Tillgång till mobiltelefon och dator för dem som är dömda till rättspsykiatrisk vård

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att personer dömda till rättspsykiatrisk vård förhindras att använda mobiltelefoner och datorer. Det har sedan tidigare varit känt för regeringen att det såväl inom den rättspsykiatriska vården som inom den psykiatriska tvångsvården uppstår problem som orsakas av att patienter använder sig av mobiler och datorer. För att möjliggöra förbud mot användning av elektroniska kommunikationstjänster trädde en ny lagstiftning i kraft den 1 juli 2006. Lagstiftningen, som infördes i både lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:11269) om rättspsykiatrisk vård (LRV), innebär att chefsöverläkaren ska kunna besluta dels att inskränka en patients rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, dels att övervaka försändelser från en patient. Förbudet måste beslutas för varje individ. Generella förbud mot att patienter använder elektroniska kommunikationstjänster är på grund av integritetsskäl inte förenliga med gällande lagstiftning. Begränsningar av patienternas rätt att fritt kommunicera med omgivningen och rätten att fritt inhämta upplysningar via till exempel Internet innebär, förutom att det är en tvångsmetod, intrång i den personliga integriteten och ingrepp i grundlagsskyddade rättigheter såsom yttrande- och informationsfriheten. Mot den bakgrunden framhåller regeringen i propositionen Elektroniska kommunikationstjänster m.m. inom psykiatrisk tvångsvård att generella förbud mot elektroniska kommunikationstjänster inte är en rimlig lösning. I juni 2008 inkom Socialstyrelsen med en utvärdering av lagstiftningens tillämpning och konsekvenser. I utvärderingen framkom att den nya lagstiftningen inte fullt ut har haft önskad effekt och att det fortfarande förekommer generella förbud mot användning av mobiler och datorer. Socialstyrelsen föreslår i rapporten att regeringen bör överväga om reglerna om inskränkning av tvångsvårdades rätt att kommunicera i någon mån behöver förtydligas eller modifieras. Vidare menar Socialstyrelsen att regeringen även bör överväga om inte rätten att ringa eller på annat sätt elektroniskt kommunicera med omvärlden bör kunna inskränkas på vissa typer av vårdinrättningar av ordnings- och säkerhetsskäl. Frågan om elektroniska kommunikationstjänster ses över inom ramen för den pågående psykiatrilagsutredningen (dir. 2008:93), som för närvarande utreder psykiatrilagstiftningen i sin helhet. Direktiven uttrycker att den särskilda utredaren ska analysera vilka ordnings- och säkerhetsregler som bör kunna föreskrivas i samband med psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, exempelvis förbud mot mobiltelefoner. I avvaktan på att utredningen har studerat denna fråga avser jag för närvarande inte att vidta några åtgärder.

