vetenskaplig information till Sveriges läkare
Protokoll från debatten
Anföranden: 6
Anf. 15 Lars Engqvist (S)
Anf. 16 Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 17 Lars Engqvist (S)
Anf. 18 Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 19 Lars Engqvist (S)
Anf. 20 Ana Maria Narti (Fp)
den 2 maj
Interpellation 2002/03:320
av Ana Maria Narti (fp) till socialminister Lars Engqvist om vetenskaplig information till Sveriges läkareGång på gång får läkarna i primärvården och på sjukhusen information om nya läkemedel och nya behandlingsmetoder via massmedier eller reklamkampanjer.
Bara under de senaste månaderna har ett flertal medicinska rön presenterats i medierna, bland annat nya sätt att dosera läkemedel mot högt blodtryck och nya behandlingar av tinnitus. Ett av SVT:s nyhetsprogram presenterade nyligen en ny kirurgisk mycket effektiv behandling av patienter med lymfödem. Denna behandling var helt okänd för många läkare från Stockholmstrakten trots att den sedan en tid praktiseras i Sverige, på Malmös akademiska sjukhus.
Människor som via medierna får höra om vad som är eller åtminstone förefaller vara helt nya möjligheter att förbättra sin livskvalitet är självklart ivriga att få tillgång till dessa nyheter. När information om nya behandlingar eller mediciner sprids via medierna eller reklamkampanjer väcks vågor av intensiva förväntningar hos och krav från många patienter och patientanhöriga. Men om läkarna inte på förhand fått detaljerad vetenskaplig information kan de inte skriva ut de nya medicinerna och inte heller remittera patienterna till de specialister som redan behärskar de nya arbetssätten. De kan inte heller förklara varför en viss behandling är olämplig eller rentav riskabel.
Detta riskerar att skapa spänningar, och till och med konflikter, mellan patienter och läkare. Den enda möjlighet som finns för läkarna att snabbt få information är många gånger att direkt vända sig till läkemedelsföretagen trots att den informationen inte alltid kan betraktas som den bästa källan för objektiv kunskap.
När de nyaste och flitigt omskrivna preparaten mot impotens och fetma (Viagra, Xenical och Reductil) lanserades var det omöjligt för läkarna att finna vetenskapligt säker information om dessa. Trycket från patienternas sida var mycket stort, samtidigt som biverkningar och doseringar inte var självklara för behandlande läkare. För att någorlunda snabbt kunna möta den stora efterfrågan och de växande kraven från patienternas sida tvingades många läkare därför att ta direkt kontakt med läkemedelsproducenterna, vilket var frustrerande för många läkare.
De informationsinsatser som läkemedelsföretagen erbjuder är ofta värdefulla, men de flesta läkare behöver kontrollera informationen genom att ta del av kompletterande och detaljerad kunskap från helt fristående vetenskapliga källor.
Den senaste reklamkampanjen för ett nytt preparat mot impotens kommer troligen att bygga upp nya förväntningar. Reklamkampanjer av denna sort blir alltmer påträngande och riskerar att inge orealistiska förhoppningar om vad nya mediciner och behandlingar kan åstadkomma.
Det problem som aktualiseras här är ingalunda någon nyhet, men det blir mer tillspetsat då både forskning och marknadsföring flyttar fram sina positioner. Frågan har tidigare diskuterats, framför allt vad gäller patienternas behov av information. Ett förslag har lagts fram av Folkhälsokommittén och Folkhälsoinstitutet arbetar med frågan. Men minst lika angeläget är att frågan om producentobunden information och dokumentation direkt distribuerad till läkarkåren finner sin lösning. Den allt snabbare och alltmer intensiva utvecklingen i medierna och reklamvärlden skapar ständigt nya krav. Läkarnas behov av väl analyserad och obunden information från andra källor än producenthåll växer därför ständigt.
Eftersom varje nytt läkemedel prövas innan det får tillstånd att distribueras finns redan i dag dokumentaion om nya mediciner samlad på många ställen utanför producentsfären. Men hur denna dokumentation i god tid före en lansering ska kunna göras tillgänglig för läkarna är än så länge en obesvarad fråga. Nutidens elektroniska system för kommunikation erbjuder många och relativt billiga möjligheter, men frågan om vem som bör ta initiativ till och ansvar för en sådan databas har inte diskuterats. I en sådan databas skulle också nya behandlingar regelbundet kunna presenteras. Det är därför viktigt att fastställa hur ansvaret för information, dokumentation och kommunikation av ny kunskap bör fördelas i framtiden mellan bland annat Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, landstingen och kanske också Folkhälsoinstitutet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialministern vilka åtgärder ministern avser att vidta för att underlätta att vetenskaplig och producentobunden medicinsk information om nya läkemedel och nya behandlingsmetoder distribueras till läkarkåren.