Villkoren för företag och privatpersoner i det så kallade stabiliseringsprogrammet för banker och finansinstitut

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig på vilket sätt jag har försäkrat mig om att villkoren för krediter till företag och privatpersoner inte försvåras i anslutning till det så kallade stabiliseringsprogrammet. Jag svarade på en snarlik fråga från Thomas Östros förra veckan. Låt mig även denna gång inleda med att betona att regeringen anser det vara av fundamental betydelse för den ekonomiska utvecklingen att kreditgivningen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Hushåll och företag måste skyndsamt få tillgång till krediter på rimliga villkor för att den ekonomiska aktiviteten ska hållas uppe och för att undvika att konjunkturnedgången förstärks. I den stabilitetsplan som regeringen under hösten har satt i verket utgörs en central del av ett statligt garantiprogram för kreditinstitutens medelfristiga upplåning. Syftet med programmet är att erbjuda institut med finansieringsproblem en möjlighet att säkra sin medelfristiga upplåning med statlig garanti. Garantiprogrammet utformades helt i enlighet med de riktlinjer som antogs av Europeiska rådet den 16 oktober och vars villkor därefter preciserades av EU-kommissionen och Europeiska centralbanken. Garantiprogrammet och övriga åtgärder inom ramen för stabilitetsplanen syftar i förlängningen just till att säkerställa att hushållen och företagen har tillgång till krediter på rimliga villkor. Regeringen har i samband med detta givit Finansinspektionen i uppdrag att bevaka att de åtgärder som beslutas inom ramen för stabilitetsplanen också kommer hushållen och företagen till del. Till dags dato har få institut - i Sverige och i andra EU-länder - valt att utnyttja garantierna. Efter att Sverige tillsammans med ett flertal andra medlemsstater framfört synpunkter på villkorens utformning har nu kommissionen i uppdrag att se över dessa. Vi har gott hopp om framgång i det arbetet som bedrivs så skyndsamt som möjligt. När det gäller företagskrediter har det sedan stabilitetsplanen presenterades blivit allt tydligare att internationella långivare i stor utsträckning försvunnit från den svenska kapitalmarknaden och därigenom försvårat för storföretagen att den vägen finansiera sin verksamhet. En kompletterande väg för att minska kreditproblemen som det nu arbetas på inom EU är att på olika sätt öka kapitalet i bankerna och därigenom öka utlåningskapaciteten till bland annat företagssektorn. Regeringen studerar naturligtvis om sådana alternativ kan vara lämpliga för svenskt vidkommande. Även här är det viktigt att Sverige i tillämpliga delar följer de gemensamma riktlinjer och villkor som man enas om inom EU. Regeringen har under hösten vidtagit flera andra åtgärder för att öka tillförseln av kapital till näringslivet. Den 11 november begärde regeringen ett bemyndigande att tillföra nytt kapital till Svensk Exportkredit och till Almi för att möjliggöra ökad exportfinansiering och krediter till småföretag. Den 4 december överlämnades en proposition till riksdagen om att bevilja SEK, alltså Svensk Exportkredit, en låneram för finansiering av långfristiga krediter intill ett belopp om 100 miljarder kronor. Vidare föreslås att under 2009 ikläda staten betalningsansvar upp till 350 miljarder kronor för exportkreditgarantier genom Exportkreditnämnden. Regeringen ger således arbetet med att normalisera kredittillgången i ekonomin högsta prioritet. Sverige bidrar också konstruktivt till att lösningar åstadkoms på europeisk nivå för att även internationella kreditmarknader ska fungera bättre samtidigt som konkurrensen på marknaden bibehålls. Samtidigt ska naturligtvis rättmätiga krav ställas på de institut som får del av statens stöd så att de medel som skattebetalarna ställer till institutens förfogande i största möjliga utsträckning kan värnas.

