Skyddat boende för barn

Interpellationsdebatt 28 maj 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 112 Socialminister Lena Hallengren (S)

Herr talman! Linda Lindberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att ett barn som bor på skyddat boende med en vårdnadshavare får rätt till skolgång, vård och uppföljning men även att dokumentation görs samt om jag avser att återkomma till riksdagen med lagförslag om att även barn som medföljande till skyddat boende får eget beslut och därmed egen uppföljning.

Regeringen har uppdragit åt Inspektionen för vård och omsorg, IVO, att förstärka tillsynen över socialtjänstens handläggning av ärenden som rör stöd och skydd till barn och unga. Till uppdraget hör bland annat att granska hur socialnämnden hanterar förhandsbedömningar och skyddsbedömningar, till exempel för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende.

Linda Lindbergs frågor verkar syfta på förslag som har lämnats av Utredningen om ett stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende (SOU 2017:112). I en departementspromemoria från 2020 (Ds 2020:16) kompletteras dessa förslag även med förslag om bland annat förutsättningarna för beslut om omedelbar placering av barn i skyddat boende. De samlade förslagen bereds inom Regeringskansliet. I dagsläget är det inte möjligt för mig att säga något om lagförslag på detta område.


Anf. 113 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Tack för svaret, socialminister Hallengren!

Jag tänker börja med att uppehålla mig lite vid debatten om våld i nära relationer, som den senaste tiden har varit väldigt intensiv. Det är å ena sidan oerhört bra, för det gör att vi kan belysa problematiken kring detta. Men å andra sidan är det också ett tecken på att politiken och samhället faktiskt har misslyckats kapitalt på det här området. När dessutom fem kvinnor dör inom loppet av en månad på grund av våld från en partner eller en före detta har vi verkligen ett stort arbete att göra - för att inte tala om alla de kvinnor och barn som här och nu blir utsatta för psykiskt eller fysiskt våld.

Våld i nära relationer är enligt mig ett stort samhällsproblem, ett folkhälsoproblem och ett brott mot mänskliga rättigheter. Vi sverigedemokrater har inte haft förmånen att styra Sverige än, men jag kan inte tänka mig att Socialdemokraterna på något sätt kan tycka att de har gjort ett riktigt gott arbete de senaste åtta åren i denna fråga - heller - även om jag vet att regeringen har gjort en del.

Många kvinnor vittnar också om brister i den process som kommer då man äntligen samlat kraft och mod att ta sig ur ett destruktivt förhållande. Bristen på kunskap inom både polis, socialtjänst och rättsväsen är påtaglig. Insatser och lagar måste i någon mening synkroniseras, och ett helhetsperspektiv måste tas i de här frågorna. Här önskar vi se ett nationellt kompetenscentrum som håller ihop kedjan av insatser och stöd så att kvinnor och barn, men även män, får den hjälp och det stöd som kan förväntas.

I dag har vi som sagt en rad myndigheter, organisationer och verksamheter som kliver fram och gör fantastiska insatser, men vi har ingen samlad styrning. Det är någonting som vi skulle vilja se. Jag tycker att det är en brist i det här arbetet, i ett så jämställt och bra land som Sverige. Här behöver vi ha en samordning. Vi behöver forskning. Vi behöver riktlinjer och stöd. Vi behöver en nationell strategi för en kompetenshöjning på alla nivåer och i alla instanser på det här området. Det duger inte att smådutta. Jag hoppas att vi slipper ha den här debatten igen om tio år och konstatera att ingenting har förändrats.

Så länge politiken inte kan växla om kommer våldet att fortsätta. Jag är beredd till mycket, herr talman, för att nå målet om en nollvision här.

Mitt i denna tillvaro befinner sig många barn, herr talman. Barns trygghet och säkerhet är något som vi bör sträva efter och garantera. Vi driver sedan tidigare frågan om en barndomsgaranti, som min kollega tidigare i dag tog upp med ministern, som kortfattat lyfter just vikten av att barns bästa sätts i fokus i alla sammanhang.