Fru talman! I dag förekommer det att en person som är dömd till rättspsykiatrisk vård exempelvis fortsätter med en telefonterror eller använder sin mobiltelefon eller dator till att fortsätta titta på barnporr. Detta säger jag för att man ska förstå bakgrunden till att jag har skrivit den här interpellationen och vikten av att vi får en bättre lagstiftning på det här området. Precis som ministern säger i sitt svar är detta ingen ny fråga. Det har pågått samtal och diskussioner och framförts krav under ett flertal år under senare tid. Det hänger samman med att när lagen stiftades såg Sverige och världen annorlunda ut när det gäller teknik och möjligheter. Då kunde man kanske inte riktigt förutse utvecklingen av mobiltelefonin. En mobil i dag är ju så mycket mer än en telefon. Den är inte bara till för att ringa på. Man kan också koppla upp sig på Internet via sin mobil. Man kan titta på tv och lyssna på musik med en mobil. Samma sak är det när det gäller utvecklingen av datorerna, tillgängligheten där och hur mycket snabbare det går över världen. Man måste ha med sig det när man tittar på detta. Det är en ny tid när det gäller dessa saker. Just nu försvarar man mest den personliga integriteten för den som är dömd till rättspsykiatrisk vård. Det ska självfallet finnas rättighetslagstiftningar även för dem som dömda, men man måste ändå fundera över om det är rätt och riktigt att de, på grund av lättillgängligheten till mobiler och datorer, ska kunna fortsätta med en brottslig gärning efter att de är dömda. Även om man har skapat en möjlighet för chefsläkaren på avdelningen att göra en individuell bedömning är det hur lätt som helst att låna ut sin mobiltelefon eller dator så att någon annan fortfarande har möjlighet att fortsätta med det som man eventuellt håller på med, till exempel telefonterror. Det som är så förvånande i ministerns svar är att å ena sidan kommer det tydliga besked om det som har gjorts och å andra sidan talar man om vad Socialstyrelsen föreslår och pekar på som viktigt. Jag tycker att det är viktiga saker som Socialstyrelsen lyfter fram. Jag upplever inte att ministern anammar det som har sagts. Jag är mest förvånad över att ministern inte här och nu är beredd att snabbt förändra lagstiftningen så att det händer någonting. Den utredning som nu pågår, och där direktiv finns, ska inte vara färdig förrän den 1 juni 2010. Det är alltså över ett år till dess. Därefter ska det remissbehandlas och så vidare. Det här är någonting som är bråttom, fru talman, eftersom det faktiskt begås brott i dag.

Fru talman! Jag vill först tacka socialministern för ett uttömmande svar som visar att en mycket omfattande process är i gång för att lösa ett mycket svårt problem. Samtidigt vill jag uttrycka min förfäran över interpellanten Carina Adolfsson Elgestams närmast cyniska skrivningar om rättspsykiatriskt vårdade patienter i vårt land. Samtidigt som socialministern glädjande nog poängterar i sitt svar att "generella förbud mot att patienter använder elektroniska kommunikationstjänster är på grund av integritetsskäl inte förenliga med gällande lagstiftning" tycker Carina Adolfsson Elgestam uppenbarligen att vi ska ha just kollektiva bestraffningar av psykiskt sjuka i vårt land. Fru talman! Låt oss för ett ögonblick försöka oss på en verklighetsbeskrivning av hur det ser ut för de patienter som är dömda till rättspsykiatrisk vård och som interpellanten nu vill ska bestraffas genom att grundlagsskyddade rättigheter som yttrande- och informationsfriheten berövas dem snabbt som ögat av klåfingriga politiker som har gjort en enögd analys. Uppskattningsvis har vi ett tusental individer som är dömda till rättspsykiatrisk vård här i vårt land, men för särskild rättspsykiatrisk vård finns endast något hundratal vårdplatser tillgängliga. Det är konsekvensen av långvarig socialdemokratisk politik. Den stora majoriteten av dem som är dömda till rättspsykiatrisk vård vistas på landets allmänpsykiatriska kliniker där deras medpatienter kommunicerar med omgivningen via moderna elektroniska kommunikationstjänster. Det är alltså ett vi-och-de-samhälle inne på dessa psykiatriska enheter som interpellanten manar till, och det genom att skilja ut individer med i grundlagen skyddade rättigheter för alla. Det är i sanning förfärande. Men, fru talman, alla dessa fall av missbruk av elektroniska kommunikationstjänster som interpellanten hänvisar till - är de inte motiv nog att beröva alla intagna deras grundlagsskyddade rättigheter på detta område och gärna så fort det bara går? Svaret är ett rungande nej, fru talman. Bedömningen måste, precis som ministern beskriver i svaret, göras individuellt. Vid denna bedömning är det dock på gruppnivå väldigt tragiskt att konstatera att den individ som har denna organisatoriska förmåga att, på så sätt som det framställs av interpellanten, använda sina elektroniska kommunikationstjänster på en sluten psykiatrisk avdelning knappast uppfyller kriteriet för att vara dömd till rättspsykiatrisk vård utan i många fall sannolikt borde ha blivit dömd till fängelse. Men, fru talman, även om detta inte är någonting som den tidigare socialdemokratiska regeringen har bekymrat sig över att analysera på djupet får vi i stället glädja oss åt att alliansregeringen nu tar ett samlat grepp och kanske så snart som 2010 varslar om en lösning på ett problem som under decennier med socialdemokratiskt styre har lyst med sin frånvaro just på grund av att man har vägrat att se den verkliga problematiken i svensk rättspsykiatrisk vård.