Fru talman! Tack för svaret! Det har nu gått nästan två månader sedan riksdagen i stor endräkt beslutade om det så kallade stabiliseringsprogrammet för banker och finansinstitut som en konsekvens av det arbete som Europeiska unionen har bedrivit. Under två månader har regeringen inte lyckats genomföra stabiliseringsprogrammet. När programmet presenterades blåste Mats Odell upp sig och sade: Nu finns det bara vinnare. Bankerna var vinnare, skattebetalarna var vinnare, och staten var vinnare. Än så länge, Mats Odell, tycks det bara finnas förlorare. Ingen verkar ha vunnit något hittills. Det minsta man kunde ha begärt var ju att regeringen efter två månader skulle ha fått en samstämmighet med bankerna och finansinstituten och kunnat genomföra programmet. Men precis som Mats Odell säger i sitt svar är det få som har anslutit sig till programmet. Då måste ju Mats Odell och andra fundera på vad det är som händer och varför det inte finns något förtroende mellan regeringen och bankerna och finansinstituten. Finansmarknadsbranschen är i högsta grad en förtroendebransch, och det tycks inte finnas något stort mått av förtroende mellan regeringen och de olika instituten. De där vinnarna som Mats Odell utmålade för ett par månader sedan har vi ännu inte sett röken av. Därför har jag ställt den berättigade frågan: Hur försäkrar sig regeringen om att det inte blir företag och privatpersoner som i praktiken kommer att få betala det här kalaset? Det Mats Odell gjorde i går är väl ett uttryck för att regeringen inte litar på bankerna, eftersom regeringen nu tvingas skicka ut en beställning till en av sina myndigheter, se till att skaffa någon form av garantiprogram så att inte människor tvingas lämna hus och hem om de inte kan betala sina lån på stört. Det var väl det bankerna kanske skulle hjälpa till med i det här programmet. Men uppenbarligen litar inte regeringen på bankerna. Därför måste jag ställa frågan till Mats Odell: Delar Mats Odell den beskrivning av bankernas agerande som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har framfört? Jag ber att få citera honom. Han har beskrivit bankernas agerande som "åt helvete". Delar Mats Odell sin kollega arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins beskrivning av bankerna? Om det är så förstår jag att det inte finns något förtroende mellan bankerna och regeringen, och då förstår jag att Mats Odell måste göra den ena brandkårsutryckningen efter den andra för att försöka skrapa upp och se till att man kan få ordning på en marknad som uppenbarligen inte fungerar. De stora räntesänkningar som har skett i världen och som nu senast också Sveriges riksbank har varit en av företrädarna för har till en del fått ett genomslag på marknaden, men mycket sent. Från början var genomslaget mycket ringa, och man kan konstatera att konkurrensen på marknaden är utomordentligt begränsad. När man sänker gör man det med i stort sett identiska tal. Det är klart att det inte finns något privat monopol på bankmarknaden i Sverige, men det finns definitivt ett oligopol, definitionsmässigt. Mats Odell är från sin tid som kommunikationsminister van vid att skapa nya privata monopol - jag tänker på Arlandabanan - så han är kanske inte rätt person att ta itu med oligopol. Men frågan kvarstår: Hur går det för företagen, och hur går det för privatpersonerna, när programmet inte ens har kunnat genomföras av regeringen på två månader?

Herr talman! Bosse Ringholm säger att det efter två månader bara finns förlorare. Han har inte sett röken av några vinnare. Jag vill rekommendera Bosse Ringholm den rapport som Finansinspektionen kom ut med för fyra fem dagar sedan om effekterna av stabilitetsåtgärderna. I korthet kan man säga att Finansinspektionen, efter att ha studerat hur det här har fungerat, inte alls delar den bild som Bosse Ringholm försöker måla upp. Vi uppdrog åt Finansinspektionen att granska de åtgärder som har beslutats enligt den lag som antogs här i riksdagen, som Bosse Ringholm talar om, om stöd till kreditinstitut, att de verkligen kommer hushållen och företagen till del. Det andra var att de skulle utforma en regelbunden och fördjupad rapportering när det gäller villkor för de tjänster som bankerna tillhandahåller. Det tredje var att de skulle granska att kreditinstituten inte utnyttjar statliga garantier på ett otillbörligt sätt. Av den här rapporten framgår att bankerna sedan förra rapporteringen, som var den 26 november, har sänkt bolåneräntorna mer än vad interbankräntorna och räntorna på säkerställda obligationer har fallit. Finansinspektionen konstaterar att bankerna i dag sannolikt gör lägre vinst per utlånad krona på bolån än innan den här turbulensen på de finansiella marknaderna började. Bankernas kostnad för likviditet har stigit kraftigt. Dessutom konstaterar Finansinspektionen att utlåningstillväxten har varit positiv även om ökningstakten har minskat något de senaste månaderna. Man pekar också på den ökade kreditrisken hos allmänheten och företag, att det är en faktor som begränsar tillväxten enligt bankerna. Sedan är det här, som Bosse Ringholm är väl medveten om, ett europeiskt program som vi har implementerat exakt enligt den europeiska prislistan. Den har visat sig fungera mindre väl i Sverige och i de allra flesta andra länder. Därför har kommissionen fått ett uppdrag att revidera den här prislistan. I dag uttalar sig en av cheferna för den största banken, Nordea. Christian Clausen säger i Dagens Industri att Nordea i dag lånar billigare utanför programmet. Det var ingen som kunde förutse detta. Därför har också kommissionen fått bakläxa. Vi väntar nu på att det ska komma ett förslag som gör att det ska bli billigare för bankerna att vara med i det här garantiprogrammet. Jag tror ändå inte att Bosse Ringholm menar att bankerna ska tvingas in i ett program om det skulle öka bolånekostnaderna för vanliga svenska hushåll.

