Utsorteringskedjan och jämställdheten
Interpellationsdebatt 28 mars 2008
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenCristina Husmark Pehrsso (M)
- Hoppa till i videospelarenLiseLotte Olsson (V)
- Hoppa till i videospelarenSiw Wittgren-Ahl (S)
- Hoppa till i videospelarenSolveig Zander (C)
- Hoppa till i videospelarenCristina Husmark Pehrsso (M)
- Hoppa till i videospelarenLiseLotte Olsson (V)
- Hoppa till i videospelarenSiw Wittgren-Ahl (S)
- Hoppa till i videospelarenSolveig Zander (C)
- Hoppa till i videospelarenGunnar Axén (M)
- Hoppa till i videospelarenGunvor G Ericson (Mp)
- Hoppa till i videospelarenCristina Husmark Pehrsso (M)
- Hoppa till i videospelarenLiseLotte Olsson (V)
- Hoppa till i videospelarenSiw Wittgren-Ahl (S)
- Hoppa till i videospelarenGunnar Axén (M)
- Hoppa till i videospelarenGunvor G Ericson (Mp)
- Hoppa till i videospelarenCristina Husmark Pehrsso (M)
Protokoll från debatten
Anföranden: 16
Anf. 71 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att göra en analys av förslaget ur jämställdhetssynpunkt. LiseLotte Olsson har även frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att rehabiliteringskedjan inte ska strida mot riksdagens uppsatta jämställdhetspolitiska mål. Siw Wittgren-Ahl har frågat mig om jag är beredd att ta några initiativ för att förhindra att rehabiliteringskedjans konsekvenser minskar jämställdheten.
Jag har för avsikt att svara på båda interpellationerna i ett sammanhang.
Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Detta mål omfattar givetvis även arbetet med att minska ohälsan.
Jag kan i dag konstatera att kvinnors arbetsliv och hälsa är ojämlikt i förhållande till männens. Under den senaste tioårsperioden har antalet sjukskrivna kvinnor ökat mycket kraftigt, och kvinnorna utgör nu omkring två tredjedelar av alla långa sjukskrivningar. Några verkningsfulla åtgärder vidtogs inte för att minska ohälsan. Regeringen har inte accepterat denna situation och har därför tagit initiativ till en rad åtgärder för att minska ohälsan och hjälpa människor tillbaka i arbete.
Regeringen presenterade i budgetpropositionen för 2008 ett samlat åtgärdspaket för att skapa fler vägar tillbaka till arbete. I åtgärdspaketet ingår bland annat satsningar på en rehabiliteringsgaranti och en utvecklad företagshälsovård. Som ett led i detta åtgärdspaket har regeringen presenterat förslag till en förändrad sjukskrivningsprocess med preciserade tidsgränser för de olika momenten vid prövningen av arbetsförmågan och med en tydligare utgångspunkt i individens förmåga och behov.
Siw Wittgren-Ahl menar att regeringen endast ställer krav på kommuner och landsting att finna andra arbetsuppgifter till den som inte kan gå tillbaka till sitt ordinarie jobb. Detta stämmer inte. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar påverkas inte av regeringens förslag. Detta framgår tydligt av regeringens förslag. För de personer som behöver byta arbete ska givetvis Arbetsförmedlingen ge den enskilde stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete.
Det är regeringens uppfattning att de samlade satsningarna kommer att leda till ett mer effektivt stöd till kvinnor som på grund av sjukdom inte kan arbeta. Regeringen ser därmed arbetet med att minska ohälsan som en viktig del i arbetet med att uppnå målet för jämställdhetspolitiken.
Anf. 72 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag vill förstås börja med att tacka Cristina Husmark Pehrsson för svaret trots att jag tycker att jag får lite dåliga svar på mina frågor.
Regeringen har lagt fram förslag i skrivelserna
Ny rehabiliteringskedja
och
Ettårsgräns för sjukpenning
och införande av förlängd sjukpenning
, och nu kommer propositionen, som heter
En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete
. Det är förresten ett väldigt tjusigt namn på ett systemskifte.
Man föreslår där historiska försämringar av sjukförsäkringen. Just detta diskuterade vi i förra debatten, där både Jasenko och jag försökte få ministern att ta till sig den massiva kritik som har framförts mot dessa förändringar i sjukförsäkringen.
Eftersom kvinnor är sjuka i större utsträckning än män - under 2007 var 60 procent av dem som fick sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning kvinnor - betyder detta förstås att kvinnor kommer att bli hårt drabbade när reglerna i utsorteringskedjan träder i kraft. Det är precis som Sveriges Kommuner och Landsting säger i sitt remissvar: "Även om förslagen i sig är könsneutrala är dess effekter det inte."
Regeringen skriver i sin egen remiss att förslagen kommer att öka behovet av försörjningsstöd, och det vidhåller man även i propositionen. Det är precis det vi diskuterade i förra debatten här.
Jag vill citera ur Göteborgs stads remissvar: "Eftersom kommunernas kostnader för försörjningsstöd väntas öka är det rimligt att anta att det är kvinnor som i högre utsträckning än män kommer att bli tvungna att ansöka om försörjningsstöd hos kommunen. En kvinna är inte berättigad till något försörjningsstöd om hon är sambo eller gift med en person som har lön. Med andra ord finns det stor risk för att förslaget kommer att få betydande negativ inverkan på samhällets arbete för att undanröja de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män."
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ni i högerregeringen lägger fram ett sådant förslag samtidigt som ni i en läpparnas bekännelse säger att målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. Jag förstår inte hur ni får det att gå ihop. En kvinna som är beroende av sin partner för att äta och bo - vilken möjlighet har den kvinnan att forma sitt eget liv?
