Partiledardebatt

Herr talman! I den lilla belgiska staden Ypres dog nästan en miljon människor under första världskriget. Där samlas Europeiska rådet nästa för att minnas och hedra dem som föll. Det var uppemot 20 miljoner människor som dog i första världskriget, vilket är en ofattbar siffra för oss som har fötts i fredens Europa. Hundra år senare är krig och våld fortfarande verklighet i många delar av världen. Kriget i Syrien är inne på sitt fjärde år. Fler än 150 000 har dödats, och nästan tio miljoner är på flykt. Vi ser en av de största flyktingströmmarna till vårt land sedan andra världskriget. Så snabbt kan det gå att rasera ett samhälle. Så svårt är det att få stopp på en negativ våldsspiral. Våldets gränslöshet och våldets tendens att sprida sig från ett land till ett annat ser vi också i Irak där extrema krafter med våld och förtryck utmanar en bräcklig statsbildning. Det är en svår utmaning att skapa frihet, demokrati, ekonomiskt välstånd och förtroende i ett samhälle. Ännu närmare oss ser vi Rysslands annektering av Krim. Situationen i Ukraina är en fara för Europa. Det är en utmaning mot den internationella rättsordningen. Rysslands agerande utgår från en kalla-kriget-mentalitet som bara har förlorare. Homs, Kirkuk, Donetsk - alla tre ligger långt bort, men de är våra grannar. Det finns mänskliga broar mellan våra länder. Många svenskar har nära band till Syrien, Irak, Libyen, Afghanistan och Somalia, och många är oroliga. Det finns politiska krafter i Europa, också här hemma, som profiterar på motsättningar, som får sin näring ur ett vi-och-de-tänkande och som ser människors olikheter som ett hinder, inte som en möjlighet. Till dem vill jag säga: Det är den sortens människosyn som har skapat så många krig och konflikter i världen. Vår uppgift är att tydligt stå upp för tolerans, sammanhållning och ömsesidig respekt. (Applåder) Herr talman! Om 88 dagar går svenska folket till vallokalerna. Då folkomröstar Sverige om arbetslinjen. Vi vill att över fem miljoner människor ska ha ett jobb år 2020. Ett jobb utvecklar oss som människor. Det ger oberoende och möjlighet att stå på egna ben. Det skapar en känsla av tillhörighet och gemenskap att ha ett jobb att gå till. Man får jobbarkompisar, fikapauser, ny kunskap, trygghet och sommarsemester. När fler jobbar stärks sammanhållningen mellan människorna i vårt land. Jag vill att fler människor ska få uppleva allt det som det innebär att ha ett jobb. Sedan 2006 har jobben vuxit med över 250 000. Över en kvarts miljon fler människor har fått allt det som kommer med ett jobb - och det är bara början. Vi har satt upp ett ambitiöst mål för hur jobben ska bli fler. Det bygger på att det är fler som arbetar, och det kan bara nås om jobben blir ännu fler. Vi vill att över fem miljoner människor ska ha ett jobb år 2020, vilket är 350 000 fler än i dag. Mot oss står Socialdemokraternas arbetslöshetsmål och därtill bristen på besked från övriga vänsterpartier. Arbetslöshetsmålet kräver inte ett enda nytt jobb. Det är med andra ord som vanligt med Socialdemokraterna. När de hade makten stod var femte svensk i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Varje dag fick 140 människor veta att det var dags för förtidspension. En regering som sätter jobben främst kan aldrig acceptera en sådan väg. Vi har konsekvent satt jobben främst, för alla människor vill och kan bidra utifrån sina egna förutsättningar. Närmare 200 000 människor som tidigare gömdes och glömdes i åtgärder och program har lämnat utanförskapet. Många av dem är nu en del av arbetskraften och söker jobb. De som tidigare sökte jobb har i stor utsträckning fått jobb, i flera fall sedan länge, med god löneutveckling. Många av dem är dessutom födda i ett annat land. Herr talman! Vårt fokus på jobben har gett resultat. Vi har högst sysselsättningsgrad och arbetskraftsdeltagande i hela EU. Vi ligger i topp när det gäller hur många kvinnor som jobbar. Det är fler kvinnor som jobbar heltid. Nästan dubbelt så många äldre jobbar. Reallönerna och de disponibla inkomsterna har vuxit. Människor har fått mer kvar av lönen. (Applåder) Vårt jobbmål kräver att vi fortsätter att hålla arbetslinjen tillsammans med nya åtgärder och reformer och att vi fortsätter att ta ansvar för ordning i ekonomin så att människor och företag vågar tro på framtiden och så att vi bygger skyddsvallar inför nästa kris. När vi säger att över fem miljoner ska jobba år 2020 står vi inför en ny typ av utmaning. Trösklarna till att få ett jobb är allt högre samtidigt som många som söker jobb står längre från arbetsmarknaden och möts av högre krav än kanske någonsin tidigare. Den skoltrötta 20-åringen som inte gick klart gymnasiet, 59-åringen som blev av med jobbet för flera år sedan men som inte kunnat komma tillbaka, kvinnan som i vuxen ålder kommit till Sverige från Afghanistan och försöker hitta en plats i samhället eller den rullstolsburna som mitt i livet tvingas möta en arbetsmarknad som inte är anpassad - alla är de exempel på hur utmaningen ser ut i vår tid. Men vi säger: Alla människor behövs. Alla jobb behövs. Detta kräver en regering som tar ansvar för att jobben ska komma alla till del. Vi vill att det ska gå snabbare att komma in på arbetsmarknaden för människor som kommit hit från andra länder. Fler ska kunna påbörja sfi så snart de fått uppehållstillstånd. Instegsjobben ska kunna kombineras med komvux. Utländska akademiker ska få snabbare hjälp med översättning av sina meriter och större chans till kompletterande utbildning. Vi vill ge mer stöd till människor med funktionsnedsättning och bättre möjlighet till studiemotiverande kurser. Fler ska få chans att jobba inom Samhalls verksamhet och på så sätt få in en fot på arbetsmarknaden. Vi vill satsa mer på unga som vill gå sin egen väg och starta eget. Starta-eget-bidraget ska kunna omfatta fler. Ung Företagsamhet och Drivhuset ska få mer resurser. Vi vill fortsätta våra förändringar av den svenska skolan. Vi vill ha tioårig grundskola, skolstart vid sex års ålder, mindre klasser, mer matematik och fler behöriga lärare. Fram till valdagen kommer vi att presentera fler förslag för hur jobben ska komma fler till del. Vill man att jobben ska bli fler måste man ha politiken för det. Herr talman! Aldrig tidigare har så många människor haft subventionerade anställningar som i dag. Därtill är arbetsmarknadspolitiken väl utbyggd. De viktiga skattefinansierade välfärdsjobben beräknar vi kommer att bli fler. Allt är dock beroende av en långsiktig strategi för att fler företag ska kunna växa. Många tänker nog på stora företag som Volvo, ABB och Ericsson när man talar om Sverige som exportland. Men jag har under våren träffat många mindre företag runt om i landet som har tillverkat och exporterat allt från pepparkakor, underställ och platsförpackningar till fröer och motorvärmare. Deras beskrivning är att om man vill växa måste man ut i världen. Ett växande företag i Sverige blir snabbt ett exportföretag. Den svenska marknaden är för liten. Att svenska företag växer är bra för Sverige. Då växer vår ekonomi, och jobben blir fler. Vi ser hur världsekonomin förändras. Om vi ska kunna behålla företagen här hemma måste de tycka att det är värt det - att starta, att växa och att stanna i Sverige. Sverige är ett av världens mest konkurrenskraftiga länder. Vi behöver mer frihandel och ännu bättre företagsklimat. I detta läge ser vi partier på vänsterkanten som skulle förskjuta den politiska tyngdpunkten längre ut till vänster än någonsin tidigare. Arbetstiden ska förkortas, det ska bli dyrare att anställa unga, valfriheten ska begränsas och skatterna ska höjas för människor som jobbar och för företagen som anställer. I en tid när vi verkligen behöver människor från andra länder som kommer hit och jobbar vill Socialdemokraterna försvåra arbetskraftsinvandring. Ge svenska jobb åt svenskar först, heter det. Hur kan det vara bra för Sverige? Hur kan det vara bra för svenska företag och för jobben? Partierna på vänsterkanten har en sak gemensamt: De är emot arbetslinjen. Deras politik är direkt skadlig för jobben och för företagen i Sverige - Socialdemokraterna: minus 80 000 jobb, Miljöpartiet: minus 70 000 jobb och Vänsterpartiet: minus 140 000 jobb. Resultatet av en vänsterpolitik är färre jobb. Det hotar ekonomin och resurserna till skolan, äldreomsorgen och allt som är vårt gemensamma. Herr talman! I våra fyra partier i Alliansen förbereder vi oss tillsammans. Vi har satt upp ett ambitiöst jobbmål. Våra förslag och reformer är helt inriktade på detta. Vi kommer aldrig att släppa tyglarna om Sveriges ekonomi. Vi lovar inte allt till alla. På vänsterkanten verkar man ha en annan syn på politiskt ansvarstagande. I allt fler frågor är partierna på vänsterkanten splittrade. De har inga förberedelser, inga gemensamma förslag och ingen som helst aning om vägen framåt. Väljarna förtjänar att få veta vad som skulle vänta med en eventuell vänsterregering, men när kommer svaren? Sverige är på rätt väg. Svensk ekonomi är starkare än på 40 år. Sedan 2006 har jobben blivit över en kvarts miljon fler, och det är ändå bara början. (Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsministern. Jag håller i min hand statsministerns första regeringsförklaring från den 6 oktober 2006. När jag läste den fastnade jag framför allt på ett stycke som handlar om skolan. Nu talade statsministern inte särskilt mycket om skolan, men då sade han så här: "Fler elever skall lämna skolan med kunskaper och förutsättningar för att tryggt kunna fungera som medborgare och i arbetslivet. Genom att sätta kunskap i centrum och satsa på kvalitet skall resultaten i den svenska skolan förbättras." Hur har det gått under åtta år med detta löfte till svenska folket? Jo, under dessa år har resultaten sjunkit dramatiskt i svensk skola. Sverige har de snabbast fallande kunskapsresultaten i hela PISA-undersökningen. Sammanlagt 91 000 elever har lämnat skolan utan att ha behörighet att komma in på gymnasiet under dina regeringsår, Fredrik Reinfeldt. PISA-studien visar också att förklaringen till kunskapsresultaten stavas ökad ojämlikhet. Skolresultaten skiktas och segregeras mycket mer än tidigare. Skolverket konstaterar att en av huvudförklaringarna till de fallande skolresultaten är den bristande likvärdigheten i skolsystemet. Jag lyssnade på statsministern i en radiointervju för inte så länge sedan. Då förnekade han att det är ett problem att segregationen mellan skolor ökar i Sverige. Men faktum är att andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat har fördubblats under din tid vid makten, Fredrik Reinfeldt. I dag presenterar vi socialdemokrater ett nytt förslag om att satsa stort på de skolor som har stora problem och utmaningar. Under de kommande fyra åren satsas 2 miljarder kronor på att höja resultaten för alla elever. Jag vill fråga statsministern: Hur tänkte du, Fredrik Reinfeldt, när du tog bort det nationella stödet till de skolor som har tuffast utmaningar och i stället prioriterade skattesänkningar? (Applåder)

Herr talman! Jag har väntat på detta. Inför valet 2006 sade Socialdemokraterna: Vi överger det här med jobben. Det var likadant inför 2010, och nu är det dags igen. Det spelar ingen roll vad de skriver i sina eftervalsanalyser om att de en gång för alla ska lova att aldrig mer släppa jobben. Varenda gång vi närmar oss valet gör de det. Då är det andra frågor som gäller. Det är aldrig jobb och ekonomi när det verkligen blir skarpt i mötet med väljarna. Det är det första beskedet. Det andra är att det ni föreslår för att möta detta ungefär är vad vi föreslår, det vill säga att resurser riktas till de skolor som är mest utsatta. Det jag sade i intervjun var att PISA och de experter som har uttolkat det säger att skillnaderna mellan elever är mer påfallande och större än den mellan skolor. Men viktigast av allt är kanske att säga att Mikael Damberg inte fångar den känsla som nu sprids när man går genom skolans korridorer. Det är inte känslan av att alla är på väg att dö och att allting är förskräckligt. Känslan är att man kämpar med att skapa en bättre skola och att man pratar mycket om alla reformer som har kommit. Vi får inte beröm hela tiden. Jag har varit ute och träffat många gymnasieelever som tycker att det är otroligt mycket betyg: A har blivit tuffare än MVG - vem är ansvarig för det? När jag säger att det är jag säger de: Då ska du få höra vad vi tycker. Så pratar man i svensk skola. De säger: Oj, vad mycket prov och tester det är! Föräldrar märker att nio- och tioåringar kommer hem och säger: Jag ska ha nationellt prov, och jag är lite nervös. Det är svensk skola. Mikael Damberg har missat alltihop. Han är bara stolt över att framställa det så här: I det här landet dör allting, allt bara faller ihop och vi socialdemokrater är så himla glada över det. Men jag är inte glad över det. Jag är glad över att det finns lite framtidstro i svensk skola och att de reformer vi har satt in är på väg att göra den svenska skolan bättre. Försök lyssna på det någon gång, Mikael Damberg! Försök tro på någonting! Försök stå för något som riktar sig framåt! Det gör vi. Vi begär stöd av väljarna för att fortsätta med vår inriktning: tidigare skolstart och mer matematikundervisning. Det är den vägen vi ska välja. (Applåder)

Herr talman! Jag börjar förstå varför Moderaterna rasar i opinionen. Statsministern är tondöv om han inte hör vad svenska folket säger om svensk skola, nämligen att det har varit fel väg att gå att prioritera skattesänkningar framför skolan. I år - i den budget som du, Fredrik Reinfeldt, lade på riksdagens bord i slutet av förra året - prioriterar man att satsa tjugo gånger mer på skattesänkningar än på insatser till skolan. Det är inte första gången, Fredrik Reinfeldt. Du prioriterade krogmomsen framför skolan, du prioriterade bolagsskatten framför skolan och du prioriterade jobbskatteavdrag 1, 2, 3 och 4 och sedan 5 framför skolan. Då hamnar man till slut i en situation där skolan inte orkar med sitt uppdrag och där lärare och rektorer känner att de inte får det stöd och den hjälp de behöver. När du dessutom tog bort stödet till de skolor som har tuffast utmaningar hamnade du väldigt snett, herr statsminister. Resultatet är ingenting att vara energisk över. Resultatet är fallande skolresultat - vi faller snabbast i hela OECD-området. Det behövs en ny skolpolitik där vi vågar prioritera skolan. Tyvärr har du prioriterat skattesänkningar i åtta års tid, Fredrik Reinfeldt. (Applåder)

Herr talman! Ska vi avslöja för Socialdemokraterna vad vi andra vet? Har ni sett deras opinionskurva? Mikael Damberg har missat det - vad tråkigt. (Applåder) Jag vill återigen säga att när det gäller de skattesänkningar vi har föreslagit är vi stolta över att folk har mer kvar av lönen. Vi har noterat att ni inte tänker ta bort dem - Socialdemokraterna accepterar 90 procent av skattesänkningarna. Har ni hört det, svenska väljare? Vilket hyckleri det är. De står i vartenda tal och låtsas som att de är emot, men om de får makt och inflytande tänker de inte ta bort dem. Och vi får se vad det blir när Vänsterpartiet och Miljöpartiet är klara - då kommer det inte att vara så roligt. Det är så det låter. Vi ska göra mer av det vi redan har påbörjat. Utmaningen att svenska skolelever ska lära sig mer tar vi på allvar - mer matematikundervisning, fler lärare och fler behöriga lärare. Vi är på rätt väg. Sedan ska vi berätta för eleverna när de skriver PISA-proven att det är på allvar. Det verkar möjligen inte ha nått fram. Men det är mycket prov, och det är en förändrad skola. Det kommer att leda rätt. Med en vänsterregering blir det högst oklart vad som sker, men det de brukar göra är att ta bort kunskapslinjen. Det är farligt. (Applåder)

Herr talman! Ojämställdheten har ett pris, statsministern, ett pris för de talanger som inte tas till vara i ett näringsliv där manligt kön fortfarande väger tyngre än kompetens, ett pris för de tjejer som slås ut i en skola där självkänslan reduceras till prestation, ett pris för de kvinnor som slits ut på en arbetsmarknad där kvinnor slits så mycket hårdare är män. 10 miljarder är den årliga samhällskostnaden direkt ur statsbudgeten för att kvinnor får bära välfärden på sina axlar, själva får bära det som vi behöver bära tillsammans. För 30 år sedan var kvinnors sjukskrivning inte högre än mäns. Men sedan kom 90-talskrisen, nedskärningar i vården, omsorgen och skolan, slimmade organisationer, färre medarbetare och hårdare villkor - och i dag får vi betala priset: 10 miljarder årligen. Så hög är kostnaden för kvinnors högre sjukskrivning än mäns. Under de 30 år som har gått har en del gjorts för männens arbetsmarknad. I flera manligt dominerade branscher har man förhandlat sig till bättre villkor i avtalen. I Byggnads, Pappers, Metall och Unionen finns det avtal om arbetstidsförkortningar. Det finns kvar arbetsmiljöutmaningar, men just detta har man lyckats med, och detta är bra, för när medarbetarna mår bra blir också lönsamheten också bättre. Men för kvinnor som sliter i äldreomsorgen finns inte den chansen. När kroppen tar stryk får man i stället betala själv eller be om deltid eller också fastnar man i sjukersättning, och när pensionen kommer tackas man med lägsta möjliga pension. Vi vill att de arbetstidsförkortningar som har kommit männen i industrin till del också ska bli möjliga för kvinnor i omsorgen. Jag har förstått att det är ett krav som har fått flera moderater att protestera högljutt. Därför vill jag nu ge statsministern möjlighet att förklara: Varför ska kvinnor i omsorgen inte få den möjlighet till arbetstidsförkortning som män i industrin har fått? (Applåder)

Herr talman! Detta kommer att vara dagens tema: vänsterpartiernas attack på arbetslinjen, hur mycket jobb som ska försvinna, hur mycket kortare våra arbetsdagar ska bli, hur mycket friår och ledighet vi ska introducera i Sverige, när de får inflytande. Då vill jag säga till alla svenska väljare: Nyckeln till allt vi vill är arbetade timmar. Det vet varenda suppleant i kommunfullmäktige i vartenda land som har läst en budget. Nyckeln sitter i att man får upp antalet arbetade timmar, för att finansiera skolan, för att finansiera äldreomsorgen, för att klara det stora välfärdsåtagandet. Kom ihåg att vi lever på en kontinent som har bara 7 procent av världens befolkning. Bara 25 procent av världens bnp-tillväxt skapas här - det är snabbt på väg nedåt - men över hälften av världens sociala välfärdskostnader finns på vår kontinent. Ska den ekvationen hålla är nyckeln arbete: arbete därför att det är bra för människor, arbete därför att det utvecklar vårt samhälle och inte, som Miljöpartiet säger, är hotet mot mänskligheten - jag håller inte med. Där finns det vägval som svenska folket står inför. Låt mig säga: Jag respekterar om man i avtal väljer att gå fram med arbetstidsförkortning. Man kan välja det - jag tror på den svenska modellen. Man kan välja att ta en del av löneutrymmet för att förkorta arbetstiden. Men jag tror inte på att tvinga fram detta med lagstiftning, och jag tycker inte att Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som föreslår detta, är ärliga med att det kraftigt skulle minska bnp och skapa stora problem för Sverige. Jag delar uppfattningen att omsorgstrycket är ett tecken på att Sverige fortfarande är ojämställt - det ligger tyngre på kvinnor än på män. Men jag delar inte beskrivningen av att det stora problemet och utmaningen i svensk skola bara skulle handla om unga tjejer, för det tycker jag är en felaktig beskrivning. Vi ser snarare en utveckling där många tjejer har väldigt bra skolresultat medan vi har problem med många av pojkarna, de unga, arga männen, som kommer ut ur en skola där de inte riktigt finner sig till rätta och inte verkar klara de bästa skolresultaten. Det är också en samhällsutmaning. Jag tror på att se hela samhället - inte bara halva. (Applåder)

Herr talman! Den riktigt stora utmaningen i svensk skola är att vi har haft en regering som har lagt på lärarna nya pappersuppgifter, samtidigt som man har skurit bort medarbetare från skolan. Nio av tio lärare vittnar om att de har fått ägna mer tid åt att fylla i papper, och samtidigt har nästan 10 000 medarbetare skurits bort från svensk skola. Man behöver inte ha högsta resultat i PISA-provet för att inse att om färre medarbetare ska ägna mer tid åt att fylla i papper blir det mindre tid över för eleverna, mindre tid över för den bråkiga killen som har svårt att koncentrera sig, mindre tid över för den oroliga tjejen som behöver någon som ser just henne bortom prestation, prov och betyg. Det är resultatet av Alliansens skolpolitik. Herr talman! Statsministern måste ha missat hur det faktiskt ser ut i svensk äldreomsorg i dag, att många kvinnor tvingas lämna arbetsmarknaden eller gå ned till deltid redan vid 50-55 års ålder. Var är arbetslinjen i det? Var är arbetslinjen att slita ut människor långt före pensionen? Det är den stora samhällskostnaden i dag - inte Miljöpartiets förslag. (Applåder)

Herr talman! Vi har skjutit till resurser till svensk skola. Jag delar inte Gustav Fridolins beskrivning, men jag har svårt att förstå hur lösningen på det problem som du beskriver är att vi låter lärarna lämna strax efter lunch, med din arbetstidsförkortning. (Applåder) Du hade en fråga till mig. Ursäkta, nu tappade jag bort den. (GUSTAV FRIDOLIN (MP): Nu är jag mest intresserad av varför du tycker att detta är ett bra tillfälle att hitta på saker om andras politik.) Det var inte din fråga. (GUSTAV FRIDOLIN (MP): Nej, min fråga var: Har du sett hur det ser ut i äldreomsorgen?) Ja, det har jag! (GUSTAV FRIDOLIN (MP): Har du sett hur människor lämnar .) (TALMANNEN: Nu är det replikrunda!) Så här borde vi ha det oftare - det är en härlig dialog! Låt mig då säga när det gäller äldreomsorgen . (GUSTAV FRIDOLIN (MP): Eller så lyssnar man från början!) Jag har varit mycket i svensk äldreomsorg. Min uppfattning är att det absolut är viktigt att lyssna på den personal som finns där. Man jobbar nu ofta med utrustning som avlastar de lyft som fanns förr. Många kommuner börjar bli bättre på att inte dela på passen. Det finns mycket att lyssna in. Men jag delar inte din uppfattning när du beskriver alla som uttröttade och utan möjlighet att arbeta. Det tycker jag återigen är en vanbeskrivning av ett område där många gör uppskattade insatser. (Applåder)

Herr talman! Jag tänkte göra statsministern glad genom att prata lite jobb - det var det han ville, sade han. Det är en mycket positiv bild som målas upp i Fredrik Reinfeldts anförande. Han är oerhört stolt över vad regeringen har åstadkommit under de åtta år som han har haft makten, och han får applåder av församlingen för detta. Det är naturligtvis fantastiska resultat att ha skapat 250 000 nya jobb i Sverige. Det är oerhört många. Däremot hörde jag inte Fredrik Reinfeldt i anförandet nämna arbetslösheten över huvud taget. Jag tror inte att han nämnde det en enda gång. Men det är inte så konstigt. Samtidigt som sysselsättningen har ökat med säkert fler än 250 000 har arbetslösheten ökat. Vi har alltså en ökad sysselsättning men en arbetslöshet som ligger kvar på väldigt höga nivåer. Förklaringen till det är att vi ständigt fyller på arbetskraften mer än vad vi lyckas skapa jobb, mer än vad man lyckas öka sysselsättningen. Det är det jag inte riktigt får ihop. För ett par veckor sedan lovade Fredrik Reinfeldt och regeringen: Till 2020 ska vi ha 5 miljoner människor sysselsatta. Det innebär ungefär 350 000 nya jobb. Då är min fråga till Fredrik Reinfeldt: Med hur många människor kommer man att öka arbetskraften under samma tid?

