Utvecklingsenhet Tropik inom Försvarsmakten

Herr talman! Allan Widman har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder så att en utvecklingsenhet Tropik snarast inrättas i Försvarsmakten. Frågeställningen berör hur Försvarsmakten tar till vara vunna erfarenheter efter internationella insatser. Det är viktigt att erfarenheterna tas till vara på ett strukturerat sätt, så att Försvarsmakten kan utveckla förmågan till effektiva insatser, bland annat under olika klimatförhållanden. Det finns ett system för omhändertagande av erfarenheter inom ramen för Försvarsmaktens insatsprocess. Det består av löpande periodisk rapportering och kompletteras med kontingentchefens slutrapport och erfarenhetsseminarium efter rotation. När en insats avslutas skriver chef för taktiskt kommando en slutrapport. Ett gott exempel på detta, herr talman, är den nyligen avslutade insatsen Unmil i Liberia. Flera stora och små frågor - även klimatrelaterade sådana - omhändertogs i systemet. Vunna erfarenheter ledde till att allt från fordonsunderhåll till förläggningsstandard och annat utvecklades i rätt riktning från LA 01 till LA 05. Det är angeläget att vi ytterligare kan förbättra det i den ordinarie verksamheten integrerade rapporterings- och erfarenhetssystemet. Försvarsmakten håller för närvarande på att utveckla systemet genom modern sammanhållen databashantering. Erfarenheterna från internationella insatser sprids alltså inte okontrollerat efter hemkomst från insats. Försvarsmakten tar hand om erfarenheterna som en normalrutin inom insatsprocessen. Vidare handlar interpellantens frågeställning om ett viktigt ämne för Försvarsmaktens utveckling mot ett insatt insatsförsvar. Klimatförhållandena i ett insatsområde har betydelse för hur en uppgift kan lösas och med vilka resurser. Att fokus för våra förband numera till stor del ligger i att kunna verka långt hemifrån och i annat klimat än det nordeuropeiska medför krav på kompetens, materiel och ställer krav på goda förberedelser inför en insats. Interpellanten nämner ett antal geografiska områden med tropiskt klimat, men jag menar att det krävs ett vidare perspektiv på Försvarsmaktens internationella insatser. Klimatet är inte alltid tropiskt. Våra förband ska även kunna verka i bland annat ökenklimat, på hög höjd eller i andra påfrestande men icke-tropiska klimattyper. Försvarsmakten behöver kort sagt utveckla sin traditionella förmåga att verka i subarktisk miljö till att bli en förmåga som är klimatoberoende. Det är uppenbart att det är av intresse för Sverige att Försvarsmaktens förmåga att verka i vintermiljö bibehålls och utvecklas. Vi kan inte bortse från vårt geografiska läge. Men den goda förmågan är också användbar på annat sätt. Försvarsmaktens vinterenhet vid Norrbottens regemente har många utländska elever vid sina kurser varje år. Försvarsmakten kan således få tillgång till kompetens, utbildning och övningsanläggningar i efterfrågat klimat genom internationellt samarbete, genom att Sverige å sin sida kan erbjuda motsvarande i subarktiskt klimat. Jag håller med interpellanten om att det byggs upp viktig kunskap om insatser i tropiskt klimat. Men behovet av kompetens om olika klimattyper är så vitt grenat, att det effektivaste sättet att tillgodose detta är att söka internationellt samarbete. Därmed, herr talman, anser jag mig ha besvarat interpellantens frågor.