En av de stora bristerna i förslaget är att det saknas ett könsperspektiv i konsekvensanalysen. Det strider i sig mot regeringens egen plan för jämställdhetsintegrering och även mot ett tidigare riksdagsbeslut om att offentliga utredningar är skyldiga att väga in och analysera hur de förslag man lägger fram påverkar jämställdheten mellan kvinnor och män. Återigen måste jag fråga hur ni har tänkt. Varför gör ni inte det ni ska?
Det finns heller inget i arbetsgruppens arbete som visar att man har tänkt och tittat på vad det kan bero på att fler kvinnor än män är sjuka. Det enda man föreslår är hårdare tag och mer piska mot enskilda sjuka, som i många fall är just kvinnor.
Ett av förslagen i utsorteringskedjan är införande av diagnosbaserad sjukpenning. Regeringen pekar ut diffusa diagnoser - psykiska diagnoser och olika muskelsjukdomar, till exempel ryggvärk - som sjukdomar som i framtiden inte ska berättiga till sjukpenning mer än sex månader eller sjukersättning. Enligt all tillgänglig statistik vet vi att kvinnor mycket oftare än män har just dessa diagnoser och därför kommer att drabbas av försämringarna i större utsträckning.
Då undrar jag åter: Varför har ni inte gjort någon könsanalys av konsekvenserna av det här förslaget? Det är något som även JämO har efterfrågat i sitt remissvar.
Jag undrar: Varför gör ni inte det i era förslag?
Anf. 73 Siw Wittgren-Ahl (S)
Herr talman! Jag har också väckt en interpellation i samma ämne som LiseLotte. I min interpellation lyfter jag fram frågorna om att en arbetsgrupp som har jobbat med rehabiliteringskedjan anser att kommuner och landsting förväntas finna fler alternativa arbetsuppgifter för dem som inte kan gå tillbaka till jobbet. Det är utgångspunkten för min fråga till ministern om varför man tror att kommuner och landsting skulle ha fler arbetsuppgifter än andra företag.
Eftersom det är arbetsguppen som säger så och det går ut i remissen tolkar jag det givetvis som att om man är anställd i den privata sektorn och inte kan gå tillbaka till jobbet ska man få ett jobb inom den offentliga sektorn.
Ministern skriver att de som behöver byta arbete ska gå till Arbetsförmedlingen som ska ge den enskilde stöd och hjälp.
Vi har ju haft den här dialogen skriftligen förut.
Jag undrar hur den hjälp ska se ut som man får när man kommer till Arbetsförmedlingen. Det är bra att ministern kartlägger hur man vill att rehabiliteringskedjan ska se ut. Det är ju viktigt för alla som finns på arbetsmarknaden.
När Svea efter sex månaders ryggvärk inte kan omplaceras på sitt jobb, vem är det då som ser till att Svea kommer till jobbet? Svea som har ont i ryggen kanske kan ta sig till Arbetsförmedlingen. Men hur går det med Lisa, 37 år, som är manodepressiv? Hon kanske inte kan komma till Arbetsförmedlingen. Hon kanske inte har den sjukdomsinsikten. Vilken hjälp och vilket stöd får hon?
Det är de frågorna vi ställer. Hur ska detta fungera i verkligheten?
Det är omsorgen om människor som råkar bli sjuka som vi oroas över och de signaler om ett, tre och sex år som har gått ut. Kan ministern säga: Ni som är allvarligt sjuka kommer inte att slås ut efter två, tre år? Om ni inte blir friska kommer ni i framtiden att få en sjukpension som ni kan leva på.
Är det vad de samlade förslagen går ut på? Det finns ingen bortre parentes i sjukförsäkringen och kommer aldrig att finnas. Det kommer att finnas ett sjukförsäkringssystem som gör att vi kan få en framtida pension om vi inte klarar de krav som finns på arbetsmarknaden. Vi kan alla ramla och behöva samhällets hjälp och stöd.
Göteborgs kommun och samtliga remissinstanser har pekat på att det saknas en jämställdhetsanalys i ert förslag till rehabiliteringskedja. Jag tycker inte att jag får några bra svar om att ni har kommit med ändringar.
De flesta remissinstanserna säger att det är ett hastigt, slarvigt förslag. Det ska träda i kraft alldeles för snabbt. Man har inte gjort någon jämställdhetsanalys och man har inte gjort någon ekonomisk analys. Nu säger ministern - och det tycker jag är roligt - att man har tagit intryck av kritiken och därför har kartlagt och klarlagt en del. Nu skulle jag vilja höra lite mer om det.
Vad har ni tagit intryck av när det gäller till exempel jämställdhetspolitiken? Det har vi jobbat med så mycket i riksdagen när det gäller ekonomisk självständighet mellan män och kvinnor. Man ska inte vara beroende av den man är gift med. Det tycker inte vi. Jag tror inte att Cristina Husmark Pehrsson heller tycker att man ska vara det.
Anf. 74 Solveig Zander (C)
Herr talman! Jag tycker att det är bra att interpellanterna tar upp jämställdhetsfrågan inom sjukvården och inom socialförsäkringsområdet. Det behöver vi mer av. Mitt centerkvinnohjärta gläder sig.
Vi kan ju undra varför så många kvinnor är förtidspensionerade. Skälet till det är att de inte i tillräckligt god tid har fått den sjukvård de behöver.
Vi vet att kvinnor i dag behandlas på annat sätt än männen i sjukvårdsapparaten. Det är ett av skälen till att kvinnor får långa sjukskrivningar och därmed har svårare att återgå till jobbet och därför blir förtidspensionerade. Med all önskvärd tydlighet uppmärksammades det i en tv-serie under vårvintern där centerpartisten och skådespelerskan Solveig Ternström framför allt lyfte upp frågan om hjärtproblem hos kvinnor och att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.
