upprustning av psykiatrin

Herr talman! Chatrine Pålsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra tillgängligheten inom psykiatrin och om jag avser att verka för att 1 000 nya vårdplatser skapas inom den psykiatriska vården. Gunnar Nordmark har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att inom den psykiatriska tvångsvården begränsa patienters möjlighet att, med hjälp av bland annat telefon och brev, hota och trakassera målsäganden och andra. Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig om jag kommer att vidta några åtgärder under innevarande år för att ge den psykiatriska vården bättre förutsättningar och om jag kommer att vidta några åtgärder med anledning av Socialstyrelsens iakttagelser och kritik i Arvikafallet. Eftersom frågeställningarna är nära besläktade kommer jag att ge ett samlat svar. Jag vill inledningsvis understryka att psykiatrin är en av mina högst prioriterade frågor. Det är av högsta vikt att staten och huvudmännen tar ett gemensamt ansvar för att stärka och utveckla psykiatrin. Tillgängligheten till vården, liksom samverkan mellan huvudmännen, måste förbättras, och sektorns tillgång till kompetent personal måste säkerställas. För ett år sedan tillsatte regeringen en nationell psykiatrisamordnare. Uppdraget till samordnaren handlar om att samordna och stärka utvecklingsarbetet, att identifiera och analysera problem samt att föreslå åtgärder som kan ge positiva effekter på vården, den sociala omsorgen och rehabiliteringen av personer med psykiska sjukdomar eller funktionshinder. Psykiatrisamordnaren för nu en aktiv dialog med huvudmännen och andra berörda aktörer med syfte att uppnå förbättringar på såväl kort som lång sikt. Samordnaren har också presenterat en översikt av dagsläget inom svensk psykiatri, där det bland annat klargörs att tillgången till vård- och stödinsatser inte svarar mot målgruppens behov och att det därför krävs aktiva insatser från såväl staten som huvudmännen. Regeringen har, med utgångspunkt i psykiatrisamordnarens förslag, i budgetpropositionen för 2005 föreslagit att inom psykiatrins område avsätta 500 miljoner kronor under 2005 och 200 miljoner kronor under 2006. Syftet är att förbättra tillgängligheten till vård och socialt stöd samt att utveckla verksamheter för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. Därutöver avser regeringen att teckna en överenskommelse med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet om att 500 miljoner kronor av de medel som tidigare hanterats inom den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården årligen ska satsas på förbättringar av psykiatrin under åren 2005-2007. Därtill ska regeringen teckna en överenskommelse med Landstingsförbundet om införandet av en nationell vårdgaranti som ska gälla från den 1 november 2005. Därigenom tas ytterligare ett viktigt steg för att förbättra kvaliteten och tillgängligheten i hälso- och sjukvården. Jag vill också nämna att regeringen föreslagit kraftigt ökade tillskott till kommuner och landsting 2005 och 2006 i samband med den ekonomiska vårpropositionen 2004 och budgetpropositionen för 2005. Sammantaget anser jag att tillskotten till huvudmännen innebär att förutsättningarna inom psykiatrins område förbättras avsevärt. En viktig fråga inom psykiatrins område gäller riskbedömningar, det vill säga bedömningar av psykiskt sjuka personers farlighet för sin egen och andras fysiska och psykiska hälsa. Regeringen gav i regleringsbrevet för 2004 Socialstyrelsen i uppdrag att samverka med Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i deras uppdrag att ta fram en kunskapsöversikt som tillsammans med erfarenheter från tillsynen ska utgöra grund för en vägledning för den praktiska hanteringen vid riskbedömningar. Även psykiatrisamordnaren arbetar aktivt med denna fråga i nära samarbete med professionen. Psykiatrisamordnaren har också i uppdrag att analysera och föreslå hur nödvändig kompetens hos personal inom vård, social omsorg och rehabilitering kan säkras. Jag vill i detta sammanhang klargöra att det självfallet är viktigt att kunskapsbaserade metoder används inom den psykiatriska vården och att huvudmännen tar till sig och använder den kunskap som i dag finns genom bland annat Socialstyrelsens och SBU:s arbete. Inom ramen för sitt uppdrag utreder psykiatrisamordnaren bland annat frågan om begränsning av patientens möjlighet att använda telefon. I denna och andra frågor kommer psykiatrisamordnaren att lämna de förslag till författningsändringar och förtydliganden i gällande regelverk som han anser påkallade. Jag kommer, så snart som möjligt, att återkomma till riksdagen med de förslag till åtgärder som krävs för att utveckla och stärka psykiatrins område.

