Sveriges utvecklingssamarbete med Nicaragua

Fru talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att påbörjade svenska utvecklingsprojekt i Nicaragua, som till exempel Fonde Agro, inte ska tvingas avslutas i förtid och för att det ska finnas resurser och möjligheter till uppföljning. Vidare har Hans Linde frågat vilka initiativ jag avser att vidta för att de svenska frivilligorganisationer som finns i Nicaragua ska kunna fortsätta sin verksamhet. Hans Linde har också frågat om jag avser att verka för att Sverige även i fortsättningen ska spela en positiv roll i Nicaragua avseende demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Jag håller med Hans Linde om att Sverige har varit, och fortfarande är, en viktig aktör i Nicaragua. Vi åtnjuter en stor respekt som dialogpartner, både hos myndigheter och bland enskilda organisationer. Men vi är inte den enda aktören som driver på frågor som kan uppfattas som kontroversiella av landets beslutsfattare. Det finns ett stort antal givare i Nicaragua och bland flera av dem råder samsyn med Sverige om frågor som rör till exempel demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Som exempel kan nämnas att det inte var endast Sverige som tog initiativet till att föra en dialog med regering, parlament och andra parter och förse dem med fakta inför och efter abortförbudet 2006 som Linde tar upp i sin fråga. Det var flera givarländer, däribland Sverige, och framför allt FN som tog initiativ till att uppmärksamma vilka konsekvenser beslutet kunde få och att mana till eftertanke. Beslutet om att fasa ut det bilaterala biståndet till Nicaragua och att stänga ambassaden innebär inte att Sverige inte även fortsättningsvis kommer att uppmärksamma frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet i landet. Vår ambassad i Guatemala kommer att ta över ansvaret för den politiska bevakningen i Nicaragua. Dessutom har EU en stark röst i Latinamerika, och genom EU har Sverige goda möjligheter att driva sådana frågor som vi fäster särskild vikt vid. Det är också viktigt att komma ihåg att Sverige även bidrar med medel till och i utformningen av utvecklingsprogram inom EU:s, FN:s och andra multilaterala organ. När det gäller svenska enskilda organisationer kommer den verksamhet som bedrivs i Nicaragua och som finansieras av anslagsposten för Latinamerika att påverkas av utfasningen, men flertalet organisationer kommer att kunna fortsätta att verka i Nicaragua finansierade genom anslagsposten för svenska enskilda organisationer. Väl etablerade och fungerande organisationer med framgångsrika projekt borde också kunna erhålla finansiering från andra givare. Vi har satt upp riktlinjer för utfasning som slår fast att ingångna avtal ska fullföljas och att gjorda investeringar ska hanteras varsamt så att inte uthålligheten i projekt och program i största möjliga mån påverkas negativt. Inga projekt kommer att avslutas i förtid så som Hans Linde befarar. Dialog med lokala parter och andra givare för att hitta lämpliga övergångsmekanismer är också en viktig komponent i utfasningsarbetet. Vi är också angelägna om att i nära samarbete med de enskilda organisationer som är engagerade i Nicaragua föra en dialog om hur utfasningen ska ske och hur erfarenheter, resultat och etablerade nätverk på bästa sätt kan tas till vara. När ambassaden stängs den 31 augusti nästa år övergår den till ett sektionskontor med ansvar för utfasningen av utvecklingssamarbetet. På så vis säkerställer vi kvaliteten i utfasningen och möjliggör fortsatt dialog med andra givare och med samarbetspartner under hela utfasningsperioden.