Vi har också haft en debatt här i kammaren om jämställdhet inom sjukvården.
Det nya förslaget inom sjukvårdsprocessen innebär att man ska få en snabbare hjälp. Det kommer att göra att färre kvinnor hamnar i sjukskrivning. Det är en oerhört viktig och central del i förslaget. Det vill jag understryka.
De flesta kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn - det kan vi dessvärre inte komma ifrån. Vi hoppas väl alla att det ska ändras så att även de kommer in i det privata näringslivet. Ett av problemen var att nystartsjobben som vi införde förra året inte var riktade till den offentliga sektorn och kommunerna. Nu är de det. Det innebär att kvinnor får en annan möjlighet att återgå till jobb i den sektor som de har verkat i och där de har stora kunskaper. Det betyder att kommunerna och landstingen får en skyldighet att se till att dessa kvinnor får den anpassning till arbetslivet som de behöver för att komma tillbaka. Det är en viktig del i jämställdhetsarbetet.
De åtgärder som alliansen vidtar måste vi se i sin helhet. Vi kan inte titta på varje enskild reform, utan vi måste se helheten. Om vi ser helheten med nystartsjobben, det som vi gör för att förhindra långa sjuskrivningar, rehabgarantin och att företagshälsovården ska komma in på ett tidigare stadium förstår vi att man har sett till kvinnorna och insett att det framför allt är de som kommer att få hjälp av den nya sjukskrivningsprocessen.
Jag uppskattar att ni har tagit upp jämställdhetsproblematiken. Jag hoppas att ni har sett i betänkandet att det står att mot bakgrund av att många långtidssjukskrivna nu kommer att kräva en mycket större insats från Arbetsförmedlingen har man också från regeringens sida insett att det kommer att vara ett behov av ökade resurser till Arbetsförmedlingen för att man ska kunna ge hjälp. Det är väl också att titta på jämställdheten och kvinnornas behov i det här sammanhanget.
Vad tycker oppositionen att man skulle kunna göra? Jag har inte hört något bra förslag.
Anf. 75 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Jag tycker också att det här är viktiga frågor och en viktig debatt.
Den tidigare regeringen och majoriteten har sagt sig ha en könsanalys i sjukskrivningsprocessen och de jämställdhetspolitiska målen för ögonen. Hur kan det då se ut som det gör? Det hjälper alltså inte att bara ha jämställdhetspolitiska mål eller en könsanalys om det inte leder till några förändringar.
Vi vet, som vi hörde Solveig Zander säga, att 60-64 procent av dem som är förtidspensionerade eller långtidssjukskrivna är kvinnor. Är man förtidspensionerad får man 64 procent i ersättning, som ni alla vet. Det är sakligt skäl för uppsägning. Man blir kvar i en fattigdomsfälla.
Jag tycker inte att det är rimligt att ett oproportionerligt stort antal kvinnor hamnar i permanent utanförskap och en fattigdomsfälla. Man kan inte ha haft det jämställdhetspolitiska målet för ögonen i den tidigare regeringen eftersom man inte har gjort något åt detta. Det är något som har hänt under de senaste tio åren.
Hur många, i den grupp som har förtidspension, får hjälp att komma tillbaka? Hur många av de totalt 550 000, eller de långtidssjukskrivna som är över 100 000, får hjälp att komma tillbaka?
Riksrevisionen säger att det är 1 procent. De flesta lämnar förtidspensioneringen därför att de går in i ålderspension eller avlider. Dessutom vet vi enligt forskningen att det är större risk för personer som är förtidspensionärer att avlida tidigare än andra. Det anser jag inte heller innebär att man följer något jämställdhetspolitiskt mål när fler kvinnor befinner sig där.
Regeringen kommer i maj att lägga fram en proposition där det kommer att finnas en mängd olika vägar för just de personer som befinner sig i förtidspension att vilja, våga och försöka komma tillbaka utifrån sina förutsättningar och sina möjligheter och i sin takt, och samtidigt ha tryggheten att alltid ha förtidspensionen i botten. Vi kommer aldrig att ifrågasätta deras ersättning. De kan tjäna upp till 4 000 kronor i månaden utan att vi rör deras sjukersättning. Det är en möjlighet inte minst för kvinnor att ta sig ur fattigdomsfällan om de orkar och kan. Jag är samtidigt medveten om att alla inte kommer att klara det. De har en förtidspension därför att de är trötta, utslitna och sjuka.
Anna Hedborg skriver också att förtidspensionerna många gångar har använts av arbetsmarknadspolitiska skäl. För dessa personer kan detta kanske vara en möjlighet tillbaka. Vi arbetar mycket med handikapprörelsen när det gäller detta.
Riksrevisionen skriver vidare att sjukskrivningsprocessen sker utan mål och mening. Jag tror att det är just kvinnorna som utsätts för detta.
Det hade därför varit intressant att få höra interpellanterna säga någonting om på vilket sätt de har haft de jämställdhetspolitiska målen och könsanalyserna framför sig när de samtidigt har sett det faktum att 64-65 procent av dem som är långtidssjuka eller förtidspensionärer är kvinnor och att de flesta fastnar i ett fattigdomsfälla för resten av sitt liv.
Anf. 76 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Återigen när man står här i talarstolen hamnar man i försvarsställning - det är väl tanken - och ska berätta, försvara och förklara vad som hände förr i tiden.
Men just nu diskuterar vi faktiskt ert förslag. Det är ni som har makten, det är ni som sitter i regeringen, och det är era förslag som ligger till grund för de lagändringar som vi kommer att klubba igenom så småningom här i riksdagen. Därför tycker jag att vi ska diskutera det.
Jag har många gånger i debatten sagt att allt verkligen inte var bra tidigare, och det som har hänt är ingenting som jag är stolt över. Ganska många saker kunde man ha gjort bättre.
