Utvecklingen i utsatta områden

Herr ålderspresident! Roger Haddad har frågat mig vad jag avser att göra konkret för att motverka den inhemska extremismen i samhället, med särskilt fokus på de särskilt utsatta områdena. Roger Haddad har också frågat mig om jag kan redogöra för hur Delegationen mot segregation samt Delegationen för unga och nyanlända till arbete konkret har bidragit till att minska utanförskapet. Vidare har Roger Haddad frågat mig om jag anser att utvecklingen när det gäller arbetet mot segregation går åt rätt håll och, om inte, ifall jag avser att vidta några åtgärder.

Att minska och motverka segregation är högt prioriterat för regeringen och en del av arbetet för ett tryggt och hållbart Sverige. Den socioekonomiska segregationen påverkar inte bara enskilda individer utan hela samhället. Den riskerar att försvaga sammanhållningen och orsaka motsättningar mellan människor och grupper. Segregationen kan också utgöra ett hinder för människor att utveckla och använda sina förmågor och bidra till samhällsbygget. Att bryta segregationen är därför något som alla gynnas av.

Tidigare erfarenheter har lärt oss att det inte finns några snabba eller enkla lösningar på segregationen. Sommaren 2018 beslutade därför regeringen om en långsiktig strategi för att minska och motverka segregation som gäller för perioden 2018-2028. Strategin är grunden för ett brett, långsiktigt och uthålligt arbete som innefattar insatser både för att motverka strukturella orsaker till segregation och för att förbättra situationen i områden med socioekonomiska utmaningar. De fem prioriterade områdena boende, utbildning, arbetsmarknad, demokrati och civilsamhälle samt brottslighet hänger nära samman och påverkar varandra. Ingen enskild insats kan i sig bryta segregationen.

I december 2020 antog regeringen handlingsplanen Ett Sverige som håller ihop - regeringens insatser för minskad segregation och goda livschanser för alla. I handlingsplanen redovisas regeringens insatser för att motverka och minska den socioekonomiska segregationen i Sverige. Handlingsplanen innehåller ett stort antal insatser inom flera politikområden och speglar bredden i det arbete som genomförs.

Arbetet för att minska och motverka socioekonomisk segregation behöver ske på alla nivåer och inom ordinarie verksamhet. För att koordinera och systematisera arbetet har regeringen tillsatt Delegationen mot segregation. Delegationen mot segregation har ett brett uppdrag att genom ett sektorsövergripande arbete bidra till att öka de långsiktiga effekterna av insatser mot segregation. Myndigheten bidrar till ökad kunskap, främjar samordning och stöder ett kunskapsbaserat och strategiskt arbete i kommuner, regioner och civilsamhällesorganisationer, bland annat genom att fördela statsbidrag.

För att minska den socioekonomiska segregationen är det angeläget att åstadkomma ökad sysselsättning och lägre långtidsarbetslöshet i områden med socioekonomiska utmaningar. Detta gäller inte minst för grupper som har en svagare förankring på arbetsmarknaden. Delegationen för unga och nyanlända till arbete har regeringens uppdrag att främja statlig och kommunal samverkan i syfte att effektivisera arbetet med ungas och nyanländas etablering i arbetslivet. Detta har gett upphov till nya arbetssätt för att möta arbetsgivarnas kompetensbehov samtidigt som vägen till arbete kortas för arbetssökande, till exempel genom så kallade lokala jobbspår.

Att motverka den grova kriminaliteten och stoppa nyrekryteringen till kriminella gäng är en högt prioriterad fråga för regeringen. Rättsväsendet har fått både nya verktyg och ökade resurser för detta ändamål. Jag vill samtidigt understryka att både brotten och brottens orsaker måste bekämpas. För att åstadkomma detta behövs ett långsiktigt och strukturerat brottsförebyggande arbete som involverar hela samhället. För att förhindra att unga dras in i kriminalitet krävs, förutom att motverka segregation och ojämlika uppväxtvillkor, ett samordnat arbete från många aktörer, inte minst Polismyndigheten, socialtjänsten och skolan.