Cirka 6 200 barn i Sverige bodde på skyddat boende mellan den 31 juli 2018 och den 1 augusti 2019. En studie som gjorts visar att 50 procent av de förskolebarn som bott på ett skyddat boende lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det larmas också om att skolgång, vård och uppföljning brister. Antalet barn som vistas på skyddat boende har också ökat markant.

Min fråga till ministern rör just situationen för de barn som placeras på skyddat boende på grund av våld i hemmet. Dessa barn är så kallade medföljande till en förälder. Det innebär i dagsläget att de inte får en egen insats. Vi har då 6 000 barn som i någon mening flyger under radarn i detta sammanhang. Man får helt enkelt inte sina lagliga rättigheter tillgodosedda i dag.

Jag uppfattade i svaret från ministern att man fortfarande tittar på de förslag som lämnades av Utredningen om ett stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende 2017. Vi är nu inne på 2021, och regeringen tittar fortfarande. Tänker regeringen göra någonting åt situationen för de barn som bor på skyddat boende så att vi kan säkerställa att dessa får den vård, den skolgång och det stöd som kan förväntas av samhället, eller vad är regeringen villig att göra? När kan vi i så fall se ett sådant förslag på riksdagens bord?


Anf. 114 Socialminister Lena Hallengren (S)

Herr talman! Tack för frågan, Linda Lindberg! Tack också för att du börjar i ett mycket större perspektiv, som jag är helt övertygad om att också min kollega Märta Stenevi gärna hade velat resonera kring.

Det finns ett väldigt brett och sammanhållet arbete - det har säkert inte Linda Lindberg missat - som handlar om mäns våld mot kvinnor. En strategi togs fram av min företrädare för ett antal år sedan, och det var också en av de första saker som den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen satte upp som verkligt viktiga frågor. Det talar för att vi har ett samlat förhållningssätt och arbetar på väldigt många områden, men det arbetet hålls nu ihop av min kollega Märta Stenevi.

Det går ju att beskriva vad det är som händer. Jag vill påstå att väldigt många saker har hänt. Positionerna har flyttats fram. Så sent som nu i veckan beslutade riksdagen om barnfridsbrott - om barn bevittnar brottet skärps straffet, helt enkelt. Det handlar också om hedersrelaterat våld och barn som utsätts för könsstympning, barnäktenskap och så vidare. Det finns många områden på det straffrättsliga området.

Det finns också väldigt mycket i välfärdspolitiken som handlar om att faktiskt sätta barnen främst. Inte minst har det i pandemin handlat om att se till att barn och unga får de bästa möjliga förutsättningarna. Om andra har fått begränsa sina liv har vi verkligen försökt sätta barnens perspektiv mycket längre fram - möjlighet till fritidsaktiviteter, att få gå i skola, stöd till olika typer av frivilligorganisationer, jourer och telefoner för att man ska kunna ringa och meddela sig när livet helt enkelt känns tufft på olika sätt. Jag vill ändå påstå att mycket handlar om det.

Det gäller också välfärdspolitiken i vid mening, som handlar om att bygga ut förskola och skola, och likaså kvinnors rättigheter i vid mening. Kvinnors rätt till egen försörjning och kvinnors rätt att känna trygghet är förstås jätteväsentliga. Det handlar om stöd till kvinnojoursorganisationer. Även om jag som sagt inte har det samlade ansvaret ligger just jourerna och skyddat boende, som vi ska återkomma till, under mitt ansvar. I möten med utsatta kvinnor, kvinnoorganisationer och kvinnojourer hör jag också mycket av det som Linda Lindberg och många andra beskriver.

Jag delar dock inte den bild som kanske lite för ofta ges av att allt har misslyckats kapitalt. Ett samhälle blir ju sällan färdigbyggt. Även om man har fyra år eller flera mandatperioder på sig får man hela tiden ta steg. Man kan inte leva i tron att vi någon gång liksom blir färdiga. Samhället ställs ju hela tiden inför nya prövningar. Pandemin är bara ett exempel på det. Så är det hela tiden. Det arbetet fortsätter. Jag tror inte att vi i den här valrörelsen heller kommer att säga: Nu är vi nöjda, nu lämnar vi över till någon annan. Det är klart att det hela tiden finns mer att göra.

