Utbildning för varslade och arbetslösa

Fru talman! Monica Green har frågat mig vad regeringen gör för de varslade. Vidare har hon frågat mig på vilket sätt jag kommer att agera för att varslade och arbetslösa kan skaffa sig påbyggnadsutbildningar inför kommande högkonjunktur. Matilda Ernkrans har frågat mig om jag anser att det finns några möjligheter att få till stånd ändringar så att anställda kan få utbildning utan att först bli arbetslösa och om jag avser att ta initiativ till sådana ändringar. För att möta de företag och människor som drabbas av varsel om uppsägningar och nedläggningar har regeringen gett regionala samordnare i uppdrag att för regeringens räkning samordna insatserna lokalt och regionalt. Dessutom har regeringen inrättat en nationell samordningsfunktion i form av en statssekreterargrupp. Det är viktigt att kraftsamla på regional nivå. Med lokala och regionala aktörer, såväl statliga som kommunala och privata, kan insatser och åtgärder effektivt anpassas så att de leder till resultat i form av nya företag och jobb. För att öka möjligheterna till utbildning tillförs det reguljära utbildningssystemet ytterligare resurser. I propositionen Åtgärder för jobb och omställning föreslår regeringen såväl fler platser i gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning, yrkesvux, som i yrkeshögskolan. Arbetslösa över 25 år kommer under 2009 och 2010 att kunna ges möjlighet att få studiemedel med den högre bidragsnivån vid studier inom yrkesvux. Vidare föreslår regeringen en omfördelning av platser och anvisade medel inom universitet och högskolor för att möta den ökade efterfrågan på utbildningsplatser inom regioner särskilt hårt drabbade av varsel och uppsägningar. Människor ska kunna förnya och fördjupa sina kunskaper så att de står bättre rustade på arbetsmarknaden. Vi har i Sverige en väl fungerande omställning, mycket tack vare de så kallade omställningsavtalen. De omfattar ungefär två miljoner arbetstagare, det vill säga ungefär hälften av arbetskraften, och har som syfte att ge arbetstagare som blir uppsagda på grund av arbetsbrist nya jobb genom omställningsåtgärder och ekonomiska stöd. Stöd ges i form av personlig rådgivning men kan också innebära exempelvis bidrag till kostnader för utbildning och kurslitteratur. Dessa avtal kompletterar den offentliga arbetsförmedlingens insatser och bidrar till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och de anställdas trygghet. Jag vill i detta sammanhang även lyfta fram Europeiska socialfondens program i Sverige som bland annat avser insatser för kompetensutveckling för sysselsatta. Medlen för detta uppgår till hela 3,6 miljarder kronor under perioden 2007-2013. Dessa projekt kan även inriktas på arbetstagare som varslats om uppsägning. Socialfondsprogrammet kan därigenom bidra till att på företagsnivå lindra effekterna av konjunkturnedgången samtidigt som det stärker den enskilde arbetstagarens möjligheter i en eventuell omställningssituation. Med detta vill jag ha sagt att det redan i dag finns goda möjligheter till utbildning för anställda och arbetslösa.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret, även om jag förstås inte är helt nöjd med det eftersom det egentligen inte är något riktigt svar på frågorna. Sven Otto Littorin hänvisar till både det som arbetsmarknadens parter har åstadkommit, nämligen de fonder som fackförbund och arbetsgivare har byggt upp tillsammans, och till de sociala fonderna, och de gäller ju de redan arbetslösa. Min fråga gällde de varslade och huruvida vi nu kan stödja alla de varslade och rusta dem för att bättre kunna möta de krav som ställs i framtiden i ett modernt, teknikanpassat och miljöanpassat samhälle. Det behövs ju alltid vidareutbildningar och uppdateringar. De som är varslade i dag behöver få uppdatera sig och modernisera sitt sätt att jobba vidare där de jobbar i dag. Det är ju inte säkert att alla behöver sägas upp. Förhoppningsvis vänder lågkonjunkturen någon gång. Men det