statlig finansiering av äldreomsorgen

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig dels vilka åtgärder jag tänker vidta för att garan- tera också äldre med vård och omsorgsbehov rätten att fritt kunna flytta mellan kommuner i Sverige, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att införa statlig finansiering av äldreomsorgen för att på detta sätt uppnå verklig valfrihet och mångfald. Socialstyrelsen har följt upp effekterna av äldres och sjukas rätt att flytta till annan kommun åren 1998 och 2000. Socialstyrelsens huvudintryck efter den senaste uppföljningen är att för flertalet kommuner har tillämpningen av ansökningar enligt 6 h § i soci- altjänstlagen (nuvarande 2 kap. 3 §) inte inneburit några större problem. Huvuddelen av landets kom- muner har inte haft några större besvär med att upp- låta platser i särskilda boenden för det lilla antal per- soner det rör sig om som ansökt om och fått bifall till flyttning. Det är endast ett trettiotal kommuner som har haft svårt att leva upp till lagstiftningens intentio- ner. Det är främst kranskommuner i storstadsregio- nerna som fått många ansökningar som har sådana svårigheter, i huvudsak beroende på bristen på sär- skilda boenden. Det sker inte några stora flyttström- mar mellan kommunerna. Endast nio kommuner har haft en nettoinflyttning på mellan sex och nio perso- ner. Kommunerna har valt att bygga ut äldreomsorgen på olika sätt. Vissa kommuner har valt att i första hand bygga ut öppenvårdsinsatser och i andra hand fler platser i särskilda boendeformer. I storstadslänen har olika initiativ tagits för att åstadkomma ett bättre samarbete när det gäller effektivare utnyttjande av varandras resurser. Ett exempel är nordvästra Skånes kommuner och Malmö kommun som tar fram en databas med information om lediga platser i särskilda boenden. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna har reformen inneburit att nästan lika många kommuner har fått ökade kostnader på grund av nettoinflyttning som kommuner som fått minskade kostnader på grund av nettoutflyttning. I 82 kommu- ner har kostnaderna ökat med ca 85 miljoner kronor, och i 95 kommuner har kostnaderna minskat med 72 miljoner kronor. Drygt 100 kommuner har inte fått några kostnader alls annat än administrativa kostna- der i samband med biståndsbedömningen. Samman- taget rör det sig inte om några uppseendeväckande stora kostnader för dem som flyttar in från andra kommuner räknat på totalkostnaderna för äldreom- sorgen. Skillnader i behov av kommunal service beaktas i det kommunala utjämningssystemet. Förändringar i åldersstrukturen uppdateras, och förnyade beräkning- ar görs årligen och beaktas i kostnadsutjämningen. En statlig utredning har för närvarande i uppdrag att se över utjämningssystemet och ska lämna förslag till förändringar senast i oktober 2003. Socialstyrelsens uppfattning är att tillämpningen av § 6 h har fungerat väl i de flesta kommuner och finner inte några starka skäl som talar för en lagöver- syn. Många äldre har genom flyttningen till andra kommuner kommit närmare sina barn och andra an- höriga, vilket var lagens syfte. Äldreomsorgen är en samhällelig angelägenhet och ska vara ett kommunalt ansvar. Detta till trots har staten tillfört stora resurser till äldreomsorgen. Det har skett genom ökade generella statsbidrag och sär- skilda satsningar. Detta visar att staten kan hjälpa till i situationer då kommunerna behöver extra resurser. En statlig finansiering av äldreomsorgen löser inte frågan om valfrihet och mångfald när det gäller äldre som vill flytta till särskilt boende. För att ha rätt att flytta till särskilt boende krävs att den äldre har ett varaktigt behov av vård och omsorg. Många av dem som söker från andra kommuner har inte dessa stora behov och får därför avslag på sin ansökan. Den nya bestämmelsen i socialtjänstlagen om rätten att flytta kom till för att förverkliga de grund- läggande målen om valfrihet och självbestämmande. De problem som några kommuner i framför allt stor- stadsregionerna uppger bör i första hand lösas mellan dem.

