Vårdnadsbidragets inlåsningseffekter

Fru talman! Peter Persson har frågat socialministern vad han avser att göra för att motverka de inlåsningseffekter som uppstår på grund av vårdnadsbidraget. Det kommunala vårdnadsbidraget är en reform med ett tydligt barn- och valfrihetsperspektiv. Vårdnadsbidraget skapar mer tid med barnen för de föräldrar som så önskar. Syftet är att möta barnfamiljernas behov och att förbättra förutsättningarna att kombinera arbete och familjeliv. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och som ska se till barnets bästa. Det allmännas roll i sammanhanget är att stödja föräldrarnas val, såväl genom att möjliggöra omsorg i hemmet som genom att tillhandahålla andra former av offentligt finansierad barnomsorg. Utgångspunkten är att barnomsorg ska organiseras utifrån barnets bästa - inte utifrån förskolans, kommunens eller myndigheters behov och önskemål. Barn är olika och behöver olika former av omsorg, i synnerhet när de är små. Det är föräldrarna som, utifrån familjens livssituation och barnets behov, har de bästa förutsättningarna att fatta beslut som är till barnets bästa. Detta gäller i de allra flesta fall och oavsett om föräldrarna kommer från Sverige eller något annat land. Utrymmet för flexibilitet och valfrihet bör också vara detsamma för alla familjer, oavsett nationalitet och bakgrund. Regeringens anser att en modern familjepolitik bör utgå ifrån familjens önskemål och behov. Eftersom varje familj är unik och har olika önskemål och behov är det är viktigt med flexibilitet och valfrihet. Regeringen strävar efter att förstärka familjernas möjligheter att planera och välja lösningar som passar deras unika situation. Vårdnadsbidraget är ett led i denna strävan. Vårdnadsbidraget är inte avsett att vara en ersättning som täcker inkomstbortfall för förvärvsarbete utan handlar om att ge föräldrar större valfrihet att organisera omsorgen om barnen under deras första år. Vårdnadsbidraget, precis som föräldraförsäkringen, handlar om att möjliggöra föräldraledighet med barnet när det är litet. Detta motsäger inte ett aktivt deltagande på arbetsmarknaden. Möjligheten till arbete och egen försörjning är viktig för alla. Central är även möjligheten att kombinera familjeliv med arbetsliv, där valfriheten och inflytandet över barnomsorgsform är en naturlig del. Vårdnadsbidraget är inte behäftat med krav på en reducering av arbetstiden, vilket innebär att det kan underlätta möjligheterna att lägga det så kallade livspusslet. Det är av stort värde att den ekonomiska familjepolitiken utformas så att barnfamiljernas handlingsutrymme och möjligheter att själva påverka sin livssituation stärks. Vårdnadsbidraget är därför utformat så att det går att kombinera med arbete i valfri utsträckning. Regeringen vill förbättra förutsättningarna för ett aktivt och jämställt ansvar för föräldraskapet utan att ta ifrån familjerna deras självbestämmande. Vårdnadsbidraget ger föräldrar - både kvinnor och män - möjlighet att vara tillsammans med sina barn mer. Vårdnadsbidragets huvudsyfte är familjepolitiskt, inte att det ska stärka arbetslinjen även om det går att kombinera med arbete. Vårdnadsbidraget har dessutom en konstruktion som innebär att det inte kan utges om en rad andra ersättningar - till exempel föräldrapenning, arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd, sjukersättning eller etableringsersättning - lämnas till någon i hushållet. Detta innebär att vårdnadsbidraget vanligtvis inte utges till de flesta av de hushållsgrupper som står långt från arbetsmarknaden. En framgångsrik integrationspolitik är därutöver inte avhängig av vårdnadsbidragets existens. Ett av målen för regeringens jämställdhetspolitiska arbete är en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet, vilket bland annat främjas av jämställdhetsbonusen. Regeringen arbetar också för att främja ett jämställt arbetsliv och har i höst tillsatt en delegation som ska lämna förslag om insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet mellan kvinnor och män. Min bedömning är att regeringens samlade arbete för att främja arbetslinjen samt regeringens åtgärder på det integrations- och arbetsmarknadspolitiska området kommer att bidra till ökad integration för såväl barn som föräldrar med utländsk bakgrund.

