Sveriges position i Mellanösternpolitiken

Fru talman! Först vill jag uttrycka min glädje över att vara i denna traditionellt kända lokal i Sveriges riksdag och också över att få tala här på det som brukar vara annandag pingst. Jag vet inte hur hög graden av hänryckning fortfarande är men gläder mig ändå över att få se flera av vännerna här i riksdagen i dag. Fru talman! Carl B Hamilton har bett mig redogöra för några aspekter i regeringens Mellanösternpolitik. Han har också frågat mig om ett viseringsärende och Sveriges inställda medverkan i en flygövning. Göran Hägglund har ställt liknande frågor i en interpellation till statsminister Göran Persson. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande. Jag besvarar samtliga interpellationer i ett gemensamt svar. Låt mig inleda med att först redogöra för fakta i viseringsfrågan. EU:s terroristlistning av Hamas innebär att organisationens ekonomiska tillgångar ska frysas och att inga ekonomiska tillgångar eller finansiella tjänster får ställas till dess förfogande, direkt eller indirekt. Förbuden är direkt tillämpliga i alla EU:s medlemsstater. Det finns däremot inget generellt förbud mot att utfärda viseringar till Hamasföreträdare och således inget allmänt reseförbud. Innan generalkonsulatet i Jerusalem fattade beslut om att utfärda visering till den palestinska flyktingministern och andra palestinier som inbjudits av enskilda svenska organisationer till en konferens i Malmö gjordes en individuell prövning inom ramen för Schengensamarbetet. Det inkom inga invändningar mot att utfärda visering till ministern efter de sedvanliga Schengenkonsultationerna. Dock framfördes reservationer mot andra sökande som skulle delta i samma konferens. Därför nekades dessa visering. Generalkonsulatet följde regelverket. Schengenkonsultationerna kompletterades med att vår generalkonsul i Jerusalem informerade sina EU-kolleger innan viseringarna utfärdades. Regeringen anser att den individuella viseringsprövningen - en sammanvägd bedömning av det enskilda fallet - är en princip som vi bör försvara. Jag har i samband med flera riksdagsfrågor den senaste månaden redogjort för Sveriges beslut att avstå från deltagande i flygövningen Volcanex/Spring Flag. Frågan behandlas även i en annan av dagens interpellationer, den om militärt samarbete med Israel. Som jag tidigare sagt grundar sig beslutet på praxis och principer för vårt deltagande i internationell övningsverksamhet. Det är inte ett beslut som är riktat mot Israel. Fru talman! Vår politik i Mellanöstern vägleds av folkrätten, den humanitära rätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi vill uppmuntra ansvarstagande och steg i riktning mot fred. Vi måste vara tydliga och markera när parterna bryter mot internationell rätt och ingångna avtal. Sveriges syn på den israelisk-palestinska konflikten är välkänd. Sverige har alltid försvarat staten Israel och dess rätt att leva i säkerhet inom erkända gränser. Vi har nära och goda relationer med Israel. Den israeliska regeringen har all rätt att skydda sina medborgare mot terrorhandlingar. Självklart ska detta ske inom folkrättens ramar. Sverige stöder upprättandet av en palestinsk stat. Vi avser inte att acceptera ändringar av 1967 års gränser, som inte har överenskommits i förhandlingar mellan parterna. Målet att bidra till upprättandet av en bärkraftig palestinsk stat, sida vid sida med Israel i fred och säkerhet, ligger fast. Israeler och palestinier måste återuppta fredsprocessen och undvika ensidiga åtgärder som riskerar att föregripa slutstatusförhandlingar. Fru talman! Det senaste halvåret har mycket internationell uppmärksamhet riktats mot den palestinska sidan av konflikten. Den humanitära situationen är allvarlig och förvärras dagligen. Sverige fortsätter att vara en av de största bilaterala givarna till palestinierna och har beredskap att göra mer. Vi agerar också aktivt inom EU för att upprätta en mekanism så att internationellt stöd kan täcka befolkningens grundläggande behov. Det är en viktig och brådskande uppgift. Sverige står till fullo bakom den så kallade kvartettens krav på den Hamasledda palestinska regeringen. Den måste avsäga sig våld, erkänna Israels rätt att existera och hålla internationella avtal. Vi har också kommit överens inom EU om att inte ha några kontakter på politisk nivå med