vård av tortyrskadade asylsökande

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra de asylsökandes hälsa och därmed underlätta introduktionen i det svenska samhället. Vårt sjukvårdssystem är uppbyggt enligt principen att det är sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för organisationen av hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården för asylsökande med flera regleras i en särskild överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet. Enligt överenskommelsen erbjuds vuxna asylsökande omedelbar hälso- och sjukvård samt hälso- och sjukvård som inte kan anstå. I denna vård kan även psykologisk och psykiatrisk vård ingå. Asylsökande barn erbjuds vård på lika villkor som barn bosatta i Sverige. I den omfattning landstingen ger vård enligt överenskommelsen lämnas statlig ersättning för vården. Hälsoundersökningar och hälsosamtal innefattas i överenskommelsen. Hälsoundersökningarna är en viktig del i arbetet med att på ett tidigt stadium uppmärksamma eventuella problem, och det är därför angeläget att hälsoundersökningar genomförs. Under år 2002 redovisade landstingen att drygt 12 000 hälsoundersökningar genomförts, vilket motsvarar ca 37 % av alla nyanlända asylsökande. Det är inte tillfredsställande. Goda rutiner i utbytet av information mellan Migrationsverket och landstingen är en nödvändig förutsättning för att hälsoundersökningar ska kunna genomföras. Jag har erfarit att informationsutbytet mellan Migrationsverket och landstingen har förbättrats. Erfarenheter från krig eller andra oroshärdar påverkar asylsökandes psykiska och fysiska hälsotillstånd. Jag tror också att väntetiden på besked i asylärendet och oron för framtiden ytterligare kan förstärka problemen. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att uppmärksamma barnen. För mig är det en prioriterad uppgift att verka för en effektivare asylprocess med minskade väntetider. I dag förlängs väntetiderna av asylutredningar som tar mycket tid bland annat beroende på att flertalet asylsökande saknar identitetshandlingar och inte alltid medverkar till klarläggande av identiteten. Jag avser inom kort att lägga fram förslag om åtgärder för att komma till rätta med detta problem. Vistelsen i Sverige förlängs också av att de allra flesta avslagsbeslut överklagas. Till detta kommer möjligheten att lämna in ett obegränsat antal nya ansökningar, efter avslagsbeslut från Utlänningsnämnden. Jag avser därför att lägga fram förslag till riksdagen om att avskaffa systemet med upprepade nya ansökningar. Ett förslag härom har remitterats till Lagrådet. Som jag redovisat i mitt svar görs insatser gällande asylsökandes fysiska och psykiska hälsa. Några ytterligare åtgärder är inte aktuellt för närvarande. Då Cristina Husmark Pehrsson som framställt interpellationen var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Ulf Sjösten i stället fick delta i överläggningen.

Fru talman! Först och främst vill jag å mina och Cristina Husmark Pehrssons vägnar tacka för svaret. Fysisk och psykisk ohälsa försvårar asylsökandens introduktion i det svenska samhället och medför stort lidande för många människor som har mist sin identitet, blivit berövade sin integritet och kanske mist anhöriga i omtumlande och plötsliga händelser. Lågt räknat en fjärdedel av de asylsökande är förhindrade att delta i den kommunala introduktionen på grund av ohälsa. 25 %! Detta förlänger vägen in i samhället, skapar olika former av sociala problem och leder till höga mänskliga och ekonomiska kostnader. Undersökningar visar att nästan fyra av tio flyktingar som nyligen anlänt till Stockholm från Irak lider av posttraumatiskt stressyndrom. Hälften av ensamkommande barn var i behov av barnpsykiatrisk vård. Fru talman! Asylsökande ska erbjudas både hälsoundersökning och hälsosamtal så snart efter ankomsten till Sverige som möjligt. Granskningar har visat att så inte är fallet. Migrationsministern säger i sitt svar på interpellationen att det under 2002 har genomförts hälsoundersökningar för 37 % av de nyanlända asylsökandena. Ministern säger också att det inte är tillfredsställande, och det är inte svårt för mig att instämma i det konstaterandet. Hälsosamtalen, kontakten öga mot öga mellan den asylsökande och kunnig personal, är särskilt viktiga för att spegla psykisk ohälsa och för att identifiera personer som ska erbjudas en mer individanpassad introduktion. Såren i själen syns ju inte utanpå. Fru talman! Trauman som inte identifieras och behandlas riskerar att förvärras under tiden i Sverige, och det finns ett samband mellan allmänna problem i psykvården och bristande traumabehandling för behövande flyktingar. Regeringen har uppenbarligen inga idéer om hur man ska förbättra vården av tortyrskadade och andra traumatiserade flyktingar. Svaret kan ju sammanfattas i konstaterandet att antalet hälsoundersökningar av nyanlända flyktingar är för lågt, samtidigt som ministern säger att några ytterligare åtgärder från regeringens sida inte är aktuella för närvarande. 37 % hälsoundersökningar under 2002 är beklämmande lågt. Jag vet inte i hur stor utsträckning den psykiska hälsoundersökningen, alltså hälsosamtalet, har ingått i den här undersökningen. Men siffran i sig borde vara ett tydligt tecken på att konkreta åtgärder krävs. Vi moderater har föreslagit ett nationellt uppdrag i samverkan med organisationer som har kompetens på det här området, såsom Rädda Barnen och Röda Korset, för kunskapsutveckling och stöd på det här området, ett uppdrag som verkligen behövs och som behövs nu. Med tanke på det svar som vi har fått på interpellationen vill jag upprepa frågan: Vilka konkreta - med emfas på "konkreta" - åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra de asylsökandes hälsa och därigenom underlätta introduktionen i det svenska samhället?