Men det är ni som sitter vid makten, det är ni som lägger fram förslagen, och det är era förslag som vi ska diskutera. Då tycker jag att ni ska stå för det fullt ut.
Om den kunskap som Solveig Zander påstår finns om mäns och kvinnors olika villkor när det gäller sjukdomar och hur de drabbas av sjukdom, då undrar jag varför man inte har tagit till sig det. Varför märks inte den kunskapen om att det är kvinnor som drabbas av vissa sjukdomar? Kvinnor blir mer sjuka än män. Varför märks inte det i den här propositionen? Det märktes inte heller i det förslag som arbetsgruppen lade fram.
Solveig Zander menar också att allting nu ska bli så bra eftersom kvinnor ska bli hjälpta tidigare. Då undrar jag: Vad består den här hjälpen av egentligen, mer än att utslussas till en osäker tillvaro?
Ordet rehabilitering finns bara i själva ordet rehabiliteringsutredning. Det finns ingenting som gör att människor ska få mer tillgång till rehabilitering och större chans att komma tillbaka.
Solveig Zander sade också att man måste se till helheten. Helheten i regeringens politik består i att försämra för dem som redan är utsatta och förbättra för dem som redan har allt. Det är helheten.
Man måste komma ihåg att sanningen är att varje enskild försämring som ni genomför drabbar enskilda personer. Oavsett hur stort och vitt som man ser på helheten drabbar varje liten regelförändring och försämring en enskild utsatt person, och i detta fall kvinnor mer än män eftersom det är detta som vi diskuterar just nu.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Cristina Husmark Pehrsson som jag tror att även Siw Wittgren-Ahl var ute efter. Hur ser ministern på situationen att fler kvinnor kommer att vara beroende av sin partner, oftast sin man, för att kunna få leva ett bra liv? Det finns ingen jämställdhet i detta. Det finns ingen chans till ett eget liv eller någon möjlighet att ta ansvar för sin situation. Man blir beroende av en annan person när det gäller det som ni håller på att bygga upp.
Jag ska också göra en liten kommentar om offentligt anställda och privat anställda. I denna proposition säger man:
Kvinnor med anställning i små företag inom det privata näringslivet bedöms inte ha samma möjligheter att återgå till sin tidigare arbetsgivare utan hänvisas i större utsträckning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Har ni haft det i åtanke också? Ni vill att fler kvinnor ska jobba inom den privata sektorn eftersom ni tycker att det som sker inom den offentliga sektorn är så fruktansvärt hemskt. Där mår tydligen alla dåligt. Men ni säger tydligt i den här propositionen att kvinnor inom den privata sektorn som är sjuka inte kommer att kunna få vara kvar. Man kommer att hänvisa till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Detta är några frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på.
Anf. 77 Siw Wittgren-Ahl (S)
Herr talman! Det är jätteviktigt att de människor som kan och vill arbeta får ett arbete. Det är något som vi måste slå fast. Det är vi alla ense om.
Nu diskuterar vi de system som finns om en människa blir sjuk. Men jag vill betona att det är jätteviktigt att man finns i ett sammanhang. Men om man råkar bli sjuk är en grundläggande värdering som jag som socialdemokrat har att man ska kunna försörja sig på sin sjuklön eftersom vi har ett sådant system i Sverige att alla vi som arbetar betalar in pengar till våra försäkringar så att de kan gälla när vi blir sjuka - om vi ramlar och slår oss eller om vi blir sjuka. Om jag blir skadad i huvudet eller i fötterna, hur får jag då hjälp? Ett sätt som vi tycker är viktigt är att man har en sjukförsäkring som är värd namnet.
När det gäller de regler som ni har lagt fram förslag om är 20 000 kronor en relativt hög lön i dag. Det är många som har mycket lägre lön. Men om man har 20 000 kronor i lön hade man med vårt system fått 526 kronor om dagen i ersättning - enligt riksdagens utredningstjänst. Med ert system, enligt 2008 års regler, får man 510 kronor om dagen. Och om man inte har några pengar är 16 kronor om dagen väldigt mycket värt. Men om man ska ha 75 procent, och blir sjuk väldigt länge, får man 478 kronor. Lägg därtill att man inte får skatteavdraget eftersom man inte arbetar.
Vi är bekymrade över att utanförskapet kommer att växa i form av att vi får ökade klassklyftor. Det är det som vi är rädda för.
Vi talar nu om de sjuka, och då talar vi om ungefär 500 000 människor, och det är en viktig grupp. Men kom ihåg att vi i dag, precis som Gunnar Axén sade, har 4,7 miljoner människor som går till jobbet varje dag. Varför tar jag upp det? Jo, därför att det hänger ihop. Här utmålar man oss kvinnor - jag är snart i den åldern - som de mest sjuka som finns och får oss att tro att så är fallet. I ett Europaperspektiv arbetar kvinnor mellan 60 och 65 år i Sverige mest. Vi finns på arbetsmarknaden, men vi ska också veta att vi är trygga när vi blir sjuka.
Cristina Husmark Pehrsson frågade vad vi i oppositionen vill. Vi vill att man också satsar på arbetsmiljön och att man ser folk och gör folk synliga.
I alla utredningar, bland annat i de utredningar där Anna Hedborg har varit med i, har man tittat på varför folk går till jobbet. Vi vill börja där. Varför går man till jobbet? Man frågade under vår tid varför 4,2 miljoner människor går till arbetet? Det är också viktigt. Svaret är att det är för att man finns i ett sammanhang. Då tycker vi att man kanske skulle jobba lite mer med det och inte straffa en grupp. Man straffar kollektivet genom sämre sjukregler.