kan också vara så att de ska gå vidare ut i livet och söka andra arbeten, och då är det viktigt att ha en modern utbildning, en påbyggnadsutbildning. Nu har varselsamordnarna lagt fram sina förslag, de varselsamordnare som är utsedda eftersom länsarbetsnämnderna är nedlagda av den borgerliga regeringen. De får nu göra det arbete som länsarbetsnämnderna annars hade gjort. De har bland annat föreslagit att man ska ha möjlighet till utbildning under tiden som man är varslad och att man ska kunna ha en ersättning under den tiden. Nu har vi hört att det finns borgerliga ledamöter som tycker att det är bra, men regeringen har hittills sagt nej till de idéerna. Vi har märkt under den här tiden att regeringen säger nej till allting innan de släpas fram till att lägga fram ett eget förslag. Det har varit så under hela hösten. Man kallade sin egen budget för ett superpaket, som visade sig inte alls innehålla de muskler som behövdes för att möta lågkonjunkturen. Till slut fick regeringen krypa till korset och komma med ett krispaket för att försöka rädda det som räddas kan. Men vi har ändå långt kvar till att kunna möta alla de varslade som snart går ut i en arbetslöshet. Det behöver göras mycket, mycket mer. Jag tror inte att den borgerliga regeringen vill ha den massarbetslöshet som det skulle innebära om alla de varslade nu blir arbetslösa. Jag tror att regeringen faktiskt kommer att bli tvingad till att gå varselsamordnarna till mötes och låta människor få gå på utbildningar under tiden som de är varslade. Det tillhör tydligen spelets regler att man säger: Nej, nej, nej, för vi har den bästa politiken. Och sedan lägger man fram ett förslag med en liknande idé. Så jag hoppas på att regeringen även i detta fall ändrar sig och går varselsamordnarna till mötes. I så fall är jag glad för det, men hittills har regeringen inte kommit med några sådana förslag utan hänvisar till arbetsmarknadens parter, till den svenska modellen med starka fackföreningar och så vidare. Men bakvägen försöker man undergräva möjligheten att bedriva en fackföreningsrörelse. Man försöker ju tvinga bort folk från både fackföreningarna och a-kassan, så man undergräver möjligheterna bakvägen. Trots att man i retoriken säger att det är bra med den svenska modellen försöker man rycka undan mattan. Jag är alltså inte nöjd med svaret. Men jag tror att Sven Otto Littorin snart har övertygat Anders Borg om att det här är en viktig åtgärd.

Fru talman! Också jag vill tacka ministern för svaret på interpellationen. Men jag måste också instämma i det som Monica Green anför, att det inte duger att lämna ett svar som är ett icke-svar, för du svarar faktiskt inte på det vi frågar om. Vi frågar om det kan vara en god idé och tanke att låta de människor som riskerar att bli uppsagda och arbetslösa sätta sig ned med Arbetsförmedlingen, den fackliga organisationen och arbetsgivaren och fundera på om det finns någon form av utbildning som de som enskilda personer skulle kunna ha nytta av och som företaget skulle kunna ha nytta av, som kan rusta dem och företaget starkare nu under lågkonjunkturen för att möta de nya jobb och den högkonjunktur som någon gång kommer. Kan vi hitta en sådan lösning? Och kan vi få en finansiering för det? Det svarar tyvärr inte arbetsmarknadsminister Littorin på, och det är den frågan som jag har ställt. Jag bär med mig den frågan från otaliga besök och möten med människor som riskerar att bli arbetslösa, med människor som redan har blivit arbetslösa, med arbetsgivare och med fackliga företrädare. Jag bär med mig den frågan från varselsamordnarna hemma i Örebro län, för också de har fört fram att det här är oerhört viktigt. Det är ett sätt att investera i utbildning, investera i nya jobb och se till att rädda så många människor vi kan undan arbetslöshet, men också se till att rädda så många företag, arbetsplatser, kunskaper och kompetens som vi kan i den här lågkonjunkturen, för vi kommer att behöva det så småningom. Arbetsmarknadsminister