svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden

Herr talman! Sven Brus har frågat mig om vad jag avser att göra för att motverka en utveckling som försvagar vissa utsatta gruppers ställning på arbets- marknaden. Inledningsvis vill jag framhålla att jag och reger- ingen ser med stor oro över utvecklingen av sjuk- skrivningarna. Som Sven Brus känner till har ett omfattande ut- redningsarbete bedrivits inom Regeringskansliet under de senaste åren med anledning av den ökade sjukfrånvaron och ohälsan i arbetslivet. Resultaten visar bland annat att ökningen av antalet sjukskrivna har många förklaringar och att orsakssambanden är komplexa. Det finns således ingen enskild faktor som kan förklara ökningen av sjukfrånvaron, utan flera förklaringsfaktorer måste kombineras. Det är till följd av dessa komplexa orsakssamband som regeringen valt en strategi för ökad hälsa i ar- betslivet som innehåller ett brett spektrum av åtgär- der. Det innehåller åtgärder för att förebygga ohälsa i arbetslivet, åtgärder för att förbättra rehabiliteringen av dem som drabbas samt vissa åtgärder för förbätt- rad tillgänglighet till behandling inom hälso- och sjukvården. Bland annat ingår arbetsmiljö, ekonomis- ka drivkrafter för arbetsgivare, formerna för sjuk- skrivningsprocessen samt förbättrad statistik och forskning. Regeringen har ett mål om att halvera frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivningar fram till 2008. För detta krävs kraftfulla insatser. Att bryta ohälsoutvecklingen är en av regeringens största ut- maningar under mandatperioden. Regeringens kom- mande förslag med inriktning på att öka hälsan i arbetslivet kommer bland annat att ha sin utgångs- punkt i att rehabiliteringsinsatserna och det förebyg- gande arbetet ska förstärkas inte minst när det gäller de grupper som har en svag ställning på arbetsmark- naden. Det är också viktigt att framhålla de särskilda regler som finns i sjuklöne- och sjukförsäkringssy- stemen och som har tillkommit just för att skydda personer som har en sjukdom eller ett funktionshin- der. Reglerna innebär att försäkringskassan kan fatta beslut som innebär att dessa personer i väsentligt mindre grad belastar den enskilde arbetsgivaren kost- nadsmässigt.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Låt mig först få säga att jag naturligtvis delar reger- ingens oro över utvecklingen av sjukskrivningarna, men min oro gäller också bristen på en sammanhållen politik för att vända den utvecklingen. Vi får anledning att återkomma om en stund i nästa debatt till ett resonemang om synen på ohälsans orsaker och bredden på åtgärder. Att jag har ställt just den här frågan om vissa grupper och personer som redan i dag har svårigheter att ta sig in på den reguljä- ra arbetsmarknaden hör samman med den oro som jag möter hos personer och organisationer. När regeringen nu väljer det enkla synsättet, att i princip alla orsaker till ohälsa står att finna på arbets- platsen, blir de politiska åtgärderna därefter, det vill säga att det är arbetsgivarna som ska betala mer än de gör i dag. Personalkostnaderna är i de allra flesta företag den dominerande kostnadsposten, och för det lilla företa- get kan en anställds lön vara mer än halva kostnads- massan. Det säger sig självt att en ansvarskännande småföretagare, och större också för den delen, gör noggranna överväganden i en anställningsprocess. Man väger in många aspekter vid bedömningen av den sökande och inte minst, naturligtvis, hälsoprofi- len. Redan i dag är det trångt i den portgången för människor med kroniska sjukdomar eller funktions- hinder. Man behöver inte ha så mycket fantasi för att föreställa sig att porten knappast blir vidare i ett läge då arbetsgivaren ska ta ett ännu större ansvar för en eventuell sjuklöneperiod, ett ansvar som dessutom gäller oavsett om sjukdomen har någon relation till arbetsplatsen eller inte. Det finns en aktuell undersökning som visar att 50 % bland långtidssjukskrivna uppger att orsaken till deras sjukskrivning inte har med arbetsplatsen att göra. Och regeringens förslag att öka arbetsgivarnas kostnad har inte precis mötts av ovationer från någon, vare sig arbetstagare eller arbetsgivare. Lagrådet har sågat förslaget, och vad som händer om EU- kommissionen säger nej är höljt i dunkel. Nu behöver landet tillväxt, nya jobb. Men hur ska de jobben komma till i de små företag som redan i dag kämpar hårt för sin överlevnad och som nu straf- fas av regeringen trots att sjukskrivningstalen faktiskt är lägst i just de företagen? Och vilka personer kom- mer att få jobb där i framtiden om förslaget om ett utökat arbetsgivaransvar förverkligas? Är det de star- ka och de friska, eller? I en Temoundersökning tror 81 % av arbetsgivar- na och så mycket som 89 % av allmänheten att före- tagen kommer att bli mer försiktiga med att anställa personer med handikapp och kroniska sjukdomar. Herr talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet Hans Karlsson om han inte ser den uppenbara risken för en ytterligare tudelad arbetsmarknad? Det blir då en stor arbetsmarknad för de friska, starka och produktiva och en liten, om ens någon, för de svaga och svag- presterande.