Herr talman! Mats Odell kryper bakom Finansinspektionen och skyller ifrån sig på EU och EU-kommissionen. Faktum är att inte ens Finansinspektionen kan se annat än att stabiliseringsprogrammet inte har genomförts. Mats Odell avslutar sitt anförande med att ställa frågan till mig om jag tycker att man borde tvinga bankerna att vara med. Det är väl Mats Odell själv som har ställt den frågan tidigare, om det inte vore idé, med tanke på att bankerna inte är beredda att gå in, att göra det obligatoriskt för alla banker. Den frågan har Mats Odell själv ställt. Sedan har jag förstått att han inte riktigt fått stöd av sin regeringschef statsministern, som har haft en annan uppfattning, så han har fått ge sig i den frågan. Min grundläggande fråga handlar om att Mats Odell stod i denna kammare för två månader sedan och sade: Här finns bara vinnare. Staten är vinnare. Bankerna är vinnare. Låntagarna och skattebetalarna är vinnare. Så är det inte. Man kan naturligtvis starta svensk ekonomisk historia den 26 november, som finansmarknadsministern gjorde alldeles nyss. Men det började inte den 26 november. Det började långt tidigare. Räknar man in de sänkningar av reporäntan som har skett under hösten har inte bankerna följt med. De har kanske följt med den senaste svängen, de 1,75 procenten, men de har inte följt med i helheten. Därmed har de ökat sina marginaler. Men de har haft andra problem med tanke på oron på kreditmarknaden som gör att deras vinster inte kommer att kunna öka på det sätt som de har gjort tidigare. Kvar står frågan, Mats Odell: Delar finansmarknadsministern sin kollega arbetsmarknadsministerns beskrivning av bankernas agerande, att det är "åt helvete"? Om Mats Odell har samma uppfattning som arbetsmarknadsministern är det svårt att nå en samsyn med bankerna om det här programmet. Det är ett nederlag för Mats Odell om det visar sig att det program som han en gång beskrev här skulle omfatta hela den svenska finansmarknaden, alla banker och alla finansinstitut, bara kommer att omfattas av några enstaka. Mats Odell bekräftar själv att det är enklare och billigare att låna utanför den ram som han har angett tidigare. Det finns billigare pengar på marknaden. Då har Mats Odell slagit undan fötterna för sig själv. Det är oroande att regeringen inte har en samtalston och ett sätt att resonera med bankerna som leder till att man kan komma till ett avslut i den här frågan. Man håller fortfarande på efter åtta veckor. Det är klart att arbetsmarknadsministerns uttalande om bankernas agerande inte har underlättat den processen. Mina frågor kvarstår. Jag tycker att de fortfarande är lika berättigade. Hur ska företagen och privatpersonerna lita på att det inte är de som i sista hand får betala det här, att det inte är de som får betala regeringens senfärdighet och bankernas ovilja, rätt eller fel, att gå in i det här programmet? Det går inte, Mats Odell, att skylla på EU-kommissionen. Det är trots allt inte EU-kommissionen som är hela Europeiska unionen. Toppmöte efter toppmöte har möjlighet, även om de inte har gjort det tillräckligt precist, att säga ifrån om villkoren. Man kan inte lägga allt på EU-kommissionen och säga att de lade fel ramar och incitament för den här processen. EU kan tycka något annat. Men då får väl Sverige visa det. Jag har inte sett någon sådan handlingskraft, varken förra veckan på EU:s toppmöte eller i något annat sammanhang. Kvar står Mats Odell och ett lätt flagrant påstående att det bara finns vinnare i en process som hittills inte visat sig ha annat än förlorare. Den största förloraren är uppenbarligen regeringen.