Det är inte bara jag som tycker detta, utan det gör också alla remissinstanser. Jag har läst ur partiernas yttranden från Göteborgs kommun. Jag är ledsen att säga till Solveig Zander att Centern inte finns med i Göteborgs kommun. Men det är Folkpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna. Jag vet inte om jag är så ledsen för att man inte är med, men Solveig Zander behöver inte känna sig träffad. Så här skriver de:
Vi hade dock helst sett att utredaren även hade analyserat kostnadseffekterna för kommunerna samt gjort en djupare analys av jämställdhetsaspekten.
Jag har inte fått fram vad ni har gjort när det gäller jämställdhetsperspektivet. Hur har det blivit bättre?
Nyckeln till frihet ligger i att vi kan försörja oss själva. Vi hade en försäkring som gjorde att människor kunde försörja sig själva.
Anf. 78 Solveig Zander (C)
Herr talman! Det är mycket som återstår att göra när det gäller jämställdheten på arbetsmarknaden och självklart inom socialförsäkringsområdet.
I förslaget om en annorlunda sjukskrivningsprocess satsar man på en tydlig gräns för när arbetsgivaren ska ha skyldigheter att se till att det finns andra arbetsuppgifter och om man ska arbetsplatsanpassa eller inte. Företagshälsovården ska också kunna gå in och jobba med de preventiva sjukskrivningarna på ett tidigare stadium och inte bara de sjukskrivningar som är relaterade till arbetsplatsen. Det innebär att man kommer att snappa upp alla som mår dåligt på ett tidigare stadium. Det inkluderar givetvis även kvinnor, och de om några blir hjälpta att på ett tidigt stadium få någon som ser hur de mår.
Att de som i dag i högre grad är sjukskrivna är kvinnorna har vi hört. Att leva på 64 procent, som man får göra när man är förtidspensionerad, av en låg kvinnolön är svårare än vi förstår. Därför kommer nystartsjobben som nu har införts att hjälpa de här kvinnorna att få möjligheter att återgå till arbetsmarknaden. Och nystartsjobben kommer att prövas på hela arbetsmarknaden, även på den privata sidan där vi faktiskt vill att kvinnor ska komma in och inte bara vara hänvisade till sina gamla arbetsgivare inom den offentliga sektorn. Det är något som faktiskt är viktigt för jämställdheten.
Anf. 79 Gunnar Axén (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson och Siw Wittgren-Ahl representerar två partier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som är ansvariga för den politik som skapade den omfattande orättvisan mellan kvinnor och män. För varje sjukskriven man har två kvinnor sjukskrivits. För varje förtidspensionerad man har två kvinnor förtidspensionerats. Så var det under den tid då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet styrde Sverige. Man analyserade inte och ställde sig aldrig frågan: Varför ser det ut på det här sättet? Man vidtog inte heller några åtgärder för att komma till rätta med denna ojämlikhet.
Kvinnor har i synnerhet varit drabbade av psykiska sjukdomar som depression eller av problem med muskler och leder. De skulle ha varit i behov av tidiga aktiva rehabiliteringsinsatser. Men det som Socialdemokraterna och Vänstern erbjöd var långa passiva sjukskrivningar. För dem med långa sjukskrivningar upp till ett år införde Socialdemokraterna och Vänsterpartiet den automatiska prövningen för förtidspension, så att väldigt många kvinnor dömdes till ett fortsatt liv i utanförskap, även om man med rätt åtgärder tidigt hade kunnat komma tillbaka till arbetsgemenskapen.
Nu genomför vi från alliansens sida den största satsningen under de senaste 15 åren på rehabilitering och tidiga aktiva åtgärder för att hjälpa människor tillbaka till arbete.
Vi inför en rehabiliteringsgaranti och prioriterar just de diagnoser som framför allt kvinnor har varit och är drabbade är. Vi sänker trösklarna för en återgång tillbaka till arbete. Och vi har infört nyfriskjobb från årsskiftet. Vi har också utvidgat dem till att gälla även offentlig sektor, där många kvinnor arbetar.
Eftersom fler kvinnor, tyvärr, verkar vara sjuka än män innebär det att med tidiga aktiva åtgärder är det fler kvinnor som snabbare kommer att få hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
När vi nu har debatterat de här frågorna under ett par timmar här i dag står det väldigt tydligt att oppositionspartierna är väldigt splittrade. Det är möjligen en sak som de kan enas om, och det är att de inte vill ha några förändringar. De säger nej till det som vi nu genomför för att bryta utanförskap för människor, för att hjälpa människor tillbaka in på arbetsmarknaden. De har inget alternativ. Det enda alternativet för oppositionen är att säga nej, att säga nej och fly undan sitt ansvar, som LiseLotte Olsson har gjort i flera inlägg där hon säger att hon inte vill diskutera det som var förut. Som jag sade tidigare förstår jag det. Med 140 förtidspensionerade människor om dagen förstår jag att hon inte vill diskutera det som har varit tidigare.
Nu kan vi i alla fall se att 400 människor om dagen har lämnat utanförskapet under det senaste året. Det är ett väldigt glädjande resultat av alliansregeringens politik.
Anf. 80 Gunvor G Ericson (Mp)
Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, men när Gunnar Axén säger att vi i oppositionen inte har några alternativ blir jag så hjärtinnerligt trött på att höra det att jag faktiskt måste gå upp och bemöta det.
Vi är eniga i oppositionen om att vi inte vill ha en försämring av sjukförsäkringen. Jag stod här alldeles nyss i den här interpellationsdebatten och förklarade att Miljöpartiet vill ha en arbetslivstrygghet. Jag kommer i nästa interpellationsdebatt som jag har med Cristina Husmark Pehrsson att utveckla detta förslag ytterligare.