Littorin hänvisar till socialfonderna. Det finns inga nya pengar där. Du hänvisar till omställningsavtalen, men de gäller dem som redan är uppsagda. Det jag och många med mig efterfrågar är något annat, något ytterligare, något lite mer. Det duger inte. Svaret duger inte, och det politiska hantverket duger inte när det gäller hur du och din regering hanterar den här finanskrisen. Den internationella finanskrisen är naturligtvis inte den borgerliga regeringens fel. Den rullar över världen. Men det politiska hantverket, hur ni hanterar finanskrisen och lågkonjunkturen här i Sverige, hur ni hanterar dem som varslas, dem som riskerar att bli arbetslösa, dem som redan har blivit arbetslösa, privata företagare och offentlig sektor är ditt ansvar, arbetsmarknadsminister Littorin. Det är du och din regering som har val att göra. Ni kan fortsätta på den inslagna vägen med stora skattesänkningar, med mest till de redan välbeställda. Ni lånar pengar i år för att sänka skatten med 12 000 spänn för de redan rikaste i det här samhället. Ni skulle kunna använda de pengarna till att investera i kompetens, utbildning och nya jobb, men ni väljer att inte göra det. Jag hoppas att du här i dag kan ge åtminstone en hint om att ni i alla fall funderar lite på det vi i den rödgröna alliansen, oppositionen, arbetsgivare, fackliga företrädare och varselsamordnare, inte bara från Örebro län, för fram. Det behövs mer. Det behövs framför allt extra insatser för att behålla kompetens, duktigt folk, ute i våra företag. Nu har jag nästan bara pratat om den privata sektorn. Jag återkommer och pratar om den offentliga sektorn, om våra lärare, undersköterskor, barnskötare och förskollärare, som kommer i nästa varselvåg.

Fru talman! Skälet till att jag anmälde mig till debatten är att jag hade en debatt med Sven Otto Littorin ganska tidigt i höstas - jag tror rent av att det var i september - då vi såg att varslen var på väg. Då fick jag svaret: Det är bara varsel. Arbetslösheten är inte så hög. Frågan var vilka åtgärder regeringen tänkte vidta. Svaret var att man inte tänkte vidta några åtgärder. Nu är ni sent ute. Nu har det gått drygt ett halvår. Väldigt många av de förhandlingar som gör att människor drabbas av öppen arbetslöshet är genomförda. Regeringen sträckte inte ut en hand till de fackliga organisationerna och till företagen och sade att man var beredd att diskutera hur man gemensamt skulle lösa den här stora sysselsättningskrisen så att människor kunde ha kvar sina anställningar och därmed också kunde fortsätta att betala sina skatter och avgifter och återkomma i produktionen den dagen sysselsättningen går upp igen. Regeringen har visat sig helt kallsinnig till detta och i stället föreslagit att de så kallade varselsamordnarna ska komma med förslag. Jag har sett de här förslagen, och jag tycker att många av de förslagen verkar vettiga också, men det börjar bli lite sent. Förhandlingarna är avslutade på väldigt många företag. De människorna är redan drabbade. De står där och har inget alternativ. Det blir arbetslöshet och a-kassa, om de nu är medlemmar i a-kassan. Det börjar bli sent. Gör inte om misstaget en gång till, utan se nu till att följa de råd som kommer från varselsamordnarna, fackliga organisationer, näringslivet och Arbetsförmedlingens egen organisation, inte minst i mitt eget hemlän. Där säger man väldigt tydligt att vi måste få mer resurser som gör att människor kan vara kvar på sina arbetsplatser och så att man kan bedriva utbildnings- och praktikinsatser på arbetsplatserna samtidigt som arbetsgivare och samhället delar på kostnaden. Det är den väg man bör gå i en sådan här situation, precis som man gör i andra länder. Jag förstår inte varför regeringen hela tiden så hårdnackat säger nej till det. Det är att ta ett socialt ansvar, att känna socialt för människor som hamnar i arbetslöshet om man inte vidtar åtgärder. Upp till bevis, ministern! Återkom med konkreta förslag och gå varselsamordnarna till mötes nu!