Fru talman! Tack för detta svar! Socialministern, det är nu den tredje debatten vi har här om äldrefinan- sieringen. Låt mig börja med att fråga socialministern om han verkligen vill att äldre med vård- och omsorgsbe- hov ska kunna flytta och bo var de vill i landet. I dag är det nämligen inte så därför att kommunerna är fast i ett ekonomiskt styrsystem som inte gynnar vare sig valfrihet, mångfald eller kvalitet - vad lagen än säger. Äldres valfrihet är faktiskt en chimär i dag. Ordet valfrihet är fint på papperet. Kanske kan det t.o.m. tilläggas att en del äldre snarast verkar få "kommunarrest". Man hindras från att flytta. Låt oss titta närmare på den utredning som soci- alministern nämnde och som gäller en utvärdering av § 6 h i socialtjänstlagen som ska ge äldre rätt att kun- na flytta. Man har intervjuat representanter för samt- liga kommuner och stadsdelar samt biståndshandläg- gare osv. I utvärderingen står det faktiskt att kommu- nerna ser äldre som vill flytta in till en kommun som ett problem, en kostnad och ett irritationsmoment. Tänk om barnfamiljer skulle behöva ansöka om att flytta till en annan kommun! De genererar ju ock- så kostnader i form av barnomsorg och skola. Tänk om de skulle behöva ansöka och bli nekade, och tänk om jag skulle vilja flytta till ett annat boende i en annan kommun och av någon anledning blev bedömd efter mina behov och fick avslag! Då tror jag att det skulle bli stora tidningsskriverier. Men när 2 000 äldre, som Socialstyrelsen i det här fallet har tittat på, med vård- och omsorgsbehov vill flytta till en annan kommun men inte får det syns det inte i pressen. I svaret från socialministern kallas de för ett litet antal. Vad är det då som skiljer en frisk skattebetalare eller en barnfamilj från en sjuk person? Jo, de behov som jag har som sjuk ska utvärderas av någon annan. Någon annan ska avgöra mina behov. Men som frisk behöver jag inte fråga någon, utan då kan jag bara flytta. Det är ojämlikt i detta land, socialministern, mellan friska och sjuka. Socialstyrelsen har också intervjuat bistånds- handläggare. Man säger så här: "Vissa kommuner har infört som en rutin att be- söka samtliga sökanden i deras hemkommun obero- ende av var de bor i Sverige." Det kan kanske verka ambitiöst. Sedan säger Socialstyrelsen i sin kom- mentar: "För en kommun som erhållit ett stort antal ansökningar kan detta medföra stora kostnader. Å andra sidan kan dessa kostnader vägas upp om hem- besöket innebär att den äldre tar tillbaka sin ansö- kan." Varför vill då äldre flytta? Ska de inte bara vara tacksamma över att över huvud taget ha fått en plats? Socialstyrelsen har tittat på varenda ansökan. Man vill, precis som socialministern säger, flytta till sina barn, till hemtrakter och till ett annat vårdinnehåll med språk som gemenskap. Det kan handla om ho- mosexuella och om andra vårdformer. Man vill också välja bort. Socialministern talar i svaret om ett litet antal. 2 000 personer är tydligen ett litet antal som man inte behöver fästa så stor vikt vid. När, Lars Engqvist, blir äldre som vill flytta till- räckligt många för att också deras behov ska värderas likvärdigt med våra behov när det gäller möjligheten att få flytta? När blir äldre med vård- och omsorgsbe- hov tillräckligt många för att vi ska fästa uppmärk- samhet vid deras önskemål?