Herr talman! Det finns inte bara ett ord eller en siffra som kan beskriva svensk arbetsmarknad, utan man måste beskriva sysselsättning, arbetslöshet och arbetskraft och kan titta på olika former av sysselsättningsdeltagande. Jag nämnde faktiskt flera av dessa. Vi har byggt en politik för att inte förtidspensionera stora delar av arbetskraften. Det har gjort att arbetskraften växer mycket snabbt i Sverige. Till det bidrar att vi har en av de snabbast växande befolkningarna i Europa, både därför att vi har ett barnafödande som är positivt men också därför att människor kommer från andra länder. Jag har många gånger diskuterat med Jimmie Åkesson att det inte är ett statiskt förhållande att man kommer hit och kanske inte får jobb dag ett, utan det är mer en fråga om hur snabbt man kommer i arbete. Det är en samhällsutmaning som vi har anledning att ta på allvar. Jag delar inte uppfattningen att de som ännu saknar jobb bara skulle vara människor som kommer från andra länder. Det är inte experternas mening när de går igenom detta, utan de nämner flera grupper. De nämner människor över 55 år som har varit arbetslösa länge och som har dålig kontakt med arbetsmarknaden och oftast inte grundläggande utbildningar. De nämner människor som lever med funktionshinder av olika slag. De nämner unga som har svårt att komma in. De nämner också gruppen utrikes födda, framför allt dem som inte har lärt sig svenska språket eller kommer med kort eller ingen utbildningsbakgrund. Vi har ganska goda kunskaper om detta. Mitt svar blir inte: Sätt en dörr i ansiktet på dem, skyll dem för allt ont! Så tycker jag att Sverigedemokraterna gör - absolut. Jag säger snarare: Anpassa och förändra våra system och möjliggör för människor att lära sig svenska språket snabbare och se till att de kommer i arbete! Dessutom: Det fungerar! En stor del av den sysselsättningsutveckling som jag redovisade gäller utrikes födda som kommer in i arbetsmarknaden. Vi har haft en mycket kraftig ökning av just människor från andra länder som får jobb. Vi får det också i sektorer som har varit viktiga, med vår RUT-reform och med restaurangmomsen, för att bara nämna två av branscherna. Så bygger vi Sverige långsiktigt starkare. Minns vad jag sade om arbetade timmar! Många av dessa arbetade timmer utförs av människor från andra länder. (Applåder)

Herr talman! Det råder ingen tvekan om att många av dessa arbetade timmar utförs av människor från andra länder - så är det - därför att väldigt många människor i vårt land är just från andra länder, och de blir fler. Även om Fredrik Reinfeldt försöker ta sig runt detta problem genom att inte tala om det förekommer det. Det är klart att vi har långtidsarbetslösa och andra som står långt från arbetsmarknaden. Men det är inte dessa människor som varje år fyller på arbetskraften med 50 000-60 000 nya människor, utan det är invandringen som gör det. Det råder ingen som helst tvekan om det. Hade vi inte haft den stora invandring som vi har hade arbetslösheten legat väsentligt lägre än vad den gör i dag. Det var inte så länge sedan vi hörde statsministern ge uttryck för exakt den uppfattningen genom att säga att massarbetslöshet inte existerar bland etniska svenskar mitt i livet. Så är det, även om det nu säkert också finns andra som är arbetslösa. Min fråga kvarstår: Har man från regeringens sida kapitulerat inför arbetslösheten? Och med hur många människor kommer arbetskraften att växa när jobben blir 350 000 fler?

Herr talman! Återigen vill jag säga att det beror på hur man ser på människor. Är människor ett problem, tynger de, ska de räknas som en kostnad eller är de en tillgång och någonting att arbeta med att utveckla? Sverigedemokraterna har den förra synen, och jag har den senare. Jag tycker att man kan påverka ett samhälle. Man ska skapa förutsättningar för människor att komma i arbete. Vi vet naturligtvis inte hur mycket arbetskraften kommer att växa av det enkla skälet att vi är en återspegling av en värld i krig och i oro. När jag tillträdde som statsminister kom stora grupper från Afghanistan och Somalia. Nu kommer de största grupperna från Syrien. Vi ska inte bli förvånade om det nu i stället kommer att komma många människor från Irak. Det beror alltså på hur krig och sekteristiskt våld utvecklar sig över världen. Det skapar fruktansvärda samhällen som vi ger människor andrum och möjlighet att komma undan från. Hit kommer driftiga människor som väldigt ofta snabbt kommer i arbete, startar företag och bidrar till vår välfärd. Hur mycket vi underlättar för dem att komma i arbete är också en fråga om vår egen välfärd och vår egen framtid. Så ser jag på människor. Återigen, Jimmie Åkesson: Det är det som avgör. Är de ett problem, är de möjliga att påverka eller är de en kostnad och ett hinder? (Applåder)

Herr talman! Statsministern! Ska Sverige vara ett land där det är fritt fram för arbetsgivare att säga upp fast anställda för att sedan ta tillbaka dem som timanställda eller deltidsanställda? Om det handlar den stora konflikten om Öresundståg. Men egentligen handlar det om hela den svenska arbetsmarknaden. Jag var nere på Malmö central och talade med några av dem som nu strejkar för sina fasta jobb. Jag talade med en ung kvinna som berättade om sin oro för att inte veta om hon kan försörja sig och sin familj och för att inte kunna få ett hyreskontrakt därför att hon inte längre har ett fast jobb. Hon blev uppsagd efter att ha jobbat i flera år åt samma arbetsgivare. Det handlar inte bara om Öresundståg. På Stadium i Norrköping får flera hundra gå, inte för att de inte behövs utan för att det är enklare för arbetsgivaren att ha dem i otrygga anställningar. Ni har ett ansvar för detta, Fredrik Reinfeldt. Men vi vill ta ett ansvar för att lägga om politiken. Vi behöver en lex Veolia. Vi vill att lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen ska stärkas vid upphandlingar. Vi vill ta bort anställningsformen allmän visstid. Visst behöver vi visstidsanställningar ibland, men inte år efter år. De bör begränsas. Vi vill inte heller att man ska kunna sparka folk för att i stället ta in bemanningsföretag. Det är detta som det handlar om på svensk arbetsmarknad i dag, och vi har tagit ställning. Men vad säger statsminister Fredrik Reinfeldt? Ska Sverige vara ett land där arbetsgivare fritt ska kunna sparka gamla trotjänare för att sedan ta tillbaka dem på nåder som deltidsanställda eller timanställda?

Herr talman! Vänsterledaren vet att vara domare i en svår arbetsmarknadskonflikt. Den ena parten har rätt, och den andra har fel. Jag tror på den svenska modellen. Jag tror att arbetsmarknadens parter ska lösa detta, och de har också konfliktinstrument som de nu använder för att göra det. Om vi gör det som Jonas Sjöstedt sade har vi en annan modell. Då står vi här i riksdagen och berättar vem som har rätt och vem som har fel. Och gör de inte som vi säger lagstiftar vi. Då kommer vi att förbjuda det som vi inte tycker om. Då ska visstidsanställningen väck. Bemanningsföretagen ska bort. Här ska inte någon flexibilitet få finnas. Ljuger alltså alla företag i hela Sverige och alla arbetsgivare som säger att de möter en ny typ av konkurrens där de ofta ser kortsiktiga cykler i sin efterfrågan? Ljuger de? Hittar de på att de behöver flexibilitet? Har det bara kommit ondska av detta? Mitt besked är att vi behöver vara tydliga med att grunden för trygghet på svensk arbetsmarknad är tillsvidareanställning. Och, mina vänner, över 80 procent av dem som har jobb i Sverige har fast anställning. De som finns i olika former av tidsbegränsade anställningar ligger stabilt under 20 procent och har gjort det mycket länge, också under de år som Vänsterpartiet har varit med och påverkat politiken i Sveriges riksdag. Är det den flexibiliteten som nu ska väck? Jag har dessutom noterat att vi har ett stort flöde av dem som har visstidsanställning över till tillsvidareanställning. Det har redovisats att 70 000 per kvartal på det sättet faktiskt kommer över i fast anställning. Det verkar vara som vi säger, nämligen att det behövs en sänkt tröskel för att sedan komma vidare. Vad är det som detta återspeglar på svensk arbetsmarknad? Jo, det återspeglar att man vill testa lite och att man lite grann vill veta vilka man anställer eftersom det är så höga kostnader och risker förknippade med modernt företagande om man felrekryterar. Ljuger alla företagare som säger detta? Är det vad vänsterpartierna i Sveriges riksdag säger? Jag tycker att man ska respektera den svenska modellen och balansen. Om det finns någon som använder det på ett felaktigt sätt ska det rättas till. Men Jonas Sjöstedt påstod att det ska försvinna med lagstiftning. Det är vad som väntar. (Applåder)

Herr talman! Om otrygghet hade gett arbete hade Sverige haft full sysselsättning i dag. Men ditt problem, Fredrik Reinfeldt, är att vi inte har det. Vi har bara en växande otrygghet. Vem drabbar den? Den drabbar främst kvinnor och unga. Hur påverkas de? De är mycket mindre villiga att kritisera sin arbetsgivare när det uppstår fel och brister. De är mycket mer oroliga för hushållets ekonomi. De är mycket mer oroliga för att bli arbetslösa. När de blir fler och när man provocerar grunden i den svenska modellen på detta sätt har statsministern ingenting att säga. Det är ett ja till arbetsgivarna att inte säga något när de provocerar på det sättet. Ännu längre går allianspartiet Folkpartiet som inte svarar med en politik för trygga jobb utan med en politik för att begränsa strejkrätten i Sverige. Vad säger statsminister Reinfeldt om det förslaget? Är det Alliansens politik? (Applåder)

Herr talman! Det är det uppenbart inte, eftersom vi inte har ändrat proportionalitetsregler eller andra regler på svensk arbetsmarknad. Återigen: Den här beskrivningen av att alla i Sverige upplever otrygghet - det finns naturligtvis exempel på detta - är det sanningen? Är det så att nära nog alla upplever att de är på väg att förlora jobbet? Är det rätt beskrivning av Sverige? Jag vill hävda att vi har en mycket trygg arbetsmarknad. Över 80 procent har fast anställning. Inom många yrken som ungdomar väljer att utbilda sig till i gymnasieskolan har vi en mycket stor trygghet och knappt någon arbetslöshet alls. Om man blir förskollärare, lärare eller polis, finns det då en stor arbetslöshetsrisk i dessa yrken? Den omvandling som sker sker mycket i den konkurrensutsatta industrin och inom vissa sektorer. Där behöver vi omvandlingsstöd, och vi behöver jobba med människor för att de ska kunna komma vidare i arbetslivet. Ett sätt att göra det är att skapa flexibilitet i kombination med den trygghet som den svenska modellen erbjuder. Det är vårt alternativ. (Applåder)

Herr talman! Pensionärsskatt, riskkapitalbolag i skolan, läx-RUT, tvångs-LOV, utförsäkrad och fas 3 är sex ord och uttryck som den moderatledda regeringen har berikat det svenska språket med och vilkas innebörd för åtta år sedan skulle ha uppfattats som lätt bisarra. Varför ska pensionärer betala högre skatt än löntagare? Varför ska staten ge skatterabatt till de föräldrar som har råd att ge sina barn läxhjälp? Varför ska svårt cancersjuka i Sverige bli av med sin sjukersättning? Man skulle kunna raljera över Alliansens nya ordlista och göra sig lite rolig, men för mig och många andra är det allvar. Vi är många som känner att det Sverige vi har byggt upp tillsammans håller på att förändras - att vårt land håller på att glida isär, bli kallare och hårdare. Grupper ställs mot varandra: sjuka mot friska, män mot kvinnor, arbetslösa mot dem som har jobb och pensionärer mot löntagare. I dag är över 400 000 människor arbetslösa i vårt land. Statsministern nämner inte dem i sitt anförande. I dag sjunker skolresultaten i Sverige snabbast av alla jämförbara länder. Statsministern talar inte om det i sitt anförande. Jag tror att det är därför förtroendet för Moderaterna och regeringen rasar. Efter åtta år blir det alltmer uppenbart att människor har tröttnat. Svenska folket säger: Det är nog nu. Det räcker. Allt i livet stavas faktiskt inte privatiseringar, skattesänkningar eller utförsäkringar. Socialdemokratin har ett övergripande syfte: Vi drivs av en vilja att skapa ett mer jämlikt samhälle där vi alla kan lyckas tillsammans. Det finns dock två stora hinder för att vi ska lyckas med det. Det första är den höga arbetslösheten, och det andra är de låga skolresultaten. Jag vill säga till statsministern att de hänger ihop, för vi kommer aldrig att klara framtidens jobb om vi inte klarar utmaningarna i skolan. Det finns ingenting som skapar så stora klyftor i ett samhälle som arbetslöshet. Den bryter ned, släcker drömmar och är oerhört dyr för både den enskilde och samhället som helhet. Det finns heller ingenting så fundamentalt orättvist i ett samhälle som en skola där ett barns kunskap och framtid avgörs av vilken familj man tillhör, vilken samhällsklass man tillhör eller vilket bostadsområde man råkar växa upp i. Därför finns det ingen viktigare framtidsinvestering än en skola som ger alla barn samma goda förutsättningar i livet. Därför finns det inget radikalare än att se till att varje ung kille och tjej får ett jobb. Alla människor borde få uppleva den där härliga känslan - den där friheten - när man får sin lön i slutet av månaden. Därför är jobben, skolan och välfärden Socialdemokraternas viktigaste prioriteringar. Därför ska skolresultaten upp och arbetslösheten ned under nästa mandatperiod. Det kommer att vara vårt huvudfokus under hela nästa mandatperiod. (Applåder) Herr talman! Sanna är 16 år. Hon bor i Sundby i Stockholm, och i hennes skola är nästan alla niondeklassare behöriga till gymnasiet. Bara några minuters bilväg därifrån, i Tensta, bor Alex. I hans skola är det 60 procent som inte kommer in på gymnasiet - 60 procent! De bor så nära varandra men har så olika förutsättningar inför framtiden. Förra veckan firades skolavslutning över hela landet. Många elever fick säkert frågan: Vad vill du bli när du blir stor? Jag hoppas att ingen höll tillbaka. Jag hoppas att både Sundbytjejen och Tenstakillen med självklarhet svarade: Jag ska bli spelprogrammerare. Jag ska bli frisör. Jag ska bli veterinär. I skolor där utmaningarna är stora är nämligen drömmarna ofta alldeles för små. Det ska inte spela någon roll vem du är, vilka dina föräldrar är eller var du bor - Sverige ska vara ett land där alla barn kan drömma storslagna drömmar. Herr talman! För att skapa en jämlik och toppresterande skola måste vi ha samma förväntningar på bilmekanikernas barn som på läkarnas. Vi vuxna måste utgå från att alla barn kan och ska klara skolan. Vi socialdemokrater är beredda att avsätta de medel som krävs för att lärarna och rektorerna ska kunna vända utvecklingen i svensk skola. För oss går skolan före skattesänkningar varje dag i veckan. Vi har redan föreslagit mindre klasser, investeringar i lärarna, läxhjälp till alla barn, sommarskola för dem som inte når målen och obligatoriskt gymnasium. I dag går vi vidare och riktar under de kommande åren en miljardsatsning för att lyfta resultaten i de skolor som har tuffast utmaningar. Det handlar om att ge alla barn en bra start i livet, och det kommer mer. Vi socialdemokrater kommer att fortsätta prioritera skolan till dess vi ser resultat. Vi kommer att ta stöd av forskningen, söka brett samarbete och agera långsiktigt. Det är vad svensk skola behöver, inte fler oneliners eller fler skott från höften. Herr talman! De senaste åren har jag besökt otroligt många små och medelstora företag. Jag har samtalat med Astrid Friborg i Kista, vars största problem har varit att få tag i kapital för att kunna utveckla sin helt nya produkt. Jag har lyssnat till Anders Tunestam i Borlänge, som startade ett upprop mot att små företag inte får betalt i tid. Bengt Lundberg tröttnade på de dåliga kommunikationerna och gick så långt att han köpte in ett eget flygplan för att kunna flyga in kunder från Tyskland och Polen till sin fabrik. Även om Sveriges företagare är fantastiska är det inte alla som går riktigt lika långt för att leverera resultat. Därför behövs det en aktiv näringspolitik. Vi socialdemokrater har utvecklat vår politik för små och medelstora företag och lagt fram en lång rad förslag för att fler ska våga anställa, för att fler ska vilja expandera och för att fler ska gå på export och sälja sina produkter på en global och växande marknad. En anledning till att vi lägger så stort fokus på näringspolitiken är att Sverige år 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. Det är Socialdemokraternas mål. Vi ska göra det genom att öka sysselsättningen - så ska vi nå EU:s lägsta arbetslöshet. Först sade Moderaterna att det inte går att sätta upp mål för jobben. Sedan presenterade de en budget som var kliniskt ren från jobbinsatser. Nu har de backat och formulerat ett eget jobbmål, och moderatmålet innebär att arbetslösheten år 2020 beräknas vara 6,2 procent - 6,2 procent! Det är ungefär lika högt som när de tog makten för åtta år sedan. Moderatmålet rymmer ingen ambitionshöjning utan är en framskrivning av liggande prognos. Så kan man ju också göra. Moderatmålet skulle innebära att Sverige efter 14 år med Reinfeldt och Borg är tillbaka på den arbetslöshetsnivå som samma personer kallade massarbetslöshet 2006. Det duger inte, herr talman. Så agerar en regering som har gett upp om jobben. Så agerar en regering som inte längre har någon egen jobbpolitik. Så agerar bara en regering som faktiskt är slut. Herr talman! En del menar att det inte finns några skillnader i politiken, men mot en regering som har gett upp om arbetslösheten står en socialdemokrati som säger att det faktiskt går att få ned arbetslösheten till EU:s lägsta nivå om vi jobbar tillsammans. Mot en skattesänkningspolitik som har lett till en skolkris står socialdemokratins investeringar för att alla elever ska nå målen i skolan. Mot en statsminister som är otroligt nöjd med allt, som är väldigt tondöv för vad som diskuteras i Sverige i dag, står ett svenskt folk som faktiskt säger: Det räcker nu. Jag är övertygad om att vi är många som vill att Sverige återigen ska vara ett föregångsland. Sverige ska vara ett land vi är stolta över och ett land där vi ser positivt på framtiden, där vi tror att nästa generation kan få det bättre än vi själva och där full sysselsättning och solidaritet ersätter växande klyftor och rasism. För att åstadkomma den förändringen måste vi dock rösta bort den här trötta regeringen i höst. Rösta på Stefan Löfven som Sveriges nästa statsminister! Det räcker nämligen nu. Det är dags att låta en ny tid ta vid. I september är det vi tillsammans som bestämmer vilka ord och begrepp som kommer att prägla Sverige under de kommande åren. Jag ser fram emot att svenska folket ska göra det valet. Det är dags för ett bättre Sverige för alla. (Applåder)