Fru talman! Tack så mycket, socialministern, för ett mycket intressant svar! Tänk, det där svaret hade jag önskat mig för tre år sedan när jag stod här i denna kammare och hade precis den här diskussionen med dåvarande socialminister! Det handlade om tillgång till mobiltelefon och datorer just för detta. Då sade vi från alliansens sida att det förslag den dåvarande regeringen lade fram var alldeles för tunt. Det räckte inte till. Vi kunde beskriva - jag har ett utdrag ur protokollet här - situationen i till exempel Växjö där en intagen på rättspsyk hade ringt över 30 000 samtal. 30 000 telefonsamtal samtidigt som personen var intagen för vård! Det blev inte mycket vård under den tiden, kan jag berätta. Det var en av anledningarna till att detta så småningom lagstiftades om. JO prickade nämligen den överläkare som belade patienten med telefonförbud. Det är ju så att man tar sig för pannan! Problemet var att den lagstiftning som då beslutades om var så tunn och blev så trubbig att just det som Carina Adolfsson Elgestam nu beskriver har uppstått. Man kan inte nå hela vägen fram. Förslaget i lagen är till exempel att det bara är vissa föremål som ska kunna beslagtas. Hur ska man kunna veta i förhand vilka dessa vissa föremål är för en viss person? Jag var på en av de rättspsykiatriska enheterna i Sverige där man berättade för mig att man inte fick omhänderta tändstickor därför att lagen förhindrade detta och för den personliga integritetens skull. Jag skulle vilja påstå att den personliga integriteten för de andra som var på avdelningen och som riskerade att råka ut för det som hände i Växjö där någon hade smugglat med sig tändstickor och startade en brand var väl så viktig i detta sammanhang. Den personliga integriteten är oerhört viktig. Samtidigt måste vi inse att om man är på en rättspsykiatrisk enhet är man där för att man har gjort en grov brottslig gärning, och man är dessutom så sjuk att man inte riktigt förstår hur man ska hantera vissa situationer som till exempel den med de 30 000 telefonsamtalen som jag pratade om. Fru talman! Den dåvarande regeringen gjorde den tummetott som Carina Adolfsson Elgestam nu refererade till. Jag gläds åt att alliansregeringen tar tag i frågan och tror att vi kan hitta en lösning där vi både är måna om den personliga integriteten och har en ordning där både personal och intagna på rättspsykiatriska enheter känner den trygghet som de behöver känna. Tack, ministern, för svaret!