Fru talman! När vi talar om huruvida ett antal är litet eller stort är utgångspunkten om det är så stort att det inte går att lösa med nuvarande system eller om det är så pass litet att det borde vara möjligt för kommunerna att i direkt samverkan med varandra lösa problemet. Jag menar att det är fullt möjligt att lösa problemet. Alternativa lösningar med statlig finansiering lö- ser nämligen över huvud taget inte det grundläggande problemet: att vi ska se till att kommunerna har en långsiktig planering för utbyggnad av det särskilda boendet. Äldreomsorgen är en kommunal angelägenhet. Varje kommun måste planera för att bygga ut så att det finns platser. Det handlar då inte bara om dem som bor i kommunen utan också om att göra en be- dömning av i vilken mån man kan räkna med att andra flyttar in och önskar bosätta sig i kommunen. Detta är alltså en kommunal skyldighet. Med en statlig finansiering, en sorts äldrepeng, försvinner ansvaret för kommunerna när det gäller att planera för detta. Med pengen i hand, utan att det finns ett äldreboende, är man helt utan trygghet. Vem tar ansvar för att det verkligen finns en plats att söka i den kommun som jag vill bo i om kommunen inte har det grundläggande ansvaret? Pengarna kan vara en tröst. Men finns det ingen plats att använda pengarna till står man helt utan trygghet. Jag tror alltså inte att en framtida lösning skulle vara att ersätta nuvarande kommunala skyldigheter på äldreomsorgens område med en sådan statlig peng därför att det garanterar inte att det verkligen finns en plats när en sådan behövs. Skillnaden mellan den friske och den som behöver vård och omsorg är ju att den senare behöver just detta. Då måste man ansöka om en plats. Det handlar inte om vilken bostad som helst, utan det handlar om att ansöka om att få just en plats i särskilt boende med den personal som behövs för att man ska klara ett anständigt liv. Alltså måste man ansöka. Ansökan handlar således inte om en flyttningsansökan vilken som helst utan om en ansö- kan om att få vård och omsorg. De flesta som får ett nej får det därför att deras omsorgsbehov inte bedöms på samma sätt som man bedömer det på andra områ- den. Att vi har en ansökan och en bedömning är alltså ganska rimligt när det gäller så stora insatser. Vad det handlar om är att se till att äldre faktiskt får möjlighet att själva välja i vilken kommun de vill ta del av det- ta. Om jag har mina anhöriga i en annan kommun ska jag kunna söka dit. Då ska kommunen vara skyldig att leverera detta. Det löser vi inte genom att införa en sorts äldrepeng därför att pengen inte ger kommuner- na en skyldighet att leverera den omsorg som behövs. Det är bara med nuvarande system som vi kan klara detta. Sedan gäller det att se till att kommunerna samverkar när det gäller att öppna för möjligheter för äldre att flytta från en kommun till en annan.

Fru talman! Det var roligt att höra socialministern vid ett flertal tillfällen här nämna den moderata äldre- pengen. Jag har inte nämnt den i dag, men det är bra när det här liksom börjar gå in. Då börjar man också förstå och acceptera metodikerna. Socialministern säger i svaret att man ser ekono- min totalt sett vad gäller flyttningar som ett nollsum- mespel. Det blir då ännu mer anmärkningsvärt att man inte ska lägga ihop pengarna. I svaret sägs föl- jande: "När det gäller de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna har reformen inneburit att nästan lika många kommuner har fått ökade kostnader på grund av nettoinflyttning som kommuner som fått minskade kostnader på grund av nettoutflyttning. I 82 kommuner har kostnaderna ökat - - -, och i 95 kommuner har kostnaderna minskat - - -. Drygt 100 kommuner har inte fått några kostnader alls annat än administrativa kostnader." Då kan jag väl undra om socialministern tycker att det är rimligt att vissa kommuner ska tjäna på att de kanske har långa köer och inte kan erbjuda vård och omsorg så att äldre i stället flyttar till andra kommu- ner. Då spar den första kommunen ett antal kronor, medan den mottagande kommunen får mycket mer kostnader, för varje särskilt boende kostar 300 000- 400 000 kr. Det är väldigt mycket pengar, och det handlar inte bara om storstadskommuner. Vi har sett det t.ex. i Ljusdal. Dit ville tio äldre flytta, men det vara bara en som kom. Till Karlskrona ville 15 flytta, fyra kom. Till Sunne ville fyra flytta, men bara en kom. Det är alltså många som vill flytta till små kommuner men som hindras. Hade de haft med sig pengarna från den kommun där de faktiskt har haft vård och omsorg tidigare skulle de säkert ha varit välkomna. I dag tar sig kommunpolitikerna för pannan och säger: Låt oss inte få en massa äldre som flyttar in och som vill ha stora