Fru talman! Jag får börja med att tacka biståndsministern för svaret. Jag besökte Nicaragua i början av september, en vecka efter att den borgerliga regeringen presenterat sitt beslut att fasa ut det svenska bilaterala biståndet dit. Jag möttes av stor oro och osäkerhet samt av många frågor bland svenska biståndsarbetare och enskilda organisationer och, framför allt kanske, bland deras nicaraguanska samarbetspartner. Situationen när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Nicaragua är alarmerande. Det totala abortförbud som infördes i oktober 2006 bekräftades när parlamentet med stor majoritet den 13 september i år godkände en ny brottsbalk. En kvinna som genomför en abort riskerar upp till tre år i fängelse. En läkare som hjälper henne riskerar upp till fem år. Tyvärr ser vi hur de värdekonservativa krafterna hela tiden växer sig starkare, och de har inte bara aborträtten som måltavla. Framtiden ser inte ljus ut för sexualupplysning, preventivmedel och sexuella rättigheter i Nicaragua. Sveriges beslut kommer vid sämsta möjliga tidpunkt, sade man till mig på en organisation som jobbar med mäns våld mot kvinnor. Det behövs väldigt tydliga motkrafter, både stater som är beredda att trycka på regeringen och enskilda organisationer som kan stödja de delar av det nicaraguanska samhället som slår vakt om jämställdhet, mänskliga rättigheter och kvinnors rätt till sin egen kropp. Det är Vänsterpartiets starka åsikt att Sverige just ska vara en sådan stark motkraft. Att statsrådet nu meddelar att de enskilda organisationer som fått stöd via den svenska ambassaden inte ska räkna med fortsatt svenskt stöd i framtiden förstärker bilden av ett Sverige som ärligt talat vänder Nicaragua ryggen. Oron är stor över att inget annat land kommer att vilja eller våga driva frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter lika tydligt som Sverige gjort. Många jämställdhets- och SRHR-organisationer i Nicaragua delar inte statsrådets positiva bild av framtiden, att det finns så många andra givare som är beredda att ta vid där Sverige nu avslutar. Det skulle vara intressant att höra vilka givare statsrådet syftar på. Vilka diskussioner har förts i givarkretsen när det gäller frågor om abort, SRHR-frågor och HBT-frågor när det handlar om att lämna över ansvaret till andra givare? Jag måste säga att jag blir oroad när statsrådet lyfter fram just EU som ett alternativ. När Nicaragua genomförde sitt totala abortförbud försökte Sverige få till ett gemensamt protestuttalande i unionen, men det stoppades av bland annat Polen och Malta. I frågor om abort, sexualupplysning, preventivmedel och sexuella rättigheter är det ju så att flera EU-länder ser på utvecklingen i Nicaragua som något positivt. Jag har därför mycket svårt att se att EU i dagsläget skulle vara en positiv kraft på de här områdena. Fru talman! Abortfrågan är ju inte det enda fråga där Sverige har haft en positiv roll i Nicaragua. Under 80-talet, då de flesta givare valde att lämna Nicaragua och landet terroriserades av de USA-stödda contras, var Sverige på plats och gav stöd åt återuppbyggnad och demokratisering. Vår långa närvaro har gett oss en unik möjlighet att lyfta upp kontroversiella frågor om abort, sexuella rättigheter och så vidare. Statsrådet säger förstås att Sverige även fortsättningsvis kommer att lyfta de här frågorna. Det är väl närmast ett obligatoriskt uttalande från en biståndsminister, men alla förstår ju att om inte Sverige är närvarande kommer vi inte att ha samma möjligheter att följa utvecklingen. Vi kommer att bli betydligt mer ointressanta som samarbetspartner. Vad vi nu i verkligheten ser är att banden kapas och förtroendet bränns. För varför ska man lyssna på Sverige i framtiden när vi inte längre är närvarande och vi har fasat ut vårt bistånd?

Fru talman! Låt mig börja med att säga att vi lämnar ju inte Nicaragua. Vi kommer att ha en regionambassad i Guatemala som kommer att ha fortsatt bevakning och kontakter med regeringen i Nicaragua. Dessutom tror jag att den kommer att kunna vara ett gott stöd för de enskilda organisationer i Nicaragua som fortsatt kan påräkna svenskt moraliskt stöd. Svenska enskilda organisationer har fortsatt möjligheter att verka i landet, och jag uppmuntrar dem att göra det. 1,3 miljarder av biståndet går till enskilda organisationer. Här finns väldigt mycket kompetens och kunnande, inte minst på områdena jämställdhet, kvinnors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det finns också ett ökande engagemang kring HBT-frågor. Den anslagsposten finns kvar. Det arbetet är det viktigt att de enskilda organisationerna känner att de också har ett ansvar för. Vi har nu en tid då vi genomför ett utfasningsstrategi för Nicaragua. Vi har redan samlats till ett intressentmöte på UD där vi just diskuterade de svåra frågor som Hans Linde tar upp. Självfallet är det så att när vi inte längre är närvarande med en ambassad och väljer att fokusera på länder där vi tror att vi har ännu större inflytande och där fattigdomen och behoven är minst lika stora, eller rent av större, får det konsekvenser. Nicaragua är ett av de länder som vi länge har haft en biståndsrelation till men där vi nu kommer att fortsätta att fördjupa vår relation och använda de ingångar vi har. Jag väljer att lägga en hel del förtroende