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret på min interpellation som ursprungligen var ställd till Nyamko Sabuni, ansvarig för jämställdhetsfrågor. Men man får ha respekt för regeringens inbördes fördelning av interpellationer. Min interpellation hade en annan inriktning och utgångspunkt när det gäller vårdnadsbidraget än det Göran Hägglund svarat om. Det handlar här nämligen om de drömmar och förhoppningar som ni borgerliga i opposition ingav många människor i vårt land - inte minst dem som levde i områden som döptes till utanförskapsområden, långt från arbetsmarknaden i det som av den borgerliga oppositionen beskrevs som massarbetslöshetens land. Efter fem år med en moderatdominerad regering konstaterar jag att arbetslösheten i dag är högre och att det så kallade utanförskapet fortfarande är lika stort. Med intresse har jag läst en redovisning som avlämnats av ESO och som rör sysselsättning för invandrare - en rapport om arbetsmarknadsintegration. Där pekar man på att möjligheterna för invandrade, för dem som lever i så kallade utsatta områden, att ta sig in på arbetsmarknaden inte har ökat. I stället har det blivit svårare. Man pekar särskilt på att den grupp som mer och mer stängs ute är de kvinnor som kommer till vårt land och som har barn eller som strax är i barnafödande. Du har ännu inte erövrat någon utbildning. Du har inte kommit in i det svenska samhället på det sätt som du skulle vilja och som skulle kunna göra dig mycket mer anställningsbar och kunna ge dig förutsättningar att bland oss andra leva ett liv i självförsörjning. Utestängningseffekten är dubbel därför att vårdnadsbidraget - som jag länge skulle kunna argumentera om utifrån att det inte leder till jämlikhet utan till separation mellan könen - förvärrar för invandrade kvinnor. Deras barn förvägras möjligheten att komma till förskolan och att där knyta språkliga och sociala kontakter med andra barn. Den utestängningen förstärker kvinnornas utestängning när de är hemma med barnen och förvägras tillträde till utbildning och arbetsmarknad. Jag vill därför be dig, Göran Hägglund, att svara på det som frågeställningen i min interpellation gäller. Har du läst rapporten om sysselsättning för invandrare? Har du tagit intryck av forskarnas resonemang särskilt när det gäller kvinnors utestängning? Väldigt tydligt tar man upp aspekten på vårdnadsbidraget som försvårande. Vilken är din kommentar till detta?

Fru talman! Jag får tacka interpellanten för interpellationen. Definitivt vill jag tacka socialministern för ett uttömmande och bra svar på en viktig fråga om vårdnadsbidragets struktur och värde för samhället i stort. Egentligen skulle jag lite grann vilja fylla på där frågan ställs på sin spets. Vårdnadsbidraget är, som jag ser det, en valfrihetsmöjlighet för den som vill utnyttja det. Det är ganska traditionellt att socialdemokrater är emot valfrihet. Som tydligast blir det när man tittar på en sådan här rapport och läser den med just de glasögonen. Det är klart att man mycket väl kan föreställa sig att invandrade kvinnor och män tycker att det känns angeläget att utnyttja en sådan valfrihetsreform som vårdnadsbidraget innebär. På det sättet är det ingen skillnad om man tittar på en grupp i förhållande till en annan grupp. I den ESO-rapport som det hänvisas till tar man fasta på ett antal olika punkter. Där finns det många förslag att gå vidare med på områden där man skulle kunna problematisera kring eventuellt negativa effekter avseende just arbetsmarknadsintegration. När det gäller vårdnadsbidraget står det väldigt tydligt att i syfte att öka arbetsutbudet och för att invandrade barn ska delta i förskoleverksamheten kan vårdnadsbidraget, kan man se, ha negativa effekter. Men jag tolkar inte den här ESO-rapporten som imperativ, det vill säga som tydligt hänvisande till att allt detta måste genomföras. Här handlar det om mycket större frågor, om frågor av en mycket vidare natur. Till exempel gäller det valfriheten för föräldrar - detta framför social ingenjörskonst från klåfingriga politiker som bestämmer hur varje liten familj i varje stycke konformistiskt ska hamna i en form av barnomsorg i förhållande till en annan. Som tydligast blir det då man tar just en sådan här rapport till intäkt för att inte se alla de andra stora värdena i många av de goda reformer som regeringen genomför på valfrihetens område. Jag skulle kunna sammanfatta mitt inlägg med att egentligen trycka på den stora skillnaden här. Å ena sidan handlar det om att ta fram underlag som, likt den här ESO-rapporten, har många goda ingångspunkter för regeringen när det gäller att bygga vidare på sina förslag till förmån för en arbetsmarknadsintegration. Sist och slutligen handlar det å andra sidan också om hur vi ser på andra, mer allmängiltiga politiska värden - till exempel friheten att själv få välja. Ett utredningsunderlag som syftar till en arbetsmarknadsintegration löser inte nödvändigtvis helt okomplicerat ut det här problemet för alla andra som faktiskt vill välja. Jag är alltså tacksam för det långa och utförliga svar som ministern avgivit på interpellationen och som förtydligar för oss värdet bland annat av vårdnadsbidraget.