Herr talman! Jag vill börja med att hälsa Ylva Johansson välkommen som statsråd och som ansvarig för en av befolkningens allra viktigaste frågor. Det är sannerligen en stor utmaning, och många av oss har stora förväntningar på Ylva Johansson. Jag har tidigare sagt i denna kammare att jag är näst intill generad över hur den sittande regeringen har negligerat och nonchalerat de grupper av personer som inte själva kan tala för sig. Jag tycker att det är beklämmande. I den föregående interpellationsdebatten tog Ulrik Lindgren upp frågan om vård i livets slutskede. Människor med psykisk sjukdom är ett annat sådant område. Människor får inte den vård och behandling som de behöver. Det känns svårt när personer med psykisk sjukdom som söker vård blir avvisade därifrån. Då kanske vissa av dem begår våldshandlingar som de inte skulle ha begått om de inte hade varit sjuka. Dessa handlingar kommer man aldrig i livet ifrån. Det är väldigt allvarligt. Det finns tyvärr många exempel på sådana händelser som har inträffat i Sverige. Det svar som jag har fått på min interpellation handlar om Anders Miltons utredning. Problemet är att regeringen inte gör som han säger. Jag frågade om Ylva Johansson var beredd att tillskapa 1 000 nya vårdplatser. Enligt Anders Miltons förslag är det vad som behövs inom psykiatrin. Om man nu har inrättat en psykiatrisamordnare med ett så viktigt uppdrag måste väl regeringen vara lyhörd för vad han säger. Regeringen avsatte inte alls de pengar som Anders Milton behövde. Det känns kanske fel att just Ylva Johansson som nyss har tillträtt ska få skulden, men det är väl en utmaning så god som någon för ett nytt statsråd att verkligen lita till den expert som man har tillsatt. Då handlar det om både resurser och idéer om hur man ska tillskapa de vårdformer som behövs. Sedan vill jag ställa en fråga om vårdgaranti, vilket vi borgerliga partier har krävt i flera år. Vi hade också ett gemensamt borgerligt förslag 2002. Menar Ylva Johansson att en psykotisk patient ska behöva vänta i tre månader på vård? Det är klart att det är jättebra med en vårdgaranti, men här handlar det om att kunna erbjuda hjälp nu till de människor som är i behov av akuta insatser. När det gäller denna överenskommelse, vet man att den blir av? Det står att man ska träffa en överenskommelse med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Hur ska människor som är i behov av vård i dag kunna vara säkra på att det blir av? Man måste ju handla nu. Läget är akut.

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Om en gärningsman döms till fängelse har man möjlighet att begränsa hans kommunicerande med omvärlden via telefon eller Internet därför att kommunikationen kan vara en del i en fortsatt kriminell verksamhet och även försvåra hans eller hennes rehabilitering. Om däremot samma gärningsman döms till rättspsykiatrisk vård får man i dag inte ta ifrån honom eller henne mobiltelefonen eller stänga av Internetuppkopplingen. I praktiken betyder det att dömda gärningsmän från den rättspsykiatriska institutionen kan fortsatta att hota människor i sin omgivning eller att den för pedofili dömde kan ladda ned barnpornografi från nätet. Dessa ord är inte mina, utan de kommer från regeringens psykiatrisamordnare i en artikel i Dagens Nyheter i början av oktober. Han beskriver ett problem som är verkligt. På olika psykiatriska institutioner i det här landet sitter det i dag människor som är dömda till psykiatrisk vård. De kan fortsätta med sitt brottsliga beteende bland annat via mobiltelefon och Internet. De försätter sig dessutom i situationer som de inte gjort om det hade funnits möjlighet att utfärda sådana restriktioner som efterlyses. Det finns ju personer som drabbas av detta gång på gång. De reagerar givetvis också. De tycker att det är märkligt att om den intagne hade blivit dömd till fängelse hade de inte behövt bli utsatta för detta. Men i och med att man blir dömd till psykiatrisk vård kan man fortsätta med sitt brottsliga beteende. Det finns gott om personal på de psykiatriska institutionerna som vittnar om detta. För rehabiliteringen av den enskilde är det förödande. Psykiatrisamordnaren fortsätter: Jag kommer att föreslå att chefsöverläkaren ska ha möjlighet att inskränka patientens rätt till kommunikation via dessa elektroniska hjälpmedel med hänvisning till behandlingsskäl eller för att förebygga brott. Beslutet måste anmälas till Socialstyrelsen och ska kunna överklagas till länsrätten. Jag vill därför fråga ministern - psykiatrisamordnarens uppfattning i de här frågorna är ju känd - om det kommer förändringar i lagstiftning och regelverk på det sätt som psykiatrisamordnaren förordar. När i så fall kommer detta att ske?