Fru talman! Det här är ju en väldigt viktig fråga. Helt klart är det så att väldigt många av de asylsökande som kommer bär med sig upplevelser i bagaget som naturligtvis påverkar hälsotillståndet på olika sätt. En del har upplevt tortyr och omänsklig behandling på olika sätt och andra har andra typer av tragiska upplevelser med sig i bagaget. Det här är något som det är oerhört viktigt att man väldigt tidigt får ett grepp om, och det är också viktigt att människor som kommer till Sverige väldigt tidigt också får hjälp med de problem som de har. Det är ju också tanken med att alla asylsökande erbjuds hälsosamtal. Tanken där är ju att man just ska få en screening av de asylsökande så att man ser vad det är den enskilde individen har problem med och vad det finns för medicinska men också psykiska problem som man sedan kan hänvisa vidare till mera specialiserad vård. Helt klart är det inte tillfredsställande att enbart 37 % av de asylsökande får ett sådant erbjudande. Jag ska också säga att det där ser olika ut i olika delar av landet. Jag besökte alldeles nyligen Hallands län, och där var det väl närmare 100 %. I andra län är det likaså 100 % av de asylsökande som får det här erbjudandet, och där fungerar det också väldigt bra. Samtidigt fungerar det i vissa kommuner inte tillfredsställande på det sättet. Vad det handlar om är ju att informationsutbytet mellan Migrationsverket och landstingen inte alltid fungerar. Ibland är det också så att den asylsökande flyttar mellan olika landsting. Ungefär 40-50 % av de asylsökande bor i eget boende och har rätt att flytta precis som alla vi andra, och där är det någonting som inte fungerar i informationsöverföringen. När jag sade att jag inte vidtar några åtgärder så menade jag från regeringens sida. Det här kommer vi inte åt med lagstiftning. Däremot behövs det ju åtgärder från myndigheternas och landstingens sida för att se till att informationsöverföringen fungerar så att man verkligen får erbjudande om hälsosamtal som man faktiskt har rätt till. Där pågår det också ett arbete, och det har också visat sig att det har skett förbättringar på den punkten.

Fru talman! Precis som migrationsministern sade här är det många människor som kommer till vårt land med ett fruktansvärt bagage av traumatiska upplevelser. De kan inte enbart själva ta ansvaret för bearbetningen av dessa upplevelser. Det ansvaret måste vi också vara med och ta. Det är viktigt att minska väntetiderna för asylsökande. Det har ju tidigare debatterats här i kammaren under dagen. De är oacceptabelt långa. Det är också viktigt att ge dessa människor en rimlig möjlighet att återvända till ett värdigt liv. Då räcker det inte med att konstatera att antalet hälsoundersökningar är för få, utan det krävs konkreta åtgärder, och jag tror att det finns en och annan som regeringen också kan bidra med. Ett nationellt uppdrag i samarbete med kompetenta organisationer skulle förbättra möjligheterna till en bra vård i hela landet - det är vi moderater övertygade om. Människor kommer till vårt land, går in i asylprocessen, familjer kommunplaceras runtom i landet och barnen går i skolan. Om ett barn mår dåligt kopplas ofta den lokala socialtjänsten in i ärendet. Många gånger saknas det både specialistkompetens och ekonomiska medel för den här typen av åtgärder ute i våra kommuner. Min avslutande fråga till migrationsministern blir: Vilka åtgärder avser migrationsministern att vidta för att säkerställa att det finns kompetens och ekonomiska medel för att på ett bra sätt kunna arbeta med tortyrskadade och traumatiserade flyktingar i hela landet?