Fru talman! Den här ESO-rapporten handlar väldigt mycket om hinder som rör situationen för till Sverige kommande personer, om vad som utgör hinder för dessa människors möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Det är klart att det är en lång rad olika saker som rapportförfattarna pekar på. Bland annat gäller det validering av utbildning och yrkeserfarenhet bland personer som kommer från andra länder och som har med sig kunskap i bagaget. Man diskuterar frågan om de statliga etableringsinsatserna och för resonemang om huruvida de skulle kunna utvidgas till att gälla fler av de personer som kommer till vårt land. Man diskuterar frågor om kunskapsspridning, normgivning och kostnadseffektivitet när det gäller arbetet att ta emot personer som kommer till den svenska skolan, eftersom man betonar skolans roll för människor att komma in i det svenska samhället. Vi vet att det spelar en utomordentligt viktig roll att de tillägnar sig språket och på det viset får lättare att komma in i det svenska samhället, men arbete är förstås av allra största vikt. Språk och arbete skulle jag säga tillhör de två viktigaste sakerna. Nu är livet dock inte bara arbete, utan det handlar också om andra saker. När man har satt barn till världen vill föräldrar ofta ägna tid åt de barnen. Vi har i Sverige byggt upp en fantastiskt fin och väl fungerande föräldraförsäkring. Den innebär väldigt mycket för barnfamiljerna, för att föräldrar ska kunna knyta an till barnet och barnet ska få en trygg första tid tillsammans med den ena eller andra föräldern - gärna båda, vilket vi öppnar möjligheten för nu genom förändringar i lagstiftningen. Jag tror att Peter Persson och jag möjligen har olika uppfattningar när det gäller synen på vem som bäst avgör hur barnet tas om hand under den första tiden. Peter Persson kan uttrycka det som att barnen förvägras möjligheten att få komma i väg och träffa andra barn, och han betonar då naturligtvis förskolans roll. Jag är den förste att hålla med om att barn behöver kontakt med andra barn, men jag tror att det är föräldrarna som bäst avgör vad som fungerar för de egna barnen. Det tror inte jag att kommunalråd eller ens socialministrar är bäst på att avgöra, utan föräldrarna känner sina barn bäst. Det finns många olika saker vi behöver göra för att underlätta för personer som kommer från andra länder att komma in i det svenska samhället. Jag är själv tveksam till om åtgärder för att strama åt föräldraförsäkringen eller avskaffa vårdnadsbidraget är de viktigaste åtgärderna. Här kan jag också luta mig mot kommentarer som åtminstone en representant för IFAU, alltså Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, gjorde. Man säger att det vi nu diskuterar egentligen handlar om marginalfenomen och inte är det centrala. Det finns i stället helt andra frågor som spelar en väsentligt större roll om vi är angelägna om att få in fler personer med utländsk bakgrund i en möjlighet att försörja sig själva, bli delaktiga, få arbetskamrater och finnas i ett sammanhang. Det är också så som jag har beskrivit i mitt svar, nämligen att det finns en rad restriktioner omkring vårdnadsbidragets användande. Det kan inte användas hur som helst; det gäller en begränsad tid under barnets uppväxt. Här kan man i vissa sammanhang tala om att det finns en motsättning mellan å ena sidan arbetslinjen, om vi uttrycker det så, och att skapa tryggast möjliga uppväxt för våra barn. Där vill jag ge ett stort förtroende till landets föräldrar att själva avgöra vad som är bäst. Peter Persson är av en annan uppfattning och kommer säkert att utveckla det, men det är egentligen detta det ytterst handlar om.