Herr talman! Alla miljöpartister och vänsterpartister här inne - ni hörde att ni inte finns, eller hur? Det var inte ett ord om er. Mot en regering står S, och ni finns inte. Jag är stolt att ha vänner i politiken, Socialdemokraterna vill inte veta av er. Då ska vi alltså jämföra målen. Det är ett jättebra mål att säga att det ska vara 5 miljoner i jobb 2020; det innebär att 350 000 fler ska få sysselsättning. Nej, det är för mesigt, säger Socialdemokraterna. Det är intressant. Hur många fler ska få jobb med er? Om 350 000 är för lite, hur många fler? Nämn en siffra, Mikael Damberg, så ska vi diskutera vilka åtgärder som krävs för att åstadkomma det. Det finns tre problem med Socialdemokraterna. Det första är det som de öppet föreslår, och det är inte mycket. Det som de föreslår är att vi ska höja skatter på dem som jobbar och med det finansiera en kraftig bidragsutbyggnad. Det slår mot jobben; det är dåligt. Det andra är alla de eftergifter de kommer att göra till partierna de nu låtsas inte existerar, nämligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är bara att gå igenom vad Miljöpartiet och Vänsterpartiet föreslår. Det är en bred attack på arbetslinjen. De föreslår arbetstidsförkortning. Stäng ned branscher, förbjud bemanningsföretag! Ni har redan hört i en del repliker vad det handlar om. Nattliga förhandlingar kommer att följa, eftergifter kommer att följa. Ingenting av detta vet ni. Den som röstar på Socialdemokraterna vet alltså inte vilka eftergifter de röstar på till partier till vänster om Socialdemokraterna. Det är det andra problemet. Det tredje problemet är att ni oförberedda. Ni har lagt er till med en attityd där ni så fort ni får en fråga säger: Det grejar vi. Det är ett skojigt svar. Kan vi få lite mer svar på hur, med vad, vilken skatt, vilket förslag? Det som händer när man får makt och inflytande är nämligen att människor förväntar sig att man gör någonting konkret. De förväntar sig lite bättre än det grejar vi eller hänvisning till breda överenskommelser, det vill säga: Vi har ingen aning om vad vi tycker, men det verkar bra att säga breda överenskommelser, för då kanske vi slipper en följdfråga. Det är alltså inte svaret. Genom att vara oförberedd blir det något annat än vad man har sagt. Det blir dyrt och dåligt, och det kommer senare. Det är vad som väntar svenska folket. (Applåder)

Herr talman! Socialdemokraterna har till skillnad från Moderaterna en jobbpolitik. Ni har ju tagit paus från er jobbpolitik. Er jobbpolitik var skattesänkningar. Nu har ni pausat dem något år, och vi får se vad som händer sedan. Det är tomt i regeringens verktygslåda, och det märker folk. Vår jobbpolitik bygger på tre ben. Först är det fundamentalt att vi har stabila statsfinanser. Vi kan diskutera någon annan gång hur vi i Sverige nu har en situation med väldigt stora underskott. 89 miljarder i underskott är inte bra för framtiden. Men givet stabila statsfinanser bygger vår jobbpolitik på tre ben. Det första benet handlar om investeringar i bostadsbyggande, infrastruktur och i forskning och utveckling - sådant som bygger och driver utvecklingen framåt och skapar efterfrågan på nya jobb. Det andra benet i vår jobbpolitik handlar om näringspolitik, om samverkan, om innovationsprogram, om de små och medelstora företagens möjligheter att växa och nå ut på exportmarknader. Vi har lagt fram en lång rad förslag här och driver gärna regeringen framför oss på det området. Ni har kallat näringslivet för särintresse. Vi vill samverka för Sveriges bästa. Det tredje benet handlar om utbildningspolitik. I dag fungerar svensk arbetsmarknad allt sämre. Bara jämfört med för sex år sedan är det 80 000 jobb som kunde ha funnits och tillsatts på svensk arbetsmarknad om arbetsmarknaden hade fungerat bättre. Men då måste man orka prioritera utbildning, och statsministern talar bort utbildningen. Då måste man bygga ut högskolan, då måste man bygga ut yrkeshögskolan, då måste man permanenta yrkesvux, då måste man se till att Arbetsförmedlingen faktiskt fungerar och ger den utbildning som krävs för att de arbetslösa ska gå från arbetslöshet till ett nytt jobb. Allt det här är nedprioriterat i Moderaternas Sverige. Förstår man inte vad som skapar förutsättningar för jobb förstår jag att man väljer att sätta ett jobbmål som är enligt prognos. Men prognosen visar att Sverige år 2020 med ert jobbmål skulle ha 6,2 procents arbetslöshet. Det var ju det du kallade massarbetslöshet när du blev vald till statsminister, Fredrik Reinfeldt. Hur kan ditt mål för nästa mandatperiod och mandatperioden därefter vara att vi ska tillbaka till det som du kallade massarbetslöshet när du blev vald till statsminister? Den ambitionen är för låg, Fredrik Reinfeldt. (Applåder)

Herr talman! Var det någon som fick med siffran som Mikael Damberg svarade med? Har ni skrivit ned den? Vad mer än 350 000, om det nu är för mesigt, är siffran? Till slut måste man ju svara på frågor. Sedan har jag en fråga till svenska folket. Mikael Damberg säger att ingenting har gjorts förutom skattesänkningar. Jag har varit statsminister i åtta år. Har någon av er sett att det byggs någon väg, att någonting sker runt våra större städer när det gäller att dra nya trafikleder och att göra nyinvesteringar i järnväg? Har någon av er som jobbar med forskning noterat att det kommit mer resurser? Har någon av er noterat att det har kommit ett nytt betygssystem i svensk skola och att fler nu söker till läraryrket? Finns det någon i Sverige som har noterat något av detta, ring Mikael Damberg! Han har missat alltihop. Ingenting av detta har han sett, ingenting av detta har skett. Snacka om att blunda för verkligheten! (Applåder)

Herr talman! Nu känner vi igen statsministern. Han är så oerhört nöjd, nästan så att han kan explodera av stolthet. Problemet är att arbetslösheten är högre än när du tillträdde. Problemet är att skolresultaten sjunker snabbast av alla jämförbara länder. Statsministern säger: Åk ut och se allt vi har gjort! Men då kanske ni har gjort fel saker. Om utvecklingen innebär att arbetslösheten är högre än när ni tillträdde och om skolresultaten faller snabbare i Sverige än i alla andra länder, då säger jag: Tänk om, gör något nytt! Det som jag tror att svenska folket nu vill se är någonting annat som prioriterar annorlunda än ni. Och det ser jag fram emot att svenska folket faktiskt ska göra. Tror verkligen statsministern att han kan bli vald på att bara skrämma med vad andra tycker? Jag tror att det är helt fel strategi. Man vinner val på att berätta vad man själv vill. Vi socialdemokrater prioriterar jobben, skolan och välfärden, och vi prioriterar det före fortsatta skattesänkningar och privatiseringar, som är den politik som du har stått för i åtta år. Jag tycker att du borde vara man nog att stå för den politik du har bedrivit. (Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja be Micke Damberg att precisera skillnaden mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna när det gäller synen på arbetskraftsinvandring. Jag läste en intervju med Jan Larsson, Socialdemokraternas valgeneral, i Dagens Industri. Där står det så här: Enligt Jan Larsson finns det inga problem med att formulera en tydlig politik som handlar om exempelvis behovsprövning vid arbetskraftsinvandring, som kan locka såväl väljare på vänsterkanten som SD-sympatisörer. En ledande socialdemokratisk riksdagsledamot i denna kammare intervjuades nyligen i Radio Skaraborg om skillnaden mellan Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring. Han svarade så här: Vi hade den politiken innan Sverigedemokraterna ens fanns. Det handlade alltså inte om att redogöra för skillnaden, utan vad det handlade om var att Socialdemokraterna var först med att stoppa arbetskraftsinvandringen. Jag tror att den syn på arbetskraftsinvandring som finns inom LO, inom socialdemokratin och inom Sverigedemokraterna är att när en arbetskraftsinvandrare kommer hit tar han eller hon ett jobb, och då blir en svensk arbetslös. Men sanningen är att så fungerar det inte i verkligheten. Muhammed Ali är en indisk dataingenjör som kom till Sverige och anställdes ute i Kista. I Rapport frågade man Muhammed Alis chef: Men är det inte så att när han kommer hit från Indien tar han ett jobb från en svensk dataingenjör? Chefen svarade: Nej, det är precis tvärtom, för när vi anställer honom ökar vi vår kompetens, och det skapar i själva verket nya och fler jobb i Sverige. Mikael Damberg, vad är egentligen skillnaden mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna när det gäller arbetskraftsinvandring? (Applåder)

Herr talman! Folkpartiledaren brukar vara raljant i sina repliker, och det är han nu också. Han säger att Socialdemokraterna vill stoppa arbetskraftsinvandringen. Vilket enormt påstående! Socialdemokraterna tror på arbetskraftsinvandring. Vi behöver mer arbetskraftsinvandring. Vi kommer aldrig att klara den demografiska utmaningen i Sverige om inte fler människor kommer till vårt land från Europa men också utanför. Stora delar av svenskt näringsliv hittar inte arbetskraft med rätt kompetens i dag. Industrin letar efter ingenjörer, forskningen behöver toppforskare som kommer till Sverige för att berika våra miljöer och dataspelsprogrammerare måste rekryteras från Israel, USA och runt om i världen. Alla dessa behöver vi för att vi ska klara framtiden och vår konkurrenskraft. Däremot finns ett problem i Sverige som innebär att människor utnyttjas. Jag förstår inte varför den borgerliga regeringen har så svårt att tala om det. Vad säger egentligen Jan Björklund om de bärplockare som vi har sett reportage om år ut och år in. De kommer hit och jobbar på sommaren och åker sedan hem utblottade och skuldsatta. Är det ett problem för Sverige? Ja, det tycker vi, för vi tycker att de här människorna utnyttjas. Vi ser rapporter om att byggnadsarbetare får komma hit och jobba för 50 kronor i timmen. Då brukar vi i den här kammaren oftast säga att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige, men 50 kronor i timmen är inte en lön för en byggnadsarbetare i Sverige. Dessa människor utnyttjas. När det gäller hotell- och restaurangbranschen granskade Hotell- och restaurangfacket alla arbetsgivare som har tagit in arbetskraft, och man hittade inte en enda arbetsgivare som klarade sig utan en prickning. Kan det här regelverket vara lite konstigt i dag? Kan det vara så att människor faktiskt utnyttjas därför att regelverket inte finns där? Vi har varit väldigt tydliga med att för de människor som kommer till Sverige och får erbjudande om ett jobb ska den lön som arbetsgivaren lovat dem vara den som gäller, att det ska vara juridiskt bindande. Tycker Jan Björklund det? Vår bild är väldigt tydlig. Vi tycker att det är bra med arbetskraftsinvandring, men det ska vara sjysta villkor på svensk arbetsmarknad. (Applåder)

Herr talman! Mikael Damberg svarar inte på frågan om arbetskraftsinvandring. I stället ägnar han hela inlägget åt att tala om anställningsvillkoren och återupprepa EU-debatten om huruvida man ska ha kollektivavtal eller inte. Där är vår linje glasklar. Självklart gäller svenska kollektivavtal i Sverige. Men det är inte det den här debatten handlar om. Den handlar om att ni vill införa behovsprövning, Mikael Damberg. Det var det både Jan Larsson och Urban Ahlin svarade på, och det är det som er partiledare har sagt. Ni vill införa behovsprövning och låta facket få avgöra vilka som ska få komma hit och inte. Är man bagare önskar man självklart att det inte ska finnas så många andra bagare, för då går ens egna affärer bättre. Jag förstår att ett fackförbund önskar att det ska vara brist på arbetskraft i det egna yrket, för då kan man driva upp lönerna långt över avtalen. Men hur ett politiskt parti som värnar om Sveriges framtid kan tillägna sig den uppfattningen är mer svårbegripligt. Sverige har i själva verket varit beroende av arbetskraftsinvandring sedan medeltiden. Människor som vill bidra till vårt välstånd ska vara välkomna hit. Ni borde skämmas, Mikael Damberg! LO ska inte få bli vår nya gränspolis. (Applåder)

Herr talman! Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan socialdemokratin och SD i synen på andra människor. Det gäller också arbetskraftsinvandringen. Vi hörde tidigare här SD:s ledare stå och säga att han tycker att det är fel att människor kommer hit och ökar arbetskraften. För min del tror jag att det är bra att människor kommer hit och jobbar i Sverige. Men man ska komma till Sverige på sjysta villkor. Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Det är väldigt viktigt. Jag tycker faktiskt att Folkpartiet bör fundera på varför det är så provocerande för borgerliga politiker när man säger att en polack och en thailändare ska ha samma lön som vi andra i Sverige. Vad är det som är så svårt med att konstatera det? Vad är det som är så omöjligt med att säga att det arbetserbjudande människor får när de ska komma till Sverige ska vara juridiskt bindande? Det är ganska enkla förändringar som skulle skapa ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Människor ska komma till Sverige och jobba. Det är bra för vårt land. Men de ska göra det på sjysta villkor. (Applåder)

Herr talman! Det Mikael Damberg kallar jobbpolitik är inte annat än en skattechock för mer bidrag och fler Amsplatser. Den saftiga notan skickas till unga, företagare och landsbygd. Man ger ett antal miljoner med ena handen, men med den andra håvar man in miljarder från just företag, landsbygd och unga. Kostnaden för att anställa unga kommer att fördubblas. Restaurangmomsen kommer att fördubblas. Faktum är att unga människor används som kassako. I stället för de riktiga jobb de har i dag kommer de att erbjudas en 90-dagarsgaranti från 90-talet. De kommer att erbjudas höjda bidrag och fluffiga visioner, men också nya fräscha ord som "innovationskatapulter". Det är nya ord för gamla grejer. Det är en politik som snarare hör hemma i Antikrundan tillsammans med andra gamla saker som inte funkar men är riktigt dyra. Och tyvärr stannar det inte där. Hur gärna Mikael Damberg än vill få det att framstå som att Socialdemokraterna kommer att ha egen majoritet i riksdagen är det långt ifrån sanningen. Inför valet 2010 hade Socialdemokraterna 727 dagar på sig att forma en gemensam politik med sina kompisar. Det gick visserligen så där, men man hade ändå en gemensam grundsyn om ekonomi och jobb. Om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle vinna i höst har de 15 dagar på sig att jämka ihop sig. Frågorna är: Ska vi förbjuda tillväxt, som Miljöpartiet vill, eller ska vi ha fler som jobbar? Ska man förkorta arbetstiden? Ska RUT-avdraget avskaffas? Ska friåret införas? Ska fastighetsskatten införas? Säger man ja eller nej till arbetskraftsinvandring? Vilken jobbpolitik kommer egentligen att införas om Socialdemokraterna vinner makten? (Applåder)

Herr talman! Det känns som att den här repliken har hållits någon gång förut. Men det är väl bra. Då tar vi det en gång till. Ni i Centerpartiet tar väldigt lite intryck av två saker: verkligheten och forskningen. När ni talar om ungdomsarbetslöshet tänker ni bort att ungdomsarbetslösheten är högre nu än när ni började er resa. Att 40 000 ungdomar har varit arbetslösa längre än sex månader kan man inte tro när man hör Annie Lööfs berättelse om hur bra regeringens politik är för ungdomar. Att allt fler ungdomar hamnar i fas 3 - då har man varit arbetslös väldigt länge - har hon glömt bort att berätta. På något sätt är detta symtomatiskt för Centerpartiet. Vår politik redovisade jag förut. Vi vill öka investeringarna i utbildningspolitik men också smart näringspolitik och samverkan. Det är politik som driver nya jobb, nya marknader och ny export men även ger bättre möjlighet för de arbetslösa att ta de jobb som finns. Det är smartare. Centerpartiets devis är: Köp en, betala för fyra! De dyra åtgärder som näringsministern hänvisar till kostar. För varje nytt jobb som kan ha skapats har staten betalat för fyra jobb. Då förstår jag att staten hamnar i budgetunderskott. Då förstår jag att staten i dag lånar 10 miljoner kronor i timmen för att finansiera de skattesänkningar man genomför. Problemet för Annie Lööf är nu att till och med Finansdepartementet har sagt att nedsättningen av arbetsgivaravgiften för 25-åringar inte gav någon effekt. Den har kostat samhället 15 miljarder kronor, men gav ingen effekt. Snacka om slöseri med skattepengar! Vi vill i stället rikta de pengarna till de arbetslösa ungdomar som behöver jobb och utbildning. Det är en mer effektiv politik. Jag har lyssnat till Centerpartiet i många olika debatter den senaste tiden, och jag kan avslöja för Anders Borg och statsministern att det inte finns en skatt som Annie Lööf inte lovar att sänka efter valet. De borgerliga partierna talar om splittring på den rödgröna sidan, men splittringen på deras egen sida är enorm. Det enda man brukar komma överens om är nya skattesänkningar. (Applåder)

Herr talman! Jag förstår varför Mikael Damberg duckade för min fråga. Vilken jobbpolitik ska gälla efter valet? Faktum är att det är er 90-dagarsgaranti för unga som är utdömd av en enig forskarkår som ineffektiv och dyr. Jag tycker att Mikael Damberg låter ungefär som jag gissar att Tage Erlander lät på 60-talet, då man snuddade vid 50-procentsgränsen. Nu ser inte verkligheten riktigt ut så. Ni är beroende av att samarbeta, och din partiordförande har tydligt pekat ut Miljöpartiet som ett av samarbetspartierna. Stå inte här och låtsas som att frågan inte är relevant! Centerpartiet har fått igenom mycket i vårt allianssamarbete för jobben, företagen, miljön och landsbygden. Men frågan är nu vad ni är beredda att kompromissa om. Är ni beredda att avskaffa RUT? Är ni beredda att införa förmögenhetsskatt? Är ni beredda att lagstifta om förkortad arbetstid? Är ni beredda att förbjuda tillväxt? Svara på frågorna! (Applåder)

Herr talman! Annie Lööf drar lans mot 90-dagarsgarantin, som har införts i två länder med lägre ungdomsarbetslöshet än Sverige, nämligen Finland och Österrike. Ni kan lära er lite av andra länder för att se vad man kan åstadkomma mot ungdomsarbetslösheten om man tänker lite smartare än vad denna regering gjort. När det gäller opinionen blir det lite konstigt. Vem ska ta vem och regera med vem efter valet? Dessa angrepp känns lite svagare i dag än för en tid sedan. Tittar man på mandatfördelningen i de senaste opinionsundersökningarna kan man se att de allianspartier som kommer in i riksdagen tillsammans är ungefär lika stora som Socialdemokraterna. Då måste man fundera på vad det blir av er jobbpolitik. Vem ska ni förhandla med? Är det SD som ska avgöra hur er jobbpolitik ska se ut nästa mandatperiod? Eller ska ni förhandla med oss? Jättegärna! Vi har ett annat förhållningssätt till detta. Vi tror att blockpolitik är skadligt för Sverige. Vi tycker att vi partier ska redovisa för väljarna vad vi vill göra nästa mandatperiod. Blockpolitiken har skadat Sverige. Vi tror att det behövs mer samarbete i svensk politik, inte mer blockpolitik. Det går vi till val på. (Applåder)

Herr talman! Det var ett intressant meningsutbyte om arbetskraftsinvandringen alldeles nyss mellan Mikael Damberg och Jan Björklund. Det är alltid kul att höra andra berätta vad jag tycker. Jag har ingenting emot arbetskraftsinvandring. Den kan vara bra, men den ska vara behovsprövad. Jag tycker att frågan till Mikael Damberg är relevant, men han svarar inte på den. Är socialdemokratin för en behovsprövad arbetskraftsinvandring? Det kan inte vara så svårt att svara på det. Det är bara att säga ja eller nej. Egentligen var det inte det jag tänkte prata om, men jag ställer ändå frågan. Jag vill följa upp en annan sak, som jag och Mikael Damberg pratade om för ungefär ett halvår sedan, senast jag deltog i en sådan här debatt, nämligen rätten till heltid. Det är något som Göran Persson lovade för 13 år sedan. Det har man sedan upprepat i varje valkampanj sedan 2002. Senast vi stod här sade Mikael Damberg: Vi tänker inte vänta till valrörelsen med den här frågan. Vi kommer att kunna se resultat redan innan valet. Vid årsskiftet kommer socialdemokratiska kommuner att ha fattat beslut om att gå vidare med den här frågan i respektive kommun. Det är ett väldigt viktigt löfte för oss. Min första fråga till Mikael Damberg är: Hur många socialdemokratiska kommuner har fattat de besluten sedan vi diskuterade det för ett halvår sedan? Jag förutsätter att det är alla, eftersom det är ett väldigt viktigt löfte för Socialdemokraterna. Den andra frågan är: Varför saknas det pengar till detta i Socialdemokraternas budgetar? I varenda budget har man inte anslagit en enda krona till detta, inte ens i den vårmotion som man kom med nu senast, trots att det är ett väldigt viktigt löfte för Socialdemokraterna. Jag undrar: Varför saknas det pengar? Vi har sett det senaste utspelet om att man ska lägga över det på arbetsmarknadens parter i stället. Det är förvisso väldigt intressant. Men har man då släppt det som ett väldigt viktigt vallöfte? Jag vill ha ett besked av Mikael Damberg. Kommer det inga pengar till rätt till heltid i offentlig sektor? (Applåder)