omsorgsbehov tillgo- dosedda, för det har vi inte råd med i kommunen. När vi då ser att det är ett nollsummespel, att den ena kommunen tjänar, den andra förlorar, är det väl logiskt att lägga ihop de här pengarna. Låt kommu- nerna behålla det yttersta ansvaret, men se till att pengarna följer individen, vad vi sedan än kallar det. Då får kommunerna möjlighet att säga: Välkommen till kommunen. Vi är en liten kommun, vi har ett litet skatteunderlag, men ni har ju pengarna med er, 300 000 kr, för vad omsorgen kostar. Välkommen hit, vad roligt! Men i dag tar man sig för pannan och säger: Äldre som vill flytta in är en kostnad, en be- lastning, ett irritationsmoment. Det finns många exempel. Vi ser sommarkommu- ner som i dag är oroliga inför den stundande somma- ren för vad äldreboende i vård och omsorg ska kosta. Sommargästerna fördyrar, skriver Bohuslänningen. Nu har småkommunerna i Bohus län och Dalsland tröttnat. De vill inte längre stå för notan när de ordnar hemsjukvård och hemtjänst till besökare från andra kommuner. Höörs kommun med en stor stiftsgård och med många som behöver vård och omsorg gör det jättegärna, men när den andra kommunen tjänar på och kan ge hemvårdspersonalen sommarsemester i de äldres vinterkommun, varför kan man inte få pengar- na med sig från den kommunen? Jag förstår inte att det ska vara så. Dessutom kostar alla de nya biståndsprövningar som måste till när någon ska flytta en massa pengar. I Skåne skulle det, med tanke på dem som ville flytta ut från en skånsk kommun och dem som ville flytta in, i själva verket betyda en nettoinflyttning av åtta personer efter bedömning av 151 ansökningar. I Väst- ra Götaland behövde man bedöma 269 ansökningar för att sju netto skulle flytta ut från Västra Götaland. Vad kostar inte dessa nya biståndsprövningar? Det handlar inte bara om att man begär för myck- et, utan vi har så olika biståndsprövningar i kommu- nerna att vi inte klarar av att ge en rättvis vård i det här landet vad avser äldreomsorgen.

Fru talman! Frågan är: Finns det anledning att ändra finansieringssystemet för äldreomsorgen? Jag tycker inte att det finns anledning att göra det. Där- emot finns det en rad problem i samspelet mellan kommunerna. Interpellationssvaret visar att det knap- past är någon brist på resurser. De kommuner som får ökade kostnader motvägs av att andra kommuner får ungefär lika mycket minskade kostnader. Det handlar om att se till att samspelet mellan kommunerna fun- gerar och att man hittar ett system som gör att det går att samverka och få ett bättre samspel. Jag är inte alls främmande för att diskutera i vil- ken mån man ska justera utjämningssystemet inom kommunerna för att hitta ett system som reglerar detta. Men det grundläggande är att det är kommu- nerna som ska ansvara för planering, det är otroligt viktigt, och att de eventuella delproblem i samband med att människor flyttar från en kommun till en annan måste kunna lösas inom systemet. Tar vi steget över till en helstatlig finansiering då får vi ett nytt system som jag menar skapar helt nya problem som enligt min bedömning skulle skapa större svårigheter än det nuvarande systemet. Det är förhållandevis få som flyttar. Det är ett förhållandevis litet problem jämfört med den stora andel äldre som i dag får vård och omsorg. Det bör vara möjligt för kommunerna att hantera det. Den irritation som refereras i rapporter handlar i huvudsak om det problemet att man söker flyttning trots att det är ganska korta avstånd - i storstadsom- rådena. Man söker från en kommun till en annan trots att det kanske inte tar mer än en halvtimme att ta sig från den kommun man bor i till de anhöriga. Då har flera kommuner velat införa en sorts regel att om det handlar om mindre än en kvarts avstånd ska man inte få flytta. Socialstyrelsen påpekar att en sådan regel inte kan införas. Man kan inte bedöma tiden på det sättet. Socialstyrelsen avråder från att ändra systemet. Men den irritation som har varit har gällt korta flytt- ningar där man vill komma nära anhöriga trots att avstånden inte är så långa. Det är någon som påpeka- de att det t.o.m. kan vara så att den nya adressen är längre ifrån än den gamla när man har flyttat från en kommun till en annan. Det är den irritationen som man pekar på. Socialstyrelsen säger i sin rapport att man inte ska ta hänsyn till sådant, man kan inte göra den typen av bedömningar, och föreslår heller ingen lagändring. Jag tror att det är fullt möjligt att se till att kom- munerna samverkar bättre än i dag och att man på den kommunala nivån kan lösa detta, i stället för att vi går över till ett helt nytt system där staten tar över hela det finansiella ansvaret, som skulle vara ett bytarsy- stem med mycket stora risker.