den palestinska regeringen. Vi följer den palestinska regeringens agerande noga och noterar inte minst hur den förhåller sig till terroristbrott. Dessa avskyvärda brott mot oskyldiga civila kan aldrig ursäktas. Hamas måste nu axla det ansvar som följer av regeringsinnehavet och söka möta det palestinska folkets högt ställda förväntningar på fred. Hamas har fått regeringsmakten i fria och demokratiska val. Det skulle vara regionen till gagn om regeringen blir framgångsrik. En grundläggande förutsättning är dock att framgången sker inom ramen för fredsprocessen. Det innebär att Hamas måste uppfylla kvartettens krav och ansluta sig till president Abbas förhandlingslinje. Fru talman! Fokuseringen på palestiniernas situation får inte skymma Israels ansvar. Jag tänker inte minst på den alltmer kringskurna rörelsefriheten på ockuperat område som så uppenbart försvårar palestiniernas vardag. Levnadsvillkoren och ekonomin blir lidande när människor och varor fastnar vid avspärrningar och kontrollstationer. Bristande rörelsefrihet och frysningen av tull- och momsmedel som tillhör palestinierna är enligt Europeiska kommissionen och Världsbanken de viktigaste orsakerna till den nuvarande svåra humanitära situationen på Västbanken och i Gaza. Samtidigt fortsätter byggandet av separationsbarriären på ockuperad mark i strid med folkrätten. Särskilt oroande är barriärens planerade sträckning i och kring Jerusalem. Denna oroande utveckling måste vända. På senare tid har uttalanden gjorts i Israel om att framtida gränser skulle kunna dras ensidigt. Jag vill erinra om vikten av att inga fakta på marken skapas som försvårar en förhandlad, och därmed folkrättsenlig, lösning. Vi förväntar oss att även den nya israeliska regeringen nu agerar konstruktivt. Israel måste snarast finna vägar för att överföra palestiniernas pengar liksom genomföra det avtal om rörelsefrihet och tillträde som parterna kom överens om i november 2005. Israel bär ett ansvar för att undvika den humanitära kris som nu hotar de palestinska områdena. Fru talman! Låt mig till slut konstatera att svensk Mellanösternpolitik ligger fast. Sverige kommer att fortsätta att bedriva en aktiv politik för en fredlig utveckling i regionen i nära samarbete med parterna, med EU och med det internationella samfundet. Tredje vice talmannen konstaterade att Göran Hägglund, som framställt interpellation 2005/06:425, inte var närvarande i kammaren.

Fru talman! I en parlamentarisk demokrati sker ansvarsutkrävandet i efterhand och i Sverige bland annat genom interpellationsinstrumentet. Vi utövar sålunda nu den kontrollmakt som riksdagen har. Därför kommer jag att fokusera på det mest kontroversiella i utrikesministerns svar. Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Det var ett i långa stycken utmärkt svar, men jag fokuserar, som sagt, på det kontroversiella. Jag börjar med flygövningen. Det är, säger utrikesministern, inte ett beslut riktat mot Israel, utan det är ett beslut grundat på "praxis och principer", för att citera ur interpellationssvaret. I en DN-intervju den 13 maj har Jan Eliasson preciserat att beslutet är grundat på "regelverket". Finns detta regelverk, och när blir det i så fall offentligt eller känt för riksdagen? I DN säger Jan Eliasson vidare: Jag ser ingen anledning att betrakta detta med flygövning som en utrikespolitisk fråga. Det tycker jag är ett mycket besynnerligt yttrande. Det måste dessvärre uppfattas som ett försök från utrikesministerns sida att undfly ansvar för den officiella motiveringen. Det angivna officiella motivet för att avlysa flygövningen var att Israel var involverat. I den officiella motiveringen fanns ingenting om övningens innehåll, dess relevans, dess kostnader eller annat som har med Försvarsdepartementets ansvar att göra, utan det var Israels medverkan som stoppade Sveriges deltagande. Det är motivet. Det måste ha en utrikespolitisk implikation, och ansvarstagandet för detta ligger hos utrikesministern. Min fråga är: Är det regeringens position i dag att Sverige kan delta i militära övningar tillsammans med Israel? Finns det ett svar på denna enkla och raka fråga? Kan Sverige delta i militära övningar tillsammans med Israel? Den andra frågan gäller viseringsbeslutet. Generalkonsuln i Jerusalem begärde instruktioner för hur han skulle förfara med ansökan om visum från