Fru talman! Tack för alla inlägg så här långt! Det första jag vill säga är att psykiatrin är ett område där vi fortfarande brottas med stora brister generellt. Det finns geografiska områden och specialiteter som fungerar alldeles utmärkt väl, men i jämförelse med den somatiska vården har vi fortfarande stora problem. Det har vi till följd av en mångårig försummelse av ett viktigt område som är av allra störst betydelse för personer som är de allra sköraste i vårt samhälle. Därför har den här regeringen sagt att det här är ett prioriterat område. Vi vill genomföra förbättringar på ett område som så länge har fått vänta på de förbättringar som är nödvändiga. När det gäller rättspsykiatrin genomför vi en större utredning som avser att belysa hela problemkomplexet. Här finns det många olika frågor som den sittande utredningen har att beröra. En av de frågorna är den som vi diskuterar just nu. Carina Adolfsson Elgestam säger att världen såg annorlunda ut när den här propositionen kom till, alltså den lag som i dag gäller. Det ska jag naturligtvis inte förneka, samtidigt som det ju inte är en ocean av tid sedan vi skrev 2006, utan det ligger ju i hygglig närtid. Jag föreställer mig att lagstiftaren då gjorde en noggrann analys av läget och landade just där man gjorde. Det vore intressant att höra om Carina Adolfsson Elgestam kunde rannsaka sitt minne och berätta hur hon själv röstade när riksdagen tog ställning till den frågan, om hon då röstade emot sitt parti och om hon företräder sitt parti i dag när hon säger att hon är förvånad över att ministern inte snabbt vill gå fram på det här området utan tar den lite långsammare vägen som handlar om en utredning i enlighet med den lagstiftning som vi har i Sverige om att vi ska göra noggranna förarbeten när vi föreslår nya lagar. Detta gäller naturligtvis alldeles särskilt när det handlar om den personliga integriteten. Hur ställde sig alltså Carina Adolfsson Elgestam till detta 2006 när den här lagstiftningen beslutades? Talar hon för Socialdemokraterna när hon säger att vi inte borde ta omvägen över en utredning utan klippa till direkt? Hur tror hon då att vi skulle kunna skapa ett förtroende för ett område som behöver tas i sitt sammanhang i det stora grepp som för närvarande tas? För min del anser jag att detta är en fråga om å ena sidan integritet för den enskilde patienten, å andra sidan omgivningens berättigade krav på skydd från människor som kan göra saker och ting som skadar dem själva och andra. Den avvägningen ska man inte ta lätt på. Fordras det är det självklart att man ska kunna ta tydliga steg, men det gäller att det här omgärdas av ett tydligt regelverk. Det är förstås också så att begränsningen av den enskildes integritet ska stå i proportion till det syfte man har. Sedan gäller det också att komma ihåg, som Finn Bengtsson också underströk, att det här ju är personer som är på väg att rehabiliteras. Det är personer som inte för evigt ska vara inlåsta, utan tanken är att de ska kunna slussas ut i det öppna samhället genom minskade restriktioner allteftersom. Hur klarar vi den övergången om vi har en lagstiftning som inte värnar den enskildes integritet och säkrar att den enskilde har en möjlighet att klara sig den dag då dörrarna öppnas?

Fru talman! Bara för att förtydliga vill jag säga att det självklart handlar om att värna integriteten hos den enskilda personen, men det gäller ju alla i samhället. Det gäller ju också dem som är utanför, som på olika sätt blir drabbade när någon människa, som är dömd till rättspsykiatrisk vård, fortsätter att förfölja dem. Jag tycker faktiskt att det är häpnadsväckande att höra här i kammaren framför allt Finn Bengtsson och Magdalena Andersson. I en fråga där det inte finns tillstymmelse till ideologi, utan där det handlar om att få ordning på lagstiftningen, är det viktigare för er att gå upp i polemik i en så här viktig fråga än att erkänna att lagstiftningen behöver förändras, framför allt vad gäller tillgången till mobil och datorer för den som är dömd, eftersom denne kan fortsätta ägna sig åt brottslighet. Vi skulle kunna räkna upp ett flertal fall där det faktiskt händer just i dag. Men det är inte det som det handlar om. Ministern och jag är i grund och botten relativt överens. Det är hastigheten för hur lagstiftningen ska förändras just på det här specifika området det handlar om. Det är ju