Herr talman! Tack för svaret ministern. Jag vill också börja med att tacka för svaret i frågestunden i dag som handlade om äldreomsorgen. Det gladde mig. Det är inte en dag för tidigt att börja ta tag i frågan. Många gånger har jag stått här i kammaren och vädjat om att man ska ta tag i kvaliteten i äldreomsorgen, så jag önskar ministern lycka till i det arbetet. Det är högst angeläget. Därmed kopplar jag över till frågan om psykiatrin, för det finns ju också ett samband mellan äldreomsorg och psykiatri. Vi ser hur många äldre det är som i dag far illa och inte får rätt diagnos. Det finns skrämmande siffror som visar att de dels inte får någon diagnos, dels får fel diagnos. Man sätter fel diagnos för depression, demens, och så vidare. Båda de här två ämnena har alltså mycket samröre. I svaret säger statsrådet att psykiatrin är ett av hennes högst prioriterade områden - jag undrar om det snart finns något område som inte är högst prioriterat. Det är ett otroligt viktigt område, så jag uppskattar detta. Jag uppskattar särskilt ministerns tal om tillgänglighet och minns att, just som Chatrine Pålsson sade, för ett år sedan röstade Socialdemokraterna nej till en vårdgaranti tolv gånger under ett år. Därför börjar vi naturligtvis undra lite grann vad som ska hända. Brist på tillgänglighet gör att många psykiskt sjuka inte får den vård de behöver. Är man psykiskt sjuk orkar man inte alltid uppsöka en mottagning på bestämd tid. En brist i vården gör att man inte får det stöd och den hjälp som man behöver. Man blir då försämrad, får en försämrad livskvalitet och en isolering. Men mycket av detta är landstings och kommuners angelägenheter, där de har sitt ansvar. Socialministern påminner om att psykiatrin kommer att få 200 miljoner mer i år. Samma summa ger också Moderaterna, men vi ger ytterligare 200 miljoner nästa år och 500 miljoner året därpå. Jag hoppas att vi kan ha en liten tävling här i både ökad kvalitet och bättre vård men också mer pengar till den psykiatriska vården, för det behövs en ordentlig satsning inom psykiatrin. Vi vet nämligen att sju av tio våldsverkare bara i Stockholm har nekats den hjälp de har sökt just före sitt våldsdåd. Detta är ju helt oacceptabelt. För de många sjuka är bristen på samarbete mellan socialtjänsten och vården i olika former det som får vågskålen att tippa över. Neddragningar inom denna sektor, psykiatrin, har också, som vi hörde här, påverkan på rättsväsende och trygghet. Här är det - återigen - kommuner, landsting, olika aktörer inom landstinget men också rättsväsendet som berör de psykiskt sjuka. Men det handlar inte bara om pengar. Det handlar också om psykiskt sjukas rätt att få ett arbete och sysselsättning. I dag ser vi skrämmande nog många personer med psykiska sjukdomar, inte minst unga, som i stället får förtidspension. De får alltså en social isolering och en påtvingad fritid. Jag menar att arbetsgivaren måste få incitament att anställa arbetshandikappade. Samtidigt måste sjukförsäkringen göras mer flexibel. I dag är det många småföretagare som skulle kunna och hade velat anställa någon med något arbetshandikapp, men med det utökade arbetsgivaransvar man får i dag för sjuklöneperioden vågar man inte ta den risken. Det är ett problem på arbetsmarknaden, och det är arbetsmarknadspolitiken som har ansvaret för dessa psykiskt sjuka, men också arbetsförmedlingar och försäkringskassor. Vad jag vill säga med detta är att det är så väldigt många olika händer som ansvarar för de psykiskt sjuka. Min fråga är: Vilket ansvar anser sig Ylva Johansson ha som statsråd för de psykiskt sjuka?