Herr talman! Vi vill inte gå tillbaka till någon arbetsmarknadsprövning och den behovsprövning på det sättet som fanns förut. Det vill vi inte ha. Däremot måste man kunna gå in och reglera tydligare i fall vi har problem på arbetsmarknaden som vi inte kan lösa i de branscher som har stora problem. Det är vår linje. Det är ingenting konstigt. Vi vill inte tillbaka till det gamla systemet. Jag uppfattade mycket väl Sverigedemokraternas ledare säga att det var ett problem att arbetskraften växte. Det var det stora problemet i replikväxlingen med statsministern. Jag menar att det är bra om arbetskraften växer. Det är bra om människor kommer till vårt land och jobbar som ingenjörer, dataspelsprogrammerare eller i andra yrken som specialistkockar. Det kan vara jättebra för Sverige, och det är bra för Sverige långsiktigt. Däremot ska inte människor utnyttjas på svensk arbetsmarknad. När det gäller den andra frågan om rätten till heltid och att vi vill göra heltid till norm på svensk arbetsmarknad kan jag glädjande nog berätta att jag tror att i stort sett alla socialdemokratiska kommuner i Sverige har fattat ett sådant beslut att vi ska gå mot heltid. Vi har också haft flera kommuner som har varit pådrivande nationellt i Dalarna och i Nynäshamn som har infört olika modeller. Deras erfarenheter är att när de har gjort det har det inte kostat mer pengar. Det är rationellt att jobba med personer på heltid på ett helt annat sätt. Man minskar kostnader för sjukskrivningar, kan jobba mer smart med kompetensutveckling för personalen, och man kan höja kvaliteten på verksamheten. För oss är det en viktig fråga. Vi har också tagit ett nytt steg, som du själv noterat. Stefan Löfven har sagt att om vi får chansen vill vi lösa ut frågan i ett centralt avtal med de fackliga representanterna på kommun- och landstingssidan för att visa att vi gör modellen till norm på hela den offentliga arbetsmarknaden i kommuner och landsting för att se till att heltid blir en norm på svensk arbetsmarknad. Vi jobbar på med den frågan väldigt hårt. (Applåder)

Herr talman! När det gäller växande arbetskraft och liknande är det klart att det är bra om arbetskraften växer. Men den ska inte växa så mycket som den har gjort så att den växer väsentligt mer än antalet jobb. Då ökar arbetslösheten, och arbetslöshet vill vi inte ha, åtminstone inte jag. Det är problemet. Det är inte att det kommer hit människor och jobbar, utan att det kommer så många som inte får möjlighet att jobba. När det sedan gäller frågan om rätt till heltid är problemet att man inte anslår pengar. Jag håller med om att på sikt ska det inte behöva kosta någonting. När man inte anslår pengar åtminstone initialt blir följden av rätt till heltid fler delade pass och fler helgpass. Det är problemet. Det vittnar också kommuner om runt om i hela landet i dag som har infört det. Det saknas alltså pengar. Det man behöver för att lösa ut det och inte mer heltid ska leda till fler delade turer och fler helgpass är pengar. Det handlar om en ambitionshöjning i välfärden. Det föreslår vi, men det föreslår inte Socialdemokraterna. När man talar om rätt till heltid borde man berätta vilka följder det får när man inte anslår pengar. (Applåder)

Herr talman! Det är viktigt att se att vi socialdemokrater alltid har prioriterat insatser för kommuner och landsting och välfärdens kärna. Vi är beredda att prioritera det före stora skattesänkningar. Tyvärr kan jag konstatera att Sverigedemokraterna gång på gång under den här mandatperioden har stött regeringens skattesänkningar. Det betyder att kommunerna får allt mindre pengar för att klara den löpande verksamheten. Det blir allt svårare att fixa heltid för personalen. Det blir allt svårare att fixa de löneökningar och villkorsförbättringar som många kvinnor i offentlig sektor drömmer om när de jobbar i offentlig sektor. Det har du varit med och bidragit till. Sedan kan man säga att Sverigedemokraterna alltid i sin fantasibudget har extra pengar till allt. Ni har pengar till allt. Det är jätteenkelt att vara politiker om man säger: Vi har hundratals miljarder som vi kan fördela på vad som helst. Men det är inte riktigt på riktigt. Därför kan man inte ta era löften på riktigt stort allvar. När vi ser hur ni har röstat här i riksdagen, så har ni röstat för skattesänkningar gång på gång. Det har urgrävt finansieringen av den offentliga sektorn. Det ansvaret får ni bära med er in i valrörelsen. (Applåder)

Herr talman! För något år sedan genomlevde vi i Sverige och i Europa i stort en stor skandal som handlade om hästlasagne. Vi som konsumenter kände oss väldigt lurade när det handlade om produkter som man trodde innehöll en viss sak men man fick ut någonting helt annat. Varudeklarationen stämde inte. Vi har väl alla uppfattningen att det är viktigt att man som konsument ska kunna göra informerade val och välja själv, och då måste det finnas en tydlig innehållsdeklaration. Politik är lika viktigt som mat. Demokrati är betydelsefullt. (Applåder) Det finns hästlasagne i politiker, herr talman, som försöker ta svenska folket genom valrörelsen utan att ge några som helst besked om innehållet i den anrättning som man erbjuder. (Applåder) Häromdagen såg jag en intervju med Karl-Petter Thorwaldsson på SVT. Han är LO:s ordförande och ingår i Socialdemokraternas partiledning, och i det mäktiga verkställande utskottet är han en kollega till Mikael Damberg. Karl-Petter Thorwaldsson är ofta väldigt tydlig i sina besked. Han ger i tre punkter en väldigt klar analys. Han säger: Miljöpartiets politik hotar jobben. Det är oansvarigt att som Miljöpartiet kräver att stänga minst två kärnkraftsreaktorer under nästa mandatperiod. Han säger att Miljöpartiets politik skulle leda till försämrad svensk konkurrenskraft. Han får frågan: Hur skulle det gå att samarbeta med det partiet om du är så kritisk? Nej, jag tror att det blir väldigt svårt att få det att gå ihop, säger Karl-Petter Thorwaldsson. Vad är Mikael Dambergs besked? Delar han Karl-Petter Thorwaldssons analys av situationen? (Applåder)

Herr talman! Vi gick till val i Europaparlamentet för en tydligare innehållsdeklaration för maten och även för dessa produkter. Det är väl Moderaterna som har bromsat det väldigt länge. Det är ett problem för er. Jag hade också kunnat använda debatten till att diskutera den borgerliga splittringslistan, eller hur? Men då hamnar vi lätt i en sandlåda där du ska ha blåa hinkar och spadar och jag ska har röda hinkar och spadar. Jag vill inte sitta i den sandlådan med dig. Alla vet att de borgerliga partierna tycker olika om kärnkraften, a-kassan, föräldraförsäkringen, Nato, huvudmannaskapet i skolan, huvudmannaskapet i sjukvården, skattepolitikens inriktning och om det tredje och det fjärde. Så är det. Vi kan tjafsa om det. Jag tycker att man ska vara tydlig som parti om vad man vill och vad man går till val på. Problemet för de borgerliga partierna nu är att ni är fyra partier som enligt opinionen inte har en chans att få en egen majoritet, i varje fall som det ser ut just nu. Om ni inte har det, hur ska ni då få ihop er matematik? Vem ska ni då regera med? Är det Sverigedemokraterna som ska avgöra de frågorna för er, eller är det något annat parti som ska göra det? Jag tror att väljarna förtjänar inte bara pajkastning mellan partierna utan att företrädarna för partierna säger: Jag står för de här sakerna. Jag vill göra det här. Vi prioriterar jobben, skolan och välfärden. Vad Kristdemokraterna prioriterar är lite oklart än så länge i valrörelsen. Men det kanske kommer vad det ger sig. Om Kristdemokraterna vill hålla sig över 4 procent tror jag att de ska ägna mer tid åt att berätta vad de själva skulle vilja göra i valrörelsen så att väljarna kan ta ställning. Än så länge blir det bara ett politiskt spel av detta. Det tror jag inte väljarna uppskattar. (Applåder)

Herr talman! Mikael Damberg lämnar ett tydligt besked: Man är för innehållsdeklarationer när det gäller mat. Det är bra. Men det var inte det som frågan gällde, utan en innehållsdeklaration när det gäller politiken. Vad vill Socialdemokraterna? Vi kristdemokrater lämnar besked om vad vi vill. Vi kommer att förhandla med våra kamrater inom Alliansen för att vi vill ge ett tydligt besked till svenska folket om vad vi vill göra om vi får förtroendet. Vi är inte där än; valdagen inträffar i september. Hur svenska folket väljer är upp till dem. Men vi vill berätta vad vi vill. Min fråga till Mikael Damberg var: Vad vill ni göra tillsammans? Ni ska samarbeta med ett parti som på fundamentala punkter tycker någonting annat. Det här är inte en sandlådediskussion. En spade är en spade. Lämna besked om huruvida er politik är kompatibel med Miljöpartiets eller inte! Hur blir det med energipolitiken? Hur blir det med tillväxten? Kommer ni att kunna samarbeta? Jag tror att svenska folket vill rösta för en politik men också för ett regeringsalternativ. (Applåder)

Herr talman! Då kan jag lugna Kristdemokraterna med att vi socialdemokrater verkligen ser Miljöpartiet som ett parti som funderar över hur man skapar framtidsjobb. Hur kan den gröna omställningen bidra till nya innovationer och ny teknik? Där har vi mycket som vi har gemensamt. Vi tycker inte exakt likadant om kärnkraftsfrågan - det gör vi inte - precis som Centerpartiet inte tycker likadant som Folkpartiet i kärnkraftsfrågan. Så är det. Vi har sagt att energipolitiken behöver en långsiktig överenskommelse över blockgränserna. Det har den här regeringen varit dålig med. Det är att svika industrin, det är att svika jobben och det är att svika Sveriges framtid att inte orka med att förhandla med andra partier utanför den lilla Alliansen i frågor som är så viktiga för vårt land. Sverige behöver samarbete - inte stenhård blockpolitik. Om det kommer valet att handla också i höst. Jag ser fram emot det valet. (Applåder)

Herr talman! Det går inte att stå still i en värld som förändras. Politik kan aldrig vara att lova att allting blir precis som det är, för politik är att möta förändringen, möta de utmaningar vi står inför och skapa möjligheter för människor - vilket får mig att vilja tala om miljöfrågorna. Jag har förstått att de inte ligger så där väldigt högt upp på dagordningen. Jag trodde möjligen att de skulle komma fram när Göran Hägglund började tala om hästlasagne, men där gick jag bet. Jag surfade in på Alliansens kampanjhemsida och gick in på stycket som heter Vår vision för Sverige. Där kan man läsa om jobb, sysselsättning, ekonomi, ansvar, skola, omsorg, sjukvård, kriminalpolitik, globalisering, öppenhet, migration, jämställdhet, trygghet, gemenskap och tillit men inte ett enda ord om miljön och klimatet. Låt mig tråka er med följande. 1. Klimatförändringarna händer nu. Arktis smälter allt snabbare. Låglänta länder riskeras att översvämmas. Naturkatastroferna börjar bli fler och värre. 2. Redan nu börjar de första arterna dö ut av klimatförändringar. Bara under våra barns livstid hotas en tredjedel av den naturliga levnadsmiljön för växter och djur. 3. Tidigare drabbades Östafrika av en allvarlig svältkatastrof per årtionde. I dag drabbas man av allvarlig torka vartannat år. 4. I resursbristens spår växer krig och konflikter. Vattenbristen håller på att gå om oljan som främsta konfliktorsak, och i våldets spår tvingas miljoner människor på flykt. 5. Det handlar om nu. Forskningen är öronbedövande enig. Vad vi gör nu avgör om vi kan undvika en fullskalig klimatkatastrof eller inte. Nästa år möts världens ledare för ett klimattoppmöte i Paris. Det är sannolikt sista chansen att få till ett bindande avtal om utsläppsminskningar. Valet i höst blir en omröstning om vilken miljöminister svenska folket vill skicka till det kanske viktigaste politiska mötet under vår livstid och om vad den ministern ska säga. Vi vet precis vad som behöver göras. Tekniken finns. Lösningarna finns. Det som saknas är det politiska modet. Varje gång jag har mött statsministern i en klimatdebatt här i kammaren har han svarat: Det spelar liten roll vad Sverige gör. Vi är så små. Varje gång har jag undrat: Hur ser det egentligen ut där på diskbänken i Rosenbad? Vi vet ju alla vad som händer när ingen tar ansvar och när alla bara hoppas att någon annan ska göra något. Det som börjar med en sked, en tallrik, en kopp eller en kastrull blir snart ett berg av disk som ligger där och gror in. Alla tänker: Varför skulle just jag börja diska? Jag har ju bara bidragit med en sked, en kopp, en tallrik och en kastrull. Så börjar de arga lapparna fylla skåpluckorna med upplysningen om att din mamma minsann inte jobbar här. Det brukar liksom inte hjälpa - inte förrän någon går före, kavlar upp ärmarna och börjar ta ansvar. Då sluter snart någon annan upp - i varje fall om man har sjysta kolleger - och tar torkhandduken och gör sitt. Om man bara är tillräckligt många sätter man ett exempel där alla till slut börjar diska sin kopp. Sveriges möjligheter att påverka världen handlar om vad vi gör här hemma, om vi skyller på andra eller om vi faktiskt börjar ta ansvar. Sverige kan. Vi har bland de bästa förutsättningarna i världen att bygga ett helt förnybart energisystem. Vi har ett näringsliv i framkant. Vi har ett jordbruk som kan och vill tillverka klimatsmart mat till våra skolor och äldreboenden. Vi har skolor i behov av upprustning, och vi har behov av klimatinvesteringar i tåg som går i tid och upprustade förorter. Vi äger gemensamt Vattenfall - i dag en av Europas största klimatbovar med större utsläpp än Sverige som land och som Alliansen vill låta bryta ny kol. Det kan i stället användas för att bygga ett förnybart energisystem här hemma. Allra mest har vi människor som vill - människor som varje dag gör klimatsmarta val. De sätter sig på cykeln, de hoppas trots allt på tåget, de väljer den Kravmärkta varan och försöker göra sin del. Vi har sjysta kolleger i det här landet - sådana som diskar sin kopp. Jag hoppas att de också finns i pentryt på Regeringskansliet. Det finns en sak som skiljer en överfull diskho från ett övertrasserat klimatkonto. Om man inte diskar sin kopp drabbar det mest en själv och kollegerna, men om vi inte tar ansvar för klimatet är det barnen som får betala. Vi är den första generationen som vet precis vad våra barn kommer att fråga oss: Vad gjorde ni? Ni fick forskarrapporterna. Ni såg Europa översvämmas. Ni såg människor fly från torkan i Afrika. Så vad gjorde ni? Jag vill att Sverige ska kunna svara: Vi gör allt för att du ska få växa upp i en trygg värld. (Applåder) Herr talman! Det är lätt att skrämmas av förändringar. Jag tänkte på det när jag följde Alliansens konvent och hörde er säga att den stora frågan är jobben. Det kan man förstå. Arbetslösheten är högre än när ni tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre. Ungdomsarbetslösheten är högre. Man frågar er: Vad är ert stora förslag för att fler unga ska få komma i jobb? Då svarar ni i kör: Vårt stora förslag är att inte genomföra oppositionens politik. Det var ju oväntat. Tidigare har ni lovat jobbskatteavdrag lite oavsett vad frågan har varit. Skatterna har sänkts en, två, tre, fyra och fem gånger. Men det har liksom inte hjälpt. Nu lovar ni i stället att ni inte ska sänka skatten - i varje fall inte just nu. Alliansens förslag för att få fler jobb är alltså att göra ingenting. Det var ju ett väldigt nytänkande. För mig handlar jobbpolitiken i stället om att se förändringen och ta del av den. Det är inte bara Sverige som behöver moderniseras. Över hela världen letar man efter smartare transportsätt, bättre stöd för energi och grönare sätt att bygga städer. Fråga SKF, vars största exportsuccé är kullager till vindkraften! Fråga ABB, som förser den förnybara energi över världen med smarta elnät! Fråga Volvo, som säljer hela bussystem till världens största städer! Framtidens jobb kommer inte av sig själva; det har de aldrig gjort. Den politiska debatten fylls nu av mål om jobben, men om vi ska nå något av målen handlar det om vad vi faktiskt gör. Det handlar om det politiska modet att fatta de beslut som gör att ny teknik utvecklas här och att vi här hittar lösningar som också resten av världen behöver. Så har Sverige byggts starkt - genom att vi har varit först med det nya snarare än sist med det gamla. Det handlar om teknik, om utveckling och om värderingar. Herr talman! Ingen förändring tycks skrämma män så mycket som jämställdhet. När statsministern i SVT:s Agenda blev utfrågad om Moderaternas resultat i EU-valet ville han inte alls tala om Moderaterna, utan om Grön ungdom och dess kamp om att man är redo för en feministisk revolution. Jag vet inte vad det är, sade statsministern, eller hur den ska drabba Sverige. Låt mig berätta hur feminismen kan drabba Sverige, statsministern. I dag har vi en våldtäktslagstiftning som gång på gång gör rättegången till ett andra övergrepp mot offret. Juridiskt sett är det inte kvinnans bedömning av om hon ville ha sex utan mannens bedömning av vad kvinnan ville som fäller avgörandet. Vi behöver en samtyckesparagraf i den svenska våldtäktslagstiftningen. Så skulle feminismen drabba Sverige. I den här takten kommer kvinnor och män inte att ha jämställda löner förrän år 2138. Inkomstskillnaderna har till och med ökat under Alliansens tid vid makten. Vi behöver jämställda ledningar i de största börsbolagen, jämställd föräldraförsäkring och bättre villkor i offentliga kvinnodominerade yrken. Så skulle feminismen drabba Sverige. Unga tjejer mår allt sämre. Självkänslan reduceras till en tävling om poäng på proven, om likes på Instagram och om att se ut som de retuscherade modellerna i reklamen. Till slut äter prestationsångesten upp tjejen där under. Vi behöver en skola som klarar av att se elever, också bakom prov och betyg. Vi behöver en skola där det finns lärare med tid, elevhälsa och normkritisk pedagogik. Så skulle feminismen drabba Sverige. Herr talman! Avslutningsvis: Det blåser kallt i Europa, och Sverige är en del av Europa. Vi får inte blunda för den växande rasismen här. Den romska diskriminerade personen som räcker ut handen i hopp om solidaritet men möts av glåpord kan inte blunda. Det älskande paret som får sin bil vandaliserad och som inte vågar gå ut på grund av att deras kärlek inte uppskattas av hatande homofober kan inte blunda. Den muslimska kvinnan som inte längre tar spårvagnen sedan den gången hon blev påhoppad, slöjan drogs av henne och hon blev ombedd att åka hem trots att hon alltid har bott här kan inte blunda. Därför ska ingen av oss blunda. Vi är nu många som säger: Det räcker nu. Vi är många som står upp för att vår arbetsplats är mot rasism, som fyller en nedklottrad skola med kärlek, som tar tillbaka ett förortstorg från rasisterna och som hjälper flyktingarna som har flytt krigets helvete och kommit till vår by. Det är det varma Sverige, det är det Sverige som jag älskar och det är det Sverige som vi faktiskt kan vara. (Applåder)

Herr talman! Jag vill först berömma Gustav Fridolin för de viktiga orden på slutet och för att han kopplar det till ord som värme och till det som vi tycker om med Sverige när vi står upp mot rasism. Det viktiga är att vi gör det över politiska gränser och andra typer av gränser i samhället. När vi lyssnar på Gustav Fridolin kan vi konstatera att ett problem är att han gärna vill vara vår reporter i världen och i verkligheten. Men om 88 dagar kan alltså svenska folket rösta fram en rödgrön majoritet som helt plötsligt lägger en annan typ av ansvar på Gustav Fridolin och som vi sällan får höra någonting om. Vad tänker Miljöpartiet göra om de får makt och inflytande? Vi hör socialdemokrater som står och berättar vad de ska göra med skolan som om ni inte har någonting med det att göra, trots att ni inte har samma förslag. Vem är det som ska bestämma över svensk skola? Gustav Fridolin har gjort en poäng av att ständigt berätta om alla dessa höjda löner och alla dessa förstärkta resurser. Men noterar Gustav Fridolin att Socialdemokraterna alltså inte föreslår samma sak? Om man röstar på Gustav Fridolin får man Socialdemokraternas skolpolitik då? Eller är det tvärtom? Jag tror att man runt om i Sveriges skolor är ganska intresserade av beskeden om det. Dessutom blir jag inte riktigt klok på om det ska bli stor förändring eller om det inte ska bli det. Jo, det ska bli stor förändring. Vi ska avskaffa kärnkraften, miljöskatterna ska höjas med 17 miljarder, vi ska höja bensinskatten, vi ska höja skatten på vattenkraft, vi ska höja skatten på kärnkraft - innan den avvecklas - och sedan ska vi införa flygskatt. Samhället ska ställas om, och tillväxten ska bekämpas. Ibland har Gustav Fridolin fått frågan: Hur ska det påverka enskilda? Det är en jätteförändring av samhället. Gustav Fridolin svarar då: Nej, det är bara en hundring. Svenska folket behöver inte vara oroliga. Det är en jätteförändring, men för just er - allihop som bor i Sverige - är det ingen förändring, en klimathundring. That's it! Jag har lite svårt att få ihop det där. Och jag tror inte på den typen av budskap. Antingen är det revolution, Gustav Fridolin - då ställer man samhället på ända - eller också är det inte det. Ni får ta och bestämma er! (Applåder)

Herr talman! Ja, vi vill höja lärarlönerna, och vi är beredda att backa skattesänkningar på inkomster över 40 000 för att kunna höja lärarlöner och anställa fler i skolan. Ja, vi vill avveckla kärnkraften. Och ja, vi kommer ibland in från olika håll när vi ska sätta oss ned och förhandla med Socialdemokraterna. Det är så det är att vara två olika partier. Ni tycker också olika om skola, a-kassa, jämställdhet, vårdnadsbidrag, hbtq-rättigheter, om snart sagt allting. Ni sätter er ned och förhandlar för att komma fram till en politik i respekt för varandra. Så fungerar politik; så fungerar det politiska hantverket. Jag har varit med om det, och Fredrik Reinfeldt har varit med om det. Herr talman! Det är lite intressant att statsministern hoppar till för orden feministisk revolution som Grön ungdom använder. Vi har sett många revolutioner i historien som har varit av det slag att man har bytt ett tänkande mot ett nytt utan att någon hand har lyfts mot en annan människa - den industriella revolutionen, den agrara revolutionen och it-revolutionen. Ja, statsministern borde veta eftersom man i Moderaternas nya idéprogram kan läsa om behovet av en frihetsrevolution. Ändå är det något med feministisk revolution som någonstans retar statsministern så mycket. Vet ni vad? Jag tror inte att det är det andra ordet i ordparet som är statsministerns problem. Jag tror att kritiken mot det kommer upp eftersom han inte vill tala om det första, om feminism. Han vill inte tala om att inkomstskillnaderna har ökat mellan män och kvinnor under Alliansens tid vid makten, om att unga tjejer mår allt sämre och om att vi inte har fått en vettig våldtäktslagstiftning med en samtyckesparagraf i Sverige. Jag vill därför fråga statsministern rakt och öppet: Är du feminist?