Eftersom Linda Lindberg själv nämnde detta med barndomsgaranti vill jag bara säga att den interpellationen var ganska anmärkningsvärd. När det kommer till barns rättigheter kan vi ju inte låta bli att tala om att barnkonventionen nu är svensk lag. Det tyckte Sverigedemokraterna inte att den skulle vara. Då tycker jag att man ska vara lite försiktig när man talar om att den här regeringen har misslyckats kapitalt men att vi behöver ha ett barnperspektiv på allt. Det är precis det som barnkonventionen syftar till.

Sedan vi ratificerade den har vi successivt anpassat svensk lagstiftning till den. Men det är ju en annan sak att också göra den till lag, där den faktiskt hårt prövas mot annan lagstiftning. Jag vill hävda att det har flyttat fram positionerna och kommer att fortsätta att flytta fram barns rättigheter. Det gör att perspektivet läggs in i alla sammanhang och att det ställs krav på att kunskapen är tillräcklig samt att den får byggas på och hela tiden ses som en färskvara för alla som jobbar gentemot barn.

Utredningen i fråga överlämnades 2018, men det fanns behov av att komplettera den. Därför kom det tillbaka en departementspromemoria 2020, och det är den vi bereder. Jag vill understryka att det inte handlar om så många år som man kan tycka. Detta är ganska komplicerad lagstiftning, och vi arbetar med den just nu.


Anf. 115 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Tack så väldigt mycket för svaret, socialministern!

Jag tänker inte uppehålla mig speciellt mycket vid barnkonventionen, men i och med att den nu är lag ställs det krav på kommuner och regioner, och även på regeringen, gällande att den faktiskt implementeras så att den inte krockar med våra egna lagar. En del undersökningar har ju visat på att kommuner har väldigt svårt för att arbeta med detta, för de vet inte riktigt vad de ska göra. Men det är en annan sak.

Precis som regeringen tycker vi, och jag, att det är oerhört viktigt att vi arbetar med att säkra barns trygghet. Som Hallengren nämnde är den lagändring som träder i kraft den 1 juli och som gör det straffbart att låta barn bevittna brott oerhört bra och ett steg i rätt riktning.

Men när det gäller att se barnen behöver vi få till ännu fler förändringar inom socialtjänstens arbete med barn som befinner sig i våldsutsatta miljöer. Vi har arbetat aktivt med socialtjänstfrågorna, i synnerhet de frågor som rör barn, och jag påstår att vi hanterar dem väldigt aktivt inom socialutskottet.

För mig är dessa frågor ytterst prioriterade. Vi bygger samhället genom barnen, herr talman, och vi har inte råd att fallera mer. Hela våren har kantats av missförhållanden. Vi kan inte ha barn som far illa i statens och kommunernas famnar. Det har rört sig om familjehemsplaceringar och om HVB-placeringar. Vi har nåtts av rapporter om missförhållanden i samband med olika Sis-placeringar. Det handlar även om barn som bevittnar våld eller som kommer i kläm på grund av att samhället någonstans har misslyckats med att få stopp på våldet.

Enligt Brås statistik polisanmäldes 23 200 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2020. I 80 procent av dessa fall var kvinnan bekant med sin förövare. Dessutom anmäldes 1 530 fall av grov kvinnofridskränkning. En uppskattning är att endast runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls.

Återigen: Mitt i detta kaos finns oftast barnen. Jag kan förstå att det är svårt att anmäla - det är inte enkelt att anmäla den som man bor med och har barn med och som man har byggt upp sitt liv omkring. Många kvinnor, och även organisationer, stärker bilden av att processen för att ta sig i mål är väldigt tuff. Myndigheter pratar helt enkelt inte samma språk.