Det som Gunnar Axén i sitt anförande glömde att säga var att andelen kvinnor som har sjukpension har ökat under den här regeringen. I den utredning som nu ligger till grund för ert förslag kan man läsa att andelen sjukskrivna kvinnor har ökat från 55 till 60 procent. Det är fler kvinnor i dag som är sjukskrivna eller har förtidspension än vad det var för två år sedan i förhållande till andelen män. Det är inte acceptabelt. Det är ingenting som ni kan skylla på någon annan regering. Det är hur utvecklingen ser ut just nu. Jag beklagar att det är så. Men säg inte att ni har försökt att göra en jämställdhetsanalys av det här förslaget, Gunnar Axén, för det har ni faktiskt inte gjort.
Anf. 81 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Först vill jag säga till Gunvor G. Ericson att fortfarande sjunker inte de riktigt långa sjukskrivningarna. Men det är på grund av att vi har en ryggsäck med oss från den socialdemokratiska regeringen. Det står också i analysen. Vi ser hur de korta sjukskrivningarna går ned och hur de medellånga sjukskrivningarna går ned, det som vi kan påverka. Det är de som har dragits i långbänk och inte fått stöd och hjälp under väldigt lång tid - och det är ju era regler som fortfarande gäller - som blir förtidspensionerade. Det är det som vi vill ändra på.
Kort: Jag står bakom rehabiliteringskedjan, införandet av en rehabiliteringsgaranti, 3,4 miljarder kronor extra, företagshälsovård. Jag tror att satsningar på kvinnors sjukdomar, lättare psykisk ohälsa och smärtor i rörelseapparaten, är en riktig väg att gå. Men jag kan också vara lite oense med Gunnar Axén för en gångs skull, för jag tror inte att kvinnor är mer sjuka än män. Jag tror nämligen att det handlar mycket om bemötande, tillgänglighet och lyhördhet i sjukvården. Det är det som vi måste se till att satsa mycket på.
Regeringen har satsat mycket på fokusgrupper. Vi möter kvinnor i de här situationerna, vi diskuterar med dem och vi har haft seminarier med dem. Vi har inrättat ett socialt råd. Jag är ledsen att oppositionen inte hinner lyssna, men regeringen har infört en mängd olika saker för att lyssna, ta till sig och möta kvinnor för att höra hur deras situation är, hur den har blivit så och hur vi kan hjälpa dem tillbaka.
Karolinska Institutet och Försäkringskassan har sagt att om kvinnor som är sjukskrivna får frågan om de skulle kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden säger 30-40 procent att de har arbetsförmåga om de får lov att byta arbetsuppgifter eller arbetsgivare. Vi måste alltså inte se ett byte av arbetsplats, arbetsuppgifter eller arbetsgivare som det svåraste som skulle kunna hända. Till och med Ylva Thörn på Kommunal skrev i en artikel i DN Debatt i maj förra året att det kan vara en bra väg att gå att byta arbetsplats. Många gånger stannar man kanske kvar för länge och får sina arbetsskador.
Detta har jag också mött när jag har besökt ett stort antal arbetsgivarringar. När de små företagen inte har lika lätt som de stora att erbjuda andra arbetsuppgifter kan arbetsgivarringarna gå samman och erbjuda möjlighet att få pröva, byta och känna sig för på ett bra sätt. Det är bra.
Vi vill ha en sjukförsäkring värd namnet, sades det. Socialdemokraterna tillsatte Anna Hedborg för att göra en analys. Hon gjorde en analys som var totalt förödande och visade på ett misslyckande för hela dagens sjukförsäkring. Hon kom med förslag om korta tidsgränser, få och tydliga undantag och kraftfull satsning på gemenskap mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Detta åstadkommer vi nu. Men ni verkar tycka att det är det sämsta som någonsin presenterats i svensk politisk historia, trots att det är vad Anna Hedborg föreslår i en utredning som ni själva tillsatt. Det är lite märkligt.
Vi har lyssnat på remissinstanserna vad gäller tidsgränser, vad gäller diagnoser - vi har gjort ett förtydligande - och inte minst vad gäller att motverka att försörjningsstödet ska behöva öka ute i kommunerna. Vi har startat ett arbete mellan Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet för att titta på en jobb- och utvecklingsgaranti. Det är olika lösningar för olika personer för att hjälpa dem att komma tillbaka. Det är inte 64 procents ersättning för totalt och permanent utanförskap för många kvinnor, för det är en fattigdomsfälla som de aldrig kommer ur.
Anf. 82 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag håller med om att 64 procent är mycket lågt. Det är något som vi i Vänsterpartiet har velat ändra på under en längre tid. Men försörjningsstödet är ännu lägre. Har man dessutom "oturen" att leva med en partner - en sambo eller äkta man - som har en inkomst blir ersättningen om man är hänvisad till att söka försörjningsstöd på grund av att man inte får sin sjukpenning noll kronor. Det främjar varken jämställdhet eller kvinnors rätt att leva ett bra liv och forma sitt eget liv. Det var det jag ville diskutera med den här interpellationen. Hur får ni detta att gå ihop med jämställdheten?
Jag vill ställa några ytterligare frågor till Husmark Pehrsson. Är regeringen beredd att följa upp vad som händer med de personer som är hänvisade till försörjningsstöd? Hur slår det mot kvinnor? Är ni beredda att kolla det om cirka ett år?
Är regeringen beredd att lyssna på oss i oppositionen som vill ha något helt annat?
Sist men inte minst: Är regeringen beredd att äntligen tillsätta den parlamentariska utredningen så att vi får långsiktighet i socialförsäkringen och folk kan veta vad som gäller? Är ni beredda att skrota förslaget så att vi gemensamt kan göra något som håller under en längre tid?
Anf. 83 Siw Wittgren-Ahl (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Cristina Husmark Pehrsson för tillrättaläggandet om att kvinnor inte alltid är mest sjuka utan att det handlar om bemötande och vilka arbetsuppgifter man har. Jag delar den synpunkten.