Herr talman! Jag kan avslöja att jag är moderat. Jag är trygg i den beteckningen. (Applåder) Jag misstror de som tror att etiketter och ismer ska staplas på varandra, dessutom ismer och etiketter som uttolkas av andra och som meddelar att det du tycker är fel. Jag vill inte leva på det sättet. Jag vill leva som fri. Jag vill kunna tycka fritt, men jag tillhör partiet Moderaterna. Ja, det är ett öppet och brett parti. Och ja, det finns meningsskiljaktigheter mellan våra fyra allianspartier. Men du har missat det lilla datumet den 14 september. Titta i din almanacka! Där står det: Val till riksdagen. Skillnaden är alltså att vi före valet kommer att berätta för väljarna hur vi har stämt av mellan våra partier. Ni tänker ha nattliga förhandlingar och chocka svenska folket efter valet. Det är den stora skillnaden. Du kan inte stå här och lova högre löner. Du har nämligen ingen aning. Jag tycker på något sätt att det spelar lite roll om man står och håller i Miljöpartiets valsedel och tänker att nu ska Gustav Fridolin få inflytande så att det blir högre löner. Man röstar, och sedan kommer du att dyka upp efter en förhandling och säga: Det blev inte det. Det blev något annat. Vad synd! Folk gillar inte sådant. Det bygger inte tillit, men det är det ni kommer att chocka folk med efter valet. (Applåder)

Herr talman! Ja, man kan vara säker. Om man tar Miljöpartiets valsedel kommer Miljöpartiet att få större inflytande i de förhandlingar som sker efter valet. Ju större vi blir, desto större blir möjligheterna för en bra klimatpolitik där vi tar barnens framtid på allvar och desto större blir möjligheterna för en skolpolitik där vi faktiskt anställer fler och höjer lärarlöner. Det är vår inriktning som vi går in i förhandlingar med andra partier om. Om man röstar på Alliansen är det mer osäkert. Ni har flera partier som inte ens vet om de kommer att klara spärren. Gäller då det som de har fått igenom i era förhandlingar? Ska ni föra kristdemokratisk politik om vårdnadsbidrag även om Kristdemokraterna inte sitter i riksdagen och trots att ingen av er gillar det? Det vet man inte. Politik bygger på förhandlingar, respekt för varandra och att man sitter ned och kommer överens. Ju större vi blir, desto större styrka har vi i förhandlingarna för att göra verklighet av våra krav och våra löften om miljön och skolan. En sak kan man dock vara säker på. Det finns en tydlig prioriteringsskillnad i svensk politik mellan de som har prioriterat skattesänkningar i varje läge de har haft och vi som nu vill prioritera arbete för skolan och miljön. (Applåder)

Herr talman! Efter ett framgångsrikt EU-valsresultat, som jag gratulerar Miljöpartiet till, är självförtroendet på topp. Jag hörde ordet statsbärande uttalas på Miljöpartiets kongress, och ni uppträdde redan så. Men då ställs det vissa krav. Jag tänkte tala om säkerhets- och försvarspolitik i det Europa som vi nu lever i. Åsa Romson fick frågan i en intervju i vintras vad som är farligast med den ryska krigsmakten. Hon svarade: Det är att deras fordon just nu rostar sönder, så att det blir lokala miljöproblem. Därefter inträffade den ryska aggressionen mot Ukraina och annekteringen av Krim i en stil som man måste jämföra med Anschluss på 30-talet. Försvarsberedningen fick förlängd tid, och då trodde man att alla hade tänkt efter. Sedan landade Försvarsberedningen i bland annat en miljöpartistisk reservation där ni ville skära 12 miljarder på försvaret under de närmaste åren. Jag vill bara ställa en mycket blygsam fråga i stor ödmjukhet av ren och skär nyfikenhet: Hur kommer det sig att Miljöpartiet - precis när vi ser ett mer aggressivt och upprustat Ryssland än på mycket länge, ett Ryssland som begår det grövsta övergreppet på folkrätten i modern tid i Europa - då signalerar att det är lämpligt att Sverige ska genomföra en massiv nedrustning?

Herr talman! Vilken tur att vi inte har föreslagit det då. Den här diskussionen handlar ju om vad vi tror ger bäst säkerhetsförutsättningar för Sverige och hur Sverige får ett försvar som man är trygg med. Vi är tveksamma till att köpa in ytterligare 60 eller 70 super-JAS till en kostnad av 40 000 kronor för varje svensk familj. Gör det svensk försvarsmakt bättre i ett läge när man inte ens kan bemanna de flygplan som man har? Vi i Miljöpartiet vill hellre satsa på ett försvar med bättre bemanning - det har vi försökt samarbeta om i riksdagen. Om inte alla pengar läggs på JAS-plan kan man också ha en del pengar över till skolan och andra insatser. Så nej, vi föreslår ingen massiv nedrustning, men vi har andra försvarsprioriteringar. Utbildningsministern talade om fordon. Är utbildningsministern medveten om att en del av dessa fordon är atomubåtar? Ja, det är en stor säkerhetspolitisk fara om Ryssland låter radioaktivitet läcka ut i världen. Ryssland är ju en stormakt i dag, inte för sin ekonomi, den är något mindre än Italiens. Det är inte en stormakt för sin stora krigsmakt, den är faktiskt en tredjedel så stor som EU:s samlade krigsmakt. Ryssland är en stormakt på grund av Europas energiberoende. I morgon startar Ringhals med bland annat ryskt kärnkraftsbränsle köpt av ett av Putins företag som är djupt invecklat i det ryska kärnvapenprogrammet. Om man går in på hemsidan kan man se stolta bilder av de ryska kärnvapnen samtidigt som man kan klicka på en länk där det står: Vi får nu sälja kärnbränsle också till Vattenfall. Det finns två problem med detta. Det ena är att det är kärnkraftsbränsle och det andra är att det är ryskt. (Applåder) Tycker vice statsministern att det är vettigt att svensk kärnkraft laddas med ryskt kärnkraftsbränsle från ett företag som är djupt invecklat i det ryska kärnvapenprogrammet? (Applåder)

Herr talman! Gustav Fridolin svarade inte på frågan. Ni föreslår nästan 12 miljarder i nedskärningar av försvarsbudgeten under de närmaste fyra åren. Det är i genomsnitt uppemot 3 miljarder per år. Det är det som återfinns i ert budgetförslag. Men Gustav Fridolin säger att det inte är så, att man bara inte vill ha nya flygplan. De är inte bara de nya flygplanen som ni är emot, Gustav Fridolin. Ni har också varit emot de flygplan som vi har. Ni har alltid varit emot inköp av flygplan till det svenska flygvapnet. Ni röstade nej när JAS-besluten togs 1992, ni röstade nej när JAS-beslutet togs 1996 och ni röstar nej nu. Men JAS är de enda flygplan vi har. Ska vi ha ett flygvapen utan flygplan? Det finns ett antal länder i Europa som inte har ett flygförsvar. Det är Andorra, San Marino, Vatikanstaten och Liechtenstein, men samtliga länder står under Natos beskydd. Och nu vill Miljöpartiet att också Sverige ska tillhöra den listan. Det är möjligen populistiskt att lova dessa pengar till allting annat som är lite mer populärt i väljarkåren på valdagen. Men det är sannerligen ansvarslöst när det gäller Sverige. (Applåder)

Herr talman! Det är så roligt att debattera med Jan Björklund. Man vet aldrig riktigt vilket årtionde som man befinner sig i. Nu tog han upp försvarsbeslut från 1992. Men jag har svårt att tro att Miljöpartiet röstade emot några vapen med tanke på att vi inte satt i riksdagen då. När vi diskuterar skolpolitik brukar vi vara tillbaka på 70-talet i de olika skolpolitiska diskussionerna. Jag svarade på frågan. Vi tycker att de JAS-plan som finns i dag bör uppgraderas för att Sverige ska ha ett tryggt försvar. Man måste också satsa på att bemanna dem på ett bra sätt så att det går att flyga med dem. Det är en viktigare prioritering än att nu köpa in 70 nya så kallade super-JAS. Det är vår försvarspolitiska ingång, och det är den som vi förhandlar med andra partier om. Du svarade däremot inte på frågan. Inte med ett ord berörde du det som gör att Ryssland kan agera folkrättsvidrigt i Ukraina och bryta mot de mänskliga rättigheterna på hemmaplan, som gör att Ryssland i dag får bete sig som en stormakt utan hänsyn till mänskliga rättigheter och folkrätt, nämligen Europas beroende av rysk energi. Du brukar stå här och prata om rysk gas. Ja, Europa måste minska beroendet av rysk gas. Men hur kommer det sig att du inte vill svara på frågan om dina kärnkraftverk ska laddas med Putins uran? (Applåder)

Herr talman! Jag vill återge ett kort stycke ur en bok som jag bläddrade i nyss: Vi som gick i skolan på 90-talet fick lära oss att vi var ett problem, i varje fall för kommunens budget. Varför skulle man annars skära ned på vikarier och studiematerial, slå samman klasser eller hålla gymnastiklektioner ute medan idrottshallen stod tom. På Bjärnums skola stavades alltså dogmen köpstopp. Kanske känner Gustav Fridolin igen de här raderna. De är nämligen han själv som har skrivit dem i sin bok Blåsta - nedskärningsåren som formade en hel generation . Jag känner verkligen igen mig i den boken. Gustav Fridolin och jag år årsbarn. Det var samma sak i Värnamo: köpstopp, alltmer slitna skolböcker, sämre mat, håltimmar och alltmer stressade lärare. Vi är båda uppväxta under 90-talskrisen, och vi är den första generation sedan andra världskriget som har fått uppleva nedskärningar i välfärden. I början av 90-talet minskades Sveriges ekonomi med ett par procent per år. Det var en ekonomi utan tillväxt, och vår generation betalade för den. Gustav Fridolin har skrivit en hel bok om det här, om åren då Sverige inte hade någon tillväxt. Men i dag lutar de politiska funderingarna åt ett annat håll. Fast förankrad i vänsterburen drömmer sig Miljöpartiet tillbaka till en tid då människor producerade vad de själva behövde. Den unga generationen kan nu knappast drömma om att få det bättre än den äldre generationen. Mina frågor är: Hur blir välfärden bättre om man förbjuder tillväxt? Hur blir skolan bättre om vi återupplever 90-talet? Hur kan man få en bättre skola om man ska ha ett ekonomiskt system som "inte bygger på tillväxt" - för att citera Miljöpartiets valmanifest? (Applåder)

Herr talman! Jag har faktiskt två boktips till Annie Lööf. Det ena är att läsa ut boken som jag gav ut för några år sedan. I slutet av den finns rätt så viktiga resonemang om hur man ska kunna fortsätta att satsa på skolan i en tid när vi inte kan förlita oss på en ekonomisk utveckling där vi tär på naturresurserna för kommande generationer och släpper ut alltmer växthusgaser. Sedan har jag ett annat lästips till Annie Lööf, och det är Centerpartiets idéprogram. Där står det: Tillväxtbegreppet behöver kompletteras med andra mått som gör att vi kan mäta välstånd ur ett mer långsiktigt, ekologiskt och socialt perspektiv. Jag har faktiskt lite fler lästips till kollegerna här. Som sommarlektyr till Jan Björklund rekommenderar jag Klas Eklunds föreläsning på Bertil Ohlin-institutet 2011. Han säger: För mig känns bnp otidsenligt och analytiskt irrelevant. Ska vi sätta upp mål för den ekonomiska politiken, låt oss sätta upp det som vi siktar på: folkhälsa, medellivslängd, barnadödlighet, inkomster, budgetsaldo, bankstabilitet. Men tro inte att hög bnp-tillväxt såsom vi mäter den i dag nödvändigtvis är vägen dit. Och så har jag en bok till Göran Hägglund från den kloka Anders Wijkman som ifrågasätter ett ekonomiskt system där det ser ut som pluspost om vi fiskar ut den sista fisken eller hugger ned det sista trädet, trots att vi såklart blir fattigare och inte rikare. Avslutningsvis har jag ett lästips till Fredrik Reinfeldt. Det är ett utredningsdirektiv som ni fattade beslut om så sent som den 15 maj med önskemål om "mått på livskvalitet" som kan komplettera traditionella välfärdsmått. Där ska man mäta också från ekonomiska, sociala och miljömässiga. perspektiv. Miljöpartiet är inte blinda motståndare till tillväxt. Men vi är motståndare till blind tillväxt. (Applåder) Våra förutsättningar för en ekonomisk utveckling får inte bygga på att vi förstör möjligheterna för våra barn att leva på en planet med hållbart ekosystem och deras förutsättning till ekonomisk utveckling. Och detta borde vi inte vara oense om, för ni säger ju samma sak. (Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka Gustaf Fridolin för att han så tydligt lyfter fram hur vi partier påverkar regeringen och att vi från regeringens sida nu har tillsatt en utredning för att titta på kompletterande mått av bnp, såsom livskvalitet och miljömässighet. Bland annat har Klas Eklund suttit med i regeringens framtidskommission. Men repliken handlar inte om det. Kompletterande mått på bnp är vi eniga om. Det som står i ert valmanifest, Gustav Fridolin, det som ni vill genomföra under de kommande fyra åren, handlar om en ekonomi utan tillväxt. Då frågar jag mig: Vad menar Gustav Fridolin med det? Förstår du inte vad tillväxt är? Tillväxt är att elever ska lära sig mer i skolan. Tillväxt är ny cancermedicin som kan gå på export. Tillväxt är fler solceller. Tillväxt är att dra räls över Sverige. Tillväxt är Volvo som utvecklar nya elbilar. Det är tillväxt. Det ni går till val på - enligt ert valmanifest - är en ekonomi utan tillväxt. Så står det. (Applåder)

Herr talman! Först citerar Annie Lööf ur en bok som hon inte läst ut. Sedan klarar Annie Lööf inte av att läsa innantill. Det står inte en ekonomi utan tillväxt. Du läste det korrekt i förra repliken, Annie Lööf. Det står "ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt". Vi har i dag en tillväxt som är beroende av ökande utsläpp och av att vi tar upp alltmer resurser ur jorden. Vi håller på att lämna över en planet till våra barn som förstör deras förutsättningar för ett gott liv. Vi lever varje år lite mer på kapitalet av naturresurserna i stället för att ha ett hållbart ekonomiskt system som gör att vi lever på räntan. Det vill vi förändra, och det borde inte vara kontroversiellt. Det är något man tittar på i alla utvecklade ekonomier, och man frågar sig hur vi ska få nya mått på ekonomisk utveckling. Det är någonting som ni är stolta över att ha fått den nuvarande regeringen att titta på. Låt oss då jobba med det tillsammans i stället för att använda det som ett medvetet missförstående av varandra. Det kommer en dag också efter valet, Annie Lööf, och då kommer vi att behöva samarbeta. Det samarbetet förbättras inte av att vi medvetet missförstår varandra. (Applåder)

Herr talman! Jag vill fortsätta lite grann på det spår som tagits upp i de senaste replikerna, tillväxtens betydelse. Jag tror att Miljöpartiet många gånger i resonemanget förväxlar tillväxt med vissa effekter som kan uppkomma när det gäller tillväxt för att vi inte gör rätt. Jag önskar att jag kunde förklara det på ett bra sätt. Hade jag befunnit mig i ett annat sammanhang skulle jag kanske ha jämfört med bilen och sagt att det är korkat att vara emot bilen och att det är bättre att vara emot utsläppen från bilen. Men det är ett argument som ju inte biter på miljöpartisterna. Vi kan se på den ekonomiska tillväxten förra året. Vi hade en ekonomisk tillväxt i Sverige på ungefär 1 ½ procent. Det ledde till att vi hade skatteintäkter på ungefär 20 miljarder kronor mer än året dessförinnan. Det gjorde att vi kunde satsa mer pengar på äldreomsorg. Det gjorde att vi kunde ge mer resurser till skolan. Det gjorde att vi kunde köpa bättre läkemedel när det kom fram nya innovativa sådana. Det är svårt att tänka sig en tillvaro där vi inte har ekonomisk tillväxt. Det är svårt att tro att vi skulle kunna möta de utmaningar vi har som land och folk om vi inte hade ekonomisk tillväxt. Jag har suttit i förhandlingar om budgetar under år när det varit riktigt, riktigt tufft. Utan tillväxt finns bara nedskärningar att fördela. Jag kan försäkra Gustav Fridolin att det inte är en situation man som politiker vill hamna i, att ta ansvar för att spara på område efter område på grund av allt mindre resurser. Men det värsta är inte att det är synd om politiker. Det värsta är att det drabbar människor där ute i verkligheten. Det vill Miljöpartiet med berått mod ta bort.

Herr talman! Det här blev en intressant debatt. Jag lyfte fram jämställdheten och miljön. Jämställdheten har mötts av en raljerande statsminister, och miljön möts av borgerliga politiker som ifrågasätter vårt engagemang för att vi ska kunna lämna över en jord i hållbart skick till våra barn. Vi behöver en miljöpolitik och ett hållbart ekonomiskt system där människor får möjlighet att utvecklas och växa, där verksamheter får möjlighet att utvecklas och växa. Vi lägger varje år fram en budget i riksdagen där vi satsar mer än Alliansen på skolan, äldreomsorgen och andra viktiga saker som socialministern lyfter fram. Det gör vi eftersom vi inte tycker att skattesänkningar är den viktigaste prioriteringen. Det är där skiljelinjen går. Det här blir lite märkligt, herr talman. Göran Hägglund säger att människor skulle drabbas av att vi funderar på hur vi kan bygga en hållbar ekonomi, men det är ju den ohållbara ekonomin som människor drabbas av. Vi ser hur människor i Sydeuropa slås ut i arbetslöshet med stora sociala problem som följd. Vi har hört det grekiska lärarfacket berätta för oss att barn svimmar under lektionerna för att de är undernärda. Det är resultatet av en ohållbar ekonomi där tillväxten hållits uppe av lånebubblor som till slut spruckit. Därför tycker vi att hushållens skuldsättning bör vara en indikator för den svenska ekonomin och vägas in tillsammans med bnp-tillväxten. Nu ser vi hur utsläppen fortsätter att öka. Vi ser hur våra barn går mot en fullskalig klimatkatastrof där en tredjedel av levnadsytan för djur och växter kan slås ut redan under deras livstid om vi inte gör någonting. Den ohållbara ekonomin kommer att drabba våra barn. Därför behöver vi nya ekonomiska spelregler. (Applåder)

Herr talman! Miljöpartiet har fört ett filosofiskt resonemang som är mycket intressant och handlar om att styra politiken så att det finns korrektiv - sociala, ekologiska och så vidare - när det gäller vår utveckling. Det är oerhört viktigt, men det nya i det här sammanhanget är att Miljöpartiet i sitt valmanifest säger att vi ska ha ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Det är någonting nytt som inte har funnits i världen tidigare. Fredrik Malm, folkpartistisk ledamot, har bett Pensionsmyndigheten titta på vad det skulle innebära för pensionärerna. De säger att för en pensionär som får 14 000 kronor i månaden skulle pensionen i stället bli 11 620 kronor. Den pensionären skulle alltså förlora 2 380 kronor - per månad. Dessutom skulle man gå miste om uppräkningarna, alltså de löneökningar som sker årligen för pensionärerna. Med precision riktar sig Miljöpartiet mot den grupp som har mycket små möjligheter att hantera det. (Applåder)

Herr talman! Jag förstår att det är tufft att slåss mot fyraprocentsspärren. Men Göran Hägglund, sluta tramsa! Du vet att vi står för att vi behöver hållbara pensioner i det här landet. Det är ni som infört högre skatt på pensioner än på lön. Det är ni som infört ett system som innebär att man, när man går i pension och får ut lite mindre, plötsligt ska betala högre skatt. Det är ni som har infört det systemet. Det är vi som vill någonting annat. Hur tror du att den ekonomiska situationen är för pensionärer i de länder som haft en ohållbar ekonomisk utveckling? Hur är situationen i dag för pensionärerna i södra Europa, när ekonomin efter uppblåsta lånebubblor kraschat och man jagat tillväxt snarare än att ha hållbara ekonomiska system där det finns pengar att fördela också för nästa generations beslutsfattare, också för nästa generation som vandrar på den här planeten? Vi behöver ett hållbart ekonomiskt system. Att vi i dag har problem med ekonomin beror inte på att Miljöpartiet påtalar det. Det är ett nationalekonomiskt faktum som påtalas av allt fler seriösa bedömare i allt fler länder. (Applåder)