Herr talman! Modern politik är på många sätt rätt märklig. Det som förs fram i den politiska debatten är det dagsaktuella, och då verkar det ofta kraftfullt. För drygt ett år sedan var vi i en situation med ett fruktansvärt tragiskt mord på utrikesministern. Vi hade haft andra incidenter där psykiskt sjuka människor hade skapat stor tragedi. Många av dem hade sökt men inte fått vård. Psykiatrin stod på dagordningen. Det vi såg var egentligen ett resultat av en oförmåga att prioritera från socialdemokratiska regeringars sida under tio års tid. Man klarar inte i ett land med världens högsta skatter att prioritera de grupper som är allra mest utsatta, det vill säga, i det här fallet, de psykiskt sjuka. Det bekymmersamma med dagens regering är att man, herr talman, verkar ha något slags mästerskap i att smita undan ansvar. Thomas Bodström har besökt parlamentet i dag, och jag tror att det var fyra eller fem gånger som han skjutsade bollen vidare för tillståndet i rättsväsendet till någon annan. Vad gäller psykiatrin gick man vid ett par tillfällen tidigare ett steg längre. Man försökte inte bara smita undan ansvaret för vad som hade skett, utan man tänkte också att det var finurligt att tillsätta en psykiatrisamordnare - då kunde man gömma sig bakom psykiatrisamordnaren Anders Milton. Det kan ju vara bra om det är så att psykiatrisamordnaren kommer fram till ett antal kloka förslag som sedan genomförs. Men det som bekymrar mig och Folkpartiet för närvarande är hur mycket av det som psykiatrisamordnaren föreslår som kommer att genomföras. Som tidigare interpellanter har talat om har Anders Milton redan gått ut och sagt: Jag får inte de pengar jag behöver, jag får inte de pengar jag föreslår. Vi ser bara drygt ett år efter mordet på utrikesminister Anna Lindh att det finns ett stort antal exempel på landsting runtom i Sverige som har psykiatrin som besparingsobjekt. Gunnar Nordmark har i sin interpellation lyft fram vad som händer med personer som döms till sluten rättspsykiatrisk vård, bland annat för att de kunnat trakassera andra människor, att de kan inte åläggas restriktioner. För de allra flesta människor borde det vara ganska naturligt att säga att de restriktioner som man kan ålägga en person för att han eller hon inte ska fortsätta att trakassera ett brottsoffer ska man kunna ha även inom rättspsykiatrisk vård. Uppenbarligen har den här frågan varit svår för regeringen och för ministern. I svaret till Gunnar Nordmark i dag säger ministern: Jo, men vi ska avvakta vad Anders Milton säger. Nu har Gunnar Nordmark läst tidningen och berättat för ministern vad Anders Milton säger, det vill säga att vi ska ha restriktioner så att man inte ska kunna fortsätta att trakassera i ett läge där man har dömts till rättspsykiatrisk vård. Det vore då klädsamt ifall ministern i dag kunde ge ett tydligt besked om man på den här punkten kommer att följa psykiatrisamordnarens förslag eller om man kommer att göra som med resurserna, det vill säga att man inte följer vad psykiatrisamordnaren föreslår. Nu är det ju så att även som opposition ska man ge en ny minister en chans. Ylva Johansson har tidigare ställt till med elände i svensk skola. Nu har jag hopp om att en del av det som sker på Socialdepartementet kommer att vara bra. Jag hoppas, Ylva Johansson, att du inte hakar på Thomas Bodström och de andra och tävlar om att smita undan ansvar. Det som är viktigt att komma ihåg är att det är socialdemokratiska regeringar som har styrt detta land i tio år. Det är den socialdemokratiska regeringen som bär ansvar för tillståndet, och det ansvaret är kollektivt. Men den fråga som är särskilt intressant att få svar på i dag är om Ylva Johansson nu kommer att följa psykiatrisamordnarens förslag, det vill säga att införa restriktioner för dem som har dömts till rättspsykiatrisk vård.

Herr talman! Det här är en intressant och viktig debatt. Problemen inom psykiatrin, Erik Ullenhag, är dessvärre inte någon dagsaktuell fråga utan har dessvärre en mycket lång historia. Det är upprörande och mycket allvarligt att vi i dag inte ger människor med allvarlig psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder samma rätt till vård och omsorg som människor med kroppsliga, somatiska sjukdomar och funktionshinder har. Det tycker jag är otillständigt, och det är oacceptabelt att vi ska ha det så. Dessvärre är det på inget sätt ett nytt tillstånd. Vi har en psykiatrisamordnare som föreslår att de metoder som ska användas för vård- och stödinsatser ska vara kunskapsbaserade och fortlöpande följas upp och utvärderas. Det är dessvärre mycket anmärkningsvärt att det ens behöver påpekas att metoderna ska vara evidensbaserade och att de ska följas upp. Det här är alltså inte ett dagsaktuellt problem. Jag tror inte heller att det finns någon snabb lösning. Men jag vet och kommer att medverka till att vi kan göra viktiga insatser för att förbättra psykiatrins förutsättningar. Jag har några kommentarer till de inlägg som har gjorts. Till Chatrine Pålsson kan jag säga att överenskommelsen blir av. Vi arbetar med den, och jag räknar med att vi blir klara i tid. Psykiatrisamordnaren har föreslagit och nämnt siffran 300 nya vårdplatser. Det är den bedömning som vi har gått på. Det är möjligt att det behövs fler platser. Men det är det som är angett, och det är alltså också det som har varit grunden för de resurser som psykiatrisamordnaren ansåg skulle tillföras och som också regeringen tillför under nästa år i öronmärkta statsbidrag. Därutöver tillför vi resurser i det allmänna statsbidraget. Det är alltid en avvägning när det gäller hur mycket som ska öronmärkas. Hur bra är det med öronmärkning? Det är alltid bra i det särskilda fallet, men det är också viktigt att kommuner och landsting inte får alla sina resurser öronmärkta. Då får vi andra problem med deras möjligheter att fullfölja sitt ansvar. Till Gunnar Nordmark, som tar upp det allvarliga problemet att mobiltelefoner och Internet kan användas både för fortsatt kriminell verksamhet och för att försvåra eller motverka rehabilitering och vård, vill jag säga följande. Psykiatrisamordnaren kommer med ett förslag. Vi räknar med att det kommer inom en vecka. Regeringen tar inte ställning till debattartiklar utan till förslagen när de levereras. När förslaget kommer till regeringen så kommer vi skyndsamt att behandla det. Jag ska inte föregripa behandlingen, men jag har en positiv inställning till psykiatrisamordnarens resonemang i frågan. Till Cristina Husmark Pehrsson vill jag säga att jag har tre prioriterade områden. De är äldreomsorgen, psykiatrin och primärvården. Jag hoppas att det också kommer att märkas i min gärning att det är de frågorna som jag prioriterar. Herr talman! Jag blir lite besviken på Erik Ullenhag, som utmärker sig i debatten både genom att söka konflikt i en viktig fråga och genom att handskas ovarsamt med sanningen. Han anklagar mig för att smita från ansvaret. Tyvärr kan jag inte låta bli att göra en jämförelse när Erik Ullenhag säger att vi smiter och inte klarar att prioritera. Sanningen är att i den regering som Folkpartiet satt i, där det var en folkpartist som var finansminister, klarade man verkligen inte av att prioritera. Då prioriterade man skattesänkningar, och vi hamnade i ett moras i svensk ekonomi som det har tagit lång tid att ta oss ur. Det är först nu som vi äntligen har en positiv och stark ekonomi så att vi kan göra satsningar på viktiga reformområden.