Regeringen har även förstärkt arbetet med att förebygga radikalisering och förhindra rekrytering till våldsbejakande extremism och terrorism genom inrättandet av Center mot våldsbejakande extremism och genom uppdrag till flera myndigheter. Omfattande satsningar på rättsväsendet, särskilt på Säkerhetspolisen och Polismyndigheten, innebär bättre förutsättningar i terrorismbekämpningen. Säkerhetspolisen har under senare år utvecklat sitt samarbete med såväl Polismyndigheten som andra myndigheter, bland annat i syfte att försöka begränsa att radikala och våldsbejakande tolkningar av islam sprids i samhället.

Trots omfattande arbete finns alltjämt en ojämlikhet i Sverige. Människors levnadsvillkor skiljer sig kraftigt åt beroende på var i landet eller i vilket bostadsområde de bor. Pandemin och dess konsekvenser riskerar att ytterligare öka ojämlikheten, vilket understryker betydelsen av en långsiktig och tvärsektoriell politik för att minska och motverka socioekonomisk segregation.

Herr ålderspresident! Tack för svaret på Liberalernas interpellation, statsrådet Märta Stenevi! Detta är ju ett område och ett tema som vi återkommande har lyft upp de senaste åren, både under den förra mandatperioden och under den här mandatperioden, eftersom vi är oerhört bekymrade över utvecklingen i landet.

När det gäller den handlingsplan som statsrådet refererar till, Ett Sverige som håller ihop, hade jag önskat att vi så här långt in i arbetet och verksamheten - vi närmar oss slutet av den här mandatperioden - hade kunnat stå här och konstatera att det går åt rätt håll. Jag kan dock inte se några sådana effekter, och det är det som bekymrar mig.

Jag läste en intervju med statsrådet häromdagen, herr ålderspresident, där man fokuserade på segregation och utanförskap. Jag saknade de kraftfulla, tydliga reformerna och att vi följer upp med frågor kring radikalisering, extremism och de utsatta områdena.

Bara för några dagar sedan kom polisen med en uppdaterad och reviderad lägesbild över situationen i utsatta områden. På ett sätt var bilden positiv, eftersom några områden lämnat listan över så kallat utsatta områden - men samtidigt tillkommer områden. Det är smärtsamt att se att det inte görs mer vare sig från staten eller från den lokala nivån för att få bort dessa utsatta områden.

När det gäller vår fråga om inhemsk extremism är inte det heller ett nytt problem; det har ju debatterats åtminstone sedan 2014 eller 2015 och de fruktansvärda terrorattacker runt om i Europa som har drabbat även Sverige. Säkerhetspolisen säger fortfarande att den inhemska våldsbejakande islamistiska extremismen utgör ett av de största hoten, om inte det största hotet, mot vår demokrati.

Jag hade kanske önskat, herr ålderspresident, att statsrådet mer konkret berättade hur man ska angripa de miljöer som bidrar till utanförskap och inte minst till att kvinnor inte får leva i frihet, delta på arbetsmarknaden på lika villkor och inte heller utbilda sig och så vidare.

När det gäller den generella utvecklingen inom de utsatta områdena, vilket är särskilt fokus för min interpellation, är det, oavsett om man tittar på förvärvsfrekvens eller förvärvsgrad, oerhörda skillnader mellan de socioekonomiskt starka och svaga områdena. Det kan skilja uppemot 25, 30 eller 40 procent i förvärvsfrekvens mellan de mest utsatta områdena och de som har det bättre socioekonomiskt sett.

Detta utanförskap, herr ålderspresident, drabbar särskilt utrikes födda och i synnerhet utrikes födda kvinnor. Det gäller även långtidsarbetslösheten. Andelen långtidsarbetslösa i de mest utsatta områdena är fem gånger högre än i områden som är socioekonomiskt starka. Detta får effekter på område efter område, oavsett om vi tittar på förvärvsfrekvens eller utbildningsnivå, till exempel förgymnasial eller gymnasial utbildning.

Ingenting av detta går åt rätt håll, och därför vill jag gärna höra hur statsrådet Märta Stenevi, som har det samordnande ansvaret för de här frågorna i regeringen, ser på utvecklingen. En av mina frågor var om regeringen gör bedömningen att det går åt rätt håll. Utifrån regeringens egna fakta ser i alla fall jag tyvärr att det går åt fel håll.

Herr ålderspresident! Interpellanten frågar mig om jag anser att utvecklingen när det gäller arbetet mot segregation går åt rätt håll. Det är en oerhört viktig fråga.