Herr talman! Min högsta önskan är att få vara pojke. Då kan jag leva ett annat liv. Orden kommer från en flicka som heter Shaista. Hon är tio år och bor i Afghanistan. Mer kärnfullt kan man inte uttrycka behovet av ökad jämställdhet. Avståndet från Shaista till flickor i Sverige är långt. Här har generationer av kvinnor och män, ofta med liberala förtecken, banat väg för jämställdhet. Liberaler stred för kvinnors rätt till rösträtt, utbildning, bättre arbetsmiljö, avskaffad sambeskattning och en mer jämställd föräldraförsäkring. Vi lyckades så långt att Sverige i dag är ett av världens mest jämställda länder, kanske det mest jämställda landet i världen. Men vi har fortsatt en lång väg kvar att gå. Även om löneskillnaderna minskar mellan kvinnor och män tjänar en kvinna i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under sitt yrkesliv. Likvärdiga utbildningar och lika långa universitetsutbildningar som är mansdominerade och kvinnodominerade genererar olika löner. Trots att kvinnor har bättre utbildningsresultat är det männen som oftare går vidare i yrkeskarriären. Detta är den största kompetensförlust som finns i vårt samhälle. De karriärtjänster för lärare som vi nu inför är en viktig jämställdhetsreform. Läraryrket är vårt största kvinnodominerade akademikeryrke. Det här innebär att de skickligaste lärarna får en kraftigt högre lön. Lönespridningen ökar, karriärmöjligheterna också. Vi i Folkpartiet skulle vilja titta på hur den modellen kan överföras till andra delar av välfärdssektorn, där många av de stora kvinnodominerade akademikeryrkena finns. Det ska nämligen löna sig att utbilda sig i Sverige, inte bara för män utan även för kvinnor. (Applåder) Ett jämställt arbetsliv kräver ett jämställt vardagsliv. Därför behöver vi fortsätta att reformera föräldraförsäkringen, med öronmärkning av ytterligare en pappamånad. Vänstersidan talar med vackra ord om jämställdhet, men utan en ansvarsfull ekonomisk politik blir det ingen jämställdhet. Det är kvinnorna som ytterst får betala för en politik där intäkter och utgifter inte går ihop och där den sociala välfärden måste skäras ned när ekonomin är misskött. Vägen till ökad jämställdhet går via en stark svensk ekonomi med fokus på jobb och företagande. Det är liberal feminism utan socialism. (Applåder) Herr talman! Sverige genomgår ett reningsbad på skolområdet. Det är ett systemskifte med målet att nå kunskapsskolan. Det handlar om att återupprätta läraryrkets status. Det är läraren som ska bestämma i skolan och i klassrummet. Det är inte de bråkigaste eleverna som ska bestämma. Det är också läraren som ska bestämma vilka pedagogiska metoder man ska använda. Hallstahammar är ett tydligt exempel på vad som väntar. Det finns stora och brett spridda värderingar i de rödgröna partierna om att man på olika sätt ska skapa jämlikhet i skolan genom att sänka kraven, nu senaste genom att förbjuda läxor. Eftersom alla inte kan läsa sina läxor ska läxor förbjudas, i stället för, som regeringen föreslår, att man ska hjälpa de elever som har svårt med läxorna. Några partier vill också att kommunalråden återigen ska bestämma vilken skola eleverna ska gå i. Politiker kan vara bra på mycket men att välja skola åt andras barn är inte en av de sakerna. Det kan föräldrarna göra bättre. Det finns en tydlig ideologisk skiljelinje i fråga om vem som vet bäst när det gäller att fatta beslut som gäller människors egna liv. Den debatten har existerat under de årtionden som jag har varit verksam i politiken, och svaret från socialister är alltid detsamma. Vem ska bestämma vilket äldreboende din mamma ska bo på? Det är politikerna. Vem ska bestämma vilken förskola barnen ska gå på? Det är politikerna. Attityden att politiker är bäst på att göra individers livsval måste få ett slut. Varför denna förkärlek för att kommunförvaltningen ska vara lärarnas överförmyndare? Många kommuner klarar ju inte ens av att garantera det barnen har rätt till. Skolan ska vara likvärdig. Då kan inte eleverna vara föremål för kommunpolitikernas prioriteringar. Hallstahammar har bara givit oss ytterligare ett argument för att skolan borde återförstatligas. (Applåder) Herr talman! Vi ser också positiva tecken i skolan, även om PISA går nedåt. Det börjar vända uppåt, och allt börjar med lärarna. Antalet sökande till lärarutbildningen ökar nu kraftigt för tredje året i rad. Det är 65 procent högre än bottenåret 2008. Tidigare hade det bara gått utför under ett par årtionden. Att antalet ungdomar som vill bli lärare ökar kraftigt beror på reformer som vi har gjort. Det är bland annat en ny lärarutbildning med högre krav, lärarlegitimation, högre lärarlöner och en karriärreform. Vi måste fortsätta att reformera skolan. Det handlar till exempel om mer studiero och studiedisciplin och tidigare uppföljning i form av betyg. Herr talman! En kvarts miljon fler har kommit i arbete sedan 2006. Bakom den siffran döljer sig vanliga människor som i dag har ett jobb att gå till, som kan försörja sig själva och som bidrar till vår gemensamma välfärd. Att leva på eget arbete är inte bara en ekonomisk fråga. Det handlar om frihet. Det är företagen som skapar vår välfärd. Därför måste vi fokusera på dem. Vi liberaler vill förändra arbetsrätten. LAS skapades för ett fabrikssamhälle där människor var utbytbara mot varandra på stora fabriksgolv. Så ser det inte längre ut. I dag är det varje individs unika kompetens som är en förutsättning för många företags överlevnad. LAS borde utgå från kompetens, inte bara från anställningstid. Det handlar om individualism, inte kollektivism. Vi behöver en energipolitik som värnar både klimat och jobb. Alliansregeringen har tiofaldigat vindkraften, men det kommer inte att räcka. Klimatmålen - så långt är jag överens med Gustav Fridolin - uppnås bäst med grön el. En av de gröna energikällor som ger allra mest säker elektricitet stavas kärnkraft. Herr talman! Utan tillväxt blir det ingen välfärd. Just det verkar oppositionen ha glömt. Ni är världsmästare på att skapa höga förväntningar - det kan ingen ta ifrån er. Men hur jobben ska komma och hur de ska skapas är höljt i dunkel. Det är arbetstidsförkortning och betald ledighet i form av friår, kryddat med en ekonomi utan tillväxt. Lägg därtill alla skattehöjningar. Det är höjd inkomstskatt och höjd skatt på företagande. Det är dyrare att anställa. Det är höjd skatt på allt som rör sig, höjd bensinskatt, höjd restaurangmoms, höjda miljöskatter och höjd bolagsskatt. Man ska minska ROT och minska RUT och återinföra fastighetsskatt och arvsskatt. Det är lite grann som frågesporten Jeopardy! på tv. Svaret är alltid höjd skatt, oavsett vad frågan är. Herr talman! Alliansregeringen har styrt i Sverige i snart åtta år. Trots den djupaste finanskrisen i världen sedan 1930-talet har vi under dessa åtta år klarat att bygga ut välfärden i Sverige. Vi har fler läkare i Sverige än 2006, fler sjuksköterskor, fler vårdcentraler, fler apotek, kortare vårdköer, högre täthet av utbildade lärare och högre personaltäthet när det gäller skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. Vi har 80 000 fler barn i förskolan, med samma gruppstorlekar, det vill säga att det är avsevärt fler som jobbar där. Sverige har aldrig haft så många studenter på universitet och högskolor som under alliansregeringens tid. Vi har byggt ut välfärden under dessa åtta år. Vi har samtidigt klarat av att sänka skatten för vanliga människor. Vi har samtidigt klarat av att skapa en kvarts miljon fler människor i arbete. Och Sverige går ut ur den djupaste finanskrisen på 80 år som en av västvärldens i särklass starkaste ekonomier. Det är ett gott betyg, och det är den linjen vi vill fortsätta i fyra år till. (Applåder)

Herr talman! Först vill jag säga att jag uppskattade folkpartiledarens inledning om feminism och jämställdhet i världen. Det kändes befriande att höra vice statsministern tala engagerat om feminism, till skillnad från statsministern tidigare. Jag ville nästan ta en replik på jämställdhetsområdet - jag funderar över varför du tillåter att kristdemokrater agerar tvångströja för den liberala feminismen i den borgerliga regeringen. Men jag hoppar över det, för jag har tänkt på en annan fråga som handlar om en annan debatt som Folkpartiet var engagerad i. År 2006 presenterade ni första gången utanförskapskartan. Ni startade en viktig debatt i Sverige som handlade om det utanförskap som finns i en del bostadsområden runt om i Sverige. Där är arbetslösheten väldigt hög. Där är skolresultaten väldigt låga, och där är valdeltagandet farligt lågt. Det var en viktig debatt. Frågan är lite grann: Vad har hänt sedan dess? OECD har konstaterat att klyftorna växer snabbare i Sverige än i något annat land som de kan jämföra med just nu. Man kan titta på samma karta. Det ser inte så roligt ut nu efter åtta år. Fler människor bor i de så kallade utanförskapsområdena. Andelen niondeklassare som går ut med behörighet till gymnasiet har minskat. Andelen som jobbar i de här områdena är lägre än i andra grupper. I 80 procent av utanförskapsområdena har glappet mellan andelen kvinnor som jobbar och män som jobbar vidgats. Vem bär ansvaret för detta misslyckande? Jag ställer frågan därför att jag kommer ihåg från valrörelsen 2006 att Folkpartiet var oerhört tydligt: Statsminister Göran Persson var ansvarig för att utanförskapet hade vuxit. Vem bär nu ansvaret för att utanförskapet inte har blivit mindre utan har blivit värre i dessa områden? Är det statsminister Fredrik Reinfeldt Jan Björklund vill peka på, eller är det integrationsminister Erik Ullenhag som bär ansvaret?

Herr talman! Regeringen och riksdagen är naturligtvis alltid ansvariga. Regeringen är ansvarig för situationen i Sverige. Det går dock inte att komma ifrån - bara att nämna i förbigående, om Mikael Damberg inte har noterat det - att under dessa åtta år har Sverige gått igenom den djupaste ekonomiska krisen i vår omvärld sedan 1930-talet. Det går inte riktigt att bara förbise det faktumet. Damberg hänvisar till OECD, och då vill jag påpeka att OECD säger att Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Skillnaderna mätt på ett visst sätt - det går att mäta på många sätt - kan sägas ha ökat något. Det har de gjort sedan 90-talet. Den stora ökningen skedde i själva verket mellan 90-talets mitt och 2008, men Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Jag tycker att vi ska erkänna att det finns problem med integrationen. Jag tycker inte att de problemen är så stora att de motiverar att stänga Sverige, som en del andra tycker. Det finns utmaningar. De kan hanteras och lösas. Vi måste jobba steg för steg för att göra det. Det finns ett par riktigt stora reformer som är viktiga och som regeringen har gjort. På den socialdemokratiska tiden låg samhällets ansvar för integrationspolitiken på den kommunala socialtjänsten. Det var kommunerna som hade ansvaret. Varför lägger man ansvaret för integration på socialtjänsten? Bakom det ligger ett omsorgs- och omhändertagandeperspektiv. Sedan ett par år tillbaka ligger ansvaret på Arbetsförmedlingen. Det är ett jobbperspektiv som ligger bakom. Människor som kommer hit ska inte i första hand tas om hand, utan de ska jobba så fort som möjligt. Eftersom denna reform införs mitt under en lågkonjunktur är det klart att det är svårt för alla att få jobb direkt. Jag erkänner att det finns stora utmaningar, men det är ett annat perspektiv som har introducerats jämfört med vad som gällde tidigare. Ja, det finns även i fortsättningen utmaningar i fråga om utanförskap, men jag menar att det med hjälp av ett antal reformer som har gjorts och ytterligare ett antal framöver finns bättre förutsättningar att möta utmaningarna än Sverige haft tidigare.

Herr talman! Jag konstaterar att folkpartiledaren är något mer ödmjuk när det gäller ansvar nu när han själv sitter vid makten än vad han var i opposition 2006. Det här är inga enkla frågor. De utgör en stor utmaning för Sverige. Men när man efter åtta år gör någon form av bokslut över hur det har gått - man gjorde en stor poäng av att detta var den stora utmaningen för Sverige - går utvecklingen ändå åt fel håll för både skolan och arbetsmarknaden. Det har faktiskt ljusnat något när det gäller valdeltagande. Det kan vi vara tacksamma för. Men i de tunga frågorna går det åt fel håll när det gäller jobb och skola. Socialdemokraterna presenterade i dag ett nytt förslag om att rikta en satsning på 2 miljarder kronor för att lyfta upp resultaten i de skolor som har tuffast förutsättningar. När regeringen kom till makten valde man att fasa ut det tidigare stödet till skolorna med tuffast utmaningar. Jag bedömer att det var ett felaktigt vägval. Regeringen gjorde väl det vägvalet för att få pengar till att göra de investeringar som har gjorts i andra frågor, framför allt i skattesänkningar. Jag tror att det var ett felaktigt val. Det var ett felaktigt val att införa ett vårdnadsbidrag i Sverige. Det påverkar kvinnors förvärvsfrekvens. Jag skulle vilja höra vad statsrådet har att säga om vägvalen de senaste åren har varit riktiga eller inte.

Herr talman! Jag har sett det förslag Socialdemokraterna presenterade i morse. Det är lite lägre ambitionsnivå på det förslaget än det regeringen lägger fram. Damberg talar om 2 miljarder. Sanningen är 500 miljoner under vart och ett av de kommande fyra åren. Regeringen har i vårpropositionen aviserat större satsningar för de kommande åren på skolorna som finns i områden med utanförskap. Vi ökar mängden svensklektioner för invandrarelever. Vi höjer lönerna för lärare på utsatta skolor så att det ska vara lättare att locka dit de duktigaste lärarna. Det är lite för låg ambitionsnivå, men jag välkomnar Socialdemokraternas förslag. Jag har även sagt det i samband med kommentarerna före debatten. Invandrarnas sysselsättningsgrad har sjunkit, säger Mikael Damberg. Men det är inte riktigt sant. Den grupp där sysselsättningen växer allra mest just nu är invandrarna. På grund av krisen finns problem med arbetslösheten, men den grupp där sysselsättningen växer mest är de nyanlända till Sverige. Det är ändå ett kvitto på att den politik som vi har fört med bland annat införande av RUT- och ROT-avdrag och överflyttande av ansvaret till Arbetsförmedlingen fungerar bättre än den gamla politiken som du vill återinföra.

Herr talman! Efter förskolan i går skulle jag ge min dotter ett äpple. Jag delade det i två och gav henne ena halvan. Hon tittade på mig, tre år gammal, och sade: Pappa! Jag vill hellre ha en fjärdedel. Det är tydligen mattetema på förskolan just nu. Om det finns något i svensk skola som det fortfarande åker internationella delegationer till Sverige för att inspireras av är det förskolan. Förskolan gör ett oerhört bra jobb. Det börjar nu också synas i statistiken. OECD konstaterar till exempel att de elever som har fått en bra skolgång har bättre resultat på PISA-proven än andra. Pedagogiken i förskolan bygger mycket på lek och tid, att barn utmanas, skapar, får tid med kunniga pedagoger. Men om den tiden naggas och varje lärare får ansvar för allt fler barn i allt större grupper drabbar det också det pedagogiska innehållet. Sedan Jan Björklund blev ansvarig för skolan har de allra största barngrupperna, de med över 20 barn, vuxit i antal med 50 procent. En vanlig förskoledag lämnas 113 000 barn till grupper som Skolverket tidigare bedömde vara för stora. Jag säger "tidigare" eftersom Alliansen har låtit Skolverket ta bort de riktlinjer som har funnits för barngruppernas storlek. Mot detta vill jag ställa tre frågor till utbildningsministern: 1. Om det är för många barn per förskollärare, tror du inte då att det blir svårare att se till att pedagogiken verkligen når fram till varje barn? 2. Om du tror det, hur kan du då tillåta att riktlinjerna för barngruppernas storlek avskaffas? 3. Är du nöjd med att de största barngrupperna i förskolan har ökat med 50 procent i antal under din tid som minister? 113 000 barn lämnades i morse i för stora barngrupper.

Herr talman! Personaltätheten i förskolan är exakt densamma som den var 2006. Skillnaden är att antalet ungdomar som vill bli förskollärare har ökat under alliansregeringens tid. Antalet förskollärare var katastrofalt lågt 2006. Det berodde på den flummiga lärarutbildningsreform som ni införde 2001. Då lades förskollärarutbildningen ned och buntades ihop med grundskollärarutbildningen. Sedan sade man att det kan vara samma utbildning. Men när ungdomarna väl hade kommit in på utbildningen ville de flesta bli lågstadielärare och ingen ville bli förskollärare. Nu har vi återinfört - i strid med er reform, ni röstade emot i kammaren - en riktig förskollärarutbildning. Plötsligt finns återigen ett mycket starkt söktryck till förskollärarutbildningen i Sverige. Vi avskaffade er flummiga utbildning. Plötsligt vill många bli förskollärare. Det är fantastiskt. De är under utbildning just nu. De första kommer ut i dagarna - de började januari 2011. Det är fantastiskt att fler vill bli förskollärare. Nu kan vi öka förskollärartätheten. Som Fridolin vet finns det olika personalgrupper på förskolan. Vi tycker att det är angeläget att inte bara räkna antalet huvuden och antalet vuxna. Personaltätheten är densamma. Men personaltäthet är bara ett mått. För att få riktig kvalitet i verksamheten behöver vi en högre andel förskollärare inom den personalkategorin. Den trenden svänger nu, och det tycker jag är bra. Jag ser gärna att grupperna blir mindre. Jag skäller på de kommuner som har för stora grupper, men till sist är det kommunerna som bestämmer. Storleken på genomsnittsgruppen är densamma, personaltätheten är densamma, men förskollärartätheten håller på att gå upp jämfört med när Miljöpartiet var med och bestämde sist. Det är ett bra resultat.

Herr talman! I förra replikskiftet talade Jan Björklund om 1992. Nu har han kommit nio år fram i tiden och talar om 2001. Jag vill tala om hur det är nu . Sedan du blev ansvarig minister har de största barngrupperna, de med över 20 barn, ökat med 50 procent i antal i förskolan. I morse lämnades 113 000 barn i förskolegrupper som tidigare bedömdes som för stora. Jan Björklund säger att han skäller på kommunerna som har för stora barngrupper. Vad tror ni väger tyngst för kommunerna - Jan Björklunds skäll eller en riktlinje utfärdad av en myndighet? Jag tror att det senare väger tyngre. Alliansen har låtit avskaffa den riktlinje för barngruppernas storlek som Skolverket tidigare utfärdade. Argumentet har varit att det är så många kommuner som har brutit mot riktlinjen. Det är lite som att ta bort hastighetsbegränsningen för att folk kör för fort. Jag har tre frågor till Jan Björklund. Du svarade inte på en enda av dem. Jag upprepar dem: Tror du inte att pedagogiken har svårt att nå fram om barngrupperna är för stora? Om du tror det, hur har du då kunnat tillåta att riktlinjerna avskaffades? Är du nöjd med att 113 000 barn i morse lämnades i för stora barngrupper?

Herr talman! Jag sade just att förskollärartätheten ökar. Miljöpartiet räknar bara personaltäthet som om det vore det pedagogiskt avgörande. Det är mängden förskollärare som är det avgörande. Ni nedvärderar högre utbildning. Ni nedvärderar förskollärarnas arbetsinsats. Det spelar roll om det bara är barnskötare eller förskollärare. Det spelar stor roll för kvaliteten. Det är inte bara att räkna huvuden, utan det handlar om vilken utbildning och kompetens personerna har. Jag kan inte låta bli att kommentera det förslag som ni antog på er stämma om sex timmars arbetsdag. Vad skulle det komma att betyda för den svenska förskolan? Herr talman! Om Sveriges förskollärare skulle gå ned till sex timmar i stället för åtta timmar om dagen skulle det betyda att varje barngrupp skulle öka med mellan fem och sju barn. Det är sanningen. Det är effekten av er politik, Gustav Fridolin. Tala om er egen politik i stället för att tala om vår. (Applåder)

Herr talman! Jag tänkte fortsätta på det spår som Mikael Damberg tog upp, utanförskapet. Vi har denna regering sedan åtta år tillbaka. År 2006 gick man till val på att framför allt bryta utanförskapet. För att illustrera den utmaning som man stod inför tog Folkpartiet fram en rapport som kallades för Utanförskapets karta . I den hävdas det att det 1990 fanns tre utanförskapsområden i Sverige. När man 2006 tog över regeringsmakten fanns det 156 utanförskapsområden. Nu har man haft åtta år på sig i regeringsställning att anta utmaningen och göra någonting för att bryta utanförskapet. Folkpartiet är det parti som kanske haft allra störst möjlighet genom att de har haft ansvaret för framför allt integrationspolitik och utbildningspolitik. Man har genomfört ett antal integrationspolitiska reformer som subventionerade jobb och mer pengar till de här områdena. Man har till och med genomfört den största integrationspolitiska reformen på 25 år. Hur har det gått? I replikskiftet mellan Jan Björklund och Mikael Damberg lät det som att Jan Björklund ändå är ganska ödmjuk inför resultaten. Man har inte riktigt lyckats, säger han. Frågan är om man är beredd att ändra någonting. Det normala i min värld är att när man har misslyckats med en politik under en så lång tid som åtta år omvärderar man den förda politiken och försöker hitta en ny politik för att komma till rätta med de problem som finns. Frågan är om Jan Björklund är beredd att förändra till exempel invandringspolitiken, som rimligen är den största orsaken till att utanförskapet ökat genom åren.