Fru talman! Låt mig först tacka för interpellationerna. Nog är det lätt att vara överens om grunddiskussionen, att utbildning är bra. Det är någonting som alltid är bra att ha med sig och bra att satsa på framför allt i svåra tider. Dessutom är det viktigt att vi kommer ihåg att många av dem som har varslats eller till och med sagts upp nu är yngre personer på arbetsmarknaden. Deras möjligheter att få ytterligare utbildning, till exempel komplettera en gymnasieutbildning som inte blev klar, är oerhört viktiga. Grunden för hur jag ser på detta är att det är det ordinarie utbildningssystemet som är bäst skickat att generera utbildning och ta hand om utbildningsfrågor. Arbetsförmedlingen bör vara bäst på att förmedla arbeten. Jag har hört flera gånger från flera personer här att vi är sent ute och att vi inte gör någonting. Men jag vill påpeka att decemberpaketet, som vi presenterade och där pengarna var klara redan någon vecka efter att det presenterades, omfattar insatser för 60 000 personer i år. Utöver det har totalt 3,3 miljarder kronor satsats inom utbildningssystemet. Yrkeshögskolan har fått mer resurser och fler platser. Yrkesvux får fler platser och mer resurser. Komvux får fler platser och mer resurser. Vi satsar på gymnasial lärlingsutbildning och höjt studiebidrag för dem som är över 25 år och går tillbaka till skolbänken. Man kan ju säga att det gäller personer som har lämnat sina jobb. Ja, det är sant. Men dessutom är det så att i dag finns mer än 2,8 miljarder kvar i Socialfondens programområde 1 för kompetensutveckling för personer som är anställda och varslade. Det finns 2,8 miljarder redo att söka i dag. Det är just den typen av utbildningsinsatser som man kan genomföra under varselperioden. Vi har också tryckt på EU-kommissionen för att det ska var möjligt att också utbetala de medlen efter det att den formella anställningen har upphört, så att man under varselperioden kan få påbörja en utbildning som sedan avslutas efter det att man i formell mening har slutat sin anställning. Det vi har sagt nej till är permitteringslöner eller någon annan konstruktion som lyfter av lönekostnader från privata företag. Det har vi sagt nej till. Vi har inte sagt nej till utbildning under varselperioder. Det säger vi ja till. Det är en bra idé. Men att ta medel från de arbetslösa för att betala lönekostnader i privata företag är att ta resurser från de allra svagaste på arbetsmarknaden, de långtidsarbetslösa, personer med rehabiliteringsbehov och personer med olika typer av problem som vi måste hjälpa också i svåra tider. Dessutom är problemet med ett permitteringslönesystem eller vad vi nu väljer att kalla det för - man kan prata om alla möjliga varianter på detta - att det inte finns några garantier. Vi hade ett sådant system åren 1985-1994 som den socialdemokratiska regeringen tog bort i budgetpropositionen direkt efter valet 1994. Det finns inga garantier i det systemet. Trots att vi hade ett permitteringslönesystem under 90-talskrisen fick vi 550 000 fler arbetslösa. Problemet är att det inte går att skaka fram kunder. Det kan ingen av oss, men däremot kan vi hjälpa till i omställningen för den enskilde. Det är bland annat därför jag är oerhört glad och tacksam för att vi fick närmare 4 miljarder kronor i decemberpaketet för arbetsmarknadspolitiska insatser bara i år. Det innebär coacher, arbetspraktik med mera. Lars Johansson tyckte att vi skulle ta ett socialt ansvar. Jag är för det, men att betala Volvos löner med pengar som ska gå till långtidsarbetslösa är inte att ta socialt ansvar.

