Sysselsättningseffekter av sänkta arbetsgivaravgifter

Fru talman! Gustav Fridolin har frågat mig hur jag ser på att en så stor satsning som de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga har gett så få och så dyra jobb och om jag kommer att vidta några åtgärder för en mer effektiv politik för ungdomsarbetslöshet. Arbetslösheten bland unga är en utmaning som regeringen tar på stort allvar. Regeringen har en bred jobbstrategi för att bekämpa ungdomsarbetslöshet. En del i den strategin är att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för unga, vilket vi gjort genom att halvera arbetsgivareavgiften för alla under 26 år. Vad gäller det räkneexempel som Gustav Fridolin ger i sin interpellation, kan jag bara konstatera att det är omöjligt att bedöma resultatet av en åtgärd som hjälper unga att komma in på arbetsmarknaden med hjälp av enkel matematik. Vi har haft en finanskris som medfört stigande arbetslöshet och fallande sysselsättning. Många ungdomar har tillfälligt lämnat arbetsmarknaden för att utbilda sig, vilket gör att de står bättre rustade att möta arbetsmarknaden nu när konjunkturen vänder. De sänkta arbetsgivaravgifterna har ökat incitamenten för arbetsgivare att anställa ungdomar, vilket sannolikt bidragit till att sysselsättningen bland ungdomarna - trots krisen - ändå inte sjunkit mer än vad den faktiskt har gjort. Regeringen har inga planer på att avskaffa den sänkta arbetsgivaravgiften och göra det dyrare att anställa unga. Under mandatperioden stärker vi bland annat kopplingen mellan skola och arbetsmarknad genom att införa ett lärlingssystem. En bra skola förebygger arbetslöshet. Flera viktiga utbildningsreformer ligger framför oss redan i år. Regeringen satsar dessutom 6 miljarder kronor på att stärka utbildningsväsendet de kommande åren. I budgetpropositionen för 2011 presenterade regeringen en rad satsningar för att motverka att fler unga personer blir arbetslösa under lång tid. Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag förstärks till exempel under 2011, bland annat för att ge deltagarna i garantierna insatser av hög kvalitet. Dessutom kommer ungdomar även under 2011, liksom tidigare, att kunna ta del av förstärkt matchningsverksamhet med personliga coacher redan från dag ett i arbetslöshet, det vill säga innan inträdet i jobbgarantin för ungdomar. Från årsskiftet har kravet på tre månaders sammanhängande arbetslöshet för en anvisning till jobbgarantin för ungdomar tagits bort. I stället infördes en ramtid så att ungdomar som varit arbetslösa i sammantaget tre månader av fyra, kan anvisas till garantin. Ändringen gör att arbetslösa ungdomar kommer att kunna ta korta, tillfälliga jobb utan att riskera att därigenom inte omfattas av jobbgarantin. Under 2011 kommer dessutom arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år som saknar fullständig grundskole- eller gymnasieutbildning och som kvalificerat sig för jobbgarantin för ungdomar eller jobb- och utvecklingsgarantin, att med den högre bidragsnivån inom studiemedlet kunna påbörja kompletterande studier vid komvux. Vidare kommer regeringens folkhögskolesatsning att fortsätta under 2011. Syftet med satsningen är att motivera arbetslösa ungdomar som saknar slutbetyg att återgå till utbildning för att slutföra sina studier. Detta är bara några exempel på regeringens politik för att bekämpa ungdomsarbetslösheten genom aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser och satsningar på utbildning. Arbetslösheten bland unga sjunker nu, och antalet sysselsatta ungdomar uppgick till 454 000 i januari 2011, vilket är en ökning med 60 000 på årsbasis. Det är positivt, men det räcker inte. Jag kan försäkra att vårt arbete för att förbättra situationen för unga kommer att gå vidare.