Herr talman! Jag förstår dilemmat, och jag hoppas att Ylva Johansson också förstår oss - vi som har stått här och talat om den här frågan i åratal. Ibland tar tålamodet slut. När vi - Cristina Husmark Pehrsson, Erik Ullenhag, Gunnar Nordmark och jag - som politiker gör en bedömning så gör vi det utifrån att vi har en kunskap om hur det ser ut i landet. Vi bor i olika delar av landet, och vi läser rapporter. Det finns en man som jag vet har mycket stor kunskap, och det är Sten Levander. Han bor nere i Skåne, och han är professor. Han säger att psykiatrin har misskötts i 20 år. I den delen har Ylva Johansson rätt; detta är inte någon dagsaktuell nyhet precis. Sten Levander påstår - och jag vet inte om det finns någon som kan detta bättre än han - att 80 % av dem som behöver vård inte får den vård som de behöver inom psykiatrin. Om det är så är det en katastrof. Vi alla har ett ansvar för detta. Kommunerna har det, och landstingen har det. Men jag tycker att regeringen har ett mycket stort ansvar. Det har gjorts olika utredningar även om psykiatrin, men jag har inte upplevt att regeringen har tagit till sig de förslagen. Jag känner att vi inte har tid att vänta, Ylva Johansson! Människor framför våra fötter lider 24 timmar varje dygn. Det är ångest, oro och förtvivlan. Man känner sig missanpassad, och man känner sig inte accepterad av omgivningen. Man känner sig frustrerad och som en belastning. Eftersom Ylva Johansson nämner primärvården kan jag säga att jag personligen tror att varenda vårdcentral borde ha en person med psykologisk eller psykiatrisk kompetens. Jag tror att vi behöver vårdteamet för att hitta personer som kanske söker för ont i magen men som i själva verket lider av någonting annat. Det har Kristdemokraterna krävt i ganska många år. Enligt Landstingsförbundet har man ett krav på att vi behöver 200 specialister till för att klara av psykiatrin. Sten Levander känner sig orolig över att det inte finns specialister inom psykiatrin. Det finns icke folk som tar över. Man har inte prioriterat den verksamheten. Det behövs en långsiktig lösning där vi garanterar att det finns specialister inom psykiatrin även i framtiden. Precis som Ylva Johansson tror jag att vi måste ha kunskap, kunskap och åter kunskap, för problemen är mångfasetterade. Min fråga är: Vad tänker statsrådet göra åt att även Landstingsförbundet anser att vi behöver 200 nya specialister?

Herr talman! Jag är väl medveten om att regeringen inte i första hand bygger sitt agerande på debattartiklar. Samtidigt är detta en fråga som har varit känd under ganska lång tid. Det finns ett antal regionpsykiatriska kliniker och liknande som har fått klander från Justitieombudsmannen, från Socialstyrelsen och från andra håll därför att de - på vad man har uppfattat som ett korrekt sätt - har försökt begränsa patienters möjligheter till brottslig verksamhet. Samtidigt kan jag konstatera att jag blir glad åt det svar som ministern ger om att psykiatrisamordnaren kommer att komma med konkreta förslag inom en vecka och att ministern ser positivt på det som har förekommit i artikeln. Jag förutsätter att det mycket snabbt kommer förslag till riksdagen om ändringar på den punkten. Det är viktigt. Det är viktigt för de människor som utsätts för brottsliga handlingar, och inte minst är det viktigt för de patienter som kan få sin rehabilitering förstörd därför att man saknar tillräckligt med tvångsmedel för att inskrida mot dem. Där tycker jag att det är viktigt att inskrida. Jag välkomnar förslag från ministern, och jag tackar för detta positiva besked.