Fru talman! Jag tror faktiskt att arbetsmarknadsministern dribblar med siffrorna för att komma undan, skylla ifrån sig och mildra kritiken. Nu hänvisar han till decemberpaketet. Under hela hösten sade ni: Vi har en jättebra budget. Den kommer att räcka. Vi visste att allt detta skulle inträffa, och därför har vi redan intecknat allting. Det kommer att bli enormt bra med allt vi gör i den budgeten. Och när vi sade att det inte skulle komma att räcka påstod ni här i kammaren att vi hade fel. Bland annat Sven Otto Littorin sade det och även andra ministrar. Och när Svenskt Näringsliv sade det sade ni att de också hade fel. Och när fackföreningsrörelsen sade det sade ni att de hade fel. Men sedan insåg ni läget i december: Oj då, det var visst som oppositionen sade! Vi måste komma med mer pengar här eftersom det blir en så hög arbetslöshet nu. Ni påstod att ni var väl förberedda, och ändå togs ni på sängen. Ni visste inte om att det kommer en lågkonjunktur efter en högkonjunktur. Ni visste inte att man ska bädda under de goda åren för de dåliga åren. Nu står vi där vi står. Ni har dribblat bort högkonjunkturen. Ni har slösat bort den med gigantiska skattesänkningar för dem som redan har det bra. 80 miljarder sänkte ni skatterna med. Ni har också sett till så att 70 procent av utbildningen för de arbetssökande har tagits bort, och ni har sett till att en halv miljon människor har lämnat a-kassan. Det kan ni inte skylla någon internationell lågkonjunktur för, för det är hemmasnickrat. Det är ni som har ökat klyftorna i samhället, inte den internationella lågkonjunkturen. När vi i Skövdes fullmäktige hade ett extra möte om den krissituation som det faktiskt innebär när Volvo varslar i Skövde - vi blev informerade av Arbetsförmedlingen, och vi hörde på olika synpunkter från olika personer - sade kommunchefen där att det behövs dubbelpaket. Det behövs utbildning, men det behövs också ersättning till dem som går de här utbildningarna. Dessutom har vi hört både borgerliga politiker som Eva Flyborg, Ulrika Carlsson och andra säga att det som varselsamordnarna har lagt fram som förslag, att man behöver ha både utbildning och uppehåll, alltså ersättning, när man går den här utbildningen, är goda idéer. Jag tror alltså att ni kommer att vika er även i den här frågan. Men ni spretar hur länge som helst och säger: Nej, vi har gjort allt som behöver göras. Allt som behövs i framtiden har vi redan förutsett, och därför innebär våra förslag jättebra saker, och vi är så nöjda med det som är. Jag tycker inte att man ska vara så nöjd om man är i Sven Otto Littorins kläder. Man kan inte vara nöjd när man har slarvat bort en högkonjunktur och går in i en lågkonjunktur där vi får se arbetslöshetssiffror som vi inte har sett maken till sedan det var en borgerlig regering förra gången. Då kan man inte vara nöjd med den situation vi har i dag. Vi måste se till så att vi bäddar för de personer som nu är varslade, se till att de får en möjlighet till utbildning och se till så att de står rustade för ett bättre, modernt arbete när konjunkturen går upp igen. Ni kan inte lämna de personerna i sticket! Ta ert förnuft till fånga! Övertyga Anders Borg, Littorin!

Fru talman! Jag fortsätter där Monica Green slutade, ministern. Övertyga Anders Borg, om det är honom du måste övertyga, om att det inte räcker, om att det inte duger och om att det måste till mer! Människor varslas varje dag i Sverige. Bara hemma i mitt län, Örebro län, varslade i dag Valåsens sågverk i Karlskoga 80 av sina 120 anställda. I går varslade Green Cargo i Hallsberg 49 personer. Varje dag är det nya människor som varslas om uppsägning. Vi är snart uppe i över 3 500 varsel bara i Örebro län, och det handlar om människor. Det är människor bakom varenda siffra. Det är människor som behöver vårt gemensamma stöd. Känner inte ansvarig minister en viss oro? Det är ju faktiskt bara den borgerliga regeringen som är nöjd. Det var bara ni som var nöjda med det ni kallade för superpaketet i september förra året. Alla andra sade att det inte skulle komma att räcka. Det är bara ni som är nöjda med det du kallar decemberpaketet. Alla andra sade: Det är bra att ni kommer med någonting nu - ett litet krispaket - men det är alldeles för dåligt. Vi från den rödgröna alliansen, från oppositionen, var djupt kritiska. Det var för lite, för dåligt och för sent. Men Svenskt Näringsliv var också kritiska, de fackliga organisationerna och nationalekonomerna likaså, och jag kan fortsätta uppräkningen. Känner inte ministern en viss oro beträffande att det bara är den borgerliga regeringen som är nöjd? Jag sade i mitt tidigare inlägg att jag skulle återkomma till de kvinnor som finns i våra kommuner och landsting, för det är där nästa varselvåg kommer. Nu har vi sett en stor varselvåg i privat sektor, framför allt kopplad till fordonsindustrin, och den fortsätter rulla på. Regeringen har visat att man inte är beredd att ta det fulla ansvaret för den krisen. Nu kommer nästa. Nu är det kommuner och landsting som på grund av minskade skatteintäkter och frysta statsbidrag som den här borgerliga regeringen har beslutat om inte längre får pengarna att räcka till. Nu är det kvinnorna - barnskötarna, undersköterskorna, sjuksköterskorna, lärarna och förskollärarna - som går med oro i magen och undrar: När kommer jag att bli varslad? Kommer jag att få behålla mitt jobb eller inte? Här om någonstans kan ju faktiskt den sittande regeringen göra skillnad. Här kan man bestämma sig för att: Vi räddar jobben! I den här extrema lågkonjunkturen och finanskrisen, som vi är inne i, är det viktigare att rädda jobben än att spä på arbetslösheten. Men också här kliver ni åt sidan och säger: Nej, vi tänker inte stödja kommuner och landsting med ökade statbidrag. Det får nog lov att rulla på, och så följer vi utvecklingen och ser vad som händer. Avslutningsvis, i det här inlägget, känner jag mig lite sorgsen, men jag är glad över att jag får ett tydligt besked om att det inte kommer att räddas några jobb eller någon kompetens i företag eller offentlig sektor genom att pengar satsas på utbildning för dem som riskerar uppsägning. Jag är tacksam för att ha fått ett så tydligt svar, men jag är djupt oroad, och jag avslutar som jag börjar: Prata förnuft med Anders Borg, Sven Otto Littorin!

Fru talman! Det är som Sven Otto Littorin säger: Vi har olika syn på hur man ska se till så att människor blir kvar i företagen. Men det kan inte ha gått ministern förbi att TCO helt nyligen presenterade en studie kring att den svenska a-kassan är den sämsta a-kassan i Norden numera. Det är alltså en ännu svårare situation för människor som blir arbetslösa i dag än tidigare därför att ersättningen blir mycket lägre. Det gör att det har ännu större betydelse att man kan ha kvar sin anställning. Sedan tycker jag fortfarande naturligtvis att det är viktigt, när man som facklig förhandlare förhandlar med arbetsgivaren, att de inte ska hålla på med sina bonusar till sina direktörer och att de inte ska dela ut vinster till sina aktieägare när företaget är i kris. Det är självklarheter. Vi är helt klara på den punkten. Så måste det vara i ett sådant läge. Då gäller det att slå vakt om de resurser man har i företaget. Men samtidigt är det ju viktigt att samhället visar ett engagemang och visar att man tycker att det är viktigt att man har kvar sitt folk i företaget så länge som möjligt. Vi är alla överens om att den depression som råder i ekonomin nu ju kommer att vända så småningom. Då är det bra att kunna bibehålla kompetensen och utöka och förbättra kompetensen i företagen. Det är ju därför man ska investera i de människor som finns kvar i företagen. Och det är därför som det är viktigt att staten också är med och deltar i den finansieringen, innan människorna har blivit arbetslösa och lämnat arbetsplatsen, för sedan är det svårare att få tillbaka dem. Det är där poängen ligger, och det är där man kan komma in i en förhandling. Jag menar att det instrumentet har ni inte tagit fram och givit möjligheter för de fackliga organisationerna att ha med sig tillsammans med Arbetsförmedlingen i de permitteringsförhandlingar som har varit. Gör inte om misstaget utan se till att den resursen ges för de fortsatta förhandlingarna. Det är inte slut med permitteringarna, tyvärr.