faktiskt så att ministern har varit i Växjö och träffat inte minst allianskamrater, precis som justitieministern har varit där. Jag kan tala om för dem som är med i debatten att era partikamrater i Kronobergs län i landstingsledningen där driver frågan på exakt samma sätt som jag. Det kan vara bra för er att veta. Vad gäller när jag talar om den gamla lagstiftningen och att Sverige ser annorlunda ut avser jag inte det beslut vi fattade och de förändringar vi antog 2006. De var viktiga då. Det var ett steg. Man kanske redan då skulle ha gått längre, men man gjorde inte det utifrån att man gjorde olika avvägningar. Men det visar sig nu att det inte räcker. Det är ju därför det är bråttom att få till en förändring. Jag avsåg den lagstiftning som antogs 1991, och i förhållande till den tror jag nog att vi kan vara överens om att det har hänt lite med teknikutvecklingen och tillgängligheten. Jag är inte övertygad om att man då förutsåg på samma sätt hur lätt och enkelt det är att ta en bild på en kamrat som också sitter dömd för någonting, som kan vara lite kändis utanför och som ett och annat medium kan vara relativt intresserat av att få en bild på. Det är också en fråga om integritet, och det här måste man också ha med sig. Den utredning som nu pågår är viktig, och det är bra att den får ta sin tid. Men för den skull kan man skynda på med det som är känt med datorer och mobiltelefoni, inte minst utifrån det som Socialstyrelsen pekar på. Den här regeringen har ju inte tidigare varit främmande för snabba beslut. Det tror jag att alla de som på olika sätt är drabbade av, har jobbat och har funnits i närheten av något som kallas a-kassa känner väl till. Då fanns det ingen anledning, enligt vad som då sades, till att det skulle gå långsamt fram. Jag kan tycka att det är positivt i övrigt vad gäller de här bitarna att man gör konsekvensanalyser och går sakta fram innan man förändrar lagstiftningen, men det är det här som är väl känt med mobiltelefoni och datorer som missbrukas av dem som är dömda. Det är där bekymret ligger, det är därför det är så pass bråttom och det är där lagstiftningen inte har hunnit med.

Fru talman! När det gäller a-kassan kan det inte gå långsamt nog, och när det gäller en så här viktig fråga kan det inte gå fort nog - vad det nu har med den här debatten att göra. Jag måste säga att jag blir väldigt illa berörd av det sätt på vilket Carina Adolfsson beskriver problemet. Fru talman! Jag har också varit på besök på den rättspsykiatriska enheten i Växjö. Jag har också varit på andra rättspsykiatriska enheter. Men framför allt har jag många års erfarenhet av att jobba på allmänpsykiatriska enheter, där vi har majoriteten av dem som är dömda till rättspsykiatri. Jag kan försäkra Carina Adolfsson Elgestam att om hon åkte dit och tittade på de patienterna och det utanförskap de skulle hamna i om de inte skulle få använda sig av tillgängliga medel för att kommunicera med omgivningen skulle hon se att det allvarligt skulle inkräkta på deras grundlagsskyddade rättigheter, vid sidan av att det negativt skulle påverka deras tillfrisknande i många fall. Den bilden vill man inte se från socialdemokratin. Nej, man vill ha förbud. Eftersom det finns några rötägg ska ingen få göra detta. Nu handlar det om de allra svagaste och mest utsatta i det här samhället. Det har inte Carina Adolfsson Elgestam sett. Det kan inte gå fort nog med lagstiftningen för att åstadkomma någonting som regeringen i stället aviserar genom en grundlig och trygg ordning där man går igenom och noga analyserar förslagen från utredaren och så småningom kommer att komma med förslag. I det tidsperspektivet skulle jag möjligen vilja säga att det kan vara lite för snabbt att gå fram med detta till 2010, inte för långsamt, för en så viktig fråga som i grunden berör de sämst lottade i vårt samhälle och deras rätt till grundlagsskyddade yttrande- och informationsrättigheter, som Carina Adolfsson Elgestam tycker att man bara kan köra rakt över eftersom hon har upplevt under ett studiebesök på en rättspsykiatrisk enhet att man vill ha det så där. Jag får också upplysa interpellanten om att det inom svensk rättspsykiatri finns ett stort hjärta för de människor man vårdar som är dömda till rättspsykiatrisk vård. Där finns inte alls den enkla synen på hur man lätt kan vifta bort integriteten för de intagna. Den bilden stämmer inte.