Herr talman! I mitt förra inlägg försökte jag beskriva alla inblandade runt den psykiskt sjuke. Jag avslutade med att ställa en fråga till ministern: Vad anser ministern vara sin uppgift och sitt ansvar när det gäller vården och omhändertagandet av psykiskt sjuka? Jag fick inget svar på den frågan, men det kanske jag kan få nu. Vi moderater menar att problemet med det dubbla huvudmannaskapet måste lösas för att man ska kunna förbättra förutsättningarna för en god vård och ett gott omhändertagande och en hållbar vårdkedja. Vi anser att en huvudman bör ha ansvaret i bemötandet av de här utsatta människorna. Det är alldeles för många inblandade i den psykiska vården. Det finns alltför många stuprör, och då menar jag inte bara olika huvudmän och olika organisationer utan också inom vården, inom försäkringskassor, inom arbetsförmedlingar och så vidare. Det är så lätt att de psykiskt sjuka hamnar mellan stolarna där. Ett ansamlat ansvarstagande kring den sjuke måste vara mycket bättre. Vi vill också, som en annan viktig åtgärd för att stärka de psykiskt sjuka, satsa på personliga ombud. Det gör vi med 200 miljoner kronor utöver vad regeringen satsar på i år. Detta är en verksamhet som ska hjälpa de psykiskt sjuka i kontakter med olika myndigheter och med sjukvården. Vårdbehovet minskar - det framgår av en uppföljning av dem som har haft kontakt med ett personligt ombud. Uppföljningen visar att för de 96 klienter som hade haft ett personligt ombud i många år minskade den psykiska slutenvården från 61 till 4 vårddagar. Kontakterna med öppenvården minskade från 41 till 27 gånger. Uppföljningen visar också att de psykiska symtomen minskade, och klienterna tyckte att de hade fått en bättre livskvalitet. För 200 miljoner kronor till hade vi fått väldigt många personliga ombud. Det är ofta ute i den öppna vården som människor mår väldigt dåligt och är isolerade. Ett annat viktigt inslag är att lyssna på de psykiskt sjuka och höra vad de tycker och var de känner att de får den bästa vården. Då vill jag påminna om den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården. Där kan man läsa om behovet av just en mångfald inom den öppna vården. Det står så här: Genom att bejaka privata, ideella och kooperativa vårdgivare kan utvecklingen främjas, bland annat av tillgänglighet och kvalitet samt arbetsorganisation och former för service och bemötande. Så står det i den nationella handlingsplanen. Riksdagens beslut var i enlighet med regeringens förslag, men med det tillägget, vilket Socialdemokraterna inte motsatte sig, att det är angeläget att olika driftsformer i den öppna vården stimuleras genom att fler privata, kooperativa och ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen. Min fråga, förutom den första frågan om Ylva Johanssons ansvar för psykiskt sjuka, är: Vad har hänt med intentionerna i handlingsplanen när det gäller att bejaka, bevaka och se till att vi får en mångfald? Det handlar ju om att lyssna på de psykiskt sjuka och höra var de känner att de får en god vård och ett gott bemötande. Det handlar också, som det står i handlingsplanen, om att det i sig kan utveckla vården och främja kvaliteten och tillgängligheten.

Herr talman! Jag delar statsrådets bedömning att problemen i psykiatrin inte är en dagslända. Vad jag däremot försökte beskriva var den moderna politikens problem. Där tror jag att vi alla bär ett ansvar. Vi springer på den boll som just nu är hetast i den mediala debatten. För drygt ett år sedan fanns det en enorm samling i Sverige där vi insåg att det under lång hade gjorts misstag i psykiatrin både vad gäller resurser, organisation och en hel del annat. Det som bekymrar mig är att något år senare ser man att rätt många landsting fortsätter att spara på psykiatrin. Därmed riskerar den möjlighet vi hade till en upprustning av psykiatrin att gå förlorad. Det blev en dagslända i den politiska verksamheten. Jag lyssnar på statsrådet. Jag tycker att det är positivt att statsrådet säger att psykiatrin är en av de prioriterade uppgifterna. Jag hoppas innerligt att vi kommer att se resultat. Varken jag eller någon annan kommer att kräva att vi ser resultat om en eller två månader, men vi kommer att kräva att det sker saker och att man på allvar försöker verkställa bland annat de förslag som kommer från psykiatrisamordnaren. Jag tycker också att det är positivt att Ylva Johansson gav beskedet att hon är välvilligt inställd till restriktioner för personer som döms till rättspsykiatrisk vård. Det är oerhört viktigt för de brottsoffer som i dag drabbas av fortsatt förföljelse på grund av att man inte har den möjligheten i dag. Herr talman! Sedan har vi detta med att smita undan ansvar. Jag anklagar inte Ylva Johansson för att göra det. Efter att ha lyssnat på kollegan Thomas Bodström sade jag att hennes kolleger i regeringen verkar ha en liten tävling i vem som kan smita undan ansvar bäst. Vi får döma Ylva Johansson om ett år. Jag blir lite bekymrad när hennes första ryggradsreaktion när vi talar om ansvar är att börja prata om den borgerliga regeringstiden, som var för tio år sedan. Det är ett klassiskt sätt för den sittande regeringen att försöka prata om någonting annat än de problem som vi ser i verkligheten.