i den här utfasningsstrategin på vad jag hoppas är en förmåga från Sverige att kunna påverka i EU. Jag medger, och håller helt med i Hans Lindes analys om, att vi har en uppförsbacke. Men jag tror att om vi ska kunna vara trovärdiga och spela en större roll i att påverka EU:s utvecklingssamarbete även i centrala, fundamentala delar som handlar om SRHR-frågor kan vi knappast ha ett bättre exempel än Nicaragua, eller hur? Därför är det min avsikt att vi än mer ska kunna ha en delaktighet och ta ett ansvar för hur EU:s strategi gentemot Nicaragua ser ut. Det blir en skyldighet när vi gör den här typen av egen utfasning bilateralt. Vad gäller den politiska rösten i fråga om utvecklingen i Nicaragua kommer vi ju fortsatt i rådsslutsatser inom EU, men naturligtvis också inom FN och dess olika multilaterala organ, att finnas kvar som aktörer i Nicaragua men tillsammans med andra. Jag hoppas att den här perioden med en bra utfasningsstrategi nu ska innebära att vi också kan uppmuntra andra givare. Det är den processen som nu är i gång. Det gäller andra, likasinnade, länder i Europa men också till exempel kanadensare, som också förstår vad vi pratar om när vi tar upp de här svåra frågorna som handlar om sexualitet och kvinnors rättigheter. Vi tänker således alls inte att ge upp detta, men vi kommer att hitta andra forum.

Fru talman! Jag tycker att statsrådet i dag kommer med två tydliga besked, ett positivt och ett negativt, får man väl säga. Det positiva beskedet är att inga projekt kommer att avslutas i förtid. Det är ett besked som jag vet att många svenska biståndsarbetare och biståndsprojekt har väntat på. När jag var i Nicaragua nu i september besökte jag flera av de omfattande projekt som Sverige har, och det fanns en stor oro bland de svenska biståndsarbetarna men framför allt bland deras lokala samarbetspartner och de nicaraguaner som omfattas av de här projekten över vad framtiden kan innebära. Jag hoppas att det här, bland annat för Fonde Agro, som varit ett av de mest omfattande svenska projekten i Nicaragua, innebär att de nu får möjlighet att förlänga sin verksamhet om ett år och därmed också får möjlighet att genomföra sitt tredje steg i det viktiga arbetet med att minska fattigdom, ojämlikhet och miljöproblem bland kaffe- och mejeribönder i Nicaragua. Jag kan garantera statsrådet att vi kommer att följa utvecklingen och bevaka den för att se till att vi får en ansvarsfull utfasning. Men jag måste säga att vi också får ett negativt besked. Det gäller stödet till de enskilda organisationer som verkar i Nicaragua. Visst är det så att de kan få stöd via potten, som statsrådet talar om, på 1,3 miljarder kronor. Men många av de enskilda organisationer som är på plats i Nicaragua får ju stöd via den svenska ambassaden, och det stödet kommer att försvinna. I min interpellation lyfter jag fram ett exempel, Diakonia, som driver ett enormt viktigt arbete när det gäller ursprungsbefolkningens rättigheter, när det gäller att stötta progressiva kristna grupper i landet som inte delar katolska kyrkans syn på abort och kvinnors rättigheter. Deras företrädare på plats i Nicaragua pratar själva om att de kommer att förlora 60 procent av sitt stöd vid den här utfasningen. Det innebär ett hårt slag mot deras verksamhet, men framför allt innebär det ett oerhört hårt slag mot deras 17 samarbetspartner i Nicaragua, som riskerar att helt förlora stöd och resurser för att kunna bedriva sin verksamhet. Jag tycker att det är en tydlig skillnad mellan det vi hör i dag från statsrådet och det vi hört tidigare när det gäller stödet till de enskilda organisationerna. Statsrådet har tidigare sagt att de enskilda organisationerna inte omfattas av landkoncentrationen. Vid presskonferensen den 27 augusti sade statsrådet att framtidsutsikterna för enskilda organisationer som finansierar sin verksamhet via ambassader skulle vara goda. I dag låter det väldigt annorlunda. I dag får man i stället ett lycka till och hänvisas till andra givare. Men jag tror att statsrådet också vet att en liten svensk frivilligorganisation på plats i Nicaragua som är starkt beroende av stöd via den svenska ambassaden i Managua kommer att ha små möjligheter att helt lägga om sin verksamhet, hitta på nya projekt och hitta nya möjligheter till finansiering från andra givare. Den möjligheten är för många svenska frivilligorganisationer väldigt liten. I verkligheten innebär det här att många svenska frivilligorganisationer på plats i Nicaragua kommer att få lägga ned sin verksamhet eller kraftigt dra ned på den. Och, som sagt, det kommer att vara de nicaraguanska samarbetsparterna som drabbas allra, allra värst. I juni fick statsrådet ett brev från Bengt Westerberg, ordförande i Röda Korset. Han bad statsrådet att agera för att regeringen säkerställer att folkrörelsebiståndet till viktigt demokrati- och MR-arbete, som i dag finansieras via bilateralt bistånd, kan fortsätta i nya former i de fall en utfasning av det statliga bilaterala biståndet sker. Varför har inte statsrådet hörsammat den uppmaningen? Det har kommit så många påtryckningar från svenska enskilda organisationer. De har lyft fram olika exempel på hur Sverige skulle kunna fortsätta att stödja enskilda organisationer i de länder där man fasar ut. Det skulle vara möjligt om den politiska viljan fanns.