Fru talman! Ansvaret för asylsökande och flyktingmottagning är statens. Vi ser här att just vad gäller tortyrskadade fungerar inte det ansvaret. Jag saknade helt i Barbro Holmbergs svar just resonemang om hur det offentliga Sverige ska hjälpa människor som har drabbats av tortyr i sina hemländer. Det är en väldigt speciell problematik. För det första handlar det om en kombination av fysisk och psykisk vård eftersom det är en kombination av fysiska och psykiska problem. Slaget träffade kroppen, men skadan uppstod i själen. Vi vet också att många av dem som har drabbats av tortyr i sina hemländer är rädda för myndigheter. Man kan vara rädd för att berätta med en gång. Man kan till och med vara rädd för att uppsöka offentliga myndigheter eller sjukhus. Men då vet vi att ideella organisationer, som har stor trovärdighet redan på plats i hemländerna, kan göra stora insatser och bryta barriärer. Jag kan se tre problem här. Det första är kunskapen i Sverige. Det är väldigt få som har kunskap. Det är långt ifrån alla inom landstingen som har det. Det andra är dimensioneringen. Vi ser till exempel en mycket stor platsbrist inom psykvården. Vi ser att det inte ens alltid finns platser i detta specifika avseende. Det tredje är finansieringen. Det är dyrt, och staten tar enligt min uppfattning där inte sitt ansvar, och inte heller gör alla landsting det. Vad skulle man då kunna göra? Ja, till exempel skulle man kunna söka betydligt närmare samarbetsformer vad gäller de ideella organisationer som har kunskap och har utvecklat kunskap och också jobbar konkret med de här frågorna. Röda Korset har till exempel fem sex sjukhus och Rädda Barnen har experter vad gäller just traumatiserade barn. Då borde det handla om att utveckla kunskap tillsammans med organisationen och att sprida kunskapen i hela Vård-Sverige och inom hela mottagandesystemet. Men det måste också handla om att vara med och finansiera konkret verksamhet. Vi har hört berättelser från olika ideella organisationer om hur man till exempel under krisåren snabbt blev de som utsattes för besparingar. Man hade väldigt svårt att finansiera verksamheten, alltså en verksamhet som alla inser är nödvändig men som ändå inte kan utföras. Frågan är dock om detta egentligen är en kostnad eller en investering. Jag tror mer på det senare. Vi ser i dag att ohälsan hindrar kanske en fjärdedel från att delta i introduktion. Man kan inte gå med i till exempel sfi av olika skäl, och det är klart att det skapar ett långsiktigt utanförskap. Vi vet också att den här typen av posttraumatiskt stressyndrom och olika trauman tenderar att förvärras och sätta sig djupare och djupare för var dag som går om man inte hanterar dem. Det blir alltså en långsiktigt mycket större kostnad om vi inte ser till att ställa upp med hjälp med en gång. Jag har hört berättelser från många om att inga relationer är så skadade, inga band så avklippta, som till exempel de band mellan barn och mammor som har blivit utsatta för gruppövergrepp. Där fungerar ofta inga relationer alls. Eftersom vi inte ställer upp med vård och hjälp i dag och inte förmår att kombinera vård som gäller det fysiska och vård som gäller det psykiska och allmän stöttning tillbaka i livet permanentas de här problemen många gånger. Resultatet blir inte bara en utan två generationer som har problem med introduktionen i Sverige. Vi moderater har på vår partistämma skisserat på ett tänkt nationellt uppdrag för samverkan mellan staten och de ideella organisationerna när det gäller kunskapsframtagning och finansiering. Jag skulle väldig gärna vilja höra några ord om hur ministern ser på en sådan lösning. Jag hoppas också att hon delar min uppfattning att det här är ett problemområde som det offentliga hittills egentligen inte fullt ut tagit sitt ansvar för.