Herr talman! Jag ska försöka kommentera det som har sagts. Regeringen har ett stort ansvar. Vi är inte ensamma, men vi har ett stort ansvar. Det är min avsikt att jag ska ta det ansvar som vilar på mig. Jag tycker också att vi är i full färd med flera åtgärder. Det har hänt en hel del sedan psykiatrisamordnaren tillsattes. Det kommer nya förslag hela tiden. Vi handskas med de förslagen på ett, som jag tycker, någorlunda effektivt sätt. Sedan är det självfallet viktigt att huvudmännen, landstingen och kommunerna, också har ett stort ansvar. Cristina Husmark Pehrsson tar upp ett problem som finns. Vi har alltför många stuprör. Jag delar den uppfattningen. Det är för dålig samordning. Jag tror dessvärre inte att det enkelt låter sig lösas med att det skulle vara samma huvudman, eftersom vi också har stuprör inom samma huvudman och också mellan andra delar. Det behövs över huvud taget mer av samverkan. Detta kommer att vara en av de viktiga uppgifter som psykiatrisamordnaren ska använda de pengar som han förfogar över till att stimulera. Andra delar där regeringen kan göra insatser handlar framför allt om detta med att öka kunskapsbasen. Jag tycker för min del att det är oacceptabelt att vi har så pass dålig nationell kunskap om tillståndet inom psykiatrin att det inte finns tillförlitlig statistik i alla avseenden. Då kan man dra slutsatsen att man inte alltid använder sig av kompetensbaserade metoder såsom uttrycks i psykiatrisamordnarens rapport. Det måste vi självfallet åtgärda. Jag tror att staten har ett ansvar för åtgärder som nationella kvalitetsregister, uppföljning och gemensamma strategier. Där kan vi göra mer än vad vi hittills har gjort. Chatrine Pålsson pekar på en viktig fråga, och det är vikten av att utveckla primärvården. Det är i primärvården väldigt många möter vården, eller inte möter vården. Jag delar Erik Ullenhags uppfattning att det finns dagsländor i politiken och att det är ett problem i sig. Nu handlar mycket av debatten om våldsbenägna människor med psykiska sjukdomar. Det är trots allt en väldigt liten grupp. Det största problemet handlar om de människor som inte alls är våldsbenägna utan tvärtom sitter ensamma i sina lägenheter eller, ännu värre, inte ens har en egen bostad och inte söker vård. De kanske inte ens blir avvisade eftersom de inte söker vård. De finns inte, utan de lever ett liv långt under den nivå som man rimligen skulle ha möjlighet och rätt att leva på. När det gäller personliga ombud vill jag säga till Cristina Husmark Pehrsson att det tycks som om verksamheten med personliga ombud är en väldigt bra verksamhet. Den utvärderas just nu av Socialstyrelsen. Den är fortfarande under uppbyggnad, och man har ännu inte använt alla de medel som är avsatta. Men mycket tyder på att det är en väldigt bra verksamhet. Det är säkert någonting som vi kan få anledning att återkomma till senare. Till Erik Ullenhag vill jag säga att det finns en oenighet mellan den kartläggning som gjordes i en artikel i Dagens Nyheter och den kartläggning som Landstingsförbundet har gjort av hur mycket olika landsting kommer att satsa på psykiatrin under nästa år. Oavsett detta vill jag i alla fall deklarera att det är min uppfattning att vi behöver satsa mer resurser på psykiatrin, och detta gäller generellt. Psykiatrin behöver en upprustning, och det hoppas jag också att vi ska kunna åstadkomma.