Hamasminister Adwan och andra. I regeringens instruktion tillbaka till generalkonsulatet i Jerusalem, som ju är offentlig, sägs inte ett ord om aspekten och frågan om de politiska relationerna till andra EU-länder, trots att det är precis det som är skälet till att generalkonsuln vänder sig till UD i Stockholm för att få en instruktion. Jan Eliasson talar om "allmänt reseförbud". Detta tal om reseförbud är UD:s eget mantra. Det är bara UD som talar i termer av reseförbud i fallet med minister Adwan. Regelverket gäller nämligen inte ministrarna. Det gäller möjligen frågan om enskilda Hamasmedlemmar ska få eller inte få visum. Det står på rad två i regeringens eget brev till generalkonsulaten av den 26 april. Där nämns endast Hamasmedlemmar, inte regeringsföreträdare eller ledare för Hamas. Det finns enligt min mening inget stöd för att bevilja eller inte bevilja visum till en minister enligt något regelverk ens i UD:s egna handlingar i ärendet. Det är en efterhandskonstruktion med dessa ständiga hänvisningar till regelverk och fråga om reseförbud. Fly inte från ansvarstagandet från ett enligt min mening aktivt, medvetet UD-beslut! Det är ett beslut där Sverige valt att inom EU profilera sig som antiisraeliskt och bjudit till för att gynna en terrororganisation som fått regeringsmakten. Även om det funnits ett regelverk, som även omfattar ministrar, ger det inte Hamasministern någon oavvislig rätt att komma in i Sverige. Det är av precis det skälet som det finns ett visumtvång. Frågan är inte varför Tyskland, Frankrike och andra EU-länder sagt nej eller protesterat. Frågan är: Varför sade Sverige ja? Varför var det så viktigt och attraktivt för Sverige att bevilja visum?

Fru talman! När Sverige tidigare i vår drog sig ur den fredsfrämjande övningen Volcanex var det med hänvisning till att Israel skulle delta. Året innan hade Sverige deltagit i världens största flygstridsövning Maple Flag tillsammans med bland annat Israel. Statsministern hävdade först att det var ett misstag att delta i Maple Flag. Men sedan hävdade hans närmaste medarbetare att det inte var ett misstag, med hänvisning till att det svenska deltagandet i Maple Flag bara var civilt. Kan utrikesministern förklara för mig vad som var civilt med Sveriges bidrag till världens största flygstridsövning?

Fru talman! Jag tänker ta upp tre olika aspekter i diskussionen, som rör sig över flera olika frågeställningar. Den första aspekten handlar om de krav som vi ställer på Israel och palestinierna. Det är väldigt viktigt att man ställer krav som är likvärdiga på båda parter. När det gäller frågan att avsäga sig våld är det ett väldigt viktigt och legitimt krav. Jag undrar varför man inte på ett tydligt sätt ställer det kravet på den israeliska illegala ockupationsmakten. Den använder sig av våld på olika sätt mot de ockuperade palestinierna. Jag skulle vilja veta hur Sverige betonar detta. Palestinierna har samma rätt till skydd mot våld som israelerna. Varför tar man inte upp palestiniernas rätt till skydd? De har också svårare som ockuperat folk att få ett skydd av sin regering. Det är ett väldigt bra beslut som regeringen har fattat när det gäller det svenska icke-deltagandet i den militära övningen. Men jag blir också lite förvirrad över vilka riktlinjer som finns. Jag tycker inte att man tydligt deklarerar vilka riktlinjer som behöver finnas. Det är väldigt bra att man till exempel kräver att Hamas ska avväpna sig. Jag tycker att det är väldigt viktigt. Varför har man då ett militärt samarbete med Israel, vilket vi från svensk sida har? Det gäller till exempel att vi importerar israeliska militära produkter, och vi lånar ut svensk militär utrustning. Då har man ett militärt samarbete. Å andra sidan fattade man beslutet när det gäller militärövningen som var bra. Men man säger inte tydligt att det beror på att man inte anser att det är rätt att ha samarbete militärt med ett land som bryter mot internationell rätt. Jag skulle väldigt gärna vilja att man från regeringens sida tydligare fattade den typen av beslut. Det skulle öka Sveriges trovärdighet i internationella frågor. Det är väldigt viktigt att betona att Sveriges roll i Mellanöstern behöver vara att försöka minska våldsanvändning. Det gör man inte genom militärt samarbete. Där ska man vara tydlig mot både palestinierna och israelerna.