Herr talman! Bosse Ringholm har en väl inövad förmåga att upprepa sina käpphästar utan att lyssna in de svar som ges. Därför ska jag be att få överlämna den rapport från Finansinspektionen som vederlägger det Bosse Ringholm säger. Hushållen har fått lägre bolånekostnader. Företagen har fått lägre kreditkostnader. Bankerna har lägre marginaler. Jag går fram och överlämnar den till Bosse Ringholm. Varsågod. Studera den gärna, så kan vi återkomma i debatten. Det är meningslöst om jag talar om vad som står i rapporten och Bosse Ringholm bara bortser från det och fortsätter att upprepa sina käpphästar. Om han tror att EU-kommissionen och Europeiska centralbankens prislista lätt kan frångås av medlemsstaternas regeringar är det ganska häpnadsväckande med tanke på att Bosse Ringholm faktiskt har varit finansminister i det här landet. Om vi skulle göra det skulle vi omedelbart komma i konflikt med EU:s statsstödsregler. Vi gör nu vad vi kan. Det är inte enbart fråga om likviditeten. Bankerna får tillgång till likviditet. Man gör det till och med billigare, enligt utsagor från olika banker, än i garantisystemet. Men vi hoppas att det ska komma ett besked från europeisk nivå, från kommissionen, från olika delar av det europeiska beslutsfattandet, som gör det möjligt att anpassa garantiprogrammet till den verklighet som bankerna lever i för närvarande och som gör att också den medelfristiga upplåningskostnaden kan sjunka. Det är ganska bekymmersamt om Bosse Ringholm inte ser det. Jag säger att det i den här rapporten framgår att bankerna har sänkt bolåneräntorna mer än vad interbankräntorna och räntorna på säkerställda obligationer har fallit. Bankerna gör i dag sannolikt lägre vinst per utlånad krona på bolån än före turbulensen på de finansiella marknaderna. Det har varit en utlåningstillväxt som är positiv. Bankerna lånar i dag ut mer pengar än vad de någonsin har gjort. Problemet är att vi har en situation där svenska företag under lång tid har finansierat sig utomlands med framför allt syndikerade lån och företagsobligationer från amerikanska och andra banker som i dag inte finns kvar på marknaden. Några säger att det är 500 miljarder. Andra säger att det är 1 000 miljarder. Jag har sett en siffra på 1 200 miljarder. Dessa herrelösa krediter söker sig nu till svenska banker. De företagen söker desperat efter att få finansiering. Där finns nya utmaningar. Men att enbart, som Bosse Ringholm gör, stirra på att bankerna ska ta de garantier som kanske skulle fördyra upplåningen tycker jag, lindrigt talat, är väldigt kortsynt.

Herr talman! Mats Odell väljer den enkla vägen, nämligen att tala om fel saker. Mats Odell talar om vad som har hänt de två tre senaste veckorna och hänvisar till en rapport från Finansinspektionen. Jag talar om vad som har hänt under hela hösten, under hela processen, hela händelseförloppet. Det är inte bara delsträckan som är intressant, Mats Odell. Ser man på hela hösten har inte svenska banker följt med i den nedgång av reporäntan som Riksbanken har stått för under hösten. Det går inte att bara hänvisa till de tre fyra senaste veckorna. Det är ännu märkligare när Mats Odell dömer ut det program som han har fått riksdagen att godkänna i sin helhet. Han säger att om bankerna skulle gå in i det programmet skulle det bli högre räntor. Han skyller i och för sig på EU-kommissionen som tvingar honom att lägga de högre räntorna. Men, Mats Odell, för två månader sedan var det ett program som bara skulle få vinnare. Bankerna skulle vara vinnare. Staten skulle vara vinnare. Skattebetalarna skulle vara vinnare. Nu är plötsligt alla, företagen och privatpersonerna, förlorare om de skulle tillämpa bestämmelserna och reglerna i det paket som Mats Odell fick riksdagen att besluta om för ett par månader sedan. Då har Mats Odell vilselett riksdagen. Då kan jag förstå att Mats Odell inte har någon som helst ambition att få bankerna att skriva under det dokumentet. Då kan jag förstå att det Mats Odell sade för två månader sedan, att han trodde att alla skulle gå in i det nya stabiliseringsprogrammet, numera är historia. Han har inte ens ambitionen att de ska gå in. Jag utgår från att Mats Odell delar sin kollega arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins påstående att "bankernas agerande är åt helvete". Är det en sådan brist på förtroende mellan bankerna och bankministern utgår jag från att det inte blir något av det här paketet. Det kommer att vara en parentes i svensk ekonomisk historia.

Herr talman! När vi lade fram stabilitetsprogrammet hade inte bankräntorna och upplåningskostnaderna för bankerna fyrdubblats. Det var en uppgång som skedde efter den 15 september när Lehman Brothers gick i konkurs. Nu är interbankräntorna tillbaka på de nivåer som gällde före Lehman Brothers konkurs. De är fortfarande alldeles för höga, men de är tillbaka på nivån före den 15 september. Jag har en kurva här som jag inte tror att Bosse Ringholm ser, men jag ska överlämna den sedan. Där kan han se hur det har utvecklat sig. De väldigt svarta bilderna som målas upp stämmer inte. Jag kan inte instämma i Sven Otto Littorins något svepande omdöme. Det är en mycket mer komplex bild än så. Det finns en utvecklingspotential; det gör det ofta. Det handlar om att det finns ett garantiprogram som jag hoppas att bankerna ska gå in i. Självklart är det så. Men för de banker som lånar upp billigare utanför programmet vore det en ganska svag prestation att bara fördyra. Bosse Ringholm har inte svarat på detta, men jag hoppas verkligen inte att hans mening är att det skulle vara önskvärt att banker gick in och det blev dyrare för bolånekunder.