Jag har mottagit flera berättelser från kvinnor som vittnar om just okunskap och oförståelse. Om en kvinna exempelvis söker upp socialtjänsten på grund av våld i hemmet blir hon och barnet placerade i ett skyddat boende. Under placeringen har den andra vårdnadshavaren rätt till umgänge med barnet. Jag vågar påstå att det måste vara högst förvirrande för barnet att å ena sidan bo på ett skyddat boende för att undgå en våldssituation och å andra sidan umgås med den andra vårdnadshavaren för att myndigheten säger det, utan att barnet självt egentligen vill det.

Vi behöver få till en utredning om umgängesrätten vid barns placering i skyddat boende. Dessutom kan kvinnan bli skadeståndsskyldig för försvårande av umgänge, eller umgängessabotage, trots att hon är i socialtjänstens vård. Det behöver vi också titta på.

Situationen med våld i nära relationer är inte helt enkel. Vi behöver göra mycket på många håll.

Det kan också konstateras att som lagen ser ut i dag får barn helt enkelt inte ett eget beslut vid placering, det vill säga ingen insats. De är endast medföljande till - oftast - mamman. Avsaknad av beslut innebär egentligen att det inte finns någon plan, dokumentation, statistik eller uppföljning och att det inte finns några samtal riktade till barnet.

Jag menar att ett beslut bör tas i de fall då barn är medföljande, och det gläder mig att regeringen fortsatt tittar på detta. Jag kan se att det någonstans finns en liten rättsosäkerhet kring denna hantering. Vi köper oftast upp externa platser på kvinnojourer som inte är licensierade och där kvaliteten kan variera en del, även om jag vet att många gör sitt absolut bästa för att bedriva en god verksamhet.


Anf. 116 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Apropå detta med avsaknad av licens vill jag säga att vi här har en utmaning i sig. Att ha ideella kvinnojourer som också driver skyddade boenden tror jag är otroligt positivt. Att inte våga anmäla och att inte ta steget kan jag inte ens föreställa mig - har man inte varit i den situationen kan man nog absolut inte sätta sig in i vad det faktiskt innebär och hur svårt det steget är.

Att då känna att man inte alltid vänder sig till en myndighet utan till en kvinnojour har ett eget värde. Man behöver verkligen fundera över vad ideella krafter betyder när man ska göra avtal och det är vinstdrivande. Jag vill verkligen skicka in den frågan, inte minst till Linda Lindberg, att fundera över. Jag tror att den spelar väldigt stor roll för tryggheten och hur människor upplever situationen.

Jag vill också säga att det är väldigt bra att vi inte säger "våld i nära relationer". Jag tror att vi ska tala om mäns våld mot kvinnor. Det var ett väldigt medvetet beslut från den här regeringen att säga att strategin handlar om mäns våld mot kvinnor och att inte få det att låta som någonting som sker innanför hemmets fyra väggar och som därmed skulle vara mindre allvarligt. Det vill jag verkligen uppmana till.

Det är förstås förfärligt när antalet fall ökar. Detta kan dock synliggöra den kriminalitet som det innebär och synliggöra att kvinnor vågar ta steget - att det finns saker som gör att man har tagit steget att göra anmälan och att faktiskt be om den hjälp som man ska ha all rätt till.

Vi skulle kunna ha en lång diskussion, men jag är ganska säker på att vi står på samma sida i detta fall. Det ska inte vara kvinnorna som ska gömma sig, behöva söka skyddade boenden, behöva ta detta svåra steg och kanske leva med skyddad identitet under överskådlig del av livet. Detsamma gäller inte minst de barn som ska växa upp med samma orimliga förutsättningar. Det är klart att det handlar om förövaren - vi måste på olika sätt se till att det inte händer och att det inte händer igen. Jag ska lämna den här diskussionen, men jag ville få med detta.

Jag vill understryka att den utredning som vi talar om har tillsatts av regeringen eftersom vi tycker att det är väldigt angeläget att man ser barn som de subjekt de är och som egna individer som kan behöva skydd. I grund och botten är detta en bra utredning som vi har kunnat verkställa flera delar av.