Fru talman! Tack, Hillevi Engström, för svaret på min interpellation! Det är inte utan att man funderar på om man ska varsko finansministern, för Hillevi Engströms departement torde väl vara det enda där man inte ska utvärdera de förslag, krav och åtgärder som görs, också med matematiska metoder. Jag förutsätter att Finansdepartementet vill utvärdera också arbetsmarknadspolitiken och räkna på vad de åtgärder man vidtar leder till. Hur ska man annars kunna prioritera mellan olika förslag och olika åtgärder? Det handlar inte om att använda enkel matematik. Det handlar om att se om åtgärderna har varit effektiva, vad de nya jobben - i de fall det har blivit några - har kostat och vad man annars skulle ha kunnat lägga resurserna på. Jag förstår möjligen varför man lite vänder sig mot att göra den typen av utvärderingar. Flera av de tunga reformer som regeringen har genomfört på det arbetsmarknadspolitiska området - fas 3, jobbcoacher eller nedsättningen av arbetsgivaravgifter - har varit dyra reformer som ändå lett till väldigt få jobb. Vi fick härom dagen en siffra på att endast 1 procent av dem som har varit inne i en del av fas 3 faktiskt har fått ett jobb. Det har varit mycket pengar, många miljarder, som har gått till olika utförare utan att människor har fått möjligheten att komma in på arbetsmarknaden, få ett jobb och få makt över sitt arbetsliv. Tydligen räcker det inte att tala om arbetslinje i politiska debatter. Tydligen räcker det inte att försöka förändra de arbetslösa, att coacha, ändra villkor, skapa större skillnader och att se till att man söker fler jobb, om det finns för få jobb att söka. Tydligen räcker det inte heller med att försöka subventionera fram jobb - att ge skattesubventioner eller betala delar av löner, skatter och avgifter - om man inte gör de investeringar som krävs för att människor faktiskt ska göra det som behövs, så att människors kraft, engagemang och arbetstid ska börja efterfrågas. Jag tror mer på en politik som handlar om att förändra samhället än på att försöka förändra de arbetslösa, att se till att det finns fler jobb snarare än att se till att det söks fler jobb. Fru talman! Politik är i grund och botten ofta en fråga om prioritering. Vi har inte obegränsat med resurser, och vi måste använda de resurser vi har på det absolut mest effektiva sättet. Vi har tittat på nedsättningen av arbetsgivaravgifter till den arbetsplats som har diskuterats allra mest här i kammaren och som också sannolikt fått störst del av nedsättningen, och det visar sig att den har lett till väldigt få jobb. År 2009 fick Svenska McDonalds 36 miljoner kronor i skattesubvention. Det ledde till att man nyanställde 89 personer. Det ger en kostnad på 400 000 per nytt jobb. Det är en kostnad som är betydligt större än vad det kostar att anställa en ny person i äldreomsorgen. Till och med om man räknar in skatteeffekten är kostnaden betydligt större än den för att anställa en ny lärare. Under krisen fick man på många arbetsplatser inom äldreomsorgen eller inom skolan se att krisen fick bäras där. Man fick vara med om att kolleger fick lämna jobbet för att kommunerna inte längre hade råd att ha dem anställda. Enligt budgetpropositionen var det ungefär 25 000 jobb som försvann från skolan, vården och omsorgen. Jag undrar om prioriteringen verkligen är rätt. Är det rätt att lägga 400 000 kronor på ett nytt jobb på McDonalds, eller skulle man ha kunnat lägga de pengarna på att en lärare hade fått behålla jobbet?

Fru talman! Sverige sticker ut i förhållande till övriga Europa. Vi har kommit ur jobbkrisen och tagit tillbaka de tappade jobben efter en finanskris, den allvarligaste på 80 år. Vi kan se att det är 23 000 fler ungdomar som har fått ett jobb jämfört med hur det var för ett år sedan. Det är 136 000 fler som är sysselsatta, och arbetslösheten sjunker. Man kan tolka detta på olika sätt, som att det har skett av en händelse, av en slump. Man kan också tolka det som att regeringens politik har varit framgångsrik. Gustav Fridolin påstår att regeringens reformer inte utvärderas. Det är klart att de gör! Vi ska ständigt förbättra och trimma alla de förslag vi tar fram och de åtgärder som vi vidtar. I dag pågår två studier på IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitiska studier i Uppsala, som rör just det som Gustav Fridolin efterfrågar. Ett problem i Sverige är däremot att det finns för få företag som vill anställa en person som har varit utanför arbetsmarknaden en lång tid eller en person som har slutat skolan utan att ha godkända betyg. Det är den allra största utmaningen. Jag skulle önska att ännu fler arbetsgivare anställde ungdomar, framför allt de ungdomar som saknar en bra skolunderbyggnad. Gustav Fridolin nämner en stor ungdomsarbetsgivare, nämligen McDonalds. Under krisåret 2009, när väldigt många andra sade upp många anställda, ordnade man där 800 fler nya ungdomsjobb. Det är inte dåligt för de ungdomar som har fått jobb. Jag tycker att det är en tråkig attityd när man, som så ofta i debatten, säger att det är dåliga jobb. Tvärtom är nio av tio arbetsgivare positiva till den erfarenhet som ungdomarna har från just den typen av arbete. Jag önskar att fler arbetsgivare såg möjligheten. Det är därför det är så viktigt att sänka kostnaderna för arbetsgivare, att sänka arbetsgivaravgifterna, vilket har gjorts i två steg. De är nu nere på 15 procent när man anställer en ung person som är under 26 år. Också Miljöpartiet tycker att nedsättning av arbetsgivaravgifter är bra. Om jag har förstått rätt menar Miljöpartiet att man ska rikta detta mot dem som är arbetslösa. Men erfarenheterna säger att följden då blir att det blir ett stigma på den som har varit arbetslös. Nu har vi en reform som leder till att alla ungdomar behandlas lika. Det finns också en betydande risk, och det visar också erfarenheten, för att ungdomar inte får jobb förrän de har varit arbetslösa en tid för att det är så stor skillnad i kostnaden för arbetsgivaren att anställa. Jag tror alltså att det är en klok politik att ha en generell nedsättning för arbetsgivare som anställer unga. Jag tror att det är ett av skälen till att många unga har kommit i jobb. Jag vill ställa en motfråga: Tror Gustav Fridolin att det blir fler ungdomar som får arbete om man höjer skatten på arbete med 10 miljarder kronor? Är det då mer attraktivt för arbetsgivaren att anställda en dropout från skolan eller en ung, oerfaren person?