Herr talman! Jag vill inleda med att rikta ett varmt tack till försvarsministern för det ingående svar som han gett på mina frågor. Jag vill särskilt tacka för att ministern betonar att Försvarsmakten behöver utveckla en bättre förmåga i alla olika klimattyper. Jag delar uppfattningen att det är bra att Försvarsmakten undan för undan förbättrat sina metoder att dokumentera erfarenheter från våra internationella missioner. Det talas i svaret om slutrapporter och erfarenhetsseminarier. Men, herr talman, ett stort problem för den svenska Försvarsmakten när den verkar internationellt är att både soldater och officerare efter den genomförda missionen skingras till sina hemförband, antingen de ligger i Boden eller i Revingehed. Förbanden, som gemensamt övat upp stor kunskap och stor förmåga, hålls inte ihop. Detta skapar särskilda problem när man på ett strukturerat sätt vill omhänderta de erfarenheter som man vunnit. Jag tror att nyckelordet i sammanhanget är institutionalisering, alltså att vi måste lära oss att institutionalisera de kunskaper och erfarenheter som vi vinner i utlandet. Att institutionalisera dem innebär enligt min mening att kunskaperna och deras existens inte är beroende av enskilda individer utan de finns i ett mänskligt socialt sammanhang där de undan för undan både vidmakthålls och utvecklas. Jag kan konstatera att Försvarsmakten när det gäller en lång rad andra specialistkunskaper insett behovet av det jag kallar ett hem för den kunskap som man vill bevara. Det gäller till exempel det faktum att vi installerat markstridsskola, vi har särskilda skolor som tar hand om artilleristiska kompetenser, artilleriskjutskola, och vi har skyddscentrum när det gäller att skydda oss från NBC-hot av olika slag. Dessutom har vi, som försvarsministern också nämnde, utvecklingsenheten Vinter, som lär svenska soldater att uppträda i ett subarktiskt klimat. Om den kunskapen ska kunna tillvaratas strukturerat, om den ska bestå och vidareutvecklas, tror jag att den i så fall behöver ett organisatoriskt hem inom Försvarsmakten. Det är riktigt att de insatser som gjorts i till exempel Liberia, med det system för dokumentering som i dag finns, undan för undan förbättrats från LA 01 till LA 05. Det borde dock vara en ambition att vi redan när vi första gången dyker upp i Liberia ska ha kunskaper om exempelvis hur materielen reagerar i ett sådant klimat. Det ska inte behöva vara så att gevärsremmar av läder ruttnar och man måste beställa dem när soldaterna redan befinner sig på plats. Vi måste på förhand veta att luftfiltret i skyddsmasker inte klarar den klimatologiska påfrestning som finns i det landet. Jag delar också försvarsministerns uppfattning att vi måste förbereda oss på många fler klimattyper än enbart de tropiska och subtropiska. I dag finns svenska förband i ökenklimat och de finns på hög höjd. Det är givet att vi måste ha stor bredd i vårt kunnande, men det går inte att bortse från att europeiska länder i den övergripande arbetsfördelningen internationellt ofta hamnar i missioner i Afrika där klimatet är tropiskt. Det är på just sådana ställen som Sverige varit många gånger under den senaste tiden.

Herr talman! Jag håller med interpellanten om att det är viktigt att vi har ett institutionaliserat sätt att ta vara på de erfarenheter som vi gör i den internationella verksamheten. Visserligen var vi på plats i Kongo redan på 60-talet, men det är ändå i stor utsträckning en ny situation som Försvarsmakten ställs inför när bredden och omfattningen av den internationella verksamheten blivit så pass stor som den blivit. På en mängd områden är rutinerna för omhändertagande av erfarenheter, att ta vara på lessons learned , fortfarande i ett uppbyggnadsskede. I vissa hänseenden kan det säkert vara motiverat att inrätta särskilda specialenheter, men jag tror att det i grunden handlar om att på bredden säkerställa att man har rutiner för att tillvarata erfarenheter och se till att de inte, som interpellanten mycket riktigt sade, skingras för vinden när ett förband kommer hem. I en vidare mening har denna fråga naturligtvis ett samband med personalförsörjningsfrågorna i stort. Hur ska vi hantera detta? Är det en rimlig ordning att vi utbildar förband under ett år, sätter in dem under ett halvt år och sedan skingrar dem? Eller ska vi försöka hitta en ordning som gör att vi kan tillgodogöra oss det samlade förbandets erfarenheter? Vi skickar nu ut tio av de officerare som kommer att ingå i den nordiska stridsgruppen 2008. De befinner sig för närvarande i Mellanamerika och deltar i en djungelinstruktörskurs som den brittiska armén håller. Att skicka ut deltagare i utbildningsverksamhet utomlands är naturligtvis ett viktigt inslag i erfarenhetsinhämtningen, men man måste också ha strukturerade rutiner för att sedan omhänderta de erfarenheter som görs i utbildningen. Det är klart att våra kunskaper i att uppträda och strida i en sådan klimattyp inte kan hänga på tio personer som genomgått en kurs, utan det måste finnas ett institutionaliserat omhändertagande. Min bedömning är att Försvarsmakten i den delen är på rätt väg och håller på att bygga upp rutiner för att få till stånd just ett sådant strukturerat omhändertagande.

Herr talman! Det gläder mig att höra försvarsministern säga att vi måste diskutera den ordning som i dag gäller för bemanning av våra internationella insatser. Jag tror att det även för människor som inte följer den försvarspolitiska debatten på nära håll framstår som märkligt att när förbanden genomfört sin insats och kanske är som allra bäst, allra mest samtränade, allra mest exekutiva, då skickas de hem varvid alla försvinner till sina olika förband i insatsorganisationen eller i grundorganisationen. Det har under vintern framförts tankar i den riktningen, och jag tycker därför att det är glädjande att höra att försvarsministern allvarligt överväger dessa problem. Jag är inte någon stor vän av inrättandet av specialenheter enkom för så att säga mindre breda uppgifter, men jag tror att man nog skulle kunna åstadkomma en bättre ordning om man gav enheter inom grundorganisationen tillikauppgifter, alltså ett särskilt ansvar för en specialistkompetens inom Försvarsmakten. I någon mening tror jag att regementet I 19 i Boden ser sig som en företrädare för en subarktisk förmåga, inte bara dess utvecklingsenhet Vinter utan regementet i dess helhet. Då är det bra med internationellt utbyte. Tyvärr har vi i det här landet få tillfällen att erbjuda ordentlig övning i subtropiskt klimat, och därför är det bra att man utnyttjar de faciliteter som andra länder har på den punkten. Jag tror emellertid att det utöver detta behöver finnas ytterligare något för att tillvarata kunskapen eller, som vi sagt tidigare, för att institutionalisera den. Ett exempel på detta är hur vi leder våra operationer. Jag roade mig med att före interpellationsdebatten gå igenom några av de missioner som Sverige haft i Afrika under de senaste åren. För några år sedan hade vi ett flygplatskompani i provinsen Kindu i Kongo. Den insatsen leddes av FTK, det flygtaktiska kommandot. Vi har också haft upprepade insatser i Kinshasa och i Bunya, vilka letts av Högkvarteret. Vi har flera gånger nämnt insatsen i Liberia som varade ett par år och som leddes av det armétaktiska kommandot. Vi befinner oss nu i förberedelserna inför en stor utmaning, nämligen att bidra till EU:s krishanteringsförmåga genom att sätta upp Nordic Battle Group. Skulle denna battle group komma ut till exempel i ett land i Afrika kommer den att ledas av ännu en ny enhet, nämligen ett field headquarter beläget i Enköping. Jag tror att det är viktigt att inse att även ledning av operationer i tropiska eller subtropiska miljöer mår bra av att institutionaliseras och ledas från en och samma plats så ofta som möjligt.