Herr talman! Jag förstår att om man stänger gränserna och inte får några invandrare hit har man inga integrationsproblem. Det förstår jag också. Det är bara det att den politiken är vi inte beredda att föra. Sverige berikas av invandring. Sverige har alltid varit ett land med öppna gränser. Människor har sökt sig hit. Många människor har också sökt sig härifrån för att till exempel flytta till USA, som man gjorde på 1800-talet. Sverige är ett land med både in- och utflyttning. Vi berikas av det. Jimmie Åkesson brukar säga ungefär så här: Eftersom vi har så stor invandring blir vi väldigt fattiga. Sanningen är att i förhållande till vår befolkning har vi - Jimmie Åkesson har rätt när det gäller den statistiken - med europeiska mått mätt en stor migration till Sverige. Ändå är vi det ekonomiskt mest framgångsrika landet i Europa. Om det vore så att vi blev jättefattiga av invandring skulle vi, med den invandring som vi har, ligga i botten. Men vi ligger i toppen. Det beror på att invandring och rörlighet är en framgångsfaktor. När vi talar om integrationsproblem talar vi om de första åren när invandrare kommer hit. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag i Sverige. De tjänar en lön, betalar skatt och lever inte på de bidrag som Jimmie Åkesson talar om. 70 000 av dessa 700 000 invandrare är egna företagare och sysselsätter en kvarts miljon människor i sina företag. Sverige tjänar på det; vi förlorar inte på det. Det är viktigt av humanitära skäl att möjliggöra invandring, men Sverige tjänar också på det. Det är klart att de allra första åren när människor kommer hit har vi integrationsutmaningar innan dessa människor har lärt sig svenska och allt det andra. Därför ska vi fokusera på sådana åtgärder att de snabbare ska lära sig svenska och snabbare komma i jobb. Jag erkänner utan omsvep att vi har för stela system i Sverige. Vi har mjukat upp dem en del under alliansregeringen, men de behöver bli ännu mer flexibla. Men vägen går inte via att stänga gränserna och bygga murar runt Sverige, Jimmie Åkesson. (Applåder)

Herr talman! Det kom en ny rapport för ett par veckor sedan som är en uppdaterad version av den tidigare. Den visar att antalet utanförskapsområden har ökat från 156 till 186 under den tid som Folkpartiet har haft ansvar för integrationspolitiken. År 2012 levde 566 000 personer i dessa utanförskapsområden. Det är en ökning med 16 procent. Man kan som Jan Björklund säga att invandring berikar oss och är bra och att det bara är de första åren som det inte fungerar och blir en belastning för samhället. Men faktum är, Jan Björklund, att utvecklingen går i motsatt riktning. Utvecklingen går i fel riktning. Det blir mer utanförskap. Fler människor lever i utanförskap, och utanförskapsområdena blir fler. Jag menar att den rimliga slutsatsen att dra av det är att den politik man för är fel, och då måste man förändra någonting. Men Jan Björklund säger att de tänker fortsätta samma politik och göra precis likadant. Tyvärr kommer utvecklingen då att fortsätta i fel riktning. Det tycker jag är oerhört problematiskt.

Herr talman! Det sade jag inte. Jag sade inte att vi ska fortsätta exakt som vi gör nu. Vad jag sade är att vi inte tänker stänga Sverige. Däremot behöver vi göra ännu mer på integrationsområdet. Det första steg som vi har tagit, stort och viktigt, i och med att flytta över ansvaret för integration från socialtjänsten till Arbetsförmedlingen är att skifta perspektiv. Vi behöver göra mycket mer när det gäller svenskundervisning, både för elever i skolan och för invandrare. Den svenska invandrarundervisningen byggdes upp när invandrarna kom från Finland och Jugoslavien på 70-talet. Rätt mycket har den fortfarande samma former. I dag kommer det barn och ungdomar i tolvårsåldern till svensk skola från länder där de inte gått en dag i skolan därför att skolan blivit sönderbombad. Det är naturligtvis helt andra förutsättningar i Somalia och Afghanistan. Flickor har inte gått i skolan när de kommer hit. Svenskundervisningen behöver byggas upp på ett annat sätt. Mycket mer fokus bör vara på svenska. Skolplikten behöver förlängas till efter 16 års ålder. Sfi-undervisningen behöver kunna paras med arbete och praktik. Lösningen menar jag ligger i att fortsätta att arbeta för att förbättra integrationen i Sverige men inte, Jimmie Åkesson, genom att bygga upp en mur runt Sverige. (Applåder)

Herr talman! Vi går mot storkonflikt på arbetsmarknaden, Jan Björklund. Nu i midsommar kommer det en rad varsel runt om i landet. Det här är ingen vanlig konflikt. Den här konflikten handlar inte om löner och inte om en normal avtalsförhandling. Den handlar om en arbetsgivare som vill säga upp fast anställda för att göra om anställningarna till otrygga timanställningar och deltider. Det handlar om en princip på arbetsmarknaden. Jag var nere i Malmö och träffade många av dem som strejkade. De var oroliga för sin egen framtid. Kan jag försörja mig? Kan jag försörja min familj? Hur kommer det att se ut? Men de var också stolta på ett sätt därför att de inser att de tar striden för alla på den svenska arbetsmarknaden. De vet att efter dem kommer någon annan som bara kan få sparken och sedan får ett otryggt jobb i stället. Samtidigt som jag var där lade ni i Folkpartiet fram ett förslag, inte om att göra fler jobb till trygga jobb, utan om att begränsa löntagarnas rätt att ta till konflikt. Ni vill begränsa strejkrätten. Om det inte var så att talmannen skulle avbryta mig för ovårdat språk skulle jag citera vad man sade på Malmö central den dagen. Tyvärr kan jag inte göra det i riksdagen. Det är lite ovanligt att inskränka strejkrätten. Vi brukar inte vilja jämföra oss med de länder som gör det. Det brukar vara en lite annan politik som inskränker strejkrätten för folk. Men nu har du chansen, Jan Björklund, att förklara vad ni vill. Hur vill ni inskränka strejkrätten? När vill ni inskränka strejkrätten? När räknar ni med att lägga förslagen på riksdagens bord? Är ni över huvud taget ett parti för löntagare, eller är ni bara ett parti för grevar och majorer?

Herr talman! Den konflikt som pågår är helt i enlighet med den svenska modellen. Jag är väldigt förvånad över att Jonas Sjöstedt anser att man från staten ska gå in och ta ställning i denna konflikt. Den svenska modellen är uppbyggd så att två parter står mot varandra, och till sist kan man ta till konflikt. Att gå in och ta ställning till vem som har rätt och vem som har fel tycker jag är i strid med den svenska modellen. Så gör vi inte. Det är riktigt att dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin på 1990-talet begärde en utredning om sympatistrejker - proportionalitetsprincipen. Jag vet att Mona Sahlin är ett hatobjekt i huvuddelen av denna kammare, också bland Socialdemokraterna. Men det var hon som begärde denna utredning, och bakgrunden handlade om sympatistrejker. Att man strejkar i Skåne för att man är emot förhållanden på sina egna arbetsplatser är helt okej, men inte när man vidtar sympatiåtgärder som drabbar tredje man. Plötsligt strejkar elektriker i Bohuslän i sympati med dem i Skåne, och då drabbas verksamheter och personer som inte alls har med detta att göra. Då måste det finnas en rimlig proportionalitetsavvägning. Det var innebörden i Mona Sahlins utredning. Det är den diskussionen som jag tycker att det är rimligt att ta upp. Vi har inget färdigt förslag, men det är helt rimligt att diskutera detta: Hur långt kan sympatiåtgärder som riktas mot några helt andra, som inte alls har med detta att göra över huvud taget, tillåtas gå? Det är det som kallas proportionalitetsprincipen, och det resonemanget fördes av Svante Öberg i den utredningen. Jag tycker att det efter en sådan här konflikt där sympatiåtgärder nu vidtas i stor utsträckning måste föras en diskussion: Vilka åtgärder är det rimligt att tillåta när det gäller sympatistrejker som inte har att göra med dem som är inblandade i själva konflikten? (Applåder)

Herr talman! Jag kom att tänka på uttrycket att se grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. Jan Björklund gör en stor poäng av att man inte ska lägga sig i en konflikt. Det kommer från det parti som föreslår att man ska inskränka strejkrätten just för att den används. Vad är det om inte att lägga sig i en konflikt, att påstå att man ska begränsa arbetstagarnas konflikträtt, och det i ett läge när hela konflikten beror på arbetsgivarparten? Konflikten beror ju uteslutande på att man aktivt vill försämra för löntagarna. De har inte bett om en förbättring. De går emot att få sparken för att i stället bli timanställda. Då väljer Folkpartiet att inskränka konflikträtten. Det här är ett tydligt budskap till alla som riskerar att förlora jobbet, till lagerarbetarna i Norrköping, kabinpersonalen på Norwegian och vilka det nu är: Folkpartiet är er motståndare; de är beredda att ta ifrån er rätten att ta till konflikt på arbetsmarknaden för att skydda det fasta arbetet. Det är det valet handlar om i september. Vänster står mot höger.

Herr talman! Det var alltså ett förslag från Mona Sahlin, så du får väl definiera det där, Jonas Sjöstedt. Jag tycker att det är fullt rimligt att vi diskuterar proportionalitetsreglerna. Grundläggande spelregler runt konflikter på en arbetsmarknad måste finnas. Vi är ett land som har ordnade regler på arbetsmarknaden. Det är inte som i Paris, där man plötsligt strejkar i tunnelbanan varannan vecka. Det är möjligt att Jonas Sjöstedt drömmer om den där fackliga kampandan, när man ständigt strejkar och samhället står still. Det är möjligt att det är så. I Sverige har vi en annan ordning, den svenska modellen. En del av det är att vi har ett proportionalitetstänkande kring sympatiåtgärder. Alla kan inte strejka för att några är missnöjda. Reglerna för hur det går till kommer ju upp av och till när sympatiåtgärderna vidtas. Jag är helt övertygad om att Jonas Sjöstedt kommer att vara helt emot detta, men alla som vill ta ansvar för att svensk arbetsmarknad och svenskt samhälle ska fungera måste vara beredda att föra den här diskussionen, precis på det sätt som Mona Sahlin gjorde i slutet på 1990-talet. (Applåder)

Herr talman! Ungas jobb och ungas möjlighet att få fortsätta att jobba har väl aldrig varit så utsatta som inför höstens val. Den samlade oppositionen vill göra dem som i dag har ett jobb arbetslösa och parkera dem i Amsplatser - från lön till bidrag. Mitt huvudfokus i debatten i dag kommer att vara ungas möjlighet att få fortsätta att jobba. Ljudet från studentflaken har precis slutat att dunka, och ännu en ungdomskull springer ut på en arbetsmarknad som inte är byggd för dem. De är välutbildade. De är bland de bästa i världen på problemlösning. De föddes med internet i handen och världen vid sina fötter. Och de gör entré på en arbetsmarknad där grundpelarna skapades när mormor och morfar var barn. Saltsjöbadsavtalet satte spelreglerna - en fullgjord grundskola räckte ofta för en livstidsförsörjning, en guldklocka och en trygg pension. Sverige ser inte likadant ut i dag - på gott och på ont. Till det goda kan vi räkna in att unga faktiskt inte drömmer om en guldklocka utan drömmer om ett omväxlande arbetsliv, om både trygghet och flexibilitet och om utvecklande arbetsuppgifter. På minuskontot kan vi konstatera att svensk arbetsmarknad sedan länge lider av stelbenta regler och ett utbildningssystem som under lång tid inte har matchat arbetsmarknaden. Konsekvensen blir att den som faller utanför normen alltför ofta får kämpa för att få ett jobb, ibland förgäves ju längre bort från arbetsmarknaden man står. Arbetslöshet för unga, utrikes födda, äldre och funktionsnedsatta är ett strukturellt problem. Det är inte beroende av konjunktur, för med små hack i kurvan har det varit så i decennier. På vissa platser, ofta förorter eller gamla bruksorter på landsbygden, krossade utanförskapet framtidstron och förvandlade den till trötthet och ilska, och en grogrund för extremism växte fram. Politikerna vände bort blicken, tittade ned i marken och fixade statistiken. Det var så det var för åtta år sedan - fix och trix, gömma och glömma människor. Herr talman! Med alliansregeringen 2006 vändes ett tyst socialdemokratiskt accepterande till en kamp för att få bukt med problemen. Listan på reformer kan göras lång. Kunskapen både i händer och i huvud värderades upp. Yrkeshögskolan skapades, och en lärlingsutbildning på gymnasiet återinfördes. Satsningarna på skolan ökades kraftigt: mer kunskap och mer fokus på lärarna. Kostnaderna för att anställa har sänkts, både på bredden och riktat mot de grupper som behöver det bäst. Sveriges största ungdomsarbetsgivare är hotell- och restaurangföretagen, och nästan hälften av de anställda där är under 26 år. De har fått sänkt moms. Det har gett resultat. Faktum är att sysselsättningsgraden bland unga är högre i dag än under den brinnande högkonjunkturen 2006. Tre av fyra nya jobb som har skapats under dessa år har gått till utrikes födda. Jag tycker att det är något att vara stolt över. Herr talman! Utvecklingen går åt rätt håll, men den går för långsamt. Människor stångar fortfarande sitt huvud blodigt för att få in en fot, eller åtminstone en liten tå, på en arbetsmarknad som inte fattar hur mycket de har att bidra med. Ibland beror det bara på att de ser annorlunda ut eller inte har lyckats med bedriften att skaffa sig tio års arbetslivserfarenhet innan de fyllt 23. Vi har en arbetsmarknad som har blivit mycket krävande. Jag har träffat dem som från djupet av sitt hjärta hatar meningen: Tack för ditt intresse, tjänsten har tillsatts av annan sökande. Jag förstår dem. Varje gång någon sorteras bort, varenda gång någon får nobben, är det en personlig tragedi som skulle kunna undvikas. I grunden stavas lösningen jobb. Men jobben kommer inte att trilla ned från himlen eller dikteras fram av en statlig arbetsförmedling. Det krävs att företag kan och vill anställa. För några år sedan föreslog Centerpartiet ungdomsavtal för att unga ska få in en fot genom att jobba en begränsad tid med lägre ingångslön. Då var upprördheten total. Fönster krossades och lokaler vandaliserades för att vi hade den oerhörda fräckheten att vilja göra det lättare för unga att få jobb. I dag är förståelsen stor och tonläget annorlunda, och förslaget är verklighet i form av så kallade YA-jobb. De innebär att arbetsgivaren får kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter om man anställer en ung person utan jobb. Arbetsgivaren åtar sig att erbjuda utbildning en dag i veckan. Den som anställs får minst 75 procent av ingångslönen. Tyvärr är resultatet långt ifrån vad man skulle önska. Fack och näringsliv har fått ett verktyg i handen, men de verkar ha svårt att greppa hur de ska använda det. Självpåtagna höga krav och överbyråkratisering riskerar att kväva en reform som kan skapa tusentals jobb. Med tiden kommer YA-jobben att vinna mark - det är jag helt övertygad om. Men det krävs att företag och fack faktiskt använder dem. Samtidigt vill Centerpartiet att fler personer ska ha möjlighet att få lära på jobbet, dels äldre arbetslösa, särskilt långtidsarbetslösa, som kan behöva utbildning för att hitta en ny yrkesbana, dels nyanlända invandrare som kan behöva språkutbildning på arbetstid. Dessutom tycker vi att det är fullt rimligt att småföretag som saknar kollektivavtal ska kunna använda detta verktyg i framtiden. Den möjligheten saknas i dag trots att vi vet att fyra av fem jobb skapas i just småföretag, som ofta saknar kollektivavtal. Tillsammans med ett fungerande lärlingssystem, sänkta kostnader för att anställa och en rättvisare arbetsrätt kan även människor som saknar jobb få en chans, och vi kan sluta vinka av studentkull efter studentkull när de går ut på en arbetsmarknad där var fjärde ung som vill hitta ett jobb inte gör det. Herr talman! På andra sidan står ett parti som en gång i tiden slogs för dem som arbetar, för solidaritet och för rättvisa. I dag tar man 15 miljarder från dem som behöver jobben mest, de unga, och lägger pengarna på bidrag. Som plåster på såren skapas en 90-dagarsgaranti - en kopia på en berömd Persson-flopp från 90-talet, nämligen 100-dagarsgarantin. Så stor är alltså Socialdemokraternas förnyelse. På 16 år har man höjt ambitionsnivån med tio dagar. Med den takten kommer hjälp från första dagen att vara en socialdemokratisk vision om 144 år. Jag har mött både arbetslösa unga och företagare som tittar på mig med förvåning i blicken. Deras fråga är ganska enkel: Varför vill man göra det dyrare att anställa unga? De ser svart på vitt hur unga skulle förlora det jobb som de precis har fått, hur ett uppbyggt självförtroende skulle raseras och tryggheten bytas mot otrygghet. Det, herr talman, är förmodligen så långt från solidaritet och rättvisa man kan komma. Herr talman! Valet i höst kommer att handla om jobben. Om jobben blir fler eller färre kommer att vara avgörande för Sveriges ekonomi framöver. Det är nämligen så vi betalar för skolan, vården och omsorgen om våra gamla. Men det är också genom jobben vi får pengar till våra järnvägar, våra klimat- och miljöinvesteringar och våra pensioner. Den socialdemokratiska jobbpolitiken funkar inte, vare sig i staden eller på landsbygden. En rad ledande forskare har dömt ut den som kontraproduktiv. Tusentals hotell- och restaurangföretagare kallar den en dubbelstöt. Faktum är att inte ens Socialdemokraternas egna väljare tycker att det är en bra idé att höja kostnaden för att anställa unga. Sverige har inte råd med en politik som inte skapar jobb. Vi har inte råd med en politik som stjäl jobben från de unga. Vi har inte råd med tandlösa garantier och fluffiga målsättningar som leder till fler förtidspensioneringar. Vi behöver i stället se till att företag kan och vill anställa. Det gör vi genom sänkta kostnader, genom minskat krångel och genom att förändra en stelbent arbetsmarknad med höga krav som har stängt dörren för dem som behöver komma in allra mest. Det är att bry sig om både dem som i dag har ett jobb och dem som i dag saknar ett jobb. Det är att ta ungas framtid på allvar. Vi har inte råd att göra något annat. (Applåder)

Herr talman! Tack, näringsministern, för anförandet! Jag tänker ställa en fråga om något som inte riktigt togs upp i anförandet, vilket jag hade hoppats på, och som jag tycker att den politiska debatten i Sverige handlar lite för lite om. Du, Annie Lööf, och jag pratar om den ibland i olika sammanhang. Det handlar om vad som egentligen skapar den efterfrågan på arbete som gör att ett litet företag blir ett medelstort företag och kanske till slut ett stort företag. Vad är det som driver det här? En av de sakerna - jag säger inte att det är den enda - är export. Sverige är ju ett litet, exportberoende land; det brukar vi vara överens när vi talar om det här. Exporten är viktig för hela vårt välstånd - den motsvarar i princip hälften av landets bnp. Den är liksom avgörande för vårt land. Det vi har sett under de senaste åren är att exporten har minskat. Räknat i fasta priser från 2006 fram till i dag har exporten faktiskt backat. Jag skulle vilja fråga lite grann om hur näringsministern ser på vad regeringen har gjort för att åstadkomma en ökad export, en vändning, och hur näringsministern ser på vad man borde göra i dag. Jag ser ju att den stora potentialen för export ligger hos små och medelstora företag. Det är där vi har den stora potentialen och möjligheten för Sverige, och det är också där den stora frågan om jobben kan komma in. Jag har blivit fundersam, för regeringen har dragit ned ganska kraftigt på exportfrämjande insatser. Man har stramat åt anslagen till Business Sweden och lagt ned ambassader på viktiga tillväxtorter som Angola, Argentina, Moçambique, Vietnam - marknader som i andra sammanhang beskrivs som centrala för att få exporten att gå i gång och få växande marknadsandelar. Jag förstår inte riktigt regeringens strategi här. Jag vet att man har satt upp tydliga mål för exporten, men man har de facto dragit ned på Exportfrämjandet och lagt ned ambassader på viktiga tillväxtmarknader. Hur anser regeringen att man ska öka exporten från Sverige?