Fru talman! Jag vill börja med att säga välkommen till Jan Eliasson i hans nya roll som utrikesminister. Det har jag inte gjort förut. Jag vill dessutom gratulera till ett väl genomfört FN-möte om hiv/aids i Jan Eliassons andra roll i generalförsamlingen. Fru talman! Utrikesministern säger att Sverige till fullo står bakom kvartettens krav på den palestinska Hamasledda regeringen. Den måste avsäga sig våld, erkänna Israels rätt att existera och hålla internationella avtal. Vi har också kommit överens om inom EU att inte ha några kontakter på politisk nivå med den palestinska regeringen. Det är vi också från moderat håll ense om. Just därför skulle jag vilja fråga utrikesministern hur det kommer sig att vi ser denna socialdemokratiska splittring. Socialdemokratiska riksdagsledamöter tar själva initiativ till att träffa Hamas. Är inte det politisk nivå? Jag anser att en riksdagsledamot är politisk nivå i allra högsta grad. Jag skulle vilja veta hur utrikesministern ställer sig till ett sådant agerande, om det verkligen inte är politisk nivå, och hur det ser ut.

Fru talman! Jag tackar för dessa bidrag till en viktig debatt och diskussion. Jag noterar med tillfredsställelse Carl B Hamiltons inledande kommentar om att det finns enighet om huvudlinjerna i vår Mellanösternpolitik och att man koncentrerar sig på de kontroversiella punkterna. Det är viktigt att alltid understryka att det råder en så hög grad av enighet som möjligt om huvudlinjerna i vår politik. Det gläder mig att kunna konstatera detta i vår Mellanösternpolitik. Den kommer att bli oerhört viktig de närmaste åren. I Israel-Palestina-frågan, Irakfrågan och Iranfrågan kan vi räkna med att det här ärendekomplexet kommer att dominera vår dagordning. Det är viktigt att föra en dialog där och att vi kan uppnå en så hög grad av enighet som möjligt. Några kommentarer till de frågor som togs upp. När det gäller flygövningen var det ett beslut som fattades innan jag hade tillträtt. Det var ett beslut som formellt var försvarsministerns, men givetvis tar vi kollektivt ansvar i regeringen för de beslut som fattas. Vad jag har förstått när det hänvisas till regelverk är att det finns ett generellt tillstånd att delta i övningar men att varje övning prövas på de grunder som har att göra med vilken nytta man har av dessa övningar och vilka erfarenheter man kan vinna på övningarna, och det sker från fall till fall. Det innebär att i fallet Spring Flag kom regeringen fram till beslutet att denna övning inte bidrog till en erfarenhetsökning som var relevant, och man förutsåg inte något behov av samövning med Israel - tyvärr, får man kanske säga. Däremot fanns det, när det gäller det som Gunilla Carlsson frågade om, i Maple Flag ett element som huvudsakligen riktade in sig på transportkapacitet, där det eventuellt skulle vara möjligt att även israeliska plan kunde bidra i transporthänseende. Det är den förklaring som jag har fått. Jag noterar alltså att det sker en prövning från fall till fall och kan på Carl B Hamiltons fråga svara att ja, Sverige kan delta med Israel, såsom det också visade sig i fallet Maple Flag-övningen. När det gäller viseringsfrågan var vi medvetna om att den här frågan skulle kunna leda till en diskussion inom EU-kretsen. I några fall fick vi negativa reaktioner på de namn som cirkulerade i Schengenhanteringen. Men i fallet flyktingministern fick vi ingen sådan reaktion. Då ombads generalkonsulatet att särskilt understryka detta i samtal med sina generalkonsulskolleger i Jerusalem. Vi uppfattade det som att man i Schengenkretsen ansåg att detta var förenligt med det beslut som hade fattats inom EU, som handlade om att man skulle undvika kontakter på regeringsnivå. Politiska kontakter tolkas givetvis från regeringarnas sida som kontakter med, apropå Ewa Björlings fråga, regeringen och regeringens tjänstemän. Det bör naturligtvis iakttas en viss