Fru talman! Det grundläggande problemet, som jag ser det, är att andra människor ska avgöra mina behov. Vi har "olikvärdig" biståndsbedömning i hela landet, vi måste få den mer likvärdig. Vi ska inte göra nya bedömningar så fort någon ska flytta. Det kan lätt kopplas ihop med den kommunala ekonomin. Vi har sett det. I Karlskrona var det 15 som ville flytta in, bara fyra fick komma. I dag har man en kö till det särskilda boendet på 80 personer. Det avskräcker. Hade de äldre i stället haft pengarna med sig hade detta kunnat lösas bättre. Då tror jag att man hade kunnat nyanställa i Karlskrona eller bygga nytt. Jag och Moderaterna tycker att vi ska lägga ihop pengarna, de 67 miljarderna, till äldreomsorgen i dag och låta dem sedan följa patienten eller de äldre efter val. Så gör vi när vi går till tandläkare eller sjukvår- den. Nu ska t.o.m. norrlänningarna kunna välja sjuk- vård. Vad vi har reagerat emot var att de var inlåsta i sitt landsting. Nu får de bättre möjligheter. Vi ska ge också äldre med vård- och omsorgsbehov möjlighet att välja. Tack för att socialministern säger att skatteutjäm- ningssystemet måste göras om, det fungerar inte. Vi ser att man i dag får "cleara" två år efter, ja, då har man redan eventuellt kört kommunens ekonomi i botten. Slutligen: För att få pengarna att räcka till totalt sett inom äldreomsorgen måste vi - vi har uttryckt det i ett flertal gånger - få en parlamentarisk beredning som ser över hur vi ska garantera att det finns till- räckligt mycket pengar för en god vård och äldreom- sorg i framtiden. Alla partier ska komma fram till en lösning som håller över tid och över val. LO, SKTF, Kommunal, Riksförsäkringsverket, Claes Örtendahl m.fl., Lars Söderström i ESO-rapporten, alla säger att någonting måste göras, se till att det någonting hän- der. I dag är det kris, men det är ingenting mot vad som kommer att kunna hända på 2000-talet.

Fru talman! Vid omfattande vård- och omsorgsin- satser går det inte att undvika att någon annan måste bedöma behovet. Det finns inget system någonstans i världen som utgår från att ingen gör en annan be- dömning. Detta är problemet när det handlar om stora vård- och omsorgsinsatser. Någon gör en bedömning. Även om det teoretiskt skulle kunna tänkas att vi hade ett helt privat försäkringssystem är det någon i försäkringsbolaget som bedömer ifall jag behöver det som jag önskar mig. I fråga om stora omsorgs- och vårdinsatser är det nödvändigt att ha den prövningen. Det måste ske. Den prövning vi nu har ligger på kommunal nivå. Jag menar att detta i allt väsentligt fungerar bra. Nu vet jag inte exakt hur många kommuner som har sagt nej, men flertalet av dem som har sagt nej har gjort det därför att de inte bedömer att ett behov föreligger. Det är den bedömning som kommunerna har en skyl- dighet att göra. Det är väldigt få bedömningar som handlar om att man helt enkelt säger nej beroende på att man inte har plats. Men det är det andra argumentet, alltså att man inte har plats. Och vi får ju inte fler platser i Karls- krona för att man har många ansökningar. Problemet är att kommunerna måste ha en långsiktigare plane- ring, och en tydligare planering, när det gäller särskilt boende. Där arbetar de flesta länsstyrelser - jag skulle tro att det också sker i Blekinge - med att stimulera kommunerna till en långsiktigare planering för fram- tida behov. När man gör det ska man också ta hänsyn till möjligheten att flytta. Det finns kommuner, exempelvis Piteå kommun uppe i Norrbotten, som har en fantastisk idé. Man ser alltid till att man har några platser mer än man behö- ver. Det kallas ibland för Piteåmodellen. Det har inneburit lägre kostnader eftersom folk vet om att det alltid finns plats. Det märkvärdiga är alltså att de har lägre kostnader per invånare än övriga Norrbotten när det gäller äldreomsorg genom att de alltid har någon plats ledig. Tänk om vi kunde få den situationen i flertalet kommuner. Då skulle vi inte ha det här pro- blemet. Så planering, långsiktighet och framför allt tillgång till fler platser än vi har i dag - det löser problemet.