Fru talman! Jag försökte fundera på det förut, men tänk, jag hörde inte ett ljud från Carina Adolfsson Elgestam i denna fråga för tre år sedan när vi hade den här debatten. Det hördes inte ett ljud från någon av talarstolarna här i riksdagen, trots att Carina också då var ledamot av Sveriges riksdag. Jag skulle vilja citera ur ett par motioner som skrevs i samband med den dåvarande regeringens lagförslag. I en motion sägs: "Vi välkomnar att regeringen . nu sätter ned foten och föreslår möjligheter till beslut om inskränkningar - - - Vi beklagar dock att förslaget i sin utformning är alltför snävt". Man säger också att det behövs mer utredning. I en annan motion sägs, på tal om att det har gått så fort med kommunikationssamhället: "Under senare år har en rad incidenter" inträffat. "Tidigare brottsoffer har med hjälp av elektroniska kommunikationsmedel ." och så vidare. "Med elektroniska hjälpmedel har farliga brottslingar planerat och genomfört rymningar." "Från vårdgivare och ansvarig personal har framförts att man önskar möjligheter till . generella restriktioner", och man föreslår utredning av detta. Men den dåvarande regeringen sade: Nej, det behövs inte, för det är så bra, det vi har just nu! Fru talman! Jag tror att det är viktigt att se att det man då trodde faktiskt inte riktigt räckte till. Den dåvarande regeringens bedömning stämde inte, precis som ett antal från den dåvarande oppositionen föreslog. Ministerns förslag säger att det behövs en utredning. Lag ska stiftas, men lag ska, fru talman, stiftas på rätt sätt.

Fru talman! Då konstaterar jag efter Carina Adolfsson Elgestams inlägg att hon uppenbarligen är en av dem här i kammaren som har röstat igenom den gällande lagstiftningen och att man i samband med den omröstningen också avvisade krav på vidare utredningar i den här frågan. Och nu vill samma Carina Adolfsson Elgestam, utan egentligen ytterligare utredande, på några oklara grunder driva igenom en lagstiftning utan att väga av den här svåra frågan. Det tycker jag förstås vore olyckligt. Jag tror att det egentligen och i sak finns ganska små motsättningar. Jag tror att vi är överens i kammaren om att det här är svåra frågor och att de frågorna kräver ett noggrant övervägande för att vi ska landa rätt och att vi får en lagstiftning som står sig över tiden. Jag tror att vi alla inser betydelsen av att vi har en lagstiftning som skyddar det omgivande samhället, naturligtvis också den som är föremål för den rättspsykiatriska vården, och att vi så långt som möjligt medger ett liv som är så nära det normala, vanliga, som möjligt för den som är intagen. Syftet är som sagt att dessa personer inte ska befinna sig inom sjukhusets väggar för evigt utan de ska få en möjligt att komma tillbaka till det vanliga, öppna samhället. Då gäller det att få träning och möjligheter att använda de verktyg som finns utanför, men det ska göras på ett ansvarsfullt sätt. Naturligtvis ska tiden för behandling också användas på ett sådant sätt att personen i fråga får möjlighet att komma till rätta med de problem som han eller hon har och som skapar problem för omgivningen, till exempel om man använder telefonen för att terrorisera omgivningen, datorn för att besöka sajter med barnpornografi eller vad det nu kan vara. Det här är en svår och viktig fråga, och jag värjer mig lite grann mot Carina Adolfsson Elgestams resonemang som drar mot det populistiska. Det gäller de idéer som bygger på att det finns enkla, säkra svar och att det där med utredningar är ett otyg. Men det är faktiskt så den svenska lagstiftningen kommer till. Vi har en noggrann genomgång. Det sker ett remissförfarande då många får möjlighet att yttra sig, och man kan bryta synpunkter mot varandra när man gör avväganden. Regeringen lägger sedan fram ett förslag till kammaren som får brottas med frågorna, och efter en tid landar man i en ståndpunkt som man som opponent kanske inte alltid gillar men som dock har tagits fram under de bästa former vi känner till. Genvägar på ett område som handlar om integritet tror jag inte på. Frågan måste sättas in i dess rätta sammanhang när det gäller behandling av personer som är sjuka, och då gäller det att göra det på ett klokt sätt, ta tid på sig vid genomförandet av det som behöver förändras, och behålla det som ska behållas.