Det har dock funnits en del svårigheter som det har behövt arbetas vidare med. Jag hoppas att vi när vi bereder detta vidare ska kunna lägga fram förslag. Jag kan dock inte beskriva när och hur eftersom jag inte vet detta än.

Hur man arbetar med skolan och rätten att bli mottagen är en fråga som jag tänker mig att även Utbildningsdepartementet arbetar med. Det spelar förstås roll. Det kan vara svårt för en kommun att väldigt tillfälligt, väldigt snabbt och utan att veta för hur lång tid ta emot ett barn, men det är ju väldigt viktigt att man ser till att det är möjligt.

Jag vill avslutningsvis säga att vi bygger samhället för barnen och att vi ska bygga det med barnen. Att se till att alla barn får möjlighet att växa upp i trygghet är någonting som måste vägleda oss i arbetet. Det är uppenbart att alla barn inte får samma förutsättningar. Det är därför vi behöver ha ett välfärdssamhälle och ett trygghets- och skyddsnät som gör att samhället kan fånga upp barn när de hamnar i situationer där de riskerar att falla igenom.

Skyddade boenden är förstås en del för de barn som har det allra tuffast. Olika former av placeringar behöver vi också arbeta med. Det ska vara bästa möjliga kvalitet i detta givet att det är väldigt svåra utmaningar för den personal och för den profession som gör sitt bästa för att möta dem. Det är förstås alltid en svår situation, men detta är kanske det viktigaste arbete man kan bedriva i vårt land.


Anf. 117 Linda Lindberg (SD)

Fru talman! Precis som ministern nämnde kan nog både ministern och jag se problematiken och dela denna uppfattning. Jag kan se att vi har mycket kvar att göra, även om en hel del har gjorts.

Hela situationen för barnen är för mig väldigt problematisk, fru talman, inte minst ur ett barnrättsperspektiv. Oavsett om man kallar det våld i nära relationer eller mäns våld mot kvinnor och barn måste det angripas från flera håll. De insatser man har gjort är jättebra, och det är jättebra att man har skärpt straffen. Vi behöver dock också jobba med det proaktiva, och vi behöver se till att de som behöver hjälp och som söker socialtjänstens insatser får denna hjälp på ett adekvat sätt.

Socialtjänstens insatser utförs i dessa fall i mångt och mycket av ideella verksamheter, där återkoppling och uppföljning när det gäller barnen inte finns eftersom man inte har tagit ett beslut. Verksamheterna är inte licensierade, och det finns inga kvalitetskrav gällande säkerhet. Bemanningen kan variera kraftigt med variation över landet.

Då det inte finns några beslut om insatser gällande respektive barn saknas också dokumentationsplikt, vilket leder till att varken hemmet eller socialtjänsten kan följa upp barnens placering. Det finns då heller ingen koppling till om man har fått utbildningsinsatser eller om man har fått den vård och det stöd som finns.

Som jag tidigare har nämnt vet jag att många verksamheter gör alldeles förträffliga insatser. Jag vill alltså inte kritisera någon. Men faktum kvarstår; tiden tickar på, och barn blir just nu placerade i skyddat boende. Jag vill uppmana regeringen att skyndsamt arbeta fram ett förslag i frågan. Det vill jag verkligen se.

En avslutande, snabb fråga till socialministern gäller just barnkonventionen, dess intentioner och regeringens eget åttonde långsiktiga målområde om skydd, stöd och behandling för barn som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld mot kvinnor och att samhällets insatser för flickor och pojkar ska vara likvärdiga och av god kvalitet. Uppfyller vi det så som systemet ser ut i dag?


Anf. 118 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru talman! Det finns mycket kvar att göra. Det var kanske också lite där vi började interpellationsdebatten, dialogen eller diskussionen. Samhället blir verkligen inte färdigbyggt.