Herr talman! Jag har egentligen inga invändningar. Jag delar som sagt Allan Widmans uppfattning att det är viktigt att bredda vår förmåga och tillgodogöra oss de erfarenheter som vi gör. Det finns ett antal exempel från stort till smått på hur vi också har gjort det. Ett näraliggande och hanterligt exempel är den nya fältuniform 90 Lätt som har tagits fram för varmare klimattyper. Nu genomförs nästa steg i den utvecklingen, nämligen försök med en särskild ökenuniform. Vi hade korvetten Helsingborg nere i Medelhavet för att göra försök och prov under den allra varmaste tiden förra året, och vi vinner nu nya erfarenheter bland annat när det gäller materielpåverkan genom insatsen utanför Libanons kust. Det kommer att ge nya erfarenheter som det finns anledning att ta till vara när HMS Gävle kommer hem igen. Sedan finns det en lång rad speciella problem som också är förknippade med ledningen av internationella insatser, men där är jag kanske mer bekymrad över de svårigheter som EU-systemet och Nato har att tala med varandra och att vi på den europeiska nivån har ett stort behov av att ordna ledningen av de internationella operationerna. Till det får vi dock återkomma i en annan interpellationsdebatt.

Herr talman! Mikael Oscarsson har frågat mig om jag ämnar verka för att Försvarsmakten ska få utökad beslutsrätt vad gäller olika enheters lokalisering utifrån de principer som gällde vid det senaste beslutet om operativa enhetens lokalisering och om jag ämnar verka för att låta Försvarsmakten snabbt göra en ny kostnadskalkyl beträffande de verkliga kostnaderna för att fortsätta arbetet med att förlägga flygskolan i Linköping jämfört med att samlokalisera flygskolan med Försvarsmaktens övriga flygutbildningar i Uppsala. Som svar på dessa två frågor får jag anföra följande. Traditionellt har riksdagen i sina försvarspolitiska beslut tenderat att vara mycket utförlig i regleringen av Försvarsmaktens grundorganisation och förbandsproduktion. Den absoluta merparten av Försvarsmaktens organisationsenheter är - vad gäller inrättande, avveckling och lokalisering - beslutade av riksdagen. I några fall har riksdagen även reglerat lokaliseringen ned till nivån del av förband. Min grundinställning är att Försvarsmakten så långt som möjligt bör styras efter samma principer som gäller för andra statliga myndigheter. Mot den bakgrunden hälsade jag med tillfredsställelse riksdagens tillkännagivande om att Försvarsmakten själv bör ges rätten att besluta om lokaliseringen av Högkvarterets operativa enhet. Med detta sagt är det samtidigt så att riksdagens beslut 2004 om lokaliseringen av Försvarsmaktens grundorganisation gäller, och jag avser inte att nu ta några initiativ till förändringar på denna punkt. Flygskolans lokalisering till Malmen är inte formellt riksdagsbunden utan har tillkommit genom regeringsbeslut. Detta beslut har dock fattats efter uttalanden från riksdagen med innebörden att en militär flygverksamhet i Uppsala inte är någon långsiktig lösning. Riksdagen beslutade också att F 16 i Uppsala skulle läggas ned den 31 december 2003 och att den samlade flygutbildningen skulle förläggas till någon eller några av de kvarvarande flottiljerna. Omlokaliseringen av flygutbildningen till Malmen är genomförd, och verksamheten är numera etablerad där. Det är oklart vad en ny omlokalisering, denna gång till Uppsala, skulle innebära och kosta. En sådan flytt skulle också innebära att redan gjorda investeringar på Malmen skulle vara "bortkastade". Sammanfattningsvis avser jag inte att ta några initiativ för att riva upp beslutet om lokalisering av flygskolan till Malmen.