Sedan Delmos presenterade segregationsindexet i somras kommer vi nu att slippa tycka om den frågan. I stället har vi objektiva mätningar, vilket jag tror är väldigt viktigt för att vi ska kunna sätta in rätt insatser.

Sammanställningen visar att andelen områden med socioekonomiska utmaningar ökar något under perioden 2011-2019. Detsamma gäller områden med goda socioekonomiska förutsättningar - andelen har ökat något, vilket innebär att skillnaden ökar.

Delmos siffror visar också att den socioekonomiska bostadssegregationen har ökat sedan 1990-talet. Utvecklingen bedöms drivas av en ökande grad av åtskillnad mellan de mest resursstarka och de mest resurssvaga. De grupper som lever mest segregerat är de med de högsta respektive de lägsta inkomsterna. En viss minskning av segregationen syns sedan 2012, men det är fortfarande för tidigt att dra slutsatser om det är ett eventuellt trendbrott vi ser.

Det senaste decenniet har alltså andelen områden med socioekonomiska utmaningar ökat något samtidigt som vi ser indikationer på att själva segregationen - hur åtskilt människor från olika socioekonomiska grupper lever från varandra - minskar något.

Även om vi fortfarande inte vet om vi har ett trendbrott eller inte är det ingen tvekan om att problemet är väldigt stort. Naturligtvis vill vi vidta åtgärder. Det här är en uppgift som till sin natur är tvärsektoriell, vilket är väldigt viktigt. Den samordnande funktion som finns dels i min ministerportfölj, dels genom Delmos kommer att vara avgörande för att vi ska klara att på ett effektivt sätt bryta segregationen.

Delmos själva kan inte göra särskilt mycket för att bryta segregationen, och det är inte heller Delmos uppgift. Däremot har Delmos en oerhört viktig uppgift i att vara expertmyndighet och därigenom sammanställa och säkra den kompetens, kunskap och information som krävs för att de aktörer som har bäst verktyg att bryta segregationen, det vill säga kommunerna, regionerna, vårt civilsamhälle och våra myndigheter, kan utvärdera sitt arbete så att vi också får en kontinuerlig mätning av hur utvecklingen ser ut.

Det tror jag är oerhört viktigt. Framför allt vill jag peka på att de strategier och handlingsplaner som vi nu har tagit fram lägger grunden för att vi ska kunna jobba långsiktigt och systematiskt med frågan. Den stora segregation som råder, där de med högst inkomster och de med lägst inkomster lever mest åtskilda från varandra och från andra delar av samhället, är en utveckling som vi behöver bryta. Det är inte någonting som går fort, men just därför är det så oerhört viktigt att vi jobbar mycket långsiktigt, mycket strukturerat och mycket systematiskt. Där är expertmyndigheten Delmos väldigt viktig för att vi ska veta att vi gör rätt saker och också kunna mäta detta och följa det över tid.

Herr ålderspresident! Mycket av det som statsrådet och regeringen lyfter upp här är kända fakta och känd statistik. Den här utvecklingen har ju pågått under lång tid, och det kan därför inte komma som en nyhet för regeringen att utvecklingen går åt fel håll och att vi får fler utsatta områden. Sedan kan polisen klassificera om dem som riskområden eller särskilt utsatta områden, men huvudutvecklingen går åt fel håll.

Det är oerhört bekymmersamt att även upplevelsen av trygghet är sämre och risken att utsättas för brott är större i just de socialt utsatta områdena. Senast i dag kan man läsa i Svenska Dagbladet att den omorganiserade polisens satsning på det brottsförebyggande arbetet, som är helt centralt för de frågor som vi debatterar, inte levereras. Det lovades att vi skulle få fler poliser i yttre tjänst, och man skulle komma närmare medborgarna.

Jag har tagit upp det brottsförebyggande arbetet under många år. Det handlar alltså inte om ingripande utan om att man syns, att man är ute på torget, att man besöker företag, äldreboenden och skolor. Så bygger man upp tillit och förtroende och agerar förebyggande så att boende, skolor, företag - alla - känner sig trygga, oavsett var man bor i landet så att man inte vill fly därifrån.