Fru talman! Nej, det är nog inte det, tyvärr, och jag är precis lika orolig som interpellanterna, speciellt Matilda Ernkrans, som pekar på den personliga oro som de som blir varslade eller får uppsägningsbesked naturligtvis känner. En vass prognosmakare som jag känner uttalade att detta och nästa år skulle bli ett par - ursäkta uttrycket - skitår. Tyvärr finns det väl ingen anledning att revidera den prognosen, framför allt vad gäller de direkt berörda, de som kommer att förlora jobbet under dessa år, samt deras familjer. Monica Green går loss och lämnar interpellationens frågor för en allmän attack på regeringen, och det förstår jag; det är Monica Greens rätt att göra det. Om jag försöker gå tillbaka till den grundläggande frågeställningen i interpellationen - vad vi kan göra för att arbetslösa ska ha möjlighet att skaffa sig en påbyggnadsutbildning eller motsvarande - vill jag upprepa det som jag försökte säga i mitt första inlägg, nämligen att det finns flera sådana möjligheter i dag. För att åter sammanfatta har vi alltså 3,3 miljarder kronor mer till utbildningssystemet i budgeten och i decemberpaketet. I decemberpaketet har vi 4 miljarder mer till arbetsmarknadspolitiska insatser, och 2,8 miljarder finns i dag redo i Europeiska socialfonden för utbildningsinsatser för personer som är anställda och har blivit varslade. Jag delar naturligtvis Lars Johanssons bedömning att det är mycket bättre att försöka behålla kompetensen än att dela ut vidlyftiga bonusar till vd:ar. Det är lätt att ansluta sig till den slutsatsen. Lars Johansson vill att vi ska vara mer aktiva från statens sida genom att gå in och på olika sätt finansiera inte bara utbildningsinsatsen i sig utan också lönekostnaden, och det är det jag har problem med. När det gäller utbildningsinsatsen i sig vill jag dock påpeka att av de 2,8 miljarder som nu finns redo i Europeiska socialfonden är hälften av medlen samfinansierade av staten via statsbudgeten. Det är så systemet fungerar. Det finns alltså resurser redo i dag. Vi har 60 000 fler som omfattas av decemberpaketet i olika delar, och på det sättet har vi möjlighet att försöka hjälpa dem tillbaka. Det grundläggande problemet är - och det vet jag att Lars Johansson och interpellanterna är överens med mig om - att vi inte kan trolla fram kunder till företagen. Ingen av oss är prognosmakare nog för att kunna säga när det vänder eller veta hur lång tid vi ska ha olika typer av permitteringslönesystem. Det gamla systemet gällde i 45 dagar. Finns det någon som på fullt allvar tror att den internationella lågkonjunkturen ska vända på 45 dagar? Nej, det är det ingen som tror. Förmodligen kommer det att dröja bra mycket längre. Det blir ett dyrt och trubbigt instrument utan några som helst garantier. Risken är uppenbar att vi tränger undan resurser som vi avsatt för långtidsarbetslösa, funktionshindrade, personer med invandrarbakgrund, personer med olika typer av problem i livet som sett både en och annan högkonjunktur passera. Risken är att de inte ska få några resurser för att en duktig metallare på Volvo i stället ska kunna få utbildning betald av staten i form av lön en dag i veckan eller motsvarande. Jag vet inte vad interpellanterna och Lars Johansson säger, men, fru talman, jag har väldigt svårt att argumentera för den sortens ordning, även om jag förstår den oro som interpellanterna och Lars Johansson ger uttryck för.

Fru talman! Littorin anklagar mig för att gå utanför interpellationen. Det är för att Littorin säger att de inte kan använda pengarna för de långtidsarbetslösa. De kan inte se till att metallarbetarna får den utbildning som de behöver. Det är ju inte det regeringen använt pengarna till. De har använt pengarna till de gigantiska skattesänkningarna. De har sänkt skatterna med 80 miljarder. Littorin kan stå och göra miner, men det är faktiskt sant. Det är vad regeringen gjort. Man gick till val på att öka skillnaderna i samhället. Vi fick höra att det måste vara större skillnad, att det måste finnas incitament. Och så sänkte man skatterna med 80 miljarder och såg till att de arbetslösa och sjuka fick sämre ersättning. Sedan säger Littorin att vi inte kan prata om det, att det inte hör hit, att det är något annat. Det hör visst hit. Allt hänger ihop. Eftersom ni valt den vägen, Sven Otto Littorin, finns nu inte pengar för att alla som behöver utbildning ska kunna få det. Ni valde väg. Ni satsade på dem som hade det bäst. Ni såg till att höginkomsttagarna fick sänkta skatter och bättre möjligheter än de som står längst bort från arbetsmarknaden. Det är ni som har valt den vägen. Ni har slarvat bort högkonjunkturen. Sedan kan Littorin inte stå i kammaren och påstå att det inte hänger ihop. Ni har lagt budgeten. Ni hade inte behövt slarva bort högkonjunkturen här hemma. Att vi och alla andra nu är inne i en lågkonjunktur vet jag, men vi skulle ha varit bättre rustade om vi hade haft kvar utbildningsplatserna och inte behövt bygga upp dem nu. Precis som Lars Johansson sade tidigare är det väldigt sent att börja med det nu, för det är nu alla dessa utbildningar behövs. Det är nu man behöver känna trygghet och veta att man kommer att klara sig ur lågkonjunkturen.