Fru talman! Om vi börjar övergripande med frågan om mänskliga rättigheter och demokrati och den roll som Sverige kan och bör spela i detta utvecklingssamarbete, kommer vi att återkomma till riksdagen för att visa hur vi avser att jobba med frågan långsiktigt tillsammans. Jag har redan haft inledande möten där vi just diskuterat de enskilda organisationerna. Jag tror att även här är det bra att vi drar konsekvenser av en fokusering. De svenska enskilda organisationerna kan ju inte sprida sig hur brett som helt när de är partner till Utrikesdepartementet och Sida. Totalt sett kan man beräkna omsättningen för de svenska enskilda organisationerna i det svenska utvecklingssamarbetet till närmare 4 miljarder kronor. Vad jag har sagt på pressträffar och annat är att anslaget till de enskilda organisationernas egen pott inte kommer att beröras av landfokuseringen. Men eftersom de enskilda organisationerna många gånger är underleverantörer, om jag får använda det uttrycket, i våra bilaterala samarbeten får en utfasning i Nicaragua naturligtvis betydelse för de svenska enskilda organisationerna som är verksamma där. De har då möjlighet att kompensera detta genom 90-10-bidraget, som vi brukar kalla det för när vi debatterar, alltså potten på 1,3 miljarder. Då finns det också en möjlighet att stanna kvar om man vill men med pengar från ett annat konto. Då är frågan: Hur gör vi nu med de enskilda organisationerna i Nicaragua? Det är ju egentligen dem som vi ska bry oss mest om, eller hur? Det viktiga är de som vi nu har ett ansvar för och engagemang i. Till exempel är Diakonia en viktig aktör som verkar inom kyrkan. Kyrkorna är ofta världsvida. Och kyrkorna har inte minst i de frågor som handlar om kvinnors rättigheter extra viktig betydelse när det gäller att kunna påverka, förändra normer, förändra beteenden. Därför ska vi jobba mycket med de religiöst baserade organisationerna när vi vill göra förändringar och när vi vill diskutera även sådana saker som mänskliga rättigheter och demokrati. Eftersom Diakonia och kyrkorna är världsvida är jag rätt övertygad om att de nu kommer att hjälpa oss att se till att en del av deras projekt som är finansierade via det bilaterala samarbetet kan tas över av andra som också är engagerade i dessa 17 samarbetspartner som Hans Linde just nämnde. Det är där vi har utfasningsstrategierna. Det är därför som vi fäster sådan vikt vid att engagera de enskilda organisationerna i de intressentmöten som vi har så att vi kan se till att vi sköter det här på bästa möjliga sätt. Det måste nämligen vara seriösa utfasningar som vi nu gör eftersom relationen inte avslutas. Den ska ju fortsätta. Vi ska vara trovärdiga också när det gäller de lite större projekten. Låt mig då ta upp Fonde Agro. Syftet med hela den satsningen var att öka inkomsterna för små till medelstora jordbrukare, att öka produktiviteten och se till att man kan förhandla fram bättre priser och villkor vid försäljningen av produkterna. Sverige har haft ett ansvar för detta program. Det var planerat att löpa fram till 2011, men de svenska avtalen går nu ut 2009. Eftersom vi ska jobba med en långsiktig och seriös utfasningsstrategi kommer vi i det här exemplet självfallet att titta på om vi ska förlänga programmet ytterligare ett tag för att kunna se till att de här insatserna inte går förlorade. Det är det som jag menar med en seriös och ansvarsfull utfasningsstrategi. På de intressentmöten och annat som vi har haft har jag känt att här finns en förmåga att på ett bra sätt se till att vi dels hittar andra partner till våra nicaraguanska vänner och samarbetspartner, dels lämnar på ett seriöst och trovärdigt sätt.