försiktighet, tror jag. Och det är väl särskilt viktigt för mig att säga i denna sal att riksdagsledamöters beslut inte prövas av regeringsledamöter. Jag ville därför inte, när jag fick frågor tidigare, uttala mig om de planer som fanns hos enskilda riksdagsmän på att träffa dessa personer. Jag vill också säga att det pågår en oerhört spännande och viktig diskussion inom Hamas. Det finns grupper inom Hamas som vill ha politiska kontakter med omvärlden och som inser att man måste gå i riktningen dialog med omvärlden. Jag tror att den representant som var här i Sverige fick klart för sig att det utan tvekan var fråga om att svenska folket krävde ett erkännande av Israel och avståndstagande från våld. Jag får avsluta här och kanske fortsätta i nästa inlägg.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för ett väldigt klargörande besked beträffande flygövningen. Det var ett mycket glädjande klargörande att Sverige kan flygöva med Israel, att det inte finns någon utrikespolitisk doktrin eller något förhållningssätt som förbjuder detta, utan att man har en pragmatisk inställning. Som jag uppfattade det är det försvarskriterier som avgör om övningen i fråga främjar eller inte främjar Sveriges försvar. Det är bra. För att återgå till frågan om viseringen är jag egentligen mest störd av detta att Sverige tog den här risken som sedan visade sig falla ut som ett negativt inslag, nämligen att splittra den europeiska unionens medlemsländer. Det finns en gammal kritik som utrikesministern säkert är mycket väl medveten om, att den europeiska unionen, jämfört med USA och andra aktörer i Mellanöstern, är impotent, kraftlös, alltid splittrad. Det är delvis en vrångbild, men den bilden finns där. Jag menar att det svenska beslutet att bevilja den här viseringen inte bara kan ses som en fråga om vi ska vi ha den här personen inom våra gränser, utan det har en signaleffekt som är mycket olycklig, nämligen att den europeiska unionen än en gång inte kan samla sig till en gemensam hållning. Därför tycker jag att det är advokatyr - det har det varit mer i diskussionen tidigare än just i dag - att försöka låtsas som att den här personen är en fotsoldat eller en vanlig Hamasmedlem och att vi därför inte kan utfärda reseförbud för vederbörande. Den här personen var en minister. Den europeiska unionen framstår som splittrad. Det är naturligtvis, enligt min mening, väldigt olyckligt eftersom jag är en varm anhängare av att Europeiska unionen ska ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik så långt det är möjligt. Därför återkommer jag till frågan varför det i det här fallet var så attraktivt och viktigt för Sveriges regering att göra det som det framstår som för omvärlden, att bereda en plattform för Hamas i Västeuropa. Varför var det just Sverige som skulle ploga i det här fallet? Min konkreta fråga till utrikesministern är den här: Om minister Adwan skulle söka visum på nytt, skulle det då beviljas av den svenska regeringen? Finns det ett svar på den frågan? Jag kan säga att med en alliansregering kommer inte ledare som minister Adwan att beviljas inresevisum till Sverige. Kommer han, om han söker igen, att få ett sådant visum?

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret på frågan om flygstridsövningen. Sverige drog sig ur övningen Volcanex, eller Spring Flag, i ett väldigt sent skede. Det sker en prövning från fall till fall, sades det här. Men saken är ju den att beslutet sammanföll väldigt olyckligt i tiden med andra händelser. Det är därför som vi i oppositionen har väldigt många frågor kring det här, men också för att själva övningsdeltagandet bortförklarades på ett mycket märkligt sätt. Jag tolkar nu utrikesministerns svar som att det var okej att delta i flygstridsövningen Maple Flag för ett år sedan i Kanada, men att det däremot inte är okej att i år öva fred tillsammans med Israel. Det är lite märkligt.