Fru talman! Det är du, Sven Otto Littorin, och din högerregering som gör också det här året till ett skitår. Det handlar om hur man väljer att använda det politiska hantverket, de politiska verktygen. Det är det som bildar människors vardag. Ni slarvade bort högkonjunkturen genom stora skattesänkningar. 80 miljarder av våra gemensamma pengar sitter nu de allra mest välbeställda i vårt samhälle på. De pengarna hade varit bra att ha. De hade behövts i lågkonjunkturen. Det är alltså du och din högerregering som kommer att göra även detta år till ett skitår - om vi inte kan hoppas på möjligheten att ni tänker om, att du kan övertyga Anders Borg om att det finns andra sätt att ta sig an frågan. Det finns andra förslag till hur man tar sig ur en lågkonjunktur, hur man gör en lågkonjunktur rimligare och bättre för människorna att ta sig igenom. Vi i den rödgröna alliansen har lagt fram sådana förslag i riksdagen. Våra socialdemokratiska förslag omfattar 20 miljarder kronor och ryms väl inom budgetmarginalen. Det finns exempelvis spetskompetensutbildning för att dämpa varselvågen, alltså utbildning för anställda som riskerar uppsägning. Det finns ett antal miljarder till våra kommuner och landsting för att rädda jobben och välfärden. Det finns andra sätt, men framgång kräver rättvisa. Sverige kan bättre.

Fru talman! Vi ser just nu det största efterfrågefallet i ekonomin på decennier. Jag noterar att Storbritanniens finansminister, som är socialdemokrat, pratar om det här året som det värsta på hundra år. När man i ett sådant läge har en ekonomi vars exportandel är ungefär 50 procent finns det naturligtvis en begränsning i de verktyg som vi gemensamt rår över, alldeles oavsett om man är moderat eller socialdemokrat. Det är så. Samtidigt blir jag lite bekymrad när jag hör interpellanterna prata om skattesänkningar som någonting ont. Jag vill påminna om att 97 procent av löntagarna har fått mer än 1 000 kronor per månad i skattesänkning. Om man argumenterar som oppositionen gör undrar jag: Betyder det att ni vill höja dessa skatter? Vill ni i det här läget dra in köpkraft från hushållen? Är det en bra idé för att få konsumtionen att fungera? Det kan ni väl inte ens själva tro på. Fru talman! Sverige står väl rustat. Sysselsättningen har ökat rekordartat de senaste åren. Det vet också interpellanterna. Det i sin tur har varit en av de bidragande orsakerna till urstarka statsfinanser. Sverige har som vi vet lika mycket i överskott som andra länder har i underskott när vi nu gemensamt går in i de tuffa åren. Det innebär att vi har möjlighet att göra det som jag redovisat i dag och som jag gärna drar en gång till. Vi har 3,3 miljarder mer till utbildningssystemet. Det gäller yrkesvux, yrkeshögskola, praktikplatser, olika typer av lärlingsutbildningar, komvux och liknande samt ökat studiestöd för dem som är över 25 år. Vi har 4 miljarder mer, bara i år, till arbetsmarknadspolitiska insatser. Det handlar om coacher för dem som nu blir arbetslösa och behöver hjälp att komma vidare. Det handlar också om olika typer av praktikplatser och utbildningar. Dessutom har vi 2,8 miljarder redo i Europeiska socialfondens programområde 1 just för dem som är varslade och nu riskerar att förlora jobben.