oss an sjukproblematiken. Jag återkommer till det svar jag gav Bo Könberg, nämligen att det inte är fråga om statistiska finesser. Vi försöker på ett uppriktigt sätt göra det möjligt inte minst för oppositionen, liksom för allmänheten, att granska uppfyllelsen av de mål vi satt upp. Det är nämligen nödvändigt att bli kritiskt granskad. Om man sätter upp ett mål ska det vara möjligt att granska. Vi ska inte ha några reservutgångar i form av statistiska finesser för att kunna hävda att vi har nått mål som vi inte nått. Därför ska sättet att räkna vara öppet, genomskinligt och synligt. Jag undrar, Bo Könberg, på vilken punkt vi egentligen är oense när det gäller betydelsen av åtgärder. Måste vi minska inflödet? Ja, det måste vi göra. Vi måste också minska långtidsfrånvaron, och just nu går det ena långsammare än det andra. Vi måste även göra det möjligt för människor att i högre grad än hittills undvika förtidspensionering eller sjukersättning, och vidare måste vi i högre grad än hittills göra det möjligt för dem som fått förtidspension eller sjukersättning att återgå till jobbet, om det är så att man piggnar till eller hittar metoder för rehabilitering. Vi har ett stort jobb framför oss på alla dessa tre punkter, och där skiljer jag mig inte från vad Folkpartiet och Bo Könberg tycker. Detta är viktigt, och vi anstränger oss på alla tre punkterna.

Fru talman! Den här diskussionen har varit mer klargörande än många andra interpellationsdebatter jag varit med om i mina dar. Vi har rett ut vad som gäller för närvarande i fråga om de långa sjukskrivningarna, nämligen att de tyvärr inte har börjat minska. Vi har snuddat vid och delvis fått bekräftat att det är så pass illa att takten i minskningen av sjukskrivningarna inte är sådan att - om den fortsätter - regeringen klarar av sitt mål om sommaren 2008. I stället kanske det är så illa som jag refererade från en uppgift från verket, det vill säga att om den nuvarande takten fortsätter kommer det att pågå till 2013 eller 2014. Vi får dock hoppas att det inte blir så. Vi har också resonerat om, men kanske inte kommit tillräckligt långt, hur målet på allvar ska inkludera alla långa sjukskrivningar. Det jag är ute efter en sista gång, eftersom detta är mitt sista inlägg i denna debatt, är att de prognoser vi har tyder på att antalet nybeviljade förtidspensioner, om vi för enkelhets skull kallar dem så, under de kommande åren kommer att ligga någonstans över 60 000, medan stocken som blir 65 år eller avlider före 65 års ålder omfattar ca 40 000 personer. Som det ser ut nu skulle vi alltså fortsätta att ha en ökning med kanske 20 000-25 000 personer som blir förtidspensionerade i vårt land. Även om det på grund av nya regler skulle bli en uppbromsning av de långa sjukskrivningarna, de som är längre än tolv månader och där man efter tolv månader ska ompröva lite hårdare, så räcker det inte. Jag tror därför inte att vi kommer att kunna enas om ett mål i statsrådets slutreplik, men jag tror att vi möjligen har kommit något närmare varandra. Vi får väl se vad som händer i utskottet och på annat sätt. Vi kommer från Folkpartiets sida att mycket noga bevaka denna den kanske allvarligaste sociala fråga vi har och också fortsätta att lägga förslag - förslag som vi långt ifrån alltid får igenom, för att uttrycka det försiktigt.

Fru talman! Bo Könberg varnar för hur illa det kan gå. Det kan man naturligtvis göra. Jag är dock betydligt mer optimistisk. Jag tror att vi har siktet på ett varaktigt trendbrott när det gäller "införseln", det vill säga när det gäller korta sjukskrivningar. Jag tror att det finns förutsättningar att komma längre på den punkten. Jag ser hur goda exempel sprider sig och att resultaten är mycket hoppingivande när man verkligen tar i med de här frågorna på många arbetsplatser. Det finns metoder som uppvisar goda resultat. Jag är orolig för att en av huvudorsakerna, om man ska koka ned det till en viktig orsak till att det är olika resultat på många olika arbetsplatser, är brister i ledarskapet. Det tänker jag, fru talman, fokusera på framöver. Jag tror och har sett att skillnaden mellan bra arbetsplatser och de som är sämre är brister i ledarskapet. Där den yttersta ledningen tar ansvar för att förändra arbetsplatsen blir det också gjort. Där tror jag att parterna har mycket att bidra med, och vi kommer att ha fortsatta samtal med parterna. Det finns förutsättningar för att nå målet om en halvering. Det kräver dock flera åtgärder än de som redan är vidtagna.