Fru talman! När det gäller frågan om militärövningen tycker jag att det är olyckligt om det inte finns en sammanhållen politik. I PGU, Politik för Global Utveckling, betonas ju att alla politikområden ska främja mänskliga rättigheter. Staten Israel bryter mot internationell rätt och kränker mänskliga rättigheter. I enlighet med en politik för global utveckling borde man se till att även en sådan fråga som närvaro i militär internationell övning borde beaktas av PGU. Det tycker jag borde vara den svenska linjen. Jag undrar om utrikesministern ser en sådan linje förenlig med en militär övning tillsammans med staten Israel så länge Israel bryter mot internationell rätt och kränker mänskliga rättigheter. När det gäller frågan om visering och Hamasministerns besök i Sverige trodde jag att en gammal svensk, klok linje var att dialog är att föredra och att det är viktigt att prata med människor för att skapa förståelse. Jag kan intyga att samtliga ledamöter från riksdagen som mötte Hamasministern väldigt tydligt ställde krav på att man ska acceptera Israels rätt till existens och att man ska ta avstånd från våld. Däremot hade vi en dialog, och dialog trodde jag var en svensk linje, något som vi tror på. Isolering på det sätt som den borgerliga alliansen här verkar föredra är ingenting som skapar fred. Jag vill ändå betona att jag fortfarande vill ha svar från utrikesministern på den fråga jag ställde om hur palestinierna ska skyddas mot militära övergrepp och våld.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag vill förtydliga att min fråga gällde socialdemokratiska riksdagsledamöter. Det jag pekade på handlade om splittringen inom Socialdemokraterna och att man har olika linjer i regering och riksdag. Jag anser att det inte är tillfredsställande att se att svenska s-riksdagsledamöter går rakt emot en enad EU-front i den frågan. Vi representeras dessutom i EU av en socialdemokratisk regering. Det ger en missvisande och luddig bild av svensk utrikespolitik. Man kan ju fråga sig om det verkligen är den socialdemokratiska regeringen som styr svensk utrikespolitik eller om det i vissa fall är enskilda s-riksdagsledamöter som styr tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern. Är det den nya Mellanösternpolitiken eller är det den socialdemokratiska regeringens linje som gäller?

Herr talman! Jag håller helt med Carl B Hamilton om att det är oerhört viktigt att EU rör sig i riktning mot en förstärkt gemensam utrikespolitik. Ett av de områden där man kan visa att man har en gemensam utrikespolitik är just Mellanöstern. Jag vill hävda att jag anser att frågan om visering inte på något sätt lett till någon effekt på EU:s samlade politik. Jag har deltagit i två utrikesministermöten under den tid som jag har tjänstgjort som utrikesminister. Inte vid något tillfälle har den här frågan tagits upp. Vi har diskuterat mekanismen för att stödja palestinierna. Vi har diskuterat frågan om Hamas valda regering och hur vi ska hantera relationerna med Fatah. Vi har haft intressanta politiska diskussioner. Inte vid något tillfälle har den här frågan tagits upp. Den har uppmärksammats stort i Sverige. Jag är beredd att ta debatten, men jag vill hävda att man inte ska dra slutsatser som går i den riktningen att detta på något sätt skulle underminera EU:s politik. Jag tycker att det är viktigt att det förs en diskussion om hur vi hanterar frågan att Hamasregeringen är där på ett demokratiskt mandat. Hur kan man påverka Hamas i riktning mot en accept av Israel? Hur kan man påverka Hamas i riktning mot att ta avstånd från våld? Vi har tagit ett beslut i EU om att inte ha politiska kontakter på regeringsnivå. Vi tillåter inte ens tjänstemannakontakter. Men det är ju viktigt att de krafter inom Hamas som vill röra sig i riktning mot ett erkännande av Israel får chans att se demokratiska stater och prata med dem. Det är jag beredd att säga. Det tror jag att representanterna fick höra när de var här. Det finns en intressant rörelse, det så kallade Fängelsebrevet, inom palestinierna där både Fatah- och Hamasrepresentanter rör sig i riktning mot ett erkännande av Israel, till att börja med kanske i form av att ansluta sig till Beirutdeklarationen från 2002. Det lilla hopp man kan ha om att Hamas rör sig i den riktningen bör kanske näras. Det hindrar inte att vi ska vara stenhårda när det gäller att inte ha politiska kontakter och ställa de här kraven. Men vi ska, som sagt, inte låsa dörren fullständigt för att få träffa andra människor än olika extrema grupper i arabvärlden och den islamiska världen. När det gäller frågan om vad vi ska göra om vi får en ny fråga kan jag säga att vi redan har sagt nej till en lokalpolitiker, tror jag att det var, från Hamas som skulle ha kommit till Sjövikkonferensen. Vi fick en invändning från ett EU-land och genomförde därför inte den viseringen. Vi prövar varje visering för sig. Om det inte blir några invändningar för Schengenvisering finns möjligheten att ge så kallad nationell visering. Där har statsministern gjort klart att om man kommer i ett läge där man inte har någon invändning för en Schengenvisering och gör en framställning om en nationell visering är det väldigt hårda krav. Vi anser då inte att det finns anledning att ge nationell visering. Det krävs nämligen bärande humanitära skäl eller ett nationellt intresse. Det sade statsministern också under en del av den här debatten. Till Gunilla Carlsson vill jag säga att skillnaden var att det i det ena fallet var träning med transportflyg och i det andra fallet stridsflyg. Den bedömning som gjordes, inte minst från försvarshåll, var att den skillnaden var relevant. Till Yvonne Ruwaida kan jag säga att vi ska fortsätta diskussionen om militärt samarbete senare i samband med en annan interpellation. Jag tror att jag i mitt interpellationssvar tydligt angav de krav som det finns anledning att ställa på Israel och som har att göra med rörelsefrihet och palestiniernas rörelsefrihet och levnadsvillkor. Det ska också framföras på ett väldigt tydligt sätt.