Fru talman! Jag kan bara hålla med om nästan allt som Sten Tolgfors säger. Vi måste ha specialistkompetens, och den finns bland annat hos ideella organisationer. Röda Korset har, som sagt, ett antal centrum för just tortyrskadade. Det räcker dock inte. Här handlar det ju om människor som kommer till vanliga hälsocentraler och vanliga sjukhus runtom i landet. Därför måste det finnas en kompetens hos alla som arbetar inom framför allt hälso- och sjukvården. Naturligtvis kan det inte finnas kompetens att behandla i hela samhället. Däremot måste de som möter asylsökande och flyktingar runtom i samhället ha den kunskapen och kompetensen. Det gäller barnavårdscentraler, skolor och över huvud taget den samhälleliga service där man i sitt arbete möter asylsökande. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att ha en kompetenshöjning i landstingen och inom övriga områden. För ett antal år sedan pågick ett arbete just för att höja kompetensen. En rad seminarier ägde rum inom de olika landstingen i landet för att utbilda människor i hur man uppmärksammar signaler hos dem som blivit torterade. Det handlar nämligen om att tortyren inte alltid märks på kroppen utan kanske endast framträder på ett diffust sätt. Man måste alltså lära sig att uppmärksamma de signaler som människor som drabbats av tortyr sänder. Jag håller helt med Sten Tolgfors om att de ideella organisationerna har en oerhört viktig funktion att fylla av de skäl som Sten Tolgfors nämner, nämligen att det finns en rädsla för myndigheter - och då är myndigheten inte bara polis utan det gäller alla som över huvud taget representerar samhället. Där kan också hälso- och sjukvårdspersonal ingå. Jag är därför klart intresserad av att på den punkten utveckla samarbetet med frivilligorganisationerna.

Fru talman! Tack, Barbro Holmberg! Jag tar verkligen fasta på det statsrådet säger när hon håller med om problembeskrivningen och avser att, som jag tolkar det, ta tag i frågan. Jag skulle egentligen bara vilja veta om hon kan ge något tidsperspektiv på när regeringen har ett program färdigt för hur man ska samverka med de ideella organisationerna både när det gäller kompetensspridning och finansiering av denna oerhört centrala verksamhet. Jag delar helt statsrådets uppfattning att det inte räcker att endast vissa har kompetens. Det finns somliga landsting som har kunnande vad gäller detta. Jag har förstått att till exempel Landstinget i Uppsala län hör till dem, kanske beroende på att de inom sitt område också har rätt stora flyktingförläggningar. Alla har det dock inte, även om de borde ha det. Det understryker ytterligare vikten av samverkan med de ideella organisationerna för att utveckla kunskap om hur man upptäcker, behandlar och stöder. Det handlar om att sprida kunskapen till alla berörda parter inom mottagningskedjan, bland annat vården. Men det handlar också om att vara med och finansiera konkret vårdverksamhet för dem som av olika skäl inte kan eller vill ha kontakt med offentliga myndigheter. Om man en gång blivit torterad av myndigheter kan det vara så att man också i det nya landet är rädd för myndigheter och därför avstår från att berätta om sin situation och ta tag i problemen. På basis av att ministern delade min och Ulf Sjöstens beskrivning skulle jag vilja avsluta med att fråga när regeringen avser att ta tag i detta och kontakta ideella organisationer för att forma det nationella uppdraget för kompetenshöjning, kompetensspridning och finansiering av vård för tortyrskadade.

Fru talman! Jag tror att samverkan med frivilligorganisationerna inte i första hand ska ske med regeringen, utan den samverkan måste ske ute i landstingen. Det finns redan en sådan samverkan med frivilligorganisationer, framför allt med Röda Korset. Dessa kontakter finns alltså redan. Men jag tror definitivt att man kan utveckla det samarbetet. Jag kan inte rakt upp och ned säga exakt hur, men jag ska studera frågan och återkomma till Sten Tolgfors framöver. Sammanfattningsvis kan man säga att vi alla är besjälade av ambitionen att asylsökande som kommer till Sverige, men också människor som stannar kvar här, naturligtvis ska ha den vård och det stöd som de behöver för att så fort som möjligt kunna bearbeta de trauman som de bär med sig. Den vård och hjälp som de asylsökande får påverkar naturligtvis också deras möjligheter att över huvud taget smälta in i samhället. Det påverkar givetvis också barnens förhållningssätt och möjligheter att integreras i Sverige.