Anf. 62 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig försöka svara på några av de här frågorna. Skälet till att det ser ut som det gör i jobbgarantin är att vi inte styr med volym, utan vi styr med mål. Det innebär att det är arbetsförmedlaren och Arbetsförmedlingen som avgör vilka insatser, utifrån en individuell bedömning, som snabbast kan leda till ett arbete. Det gör att det ser ut som det gör. Om det nu råkar vara 5, 10, 15 eller 25 procent som får utbildning bygger på en individuell bedömning. Det kan dessutom variera ganska kraftigt över tiden. Det tror jag är rätt, därför att jag är i grunden av samma inställning som Berit Högman. Utbildning är en lätt börda att bära, och det är en god idé att i dåliga tider passa på att utbilda sig, vilket vi också ser att väldigt många ungdomar gör just nu. När man har svårt att ta sig ut på arbetsmarknaden fortsätter man att plugga lite till. Jag är den förste att säga att det är en god idé att göra det. Det är också därför som vi har förstärkt med över 30 000 nya utbildningsplatser i år.
Sedan är det naturligtvis så att om det ska få en vettig effekt ska det vara utbildning där utbildning behövs, och därför måste man titta lite mer på den individuella profilen på dem som kommer till Arbetsförmedlingen. En hel del av dem som har kommit till Arbetsförmedlingen det senaste året har varit personer som har jobbat i svensk exportindustri. Man har kanske jobbat på Volvo, man har jobbat på Saab eller hos underleverantörer. Det är trots allt så att det är en del av den svenska arbetskraften som är bland de mest välutbildade och har mycket god erfarenhet från arbetsmarknaden.
Det kan dock behövas kortare omställningsutbildningar för att man ska kunna gå vidare till ett jobb som man kanske tidigare inte har haft. Det är också det som sker på arbetsmarknaden till exempel inom ramen för omställningsavtalen och, ska jag säga, inom ramen för Arbetsförmedlingens verksamhet.
Vi kan ju tydligt se att av dem som fått lämna Volvo under förra året är 80 procent antingen i nytt arbete eller i utbildning genom omställningsavtalen. Det är en väldigt bra siffra, tycker jag. Av dem som har lämnat Saab har ungefär två tredjedelar gått vidare till nytt arbete, och ytterligare ganska många har gått vidare till olika utbildningsinsatser, inte minst genom de medel som vi nu får via Europeiska globaliseringsfonden för att kunna arbeta med just den typen av utbildning.
Det är bra, men det är nog inte hela lösningen på problematiken, för det måste till, som Berit Högman efterlyste i sin förra interpellation och i interpellationsdebatten, en individualiserad bedömning av vad som är den snabbaste vägen tillbaka.
Sedan är det naturligtvis så att det här är en utmaning. Jag vet inte om Berit Högman kommer ihåg det, men LO-Tidningen hade den 29 augusti 2008 ett stort uppslag om nya rekord på svensk arbetsmarknad, och det var alla de fina rekorden som jag kunde stå här och vara nöjd med. Tre veckor senare gick Lehman Brothers i konkurs, och sedan var det som att dra ur en propp och vi fick nästan 90-talsnivåer på varslen under oktober, november och december.
Den internationella finanskrisen har ju dragit fram över svensk arbetsmarknad som en slåttermaskin, och det har naturligtvis varit oerhört besvärligt för alla inblandade att hantera den kraftfulla tillväxten av arbetsmarknadspolitiska insatser. Vi har ju närmast fördubblat det från 125 000 till 250 000 personer under nästa år. Det gör naturligtvis att det är oerhört viktigt att just se över kvaliteten. Det är den jag är mest orolig för, ska jag säga.
Vi har människor som kommer till Arbetsförmedlingen med höga krav. Vi har höga förväntningar, och det är en kraftfull volymökning. Att då se till att var och en får precis den kvalitet som man faktiskt har rätt att kräva och som är samhällsekonomiskt lönsam och som vi vill erbjuda är väldigt svårt. Därför är kanske den främsta uppgiften under det här året att värna kvaliteten i de insatser som görs.