Herr talman! Jan Eliasson säger att han på intet sätt har uppfattat att det har påverkat Sveriges roll eller agerande inom EU. Det är möjligt. Men det vi diskuterar här är den svenska regeringens agerande. Jag vill bara påminna om att förbundskansler Angela Merkel vid en pressträff efter ett regeringsmöte har sagt att hon har sett Tysklandsbesöket, som möjliggjordes genom den svenska viseringen, som förargligt och landets socialdemokratiska utrikesminister talade om en otrevlig händelse. Jag tycker inte att Sverige ska ploga för otrevliga händelser och förargligt beteende i sådana här sammanhang. Vi ska ta strider då och då och inte bara följa John, men i det här fallet tycker jag att det var synnerligen olyckligt och olämpligt att göra detta. Det blev inte glasklart för mig vad Sveriges agerande skulle vara om man söker visum igen. Vad skulle Sverige svara? Jag förstår att utrikesministern vill citera statsministern, han är ändå regeringschef, men det blev inte något riktigt tydligt svar på den raka enkla frågan: Om han söker visum igen, kommer han eller kommer han inte att beviljas det? Yvonne Ruwaida talade om isolering. Jag tror att det i det här fallet, liksom i andra fall, blir en kombination av morot och piska. Vi hade i EU-nämnden för någon vecka sedan uppe fallet med de tamilska tigrarna. Det måste vara så. Om Europeiska unionen eller omvärlden sätter upp krav och säger att om det ena eller andra kravet - det kan vara att införa demokrati eller att delta i en fredsprocess - inte uppfylls kommer organisationen att terroriststämplas eller tillgångarna att frysas måste man ju också genomföra de åtgärderna. Som jag ser på den internationella politiken är både påtryckningar och löften om bistånd ett ur vår synpunkt eftersträvansvärt beteende.

Herr talman! Jag skulle nog utsätta mig för konstitutionella problem om jag som minister vid detta stadium från riksdagens talarstol skulle uttala mig om vilket beslut vi kommer att fatta vid en viseringsprövning. Vi måste pröva det på de grunder som gäller för viseringar. Vi har fått reaktioner från övriga vid senare förfrågningar - i ett fall ett Schengenland. Vi får se vilken reaktion vi får om en sådan ansökan skulle komma igen och sedan naturligtvis fatta ett eget beslut. Vi får se det från fall till fall. Att döma av den senaste reaktionen kommer det naturligtvis från något enskilt land ofta reaktioner på Schengeninviteringar. Men vi ska akta oss noga för att gå för snabbt fram därför att Schengen också omfattar länder utanför EU, det är Norge och andra. Så det är en ganska komplicerad fråga. Man tittade nyligen på denna fråga i en kommitté i EU. Men jag tror inte att man rör sig i riktning mot att ändra de regler som redan gäller. Och det har, som sagt, varit en positiv diskussion som inte på något sätt har varit skadlig för svenska intressen. Jag vill också till Ewa Björling säga att det inte finns någon splittring i denna fråga. Regeringen är helt samlad, och vi kan försäkra er att grundlinjerna i svensk Mellanösternpolitik ligger fast. Och politiken styrs i hög grad från, hoppas jag, landets stats- och utrikesministrar. Men det finns respekt för riksdagsledamöters möjligheter att agera. Och den respekten vill även jag visa. Jag vill avslutningsvis säga att jag tycker att den här debatten visar att det finns en känslighet i kontakter med Hamas. Därmed har EU bestämt sig för att ha en avvisande hållning till direktkontakter. Dilemmat är hur vi i ett internationellt politiskt perspektiv ska främja att denna rörelse rör sig i riktning mot moderation och samarbete med omvärlden. Det blir en senare stor utmaning för EU och för världssamfundet. Den akuta fråga som vi nu har att hantera är den eventuella humanitära kris som kommer och som kan leda till en radikalisering i Hamas, och den kan bli ännu farligare.