Herr talman! Först ska jag bara konstatera att det var Socialdemokraternas politik för ett antal år sedan som ledde till att regeringen fick lägga ned ett antal ambassader runt om i världen. Det beklagar jag. Jag ska förklara för Mikael Damberg hur exporten går till. Export bygger ju på efterfrågan. Den bygger på att det finns länder, företag och människor som vill handla med oss och köpa våra varor, tjänster och produkter. Under de senaste åren har det varit lågkonjunktur. Faktum är att det har varit lågkonjunktur i nästan hela världen, men framför allt i Europa. Svensk export är beroende av hur det går i Europa. Väldigt många av våra företag handlar framför allt med länder inom EU. I ljuset av den finanskris, den eurokris, som har varit har det varit lite tufft för väldigt många länder i EU att handla. Det har haft stor påverkan på svensk export men också på svenska jobb och svenska företag. Ska vi lyckas öka vår export, vilket är viktigt, krävs det att vi har ett EU som växer, en ekonomi som går bra i Sverige och Tyskland men också i till exempel Italien och Spanien. Det är grunden för en framgångsrik export. Utöver det är det viktigt att komma ihåg att det är ungefär 100 företag i Sverige som står för 75 procent av exporten. Därför är det viktigt att se till att dessa företag kan fortsätta bedriva forskning, innovation och verksamhet här. Av den anledningen har den här regeringen sänkt bolagsskatten från 28 procent till 22 för att främja dessa företags påverkan på exporten. Vi har också sett till att främja små företags möjlighet till export. Det är precis som Mikael Damberg säger väldigt viktigt. Vi har till exempel infört internationaliseringscheckar. Vi har också förstärkt Business Swedens verksamhet genom att hjälpa dem att fokusera mer på små och medelstora företags möjligheter ute i världen.

Herr talman! Ja, Annie Lööf, jag är väl medveten om att vi har gått igenom en finanskris. Men finanskrisen kan inte förklara varför andra europeiska länder har klarat sin export bättre än Sverige. Vi har ju gått igenom samma finanskris. Finanskrisen kan inte heller förklara varför Sverige har tappat marknadsandelar på viktiga tillväxtmarknader runt om i världen. Andra länder har uppenbarligen flyttat fram sina positioner under de här krisåren. Sverige har inte lyckats med det. Jag tror att man ska titta på en del av våra grannländer, som verkar ha haft en väldigt framgångsrik strategi. Danmark och Storbritannien har tagit flera initiativ som har visat sig flytta fram deras positioner på det här området. Jag tror faktiskt att man ska vara lite nyfiken. Vi socialdemokrater har lagt 300 miljoner kronor mer än regeringen på just exportfrämjande insatser. Vi vill öppna ambassader på ett antal tillväxtmarknader. Vi vill subventionera garantiavgifter för förstagångsexportörer eftersom vi vet att första gången man ska exportera finns det hinder för att göra det, och vi vill få fler småföretag att göra det. Vi vill jobba med Arlanda för att få en direktlinje. Varför har ni halverat Exportfrämjandet sedan 2006, och hur blir det fler jobb och mer export av det?

Herr talman! Det låter som om Mikael Damberg behöver läsa på lite. Svensk export är beroende av den efterfrågan som finns i omvärlden. Därför är det helt naturligt att svensk export går ned när det krisar i omvärlden, inte minst i EU. Det vi kommer att se under de kommande åren är, tror jag, att exporten kommer att öka. Jag hoppas att den kommer att öka både för industrin och för den viktiga tjänstesektorn. Jag hade hoppats att Mikael Damberg i sin replik skulle lyfta fram inte bara den viktiga exporten utan också hur det går för näringslivet i Sverige generellt sett. För några dagar sedan tog vi emot en rapport där man förklarade att Sverige utvecklats exceptionellt under de senaste åtta åren. Nyföretagandet har fördubblats, antalet informella investerare i Sverige är högst i världen och antalet kvinnor som driver företag är högre än i andra jämförbara länder. Jag var väldigt stolt när jag tog emot denna globala entreprenörskapsrapport. Mikael Damberg var där. Vi talade då också om den framgångsrika exporten, som ska fortsätta göra Sverige starkt i världen. (Applåder)

Herr talman! Centerpartiet har talat om att kombinera arbetslinjen med en jobbskaparlinje. Det är en mycket vettig tanke. Man kan inte bara kräva av människor att de ska söka jobb som inte finns, utan man måste också driva en politik som gör att fler jobb faktiskt växer fram. Därför är vi nog båda oroliga över att Världsbanken nyligen rankade Sverige som sämst i Norden när det gäller regelkrångel för småföretag och flyttade ned oss 22 pinnhål i en rankning på bara tre år. Vi har båda många olika förslag för att minska regelkrånglet. De saker som företagarna själva oftast tar upp är sjuklöneansvaret och arbetsgivaravgiften. Miljöpartiet vill avskaffa sjuklöneansvaret för småföretag. Alliansen har sagt nej till det men väljer nu att förändra i det högkostnadsskydd som de flesta småföretagare tidigare stått utanför. Det är bra, även om vi fortfarande tror att ett avskaffat sjuklöneansvar vore bättre. Miljöpartiet vill också sänka arbetsgivaravgifterna för de små företagen. I en tid när det är viktigt att prioritera hårt med statens pengar väljer vi att successivt banta den ineffektiva nedsättningen av arbetsgivaravgifter som baseras på ålder, oavsett arbetstagarnas utbildningsnivå eller anknytning till arbetsmarknaden, och som inte har gett särskilt många nya jobb, enligt alla bedömare av svensk arbetsmarknad, och i stället göra en kraftig sänkning av arbetsgivaravgifterna för småföretag. I stället för en stor subvention av hamburgerkedjorna, som inte i nämnvärd utsträckning har anställt särskilt många fler genom regeringens nedsättning, gör vi en stor sänkning av arbetsgivaravgiften för småföretag och egenföretagare med ungefär 76 000. Det är i dag småföretagarna som jobbar fler timmar än arbetsdagen har och som skulle vilja anställa fler. Jag förstår att du, Annie Lööf, måste försvara regeringens politik, men jag vet att ni i Centerpartiet är för både nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga och vårt förslag om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag. Om du skulle tvingas välja, vilket tror du då är mest effektivt - den modell som provats och inte gett några jobb eller en sänkning av arbetsgivaravgifterna för småföretagare som vänder på kronorna och gärna skulle vilja anställa en till?

Herr talman! Det var oväntat att Gustav Fridolin skulle välja min hjärtefråga, de små företagen och jobben. Annars brukar ni vilja tala om den antijobblinje som ni är för, med kortare arbetstid, antitillväxt och friår. Låt mig tala om några saker som regeringen ändå har stoppat under min tid som näringsminister när Miljöpartiet har krävt olika saker i riksdagen. Man har tillsammans med övriga oppositionspartier krävt månadsuppgiftslämning. I stället för att en företagare ska lämna uppgift en gång om året kräver Miljöpartiet att det ska göras tolv gånger om året. Man har också krävt lönekartläggning varje år. I dag gör man det vart tredje år. Man kräver också en rad andra saker som innebär att regelbördan ökar för småföretag. Tittar man på vad regeringen har gjort kan man konstatera att vi har minskat regelkrånglet med 7 procent. Vi är ledande i Europa när det gäller att minska krånglet, men mer behöver göras. Därför kommer vi snart att trycka på startknappen för ett uppgiftslämnarregister - En dörr in. En småföretagare ska kunna lämna in en uppgift till ett ställe. Detta kommer att träda kraft under nästa år, 2015. Detta är något som vi har jobbat med tillsammans med de svenska myndigheterna under en lång tid. Låt mig ta detta med sjuklöneansvaret. Det system som regeringen nu har presenterat i vårens budget är krångelfritt, men det riskeras om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer till makten. Vårt system innebär att det kommer att falla ut automatiskt för alla småföretag efter andra sjukdagen per år och anställd. Man fyller i en liten, liten ruta, och så faller ersättningen ut automatiskt. Vi vill göra det enkelt för företag. Därför har vi stoppat en hel del regeliver från riksdagen och Miljöpartiet, och vi tänker fortsätta minska krånglet och sänka kostnaderna.

Herr talman! Tyvärr blir det här replikskiftet ganska symtomatiskt. Jag kom med en fråga om hur Centerpartiet prioriterar sänkta arbetsavgifter för småföretag, så att de kan anställa fler. Efter åtta år i regeringsställning väljer ändå Centerpartiet att kritisera Miljöpartiets förslag. Dessutom är flera av dem hon tar upp sådana som vi själva inte står för, inte har lagt fram och varit med om att stoppa i riksdagen. Ni har tyvärr också stoppat alla förslag som vi har lagt fram för miljön, för jämställdheten och för skolan. Vi kan ha en stor debatt om det. Just nu handlar det dock om kostnaderna för att anställa i småföretag. Vi är överens om att kostnaden ska vara så låg som möjligt, men vi är inte överens om hur det ska gå till. Vi vill ha en bredare nedsättning som inte är åldersbunden utan riktar sig mot dem som i störst utsträckning behöver nyanställa, alltså småföretag. Ekonomiskt sett skulle de flesta företag gynnas av vårt förslag. Riksdagens utredningstjänst räknar med att 80 procent av företagen får bättre ekonomi med vårt förslag om att växla den ineffektiva nedsättningen för unga mot att i stället sänka arbetsgivaravgifterna för småföretag. Så ställer jag frågan så här: Kommer det i Alliansens valmanifest att finnas arbetsgivaravgiftssänkningar för småföretag?

Herr talman! Det är ingen hemlighet att Alliansen går till val på att bibehålla de sänkningar av arbetsgivaravgifter för bland annat småföretag som vi har varit med om att genomföra. Sedan 2006 har Alliansen sänkt arbetsgivaravgifter och egenavgifter med 22 miljarder. Det har vi gjort för att vi tror att jobben växer fram i småföretag. En av de viktigaste delarna är sänkt arbetsgivaravgift för unga människor. Hur skulle det då påverka småföretag om Miljöpartiets politik fick genomföras? För ett kafé med två anställda skulle det innebära 90 000 i ökade kostnader. Det är ett litet företag. För ett litet åkeriföretag innebär det en halv miljon i ökade kostnader, för Miljöpartiet vill införa en ny lastbilsskatt som beskattar avstånd och inte utsläpp. Det är med den här regeringen och med Centerpartiet som vi sänker kostnader och minskar krånglet. Vi gör det för att vi tror att med fler företag skapas fler jobb. Företag ska inte ha straffbeskattning utan uppskattning. (Applåder)

Herr talman! Näringsministern! Privatiseringarna i välfärden och de privata vinsterna i välfärden kommer att bli en av valets huvudfrågor. Vi har kunnat se hur riskkapitalbolagen, som tar över alltmer av utbildning och hälsovård i Sverige, inte bara gör enorma vinster utan också är mästare i att smita från skatt. De betalar knappt något alls i skatt på sina vinster. Det är vad man kan kalla en dubbelstöt: Först tar man vinsterna, som skulle ha gått till välfärden, och sedan låter man bli att betala skatt. Om man skulle räkna om dessa överskott till jobb handlar det om kanske 20 000 arbetstillfällen, som vi alltså har betalat för men inte får. Det är betecknande att Annie Lööf aldrig bryr sig om att man tappar så många jobb: Ungdomar som hade kunnat jobba i skolor eller på äldreboenden är visst inte viktiga. De blir privata vinster på någon brittisk kanalö, och då spelar det ingen roll att jobben försvinner. Vi har skolor som går i konkurs. Det finns förskolor som erbjuder vatten och bröd. Vi har underbemanning på privata äldreboenden. Ett av dina argument för att fortsätta denna extrema privatiseringspolitik, Annie Lööf, är att den skulle gynna kvinnor. Detta kan man ha olika åsikter om, men fakta är tydliga. En ny rapport från Kommunal visar att de tidsbegränsade anställningarna är fler hos de privata arbetsgivarna. Man är mer otrygg, och företagen byter personal oftare. Det är fler som arbetar ofrivillig deltid och därmed har svårare att försörja sig. Lönerna är betydligt lägre, och då är lönerna låga redan från början för till exempel undersköterskor. Man trivs mindre bra. Detta är vad de säger som arbetar i välfärden - de hundratusentals kvinnor, för det är mest kvinnor, som får Sverige att fungera varje dag. Vad säger du om detta, Annie Lööf? Är inte detta ett stort misslyckande för jämställdheten i Sverige?

Herr talman! Jag har aldrig vaknat upp med drivkraften att öka vinsterna och att riskkapitalbolagen ska få en motorväg in i svensk äldreomsorg. Det som är min drivkraft är i stället högre kvalitet, bättre pedagogik för eleverna, större tillgänglighet när det gäller omsorg och en bättre hemtjänst, där äldre får bestämma vem som kommer hem för att tvätta dem på kvällen eller klä dem på morgonen. Det är självbestämmandet, den nära politiken, som driver mig. Självklart ska företag som verkar i Sverige också skatta i Sverige. Här har regeringen tagit en rad initiativ för att klämma åt dem som inte gör det. Men kom aldrig och säg att det var bättre förr! Kom inte och säg att det är ett offentligt monopol som kommer att leda till högre kvalitet, större nöjdhet eller bättre löner! Det är en mångfald av aktörer som sporrar kvalitet. Jag besökte Evas hemtjänst i skärgården utanför Västervik för ett antal månader sedan och träffade då 89-åriga Maj-Britt. Hon hade kommunal hemtjänst, men de vägrade putsa hennes fönster, byta gardiner och gå ut med soporna. Evas hemtjänst erbjöd det, och Maj-Britt bytte. Hör och häpna, efter bara någon månad erbjöd även kommunen detta. Jag tar upp detta exempel för att visa att konkurrens utvecklar och ser till att den äldre får en bättre hemtjänst. Med höga kvalitetskrav, skarp tillsyn och med samma peng ska man få god omsorg oavsett om det är ideella, kommunala eller privata aktörer. (Applåder)

Herr talman! Annie Lööf säger att hon inte vill skapa en motorväg för riskkapitalbolagen. Men det är ju precis det ni har gjort. Sverige är unikt i att man bara kan plocka ut miljarder som vi har betalat för våra äldre, våra förskolebarn och våra sjuka och stoppa i egen ficka utan att betala skatt. Och du har egentligen inget att säga om det, Annie Lööf. Sedan blandar du, medvetet skulle jag tro, ihop valmöjligheter med vinstintresse. Man kan ha olika utförare och valmöjlighet utan att tillåta vinstintresse. Det är där konfliktlinjen går. Jag förstår att du inte vill tala om hur vinstintresset utarmar välfärden, men det är ett faktum. Nej, det var inte tillräckligt bra förut. Men det är sämre nu för dem som arbetar i det privata. Det säger Kommunals egna medlemmar. Eller tror du inte undersköterskorna när de säger att de har lägre lön, får jobba mer deltid och har mindre trygga jobb? Menar du att alla de hundratusentals som varje dag utför välfärden i Sverige har fel när de säger att det är sämre hos de privata med vinstintresse?

Herr talman! Låt oss komma ihåg att de flesta aktörerna inom välfärden är små och har färre än 20 anställda. Dessa bolag startas av undersköterskor och sjuksköterskor och ska leverera en god kvalitet eller en bra pedagogik till eleverna. Det är för deras möjlighet och elevernas och föräldrarnas rätt att välja som jag slåss för mångfald. Enligt Svensk Kvalitetsindex, som med jämna mellanrum mäter hur det ser ut inom offentlig och privat verksamhet, är anställda i privata vårdföretag mer nöjda på alla punkter som rör lön, arbetsmiljö, möjligheten att påverka sin arbetstid och liknande. På en enda punkt är de inte nöjda, och det gäller anställningstryggheten. Det förstår jag med tanke på vad Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet går till val på. (Applåder)

Herr talman! Vi befinner oss i slutet av mandatperioden, och detta blir följaktligen den sista debatten av det här slaget för denna gång. Till skillnad från förra mandatperioden har vi under denna haft en minoritetsregering som emellanåt har haft svårt att acceptera att man inte haft stöd av en majoritet i riksdagen vid alla tillfällen. Det är också en regering som sedan man tillrädde för snart åtta år sedan har misslyckats med det mesta. Man ärvde 2006 ett budgetsaldo på drygt 18 miljarder. Nu lämnar man efter sig ett minus på över 100 miljarder. Det får anses vara det enskilt största underskottet sedan överskottsmålet infördes. Den totala arbetslösheten har ökat från 6,1 procent till 8,5 procent. Långtidsarbetslösheten har ökat från 25 ½ procent till 30 procent. Ungdomsarbetslösheten har ökat från 18,4 procent till 25 procent. Antalet vårdplatser har minskat från 2,9 till 2,6 per 1 000 invånare, vilket gör att Sverige numera ligger i det absoluta bottenskiktet bland jämförbara OECD-länder. Skolresultaten utifrån PISA-index har debatterats flitigt under de senaste månaderna. När det gäller naturvetenskap har vi gått från plus 3 till minus 15. I läsförståelse har utvecklingen gått från plus 7 till minus 17. I matematik har resultaten utvecklats från plus 2 till minus 22. När det gäller brottsligheten har antalet anmälda brott ökat från 13 490 till 14 734 per 100 000 invånare, enligt Brottsförebyggande rådet. Dessutom har det så kallade utanförskapet ökat, enligt alldeles färska siffror. Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning av misslyckanden hela dagen, men denna uppräkning räcker gott för att med fog kunna jämföra statsminister Fredrik Reinfeldt med kung Midas - dock med den lilla skillnaden att det Fredrik Reinfeldt rör vid inte förvandlas till guld utan till något annat. När det gäller sysselsättningen är det anmärkningsvärt vilken hög svansföring regeringen har haft beträffande sina resultat. Man stoltserar med hög sysselsättning. 250 000 jobb har minsann skapats under regeringen. Man glömmer dock bort att berätta att arbetskraften under denna period ökat med ungefär dubbelt så många människor, inte minst till följd av en ansvarslös invandringspolitik. Sysselsättningen har ökat, men arbetslösheten har också ökat och ligger kvar på en hög nivå. När man nu sätter upp ett nytt mål om 350 000 nya jobb är det precis samma sak. Man nämner inte och problematiserar inte det faktum att ett mål om antalet människor i sysselsättning i numerära tal inte är särskilt intressant om det inte ställs i relation till en förväntad befolkningsökning. Det säger egentligen ingenting om effekten på arbetslösheten. Även om regeringen själv inte lyfter fram det har det under dessa åtta år blivit tydligt att en stor invandring är en avgörande ingrediens i regeringens extrema utbudspolitik. Därför är det rimligt att förvänta sig en fortsatt stor invandring och därmed fortsatt hög befolkningstillväxt och därmed fortsatt hög arbetslöshet även framöver med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Vi kan också vänta oss ett fortsatt stort utanförskap. Trots alla stora ord och trots den största integrationspolitiska reformen på 25 år ökar nämligen utanförskapet. Herr talman! I min värld är det minst sagt anmärkningsvärt att man till slut inte omvärderar sin politik efter alla misslyckanden. Det är ju en politik som så uppenbart inte fungerar, som cementerar hög arbetslöshet och ett stort och permanent utanförskap för stora delar av befolkningen. Särskilt anmärkningsvärt är det eftersom regeringen för åtta år sedan gick till val på att bryta detta, på att bekämpa arbetslöshet och utanförskap. Man hade det som sin högsta prioritering. Herr talman! Vi behöver bekämpa arbetslöshet, inte enbart skapa sysselsättning genom att befolkningen växer. Vi behöver få stopp på det ständiga tillflödet till mer eller mindre permanent utanförskap. För att komma till rätta mer arbetslöshet och utanförskap behöver vi satsningar på företagande. Vi behöver göra det billigare att anställa och mindre riskfyllt att anställa för små och medelstora företag. Vi behöver satsningar på infrastruktur och utbildning så att inte minst landsbygdens näringar inte stoppas upp utan kan fortsätta utvecklas och växa. Vi behöver utbildningssatsningar för att ställa om den befintliga arbetskraften till behov som finns på den svenska arbetsmarknaden. Vi behöver en politik för att hålla ihop Sverige, inte fortsatt splittringspolitik mot mer och mer av utanförskap. Herr talman! Jobben, sysselsättningen och arbetslösheten har en tydlig koppling till vår förmåga att just hålla ihop landet och motverka ytterligare splittringstendenser. Det gäller också vår förmåga att upprätthålla och utveckla välfärden. Hur bra vi lyckas med jobben och bekämpandet av arbetslösheten är helt avgörande för hur väl vi i framtiden klarar det gemensamma offentliga åtagandet och att hålla ihop vårt land. Det skrämmer mig att vi i dag har en regering som gör sitt bästa för att urholka förutsättningarna för sammanhållning och välfärd. Det skrämmer mig lika mycket att alternativet egentligen inte är något alternativ i detta avseende. Vi vet över huvud taget väldigt lite om vad en röst på Socialdemokraterna betyder i praktiken. Jag läste Expressens partiledarintervju med Stefan Löfven häromdagen. Han var minst sagt luddig när det gällde regeringsfrågan. På ett sätt har han rätt i att vi först måste rösta och att man sedan bildar regering. Det är inget konstigt, så fungerar det. Men vi kan ställa krav på att man ska ge åtminstone vissa grundläggande besked före valet. Vilket inflytande tänker Socialdemokraterna ge Miljöpartiet och Vänsterpartiet? Inom vilka områden tänker man ge dem inflytande? Hur blir det med skatterna? Hur blir det med energipolitiken? Hur blir det med den generella arbetskraftsinvandringen? Vad menar egentligen Stefan Löfven i praktiken när han säger att han inte tänker medverka till att vi får en svag minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna? Jag kan inte minas att Mikael Damberg någonsin under en sådan här debatt har tagit replik på mig, men han är välkommen upp för att ge svar på dessa och andra frågor. Hur blir det med a-kassan? Hur blir det med den orättfärdiga beskattningen av pensionärerna? Vad tänker man göra med sitt vallöfte om rätt till heltid? Det finns många frågor, herr talman, men tyvärr har svaren hittills lyst med sin frånvaro. Avslutningsvis vill jag lyfta fram en sak som jag tycker är angelägen i detta sammanhang. Jag vill nämligen vädja om en sjyst valkampanj och en valrörelse utan våld, hot och andra övertramp. Med EU-valet i färskt minne känns detta oerhört angeläget. Jag fick själv vid ett antal tillfällen erfara hur grundläggande demokratiska