Jag vill understryka att det förstås är fråga om lagstiftning. Men det gläder mig att Linda Lindberg inte har som huvudfokus att vi ska hitta på nya straff och påföljder. Detta handlar nämligen om hur föräldrar ska bli trygga i sitt föräldraskap. Hur ska vi stödja föräldrar som tycker att det är svårt med gränssättning eller som behöver hjälp och stöd? Hur ska vi kunna komma in tidigare? Det handlar om mellantvång, vistelseförbud och så vidare. Man ska inte behöva känna att man handlar i ett läge där det är antingen samtycke eller tvångsomhändertagande som gäller. Vi kom också in lite grann på att det är ett brutalt ingrepp i en ung människas liv. Ambitionen är förstås att få familjer att fungera. Hur stöder vi föräldraskapet? Hur förebygger vi?

Jag glömde säga det tidigare, men jag vill påminna om att vi har gjort en översyn av hela socialtjänstlagen. Det är ett omfattande arbete som har gjorts under tre och ett halvt års tid. Vi arbetar nu med hur vi ska ta det vidare. Men en utgångspunkt är att barns och ungas perspektiv ska genomsyra det. Det handlar också om hur man ska komma in tidigare och hur man sänker trösklar. Hur ska vi se till att man på ett enkelt sätt - det är lite på myndighetsspåret - vågar ta kontakt utan att man ska behöva vända in och ut på sig själv? Det ska kanske inte göras så mycket anteckningar. Hur kan man snabbt och enkelt känna att någon lyssnar?

Hur kan vi se till att underlätta samverkan? Vi har till exempel presenterat förslag på att kanske låta socialnämnden hämta in sekretesskyddade uppgifter från en annan socialnämnd. Hur ska polis och socialtjänst samarbeta och samverka och så vidare?

Det finns väldigt mycket att göra. Men jag vill understryka att det förstås handlar om dem som arbetar på skyddade boenden, i familjehem och så vidare. Men vi behöver också ha fokus på hur vi skapar ett samhälle som ger trygghet och som gör så att föräldrar kan vara goda förebilder för sina barn, så att barnen ges bästa tänkbara uppväxtvillkor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2020/21:701 Skyddat boende för barn

av Linda Lindberg (SD)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Enligt siffror från Socialstyrelsens kartläggning 2020 har under perioden den 31 juli 2018 till den 1 augusti 2019 cirka 6 500 vuxna och 6 200 barn bott minst en natt på de skyddade boendena.

Det har skett en ökning med 38 procent av antal vuxna som bott minst en natt under en 12-månadersperiod på skyddat boende. För barn är ökningen 95 procent jämfört med siffror från Socialstyrelsens kartläggning 2012. En flytt till ett skyddat boende är för många det enda sättet att få skydd från en våldsam förövare.

Socialtjänsten beviljar bistånd för mammornas vistelse i skyddat boende. Skyddat boende som insats är med andra ord inte reglerat i socialtjänstlagen som en egen boendeinsats för barn, och boendet har inga grunduppdrag som är kopplade till barnet. Vad vi ser som problematiskt här är att barnet inte får ett eget biståndsbeslut utan placeras som medföljande till en vårdnadshavare, oftast mamman, och i någon mening går under radarn.

Enligt Bris är yngre barn den största gruppen som placeras i skyddat boende som medföljande med sin mamma. Majoriteten av de barn som vistas i skyddat boende har utländsk bakgrund, och många av barnen lever i hedersrelaterat våld och förtryck.

Barnkonventionen slår fast att alla barn har samma rättigheter att växa upp under trygga förhållanden, att utvecklas och att skyddas mot övergrepp och utnyttjande.

Kapitel 6 och 19 är särskilt viktiga att beakta när det gäller barn som har utsatts för eller bevittnat våld. Regeringen framhåller också i det åttonde långsiktiga målområdet Skydd, stöd och behandling för barn som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck, att samhällets insatser för flickor och pojkar som utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck ska vara likvärdiga och av god kvalitet.

Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till socialminister Lena Hallengren:

 

  1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att barn som bor på skyddat boende med en vårdnadshavare får rätt till skolgång, vård och uppföljning men även att dokumentation görs?
  2. Avser ministern att återkomma till riksdagen med lagförslag om att även barn som medföljande till skyddat boende får eget beslut och därmed egen uppföljning?