Herr talman! Så här i mitt sista inlägg vill jag tacka både för svaret och framför allt för det här samtalet. De här frågorna är ibland av den kalibern att jag tycker att vi bör föra samtal och inte hårda debatter. Jag är övertygad om att vi i grunden är överens, men orden och engagemanget måste utmynna i handlingskraft. Det är viktigt att vi nu ger Ylva Johansson möjlighet att visa handlingskraft. Jag såg i statistiken att mellan 2002 och 2003 försvann 289 vårdplatser inom psykiatrin. Det behöver upprustas. När det händer sådana fruktansvärda våldsbrott där vi alla far illa hör jag många som bara ropar på strängare straff. Jag vill ha vård och förebyggande åtgärder så att dessa människor slipper begå dessa våldsbrott. Jag är säker på att de inte vill begå dem. Det behöver vi som politiker se till. Vi vill alltså försöka förhindra och förbättra. Kristdemokraterna har lagt nästan 1,7 miljarder extra på psykiatrin. Det är alltså ganska mycket mer än regeringen. Jag ser fram emot Ylva Johanssons förslag på psykiatriområdet. Jag lovar att Kristdemokraterna kommer att stödja alla bra förslag. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt så att det går ut signaler härifrån till landsting och kommuner om att vi är överens om att detta ska prioriteras. Enligt det prioriteringsbeslut vi fattade 1997 är faktiskt psykiskt sjuka i prioriteringsgrupp 1.

Herr talman! Jag vill bara i korthet tacka för en bra och intressant debatt. Jag vill också tacka för ett viktigt besked. Jag hoppas att statsrådet kommer att se till att det handhas så snabbt och effektivt att en motion som bland annat jag har väckt i detta ämne kommer att avslås med motiveringen att vad som ska göras redan är gjort. Tack än en gång!

Herr talman! Angående inte utnyttjade pengar för personliga ombud vill jag säga att många kommuner inte haft råd att ta emot erbjudandet eftersom kommunerna har merkostnader utöver dessa pengar. Återigen: Jag hoppas att vi får stöd för att tillsätta personliga ombud. Jag återkommer också till den nationella handlingsplanen. Jag kan se hur s-majoriteten ute i landet inte lever efter handlingsplanen när det gäller vikten av mångfald, utveckling och förnyelse. Låt mig ge ett kort exempel. Trots alla vackra ord avbryter nu s-ledningen i nordvästra Skånes sjukvårdsdistrikt upphandlingen av ett psykiatriskt öppenvårdsteam. Man gör det trots att teamet har fungerat i väldigt många år och trots att de patienter som går där bönar och ber om att det ska få vara kvar. I dag talade jag i telefon med en flicka som sade: Varför lyssnar man inte på oss? Varför respekterar man inte oss? Varför kan inte vi få bestämma och tala om var vi har det bra och mår väl? Trots att man därmed inte skulle spara några pengar i sjukvårdsdistriktet avbröt man denna upphandling. Vi måste lyssna på de psykiskt sjukas egna besked. Vi som är friska och har små krämpor här och där kan bestämma till vilken vårdcentral vi vill gå eller om vi ska vända oss till en privatläkare, men det kan de inte göra på samma sätt. Jag vädjar om att vi ska se till att också de får den här möjligheten. Det kan de få om vi låter kostnaden för vården följa dem och deras val. Jag tycker att det är att visa respekt för de psykiskt sjuka om de får avgöra vart de vill gå, var de mår bra och vilken typ av behandling som de känner att de trivs med. Samtidigt som jag tackar för debatten har jag slutligen en fråga till statsrådet: Hur förpliktande anser statsrådet det vara för politiskt valda ute i Sverige att följa det som står i den nationella handlingsplanen?

Herr talman! Också jag vill tacka för debatten och kort svara Cristina Husmark Pehrsson. Som Cristina Husmark Pehrsson vet kan jag inte kommentera hur enskilda landsting sköter sin upphandling eller vilka prioriteringar de gör. Det ligger helt inom deras kompetensområde. Men om man bygger ut och satsar nya resurser inom den psykiatriska vården ser jag det också som naturligt att fler kan medverka i den. Däremot vill jag inte medverka till att vi får en marknadslösning. Jag vill inte tvinga ut vårdsökande på en marknad, men jag ser gärna att det finns flera aktörer som kan tillhandahålla vård och omsorg. Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att också jag tycker att det varit en intressant och bra debatt. Vi har alla som framträdande politiker ett stort ansvar för hur och att debatten om psykiatrin förs. För det första vet vi att det fortfarande finns problem med både fördomar och stigmatisering i debatten kring psykiatrin, och vi har ett ansvar för att motverka detta. För det andra vet vi att psykiskt sjuka i stor utsträckning är en svag grupp. Tvärtemot vad man kan tro om man läser tidningar är det i allmänhet inte en grupp som gör särskilt mycket väsen av sig. Kanske är det också en av orsakerna till att resurser historiskt inte har satsats tillräckligt mycket på denna grupp. Där har vi gemensamt ett ansvar för att lyfta fram de här frågorna och att fortsätta att driva ett utvecklingsarbete.