En enad riksdag har lagt fast jämställdhetsmålen, och ett viktigt jämställdhetsmål för den samlade riksdagen har varit att var och en kan försörja sig själv.
Jag har väckt min interpellation på grund av att en samlad kommunstyrelse i Göteborg har oroat sig för att man inte lever upp till jämställdhetsmålen. Man pekar på att med det som råder i dag kommer 822 kvinnor i Göteborg att hamna på socialbidragsnormen.
Är socialförsäkringsministern beredd att vidta åtgärder så att detta inte inträffar? I ditt interpellationssvar säger du att det kommer resursjobb. Jag har inte sett dem. På vilket sätt garanteras Lisa att hon får den hjälp och det stöd av Arbetsförmedlingen som hon behöver? Jag har varit arbetsförmedlare i tio år. Jag vet varför folk kan hamna utanför systemet. Precis som man pekar på har man många gånger diffusa problem. Det är inte så lätt att komma tillbaka.
Jag håller med om att de flesta människor vill ha ett arbete. Men arbetsplatserna är inte utformade så i dag att man vill ta emot människor. Vi måste arbeta med arbetsmiljön på arbetsplatserna så att vi kan finnas med allihop.
Vi är kritiska för vi tror att med ert system slår ni ut ännu fler. När det gäller de 64 procenten som var en låg nivå tror vi att det i framtiden blir många som inte ens har det. Kommer det att finnas en förtidspension för människor som slås ut i framtiden? Vi har ännu inte sett hela bilden. Kommer det att finnas ett system som fångar upp oss den dag vi hamnar utanför på grund av värk och sveda?
Anf. 84 Gunnar Axén (M)
Herr talman! Jag efterlyste någon form av enat alternativ från oppositionens sida. Det lockade fram Gunvor G Ericson till talarstolen. Därifrån fick vi ett tydligt besked. Oppositionen är enig om att säga nej till förändringarna i sjukförsäkringen. Det betyder också att man säger ja till en fortsatt ordning där människor, mer eller mindre per automatik, förtidspensioneras efter ett år med en ersättningsnivå på 64 procent i stället för att, som vi föreslår, få en förlängd sjukpeng med en ersättningsnivå på 75 procent. Det var ett klart och tydligt besked från oppositionen. Man vill att de sjuka hellre ska vara förtidspensionerade med en ersättningsnivå på 64 procent än fortsatt sjukskrivna med en ersättningsnivå på 75 procent.
Det skulle också vara intressant att höra hur oppositionen ställer sig till våra förslag om en ny rehabiliteringskedja som prioriterar tidiga aktiva rehabiliteringsinsatser i stället för långa passiva sjukskrivningar. Vad säger ni om rehabiliteringsgarantin och prioriteringen av insatser vid olika psykiska diagnoser, som till exempel depression, eller vid problem med muskler och leder? Är ni för eller emot?
Vad säger ni om den utbyggda företagshälsovården? Är ni för eller emot? Om ni är emot, vad har ni för alternativ? Vad vill ni göra för att hjälpa människor från utanförskap och tillbaka in i arbetsgemenskap? Det vore intressant att höra.
Ni kan väl inte bara säga att det ska vara som det alltid har varit? Då går det som det alltid har gått: Två av tre sjukskrivna och två av tre förtidspensionerade har varit kvinnor.
Jag instämmer i vad ministern sade om behovet av förändrat bemötande och arbetsförhållanden, framför allt för kvinnor, för att minska sjukskrivningarna.
Anf. 85 Gunvor G Ericson (Mp)
Herr talman! Jag skulle rekommendera Gunnar Axén att köpa Revaxör och ta ut vaxpropparna ur öronen. Det jag sade var att vi inte accepterar försämringarna - jag sade inte förändringar. Jag vill också ha förändringar, men inte försämringar. Det är en väsentlig skillnad. Problemet är att ni i den här regeringen inte erkänner den strukturella diskriminering av kvinnor som finns i dagens samhälle. Det är det som är problemet, och det tog ni ju bort när vi debatterade jämställdhetspolitik nyligen.
Faktum är, som jag sade tidigare, att många kvinnor har tunga jobb och stort ansvar för hem och familj. Det är inte bara andelen förtidspensionerade kvinnor som ökar. Även antalet långtidssjukskrivna ökar. Nu läser jag innantill: Kvinnornas andel har ökat. År 1996 stod kvinnorna för drygt 59 procent av de långa sjukskrivningarna. Nu står de för 64 procent. När det gäller sjuk- och aktivitetsersättningar har det varit 55 procent av de beviljade. Nu står de för 61 procent. Där har alltså Cristina en poäng, att det är långa sjukskrivningar som har gått över till sjuk- och aktivitetsersättning. Det har alltså höjts från 55 till 61 procent. Men de långa sjukskrivningarna ökar också. Det är till och med så att de har ökat från 59 till 64 procent. Det är ett jättestort bekymmer, och då måste man se den strukturella diskriminering som finns gentemot kvinnor i hela samhället och erkänna att det är ett problem. Detta med arbetsmarknaden för kvinnor handlar inte bara om att konservera den arbetsmarknad som vi har i dag, där många kvinnor jobbar i offentlig sektor. Vi måste också våga se och underlätta för kvinnor att jobba inom olika branscher. Det är ett stort bekymmer.
Anf. 86 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Jag är självklart beredd att följa upp det här, och det gör jag utan anmodan från riksdagen. Genom att redan ha fokusgrupper och seminarier och på olika sätt följa upp detta ska vi självklart göra det också gentemot de mål som riksdagen har beslutat om. Det är ingen av oss här som vill se den utveckling som pågår. Det är en diskriminering av kvinnor som pågår i dag eftersom en stor andel kvinnor ställs totalt utanför.
Jag har häromdagen haft diskussioner med Sveriges Kommuner och Landsting. De har självklart också svarat utifrån den departementsskrivelse som finns. En arbetsgrupp har nu startats för att utveckla en jobb- och utvecklingsgaranti och hjälpa personer, många av dem som faller mellan stolarna. De är för friska för att vara sjukskrivna men för sjuka för att arbeta. Den gruppen har fullständigt fallit mellan stolarna. Ingen har hjälpt dem. Jag tror att de kommer att bli mycket hjälpta av denna jobb- och utvecklingsgaranti.
Varenda människa som har behov av att få en sjukersättning eller en förtidspension ska ha det, kanske från dag ett. De som är allvarligt sjuka och inte har arbetsförmåga ska självklart ha en sjukpenning. För att vi ska kunna prata om rätt arbetsförmåga har jag också bett Anna Hedborg att göra en utredning för att titta på vad som är arbetsförmåga. Hon kommer att komma med ett första delbetänkande i maj månad.
När det gäller den parlamentariska utredningen var det väl synd att Socialdemokraterna sprang i väg tvärtemot vad riksdagen hade beslutat om. Trots att vi fick stöd av Miljöpartiet brydde sig inte Socialdemokraterna om att tillsätta den parlamentariska utredning som denna riksdag beslutade om för flera år sedan. Man blev KU-anmäld för detta. När vi kom till makten och såg hur det såg ut, inte minst för landets kvinnor, deras sjukskrivningar och den övriga situationen, sade vi: Vi måste göra något omedelbart. Vi kan inte begrava detta faktum med en misslyckad sjukförsäkring i en lång utredning som vi inte vet vad den leder till. Det hade inte gynnat kvinnor.
den 5 mars
Interpellation
2007/08:466 Utsorteringskedjan och jämställdheten
av LiseLotte Olsson (v)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Regeringen föreslår i remisserna Ny rehabiliteringskedja och Ettårsgräns för sjukpenning och införande av förlängd sjukpenning historiska försämringar av sjukförsäkringen. Bland samtliga som under 2007 fick sjukpennig eller sjuk- och aktivitetsersättning var 60 procent kvinnor. Därför slår försämringarna hårt mot kvinnor. Reglerna ska träda i kraft redan vid halvårsskiftet 2008. Men förslaget saknar en analys ur jämställdhetssynpunkt.
Regeringen skriver i sin egen remiss att förslagen kommer att öka behovet av försörjningsstöd. Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen befarar också att förslaget kommer att resultera i ett ökat behov av försörjningsstöd och därmed en övervältring av kostnader på kommunerna.
Riksdagens jämställdhetspolitiska mål föreskriver att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv samt att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Förslaget om rehabiliteringskedja kommer att öka de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män och strider därigenom mot de av riksdagen uppsatta jämställdhetspolitiska målen.
Göteborgs stad skriver i sitt remissvar: Eftersom kommunens kostnader för försörjningsstöd väntas öka är det rimligt att anta att det är kvinnor i högre utsträckning än män som kommer att bli tvungna att ansöka om försörjningsstöd hos kommunen. En kvinna är dock inte berättigad till något försörjningsstöd om hon är sambo eller gift med en person som har lön. Med andra ord finns det stor risk för att förslaget kommer att få betydande negativ inverkan för samhällets arbete att undanröja de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män.
JämO:s svar till remisserna framför också kritik mot att förslaget saknar ett könsperspektiv i konsekvensanalysen, vilket strider mot regeringens plan för jämställdhetsintegrering. JämO skriver: Problemet med ökad sjukfrånvaro under de senaste decennierna handlar till allra största del om kvinnor som grupp. Att arbetsgruppen inte tagit någon hänsyn till detta är anmärkningsvärt. Arbetsgruppen borde undersökt de orsaker som ligger bakom de höga sjukskrivningstalen ur ett könsperspektiv. Den forskning vilken undersöker denna problematik har inte beaktats.
Förslaget om rehabiliteringskedja innebär ett systemskifte i sjukförsäkringen eftersom regeringen föreslår införande av en diagnosbaserad sjukpenning. Regeringen pekar särskilt ut diffusa diagnoser, psykiska diagnoser och sjukdomar i det muskulöskeletala systemet som sjukdomar som i framtiden inte ska berättiga till sjukpenning mer än sex månader eller sjukersättning.
Enligt Försäkringskassan står psykiska sjukdomar och syndrom för en tredjedel av alla nybeviljade sjukersättningsärenden mellan 2002 och 2005. Det vanligaste är depression. Sjukdomar i det muskulöskeletala systemet står också för cirka en tredjedel av diagnoserna, det vanligaste är ryggvärk. Både psykiska sjukdomar och syndrom samt sjukdomar i det muskulöskeletala systemet är enligt Försäkringskassans statistik vanligare bland kvinnor än bland män.
Regeringen gör miljardbesparingar på sjuka, trots att överskotten i sjukförsäkringen uppgår till 14 miljarder kronor 2008 enligt Försäkringskassan. Förslaget om rehabiliteringskedja innehåller varken förslag på förbättrad rehabilitering eller stärkta möjligheter att få jobb för personer som drabbats av ohälsa. Eftersom förslaget kommer att innebära ett ökat behov av försörjningsstöd skulle det mer korrekt kunna beskrivas som en utsorteringskedja. Försämringarna slår särskilt hårt mot kvinnor och skadar tilliten till välfärdssamhället på oöverskådlig sikt.
Mot bakgrund av det som anförs vill jag fråga statsrådet:
1. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att göra en analys av förslaget ur jämställdhetssynpunkt?
2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att rehabiliteringskedjan inte ska strida mot riksdagens uppsatta jämställdhetspolitiska mål?