Fru talman! Egentligen har min interpellation tre poänger, och Göran Hägglund har i sitt inlägg nu bekräftat dessa. De löften och den lockelse den tillträdande alliansregeringen sade sig ha för Sveriges befolkning - man skulle skapa de nya jobben och bryta massarbetslöshet och utanförskap - har grusats. Det har inte blivit så. Arbetslösheten är högre, och utanförskapet har inte minskat - till priset av stora skattesänkningar och nya, djupa klyftor. Regeringen hävdar arbetslinjen nästan varje gång den talar. Med detta försvarar man att man har klippt till sjuka i vårt land så att de anses vara friska efter 365 dagar och att det bara är 20 procent av de arbetslösa som har en a-kassa som motsvarar förlusten. Då gäller arbetslinjen. När man ideologiskt vill driva en annan politik är det dock okej att ha ett vårdnadsbidrag, trots att det låser inne den del av befolkningen - invandrade kvinnor - som har svårast att hävda sig på arbetsmarknaden. All forskning och all erfarenhet visar att insatser för att i stället få dessa kvinnor i utbildning och arbete samt barnen i förskola kraftigt skulle förstärka integrationens möjligheter. Tidigare i debatten nämndes socialdemokraters ingenjörskonst. Det är ett vackert ord, men vi är sannolikt inte ensamma om att stå för sociala reformer som förändrar samhället på ett önskvärt sätt. Vad jag vet är inte Nyamko Sabuni socialdemokrat utan regeringskamrat med Göran Hägglund. Hon skrev, upplysningsvis, "Stoppa den statliga invandrarkvinnofällan" tillsammans med Nina Larsson den 27 september i tidningen Expressen. De skrev att en "annan del av familjepolitiken som hämmar utlandsföddas deltagande på arbetsmarknaden är vårdnadsbidraget. Drygt 100 kommuner har infört det kommunala vårdnadsbidraget. 9 av 10 beviljade ansökningar om vårdnadsbidrag kommer från kvinnor och kvinnor söker också för längre perioder än män." Sedan fortsätter det väldigt nära den argumentationslinje jag har. De som bäst behöver stöd för att komma i åtnjutande av att erövra arbetsmarknad och egenförsörjning låses in i en familjepolitisk dogm av KD, därför att den väl harmonierar med ert partiprogram. Då struntar ni i den sociala verkligheten och förutsättningarna för kvinnor att ta sig tillbaka. För mig blir socialministerns debatt naturligtvis förklarande till varför han övertog interpellationen från Nyamko Sabuni, som jag ursprungligen ställde den till.

Fru talman! "Frihet" är ett svårt ord för socialdemokrater att hantera, särskilt när det kommer till förtydligandet "valfrihet för individen". Det blir som tydligast när det kommer ett batteri av möjligheter att sköta sin barnomsorg. Då plötsligt kommer den sociala ingenjörskonsten till sin rätt igen, och som interpellanten säger: Vi vill förändra samhället på ett önskvärt sätt. Nu råkar det vara så som också socialministern lyfte fram att föräldrar, som är ansvariga för sina barn, ibland inte vill göra exakt så som man har bestämt i rörelsen - det vill säga på ett önskvärt sätt förändra samhället. De vill i stället ha en annan barnomsorg. Då finns vårdnadsbidraget till som en sådan valfrihet för den enskilda. Om det nu är på det viset som interpellanten säger får man ställa en motfråga. Om det kommer en nyanländ invandrare hit och väljer att utnyttja vårdnadsbidraget, vilket man har rätt till i det här landet - ska vi då tala om för den här låt oss säga mannen som är nyanländ till Sverige och har valt att vara hemma med sitt barn: Nej hördu lille vän, det där får du inte göra, för nu låser du fast dig i gamla könsroller? Jag tror inte att det skulle uppskattas av en sådan individ, och det är faktiskt rent av förklenande att frånta människor möjligheten att välja och välja rätt när de i lag har ansvaret för sina barn. Jag tycker alltså att det problem interpellanten tar upp är just en sådan fråga där vi skiljer oss radikalt åt mellan alliansregeringen och oppositionen i form av socialister som med social ingenjörskonst i varje liten detalj som berör privatlivets helgd alltid ska tala om vad samhället ska utvecklas till på ett önskvärt sätt.