Fru talman! Denna stolthet över arbetsmarknadssituationen som regeringen visar tycker jag inte är särskilt klädsam när det fortfarande är så många unga människor som inte har möjlighet att få ett jobb. De mest positiva prognoser som finansministern och regeringen kan uppbåda säger att man kanske 2014 äntligen har fått ned arbetslösheten till de nivåer som gällde 2006. Då drev Moderaterna en valkampanj som handlade om det stora utanförskapet. Är nu målsättningen att utanförskapet ska vara så stort som det man bad om mandat att avskaffa 2006? Hade Fredrik Reinfeldt fel 2006 och Anders Borg rätt nu? Eller är det så att arbetslösheten är och har varit ett stort problem för väldigt många unga och andra ända sedan 90-talskrisen och framåt? Det är ett gemensamt misslyckande som man inte ska slå sig för bröstet för och säga att vi nu ska lösa. Det är någonting som kräver nya åtgärder och en ny politik. Det är någonting som det kanske inte räcker att tala om eller försöka förändra de arbetslösa utan som kräver att man gör de investeringar som behövs för att få nya jobb. Fru talman! Jag är inte oäven när det gäller att göra riktade skattesänkningar som kan leda till jobb. Jag vill prioritera rätt. Jag tror till och med att man kan göra en större nedsättning av arbetsgivaravgiften, precis som arbetsmarknadsministern var inne på, just för de unga som har långt till arbetsmarknaden. Jag kan också tänka mig att man gör en nedsättning av arbetsgivaravgiften för de arbetsgivare som i störst utsträckning vill nyanställa. Det är 65 000 småföretag i Sverige som vill nyanställa någon. En sänkning av arbetsgivaravgiften för småföretag skulle så klart leda till att en del av dem som sitter och räknar och vänder på kronorna känner att de har möjlighet att anställa den där personen till. Hade hälften av dem gjort det skulle vi ha haft 30 000 jobb till. Det handlar om företag där man har en vilja att anställa och har behov av att anställa fler. Där kan en nedsättning av arbetsgivaravgiften vara det som förändrar kalkylen och gör att man anställer. Men stora generella skattesänkningar som innebär att McDonalds får 36 miljoner för att nyanställa 89 personer tror jag inte är rätt väg att gå. Då tror jag att man hamnar fel prioriteringsmässigt. Om 25 000 människor har fått gå, som regeringen säger i sin budgetproposition, från skolan, vården och omsorgen tror jag att de pengarna, 400 000 kronor per jobb, hade gjort bättre nytta genom att se till att lärarna hade fått vara kvar i skolan och händerna kvar i äldreomsorgen. Vi ska inte glömma det också är arbetsplatser som är stora ungdomsarbetsplatser. Det är för många den första vägen in på arbetsmarknaden. Att jobba inom äldreomsorgen är också en erfarenhet som olika arbetsgivare värdesätter. De som försvann först när 25 000 fick gå från skolan, vården och omsorgen var de unga. Det var de som sitter på osäkra anställningar, de som inte ens behöver varslas utan där telefonen bara slutar ringa. Det var de som drabbades hårdast när kommunerna, skolan, vården och omsorgen som fick bära krisen. I den prioriteringen hade det vettigare att se till att läraren hade fått ha kvar jobbet än att försöka subventionera fram mindre än 100 nya jobb på McDonalds. Fru talman! Jag återkommer till att på ett sätt är arbetslöshetsdebatten något lite märkligt. Det finns hur mycket som helst som behöver göras. Någonstans vet vi det alla. Vi skulle behöva fler lärare i skolan och fler händer i omsorgen. Vi måste bygga om våra samhällen, se till att lägga järnvägsrälsen och rusta upp miljonprogrammets bostäder och skolor. Vi måste modernisera energisystemet, som inte minst är aktuellt nu. Ser vi till att göra de investeringarna får vi möjligheter till nya jobb. Jag skulle vilja ha en arbetsmarknadspolitik som handlade mer om att försöka förändra samhället och se var framtidens jobb kan komma än att försöka förändra de arbetslösa.