Herr talman! Först ska jag ta upp ett par sakfrå- gor. Vi påstår inte, Sven Brus, att alla orsaker till ohälsa står att finna på arbetsplatsen. Det är grovt överdrivet. Vi säger att det kan vara hälften. Det kan vi säkert ha delade meningar om, men låt oss debatte- ra med utgångspunkt från det som vi säger. Vi tror att det kan vara hälften. Det tror andra. Det tror forskare. Lagrådet, Sven Brus, har inte sågat förslaget om en tredje sjuklönevecka. Lagrådet har haft synpunkter på en del lagtekniska frågor. Lagrådet hade för sin del synpunkter på det lämpliga i att införa den tredje veckan isolerat från det högkostnadsskydd som vi aviserar i propositionen. Man hade inga synpunkter på om den tredje sjuklöneveckan kunde införas. Det finns två högriskskydd för arbetstagare som är dåligt utnyttjade och som är avsedda att minska kost- naden för personer som har återkommande sjukfrån- varo. Det finns ett allmänt högriskskydd för arbetsta- gare som innebär att antalet karensdagar för en för- säkrad begränsas till tio under en tolvmånadersperiod. Det finns ett särskilt högriskskydd för arbetstagare som innebär att den som har en sjukdom som kan antas medföra många korta sjukperioder har rätt till ett särskilt högkostnadsskydd som innebär att arbets- givaren får ersättning för sjuklönekostnader och den enskilde ersättning för karensdagar. Den som har en sjukdom som kan medföra risk för en eller flera läng- re sjukperioder har rätt till det här särskilda högkost- nadsskyddet. Den som donerar organ har också rätt till högkostnadsskyddet. Det innebär att för de perso- ner som har en alldeles särskilt utsatt situation på arbetsmarknaden genom olika slags återkommande sjukdomar behöver arbetsgivaren inte ta den extra risk som en arbetsgivare med fog kan tycka är jobbig, särskilt i ett litet företag. Det där finns redan. Dessutom aviserar vi ett högkostnadsskydd också för det mindre företaget som gör att man inte behöver ta en risk som äventyrar företagets existens om man skulle drabbas av många, flera på varandra följande eller samtidigt inträffade sjukfall.

Herr talman! Även om Hans Karlsson nu gärna vill tona ned Lagrådets kritik kvarstår ändå de oklar- heter som finns just kring de här högkostnadsskydden och vad som kommer att hända om EU- kommissionen klassar detta som statsstöd och under- känner hela modellen. Det är höljt i dunkel. Det få vi kanske debattera i särskild ordning. Låt mig återgå till detta med den uppenbara risken för en tudelad arbetsmarknad. Inom handikapprörel- sen här oron mycket stor just nu av förklarliga skäl. Jag har mött den på hemmaplan i Östergötland och i centrala sammanhang. Man frågar sig med all rätt hur förutsättningarna för funktionshindrade kommer att förändras. Det statsrådet säger sist i sitt interpella- tionssvar förminskar inte den oron. Han säger att det finns särskilda regler i sjukförsäkringssystemet just för att skydda personer med sjukdom eller funktions- hinder. De här reglerna skulle minska den enskilda arbetsgivarens kostnader. Det är väl just detta som oroar många utsatta människor och handikapporganisationerna. Det för- stärker känslan av ett A- och B-lag på arbetsmarkna- den. Särskilda regler finns i form av lönebidrag och andra regler, och det är bra. Men människor är oroli- ga för att portgången för tillträde till den reguljära arbetsmarknaden, som det ändå handlar om nu, kommer att bli trängre. Det finns ingenting som talar för att det inte kommer att bli så i ett läge där över 80 % av arbetsgivarna säger att de kommer att bli försiktigare att anställa människor som har en svag ställning och en dålig hälsoprofil. Arbete har inte bara med försörjning att göra. Det är så mycket mer. Det handlar om livskvalitet och att ha en plats i det riktiga samhället, och inte bara på särskilda villkor. Det handlar om att få finnas med i det riktiga samhället på den reguljära arbetsmarkna- den. De förslag som regeringen nu lägger fram träng- er ihop porten till denna riktiga arbetsmarknad. Det är inte bara jag som kristdemokratisk politiker överty- gad om, utan den oron delas av handikapporganisa- tioner och många människor. Den här risken löper inte bara kroniskt sjuka och funktionshindrade. Småbarnsföräldrar, äldre personer och inte minst kvinnor löper samma risk att hamna på ett slags B-arbetsmarknad. Börjar man inte i fel ända här? Vore det inte bättre att börja i den andra ändan och skapa sådana förut- sättningar att företagen vågar anställa också andra än kärnfriska och högpresterande personer i stället för att hänvisa de svaga på arbetsmarknaden till särskilda åtgärder och särregler. Det handlar om att öppna den ordinarie och reguljära arbetsmarknaden för alla människor.