Fru talman! Alla ska få en andra chans. Det är lite grann det ministern är inne på vad gäller avvägningarna. Jag delar den åsikten fullt ut. Det gäller alla och i alla lägen. Man ska dessutom inte bara få en andra chans utan ytterligare en chans. Därför är lagstiftningen, och hur den utformas, oerhört viktig. Om det visar sig att de förändringar man gjorde i lagstiftningen 2006 inte fungerar fullt ut, bland annat på grund av teknikutvecklingen och lättillgängligheten, innebär det ett bekymmer. Detta är väl känt, och Socialstyrelsen har också visat på det i sin utvärdering och redovisning av konsekvenserna. Socialstyrelsen pekar på att regeringen bör överväga att titta på om det ska finnas vissa restriktioner i vissa sammanhang och då göra inskränkningar på de områdena just för att man inte ska kunna fortsätta att begå brott. Ingen i kammaren kan väl tycka att man ska kunna fortsätta med det. Det är just den biten jag tycker är viktig, för tyvärr pågår det brottslig verksamhet vid rättspsyken runt om i Sverige. Det har förekommit bland annat i Växjö. Därför är det angeläget att göra någonting lagstiftningsvägen. Jag kan berätta för ministern att jag efter elva år i kammaren väl känner till hur lagstiftningen går till. Att raljera om det tycker jag är fel väg att gå. I grunden är vi överens om att det behövs en skärpning av lagstiftningen vad gäller lättillgängligheten. Därmed kan människor få en andra chans att komma tillbaka i samhället.

Fru talman! Min avsikt var inte att raljera över Carina Adolfsson Elgestam och lagstiftningen. Det handlade närmast om att beskriva den process som vi normalt tar till när det handlar om svåra avvägningar och vi inte kan se några enkla lösningar. Jag tycker att det är den ordningen vi ska ha också i denna fråga. Även om vi skulle vilja skynda på ärendet hur mycket som helst måste vi ändå ta fram ett beredningsunderlag som sedan ska remissbehandlas och prövas. Det vore oansvarigt att bara påskynda ärendet, och vi skulle inte vinna särskilt mycket tid på att bryta loss denna fråga från den helhet som jag tycker att det är viktigt att se tekniken i. Socialstyrelsen inkom i juni 2008 med en utvärdering av lagstiftningen. De anser, precis som det har hänvisats till här, att regeringen bör överväga vissa saker. Redan i juli samma år, alltså en månad senare, tillsatte vi utredningen. Utredningen ska göra ett jättelikt arbete, och därför behöver den tid på sig. Det kan inte slarvas igenom. Det här är en del av helheten och måste behandlas i ett sammanhang. Om man bryter ut en del kan det försvåra möjligheten att få en bra helhet. Carina Adolfsson Elgestam beskriver teknikutvecklingen sedan 2006 och den lagstiftning som då infördes. Jag skulle gärna vilja veta mer exakt vad det är som har förändrats. När det gäller teknikinnehållet tror jag inte att mycket har förändrats sedan 2006. Vi är emellertid uppmärksamma på frågan. Vi har tillsatt en utredning, och vi kommer att få ett bra underlag att ta ställning till.