Fru talman! För en liten stund sedan hade jag en annan interpellationsdebatt med en av Gustav Fridolins kolleger där man propagerade för att man skulle ta en paus och ha ett friår medan Gustav Fridolin propagerade för fler händer i vården och fler lärare. Jag undrar vad som gäller egentligen. Men det handlar inte den här interpellationen om. Först vill jag göra ett tillrättaläggande. Det är 60 000 ungdomar som har fått ett jobb under det senaste året. Jag sade en lite lägre siffra tidigare. Regeringen har en bred jobbpolitik. Det som är allra mest väsentligt och mest förebyggande på lång sikt - där tror jag att Gustav Fridolin och jag delar uppfattningen - är en skola som inte lämnar ett enda barn eller en enda ungdom efter, där alla barn blir sedda och får möjlighet att förverkliga sina livschanser. Det är det absolut viktigaste. Men det tar tid att förändra. Vi satsar 6 miljarder kronor på en bättre skola. Jag tror inte minst gymnasiereformen kommer att gynna många av de elever som är praktiskt orienterade och gärna vill komma ut i arbetslivet. Vi genomför också en lärlingsutbildning i skolan. Under senare delen av detta år kommer vi att komma med förslag med en lärlingsprovanställning för ungdomar för att kunna lära sig ett yrke ute i arbetslivet. Jag vill också nämna folkhögskolesatsningen. För de ungdomar som inte har trivts så bra i skolan tror jag att folkhögskolan kan vara en väldigt bra utbildningsform. Det gäller framför allt för att motivera unga att se att det kan vara viktigt och bra att kunna gå i skolan, gå i en annan typ av skola och kanske till och med gå i en folkhögskola senare. Vi tycker att det är viktigt att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden och att det ska bli billigare att anställa för arbetsgivare. I dag har vi en väldigt sammanpressad lönestruktur i Sverige. Det är en fråga som vi överlåter med varm hand till parterna. Regeringen kan inte påverka arbetsgivarens lönekostnader, men regeringen kan påverka bikostnader och sociala avgifter. Det är väldigt tydligt när man talar med Företagarna och Svenskt Näringsliv att det har stor betydelse. Det är en stor kostnad att anställa en ung ganska oerfaren och relativt okunnig person till en lön som är ganska snarlik den som den äldre personen har. Jag tror att det har haft stor betydelse i krisen att vi ändå har kunnat hålla sysselsättningen på en så pass hög nivå. När vi talar om kommunerna och vikten av att värna välfärden har kommunerna aldrig fått så mycket bidrag som under den här krisen. Det har också gjort att de kunnat upprätthålla vård, skola och omsorg. Jag tror att sänkta arbetsgivaravgifter är en av flera viktiga delar. Det skulle vara helt förödande att i dagsläget säga till arbetsgivarna: Nu kommer vi att höja arbetsgivaravgifterna för ungdomar i åldern 15-26 år. Vi kommer att höja era kostnader med 10-13 miljarder. Varsågod och anställ de unga oerfarna. Jag tror att det skulle ge en tvärtomeffekt så att färre ungdomar fick chans att komma in på arbetsmarknaden. Det skulle vara fel att rikta det bara till dem som råkar vara arbetslösa. Det skulle kunna vara ett stigma för de ungdomarna. Ta mig, jag är billigare än vad du är, eftersom jag är arbetslös! Det tror jag vore olyckligt. Det visar också IFAU:s utvärdering. Risken finns att arbetsgivaren säger: Kom tillbaka till mig när du har varit arbetslös i tre månader så kan jag anställa dig, eftersom det blir så pass mycket billigare för mig som arbetsgivare. Det finns ingen reform som är helt utan problem. Den här reformen när 60 000 unga kommer i jobb under ett krisår visar ändå att det har betydelse att det är billigare att anställa en ung person.