Fru talman! För att börja där statsrådet slutade just när det gäller Fonde Agro hoppas jag verkligen att statsrådet gör sitt yttersta för att Fonde Agro ska kunna fortsätta sitt arbete tiden ut. När vi diskuterar bistånd och utvecklingsarbete pratas det ofta om behovet av goda exempel, och jag tycker att Fonde Agros arbete i Nicaragua är ett sådant lysande exempel som vi skulle kunna lyfta fram och visa på ett positivt sätt hur man med ganska små resurser kan kombinera fattigdomsbekämpning, arbete med jämställdhet och omställningen till ett ekologiskt hållbart jordbruk. Jag ska inte stå här och diskutera vad som sagts och vad som inte sagts. Men jag ägnade gårdagskvällen åt att lyssna på den presskonferens som statsrådet pratade om och som hölls den 27 augusti, och jag tycker ändå att det är en tydlig skillnad mellan vad som sades då och vad som sägs nu. Då pratade statsrådet om de goda möjligheterna för enskilda organisationer att fortsätta i de länder där Sverige valt att fasa ut. I dag låter det på ett annat sätt. Det blir tydligt ju längre processen fortskrider att de enskilda organisationerna kommer att drabbas hårt. Jag vill avslutningsvis i den här debatten säga att vi från Vänsterpartiets sida har varit väldigt kritiska till att biståndet till Nicaragua fasas ut och att regeringen nu bestämt sig för att stänga den svenska ambassaden. Vi tror att Sverige har goda möjligheter att även i framtiden vara en stark och aktiv röst för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättvisa i Nicaragua, men att det arbetet kommer att försvåras markant genom att ambassaden stängs, genom att det bilaterala arbetet nu fasas ut och genom att de enskilda organisationernas verksamhet de facto begränsas. Jag kan inte låta bli att se det här i ett större sammanhang, att det här inte bara handlar om en utfasning av ett enskilt utvecklingsarbete utan också om en utfasning av den självständiga svenska utrikespolitiken. Här tror jag att vi har all anledning att återkomma.

Fru talman! Jag vill fortsatt hävda att med 1,3 miljarder kronor från det svenska statsanslaget är det rätt att beteckna det som goda möjligheter för Diakonia, som vi exempelvis har diskuterat, Forum Syd, Rädda Barnen och många andra att välja att stanna kvar men med en annan typ av finansiering. Det vore dumt av mig att säga att det är lika lätt som tidigare. Visst har man behov och nytta av att ha en ambassad i ryggen, självklart, för den hjälper ju inte till bara med att ordna möteslokaler utan också ibland när det behövs med stöd och hjälp till en regering. Men vi kommer att fortsatt ha den diplomatiska närvaron tack vare en regionambassad i Guatemala. Det vi diskuterar i dag är just konsekvenserna av den av riksdagen beställda landfokuseringen som vi nu har genomfört. För att skapa ett mer effektivt och resultatorienterat utvecklingssamarbete försöker vi fokusera på ett färre antal länder där Sverige är aktivt bilateralt. Det får naturligtvis konsekvenser. Och jag tror mig veta efter det här meningsutbytet att om Hans Linde hade haft mitt ansvarsområde kanske han inte hade fasat ut Nicaragua utan valt något annat land utifrån andra parametrar. Jag har också tagit konsekvenser för att vi ska ha ett ökat fattigdomsfokus. Vi lämnar flera länder i Latinamerika. Vi drar ned engagemanget i medelinkomstländer. Vi ökar vårt engagemang i de allra fattigaste länderna i de fattigaste regionerna, och vi får ökat fokus på Afrika. Här finns också mycket för de enskilda organisationerna att göra. Här är demokratibrist och behovet av mänskliga rättigheter minst lika stort. Här kommer vi att ha stort behov och nytta av de svenska enskilda organisationerna också. Det är lite grann detta som är ansvaret och uppgiften när man ska göra en landfokusering. Man tvingas lämna en del. Nu gör vi detta. Men avsikten är att nicaraguanerna ska känna att de fortfarande har goda vänner, inte bara i Hans Linde utan också i den svenska staten, efter denna ansvarsfulla utfasning och att samarbetet fortsätter. Jag tackar Hans Linde för debatten.