Fru talman! Jag kan instämma i det Finn Bengtsson har sagt, först och främst. Om vi dock för detta resonemang lite nyanserat och resonerar kring hinder för förvärvsarbete ser vi att även föräldraförsäkringen rimligen är ett hinder för förvärvsarbete. Det är en ersättning som man har för att inte arbeta. Utan en föräldraförsäkring skulle sannolikt fler arbeta genom att de skulle tvingas att arbeta eftersom de inte skulle kunna försörja sig på annat sätt. Vårdnadsbidraget är en liten ersättning. Den är lägre än föräldraförsäkringens ersättning. Den fyller ett syfte efter föräldraförsäkringen om föräldrar vill tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Man kan då säga att också vårdnadsbidraget är ett hinder till förvärvsarbete, alternativt uttrycka det som en möjlighet att ägna mer tid tillsammans med sina barn. Slutsatsen för Peter Persson blir ju knappast att avskaffa föräldraförsäkringen eller att omstöpa den i några dramatiska termer, utan vi tycker att den har ett värde. Samma argument använder jag för vårdnadsbidraget. Jag tycker att det är viktigt att rätten att själv ta hand om sitt barn på det sätt som man själv önskar ska ligga hos föräldrarna, inte hos oss som politiker. Och jag är otroligt stolt över att vi har varit med och skapat en ordning där föräldrar har mer av makt över sin egen vardag. Där finns det en skillnad i synsätt. Peter Persson och hans partikamrater företräder en linje som bygger på att man ska välja ett enda sätt och att något annat utrymme inte ska finnas. Det vänder jag mig emot. Vi har skapat en liten möjlighet som innebär att fler under en längre tid kan ägna tid tillsammans med sina barn, och det tycker jag är viktigt. Rätten gäller naturligtvis människor som har bott i Sverige i hela sina liv och personer som har kommit senare att använda de former som vi har skapat för att människor ska hitta en möjlighet att ge en trygg uppväxt för sina barn, att som förälder kunna knyta an till barnen och skapa den trygga uppväxt som vi i så många andra sammanhang efterlyser.

Fru talman! Mina slutsatser av den här debatten är två. Återigen får vi i riksdagens kammare bekräftat att det som var det stora löftet vid regeringsskiftet för fem år sedan - en ny jobbpolitik, att bryta det som man kallade för massarbetslöshet och att minska utanförskapet - har misslyckats. Det är högre arbetslöshet och lika stort utanförskap. Man låter dogmer och principer som det ålderdomliga vårdnadsbidraget styra, som ratas av alla kvinnor som har skaffat sig utbildning och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. I stället är det den sista lilla strimma för dem som inte klarat att komma in i egen försörjning. Och vi vet att den får stor inlåsningseffekt för kvinnor som inte har förvärvat utbildningsmöjligheter och därmed en förstärkt social ställning. Det tycker Göran Hägglund är okej, därför att KD har fått genomföra sitt ideologiskt motiverade vårdnadsbidrag som har starkt ojämställda aspekter och utelåser den grupp som ni lovade tillträde till arbetsmarknaden. Jag konstaterar utifrån de skilda påståenden som har gjorts här om socialdemokratisk tvångsmässighet i familjepolitiken att i den här frågan är regeringen djupt splittrad. Det finns också progressiva strimmor i delområden i denna regering som ser precis det som jag ser, och jag hoppas att Göran Hägglund någon dag tar intryck av detta.

Fru talman! Jag tror att Peter Persson, precis som alla andra som är samlade i den här kammaren, vet att omvärlden förändras snabbt. Vi har en situation med det kanske mest dramatiska skedet i europeisk ekonomi som vi har sett på mycket lång tid. Många länder är i en riktigt eländig situation medan vi i Sverige har en bättre situation genom ett ansvarsfullt agerande av sittande regering. Det är någonting som vi har skäl att vara varsamma om. Det innebär att vi kan ha en högre sysselsättningsgrad än nästan varje annat land i vår del av världen. Det innebär att vi trots de dramatiska omvärldsfaktorerna kan satsa på nya reformer medan andra ägnar sig åt att skära ned. Jag tror att man ska se också arbetsmarknadssituationen i det ljuset. Vi har gjort väldigt mycket när det handlar om att skapa reformer som gör det lättare för företag att anställa, för människor att få arbete och en bättre utbildning. Vi har rustat Sverige till ett sådant skick att vi har möjligheter att möta de utmaningar som vi har framöver. Det finns inga skäl att tala om ett misslyckande. Vi har lyckats värna Sverige i en mycket svår tid. Peter Persson ondgör sig över principer och uttalar sig förklenande om personer som har valt att stanna hemma lite längre med sina barn när föräldraförsäkringen upphör, och det är han i sin fulla rätt att göra. Men jag känner en djup respekt för alla de människor som utifrån sina barns behov och sina egna önskemål väljer det sätt som de tror är bäst för att skapa den trygga uppväxt som jag tror är väldigt viktig i barns liv. Den här debatten kommer säkert inte att avstanna med den här diskussionen utan den kommer att fortsätta i andra sammanhang, men skillnaderna är tydliga för var och en som betraktar argumentationen.