Fru talman! Det är lite som att arbetsmarknadsdebatten har genomgått ett systemskifte. Det har gått från att vi såg arbetslösheten som ett samhällsproblem, ett gemensamt problem som krävde gemensamma åtgärder, till att det har blivit ett individuellt tillkortakommande. Det är de arbetslösa som har problem. Det är de vi ska förändra. De ska coachas. Det är skillnaderna som ska ökas så att de söker ännu fler jobb. Vad spelar det för roll om det inte finns tillräckligt med jobb att söka? Nu säger till och med arbetsmarknadsministern att det är ett problem att lönerna är för höga. Kanske parterna kunde sänka lönerna. Då kanske det skulle bli annorlunda. Hela erfarenheten av den här reformen är att det inte hjälper. Ni har sänkt lönekostnaden och subventionerat jobb väldigt kraftigt. Det har inte lett till speciellt många nya jobb. Hos den som fått den största subventionen, 36 miljoner, har det lett till 89 nya jobb. Det är uppenbarligen inte där skon klämmer. Det är uppenbarligen inte de arbetslösa det är fel på utan samhället som det är fel på. Arbetslösheten är ett samhällsproblem och ett gemensamt problem och inte ett individuellt tillkortakommande. Vill man ändra samhället tror jag att man måste börja investera. Man måste se till att det finns fler lärare i skolorna och fler händer i äldreomsorgen. Man måste se till att vi rustar miljonprogrammets bostäder och skolor, lägger järnvägsräls och moderniserar energisystemen. Det är allt det som behöver göras. Det ger mer makt över människors arbetstid. Det ger möjlighet för människor som stängts utanför arbetsmarknaden att få ett jobb. En del av den politik som handlar om mer makt över sin arbetstid kan också vara att den som jobbar så hårt, så mycket och så mycket över att den riskerar att få lämna arbetsmarknaden tio år före den officiella pensionsåldern för möjlighet att ta ett år ledigt. Samtidigt släpper man in någon som har varit utanför arbetsmarknaden. En av mina bästa vänner fick sitt första jobb som ett friårsvikariat. Han har sedan dess ett stadigt jobb på samma ställe trots att den friårslediga kommit tillbaka. Han fick en tydlig kontakt med en arbetsgivare. Jag trodde inte att flexibilitet på arbetsmarknaden var någonting som Moderaterna var emot.

Fru talman! Under det senaste året har 60 000 fler ungdomar kommit i jobb, som jag har sagt tidigare. Det är förstås bra, men inte tillräckligt bra. Jag vill ge några synpunkter på det som Gustav Fridolin säger när han nästan lägger orden i munnen på mig - att detta skulle bero på människors tillkortakommanden. Det är inte min uppfattning. Min uppfattning är att det finns ett problem på svensk arbetsmarknad för de personer som har stått utanför länge och för dem som är unga eller utrikes födda. Det gäller också personer med nedsatt arbetsförmåga. De får inte chansen att komma in. Det är den stora utmaningen. Den stora utmaningen är att ge alla barn och ungdomar chansen i skolan och chansen att förverkliga sina jobbdrömmar och utbildningsdrömmar. Det är det vi har framför oss. Jag tycker inte att Gustav Fridolins resonemang hänger ihop. Om man tittar på länder i Europa som inte har haft ordning och reda i sina statsfinanser ser man att det är stora neddragningar i välfärden. 500 000 personer i Storbritannien kommer att bli av med jobben. Det kommer att drabba skolan, vården och inte minst omsorgen. Det gäller Spanien, Grekland och Portugal - det finns många exempel. Sverige hade en rekordstor tillväxt under det sista kvartalet 2010. Det har aldrig varit så hög tillväxt. Varför är det bra? Jo, då kan vi göra det som Gustav Fridolin påpekar och efterlyser. Vi kan satsa på välfärd. Vi kan satsa på infrastruktur, på forskning och på nya jobb. Antalet jobb i ett samhälle är inte statiskt. Vi behöver fler som vill starta företag. Vi behöver göra det enkelt för företagare och för människor att starta företag, anställa, utvecklas och tjäna pengar. Det är det som genererar nya jobb. Avslutningsvis: När det gäller företaget McDonalds, som nämns så ofta, har detta enligt företagets egna uppgifter och beräkningar genererat 800 nya ungdomsjobb under ett av de värsta krisåren på 80 år. Tack så mycket för en bra debatt!