Det går inte en dag, herr ålderspresident, utan att man får ta del av berättelser där människor inget annat vill än flytta från en viss adress. De vill bort från de här områdena. De vågar inte låta sina barn gå till affären under dagtid. Mammor går ut i radio och säger: Nu måste vi själva göra någonting, för samhället gör inte tillräckligt. Polisen finns inte på plats. Då pratar vi alltså om områdespoliser, som kanske är något av det viktigaste, nämligen första linjen nära lokalsamhället.

Här tycker jag inte att regeringens reform och de uttalanden som man har gjort har levererat. Det ska inte vara så. Jag vill gärna höra från regeringen samlat, för segregation handlar inte bara om socioekonomi, arbetslöshet och utbildningsnivå utan också i hög grad om trygghet. Särskilt i de här områdena ska man kunna känna trygghet, för de är ju fortfarande av olika anledningar kvar på polisens lista över mest utsatta eller särskilt utsatta områden.

Delmos och de olika delegationer som regeringen refererar till har funnits i ett antal år. Min fråga till regeringen blir: Är ni nöjda med leveransen? Motsvarar den förväntningarna på uppdragen? Delegationerna har ju inte funnits i bara ett halvår eller ett år, utan några har funnits i flera år.

Det kan också vara intressant för kammaren att höra om regeringen är nöjd med deras leverans. Ska vi vara nöjda med uppdraget som det ser ut hittills, eller ska de få ett annat uppdrag? Vi ser ju den här utvecklingen i socialt utsatta områden i stället för underlag av en kaliber som skulle få oss att dra andra slutsatser, nämligen att det går åt rätt håll.

Herr ålderspresident! Jag ska börja där interpellanten började: Är det en nyhet att segregationen är ett allvarligt problem och att vi ännu inte har brutit utvecklingen? Nej, det är absolut ingen nyhet. Det här är någonting som vi har sett under lång tid, och det är också anledningen till att vi redan för flera år sedan satte igång det långsiktiga, systematiska arbetet.

Skulle jag önska att förändringen gick fortare? Ja, absolut. Jag tror däremot inte att det finns någon quickfix på den stora segregationen, utan jag tror att vi just måste kunna hålla i och jobba systematiskt och långsiktigt med de här frågorna, detta för att kunna åstadkomma den genomgripande förändring som krävs i de områden där segregationen är som störst och där otryggheten i många fall, i de områden som har lägst inkomster, också är stor.

Interpellanten frågar om vi är nöjda med Delmos arbete. Ja, jag är mycket nöjd med Delmos arbete. Delmos är en expertmyndighet som på egen hand inte kan bryta segregationen, men däremot kan Delmos förse de myndigheter och samhällsaktörer som behövs för att vi sammantaget och med gemensamma krafter ska bryta segregationen med de verktyg dessa behöver.

Jag vill särskilt peka på det segregationsindex som har tagits fram. Det är ett index som pekar på just den socioekonomiska segregationen, och det hjälper oss därmed att uppmärksamma områden innan de benämns särskilt utsatta områden i polisens statistik. Om vi bara tittar på de områden som redan är med i polisens statistik är vi för sent på bollen. Vi behöver se var utvecklingen går åt fel håll så att vi kan hjälpa kommuner, regioner, länsstyrelser, civilsamhälle, polismyndigheter och de andra myndigheter som behövs, inte minst skolan, för att se signalerna innan områden har kommit till en punkt där otryggheten växer. Indexet är ett viktigt verktyg, och jag tror att vi kommer att ha mycket nytta av det. Jag kan konstatera att detta också välkomnas av bland annat polisen, just för att vi ska få ett gemensamt språk för vad det är vi pratar om när vi diskuterar segregation och utsatthet.

Den rapport som kom från polisen är viktig. Jag möter samma signaler om att områdespoliserna behöver förstärkning, och vi har varit tydliga med att det behövs. Vi är på god väg mot målet att öka antalet polisanställda kraftigt: Även om det är en bit kvar till måldatumet 2024 ser det ut som att målet kommer att nås.

Det brottsförebyggande arbetet är helt centralt, och en viktig del där är skolorna. Jag är därför glad över att en del av de skolor som har haft stora problem har hittat metoder att arbeta konstruktivt och strukturerat med att öka tryggheten i skolan. Det gäller till exempel Rinkebyskolan i Järva, och det gäller Rosengårdsskolan i Malmö. De båda skolorna har helt andra resultat i dag både vad gäller skolresultat och vad gäller trygghetsmätningar bland elever. Det är också en viktig dimension att vi samtidigt som vi aldrig duckar för problemen inte heller drar oss för att peka på vad som har vänt. På så sätt kan vi lära oss av de goda exempel som finns.

Det finns områden och skolor i såväl Göteborg och Malmö som Stockholm som har visat att det går att vända utvecklingen. Där har våra expertmyndigheter en viktig roll i att fånga in vad som fungerar när det går åt rätt håll. Därmed kan andra kommuner, regioner, civilsamhälle och polismyndigheter i andra delar av landet få hjälp av de verktygen.

Herr ålderspresident! Situationen i landet är bekymmersam. Det finns för många utsatta områden, och det vore bra om regeringen kunde fatta ett aktivt beslut att det senast 2030, ett årtal som Liberalerna har föreslagit, inte ska finnas några utsatta områden. Men det finns inga tecken på att det är möjligt utifrån vad jag bedömer är de förslag och reformer som den här regeringen har presenterat.

Även om ett nytt segregationsindex tas fram har flera av parametrarna - informationen - funnits tillgängliga, men staten har inte utifrån sin roll och sitt ansvar lyckats vända utvecklingen. Därför blir det till slut, herr ålderspresident, ett lotteri. Med en lokal kommunledning som prioriterar det brottsförebyggande arbetet skulle det bli det långsiktiga insatser, inte kortsiktiga projekt.

Det refereras på olika ställen till att staten skjuter till statsbidrag. Men även detta har delvis fått kritik från Riksrevisionen. I vissa områden har statsbidrag fått en positiv effekt, men det är för många kortsiktiga projekt. Problemet är att vi inte vet om bidragen når rätt saker. Därmed kan vi inte utläsa om statens resurser till dessa områden får effekt.

Det som återstår, där staten har ett direkt ansvar, är den polisiära närvaron och tryggheten. Det räcker inte att säga att vi generellt ökar antalet polisanställda, utan det är uniformerade utbildade poliser som behövs till både den ingripande verksamheten och den brottsförebyggande verksamheten. Det handlar om den lokala närvaron. Det räcker inte med att skriva fina medborgarlöften om man till slut inte kan leverera lokalt brottsförebyggande arbete tillsammans med socialtjänst, skola och kommun. Då kommer vi inte att vända den negativa utvecklingen.

Herr ålderspresident! Jag håller fullständigt med om att det är otroligt viktigt med tydliga mål och tydliga datum. Det är också anledningen till att det har tagits fram strategier och handlingsplaner för att kunna jobba strukturerat och målmedvetet med problemen.

Sedan vill jag mycket kort säga att det är oerhört viktigt att det finns tillräckligt många uniformerade poliser ute på fältet. Men jag tror att rättsväsendet skulle hålla med mig om att det inte är oviktigt att det också finns tillräckligt många utredare och tillräckligt med kompetens för att kunna lagföra de personer som begår brott, så att konsekvenserna av att begå brott blir tydliga.

Det är viktigt att konstatera att i fråga om segregation drar sociala och ekonomiska klyftor isär Sverige. När Jämlikhetskommissionen konstaterar att ersättningarna från trygghetssystemen inte har hängt med i inkomstutvecklingen samtidigt som kapitalinkomsterna för de allra rikaste har skenat iväg ser vi att det skapar ekonomiska klyftor och segregation.

En marknadsskola och ett bostadssystem som separerar svenskar med olika bakgrund så att många naturliga möten aldrig sker innebär att strukturerna i skolan och bostadsmarknaden fördjupar och förvärrar sociala klyftor och segregation.

Precis som samhället är integration och segregation ett mänskligt verk. Om något är fel kan vi ändra på det. Alla de som lider av segregationens konsekvenser - alla offer för rasism, arbetslösa, alla offer för hedersbrott och för kriminella gäng - förtjänar att samhället och politiken lägger fullt fokus och full kraft på frågorna.

Vi kommer inte att sluta att vidta åtgärder för att lyfta upp utsatta områden, utan vi kommer att med oförminskad kraft fortsätta att steg för steg minska segregationen, öka tryggheten och skapa frihet i Sverige för alla dess invånare. Jag tackar ledamoten för att han har lyft upp dessa viktiga frågor till debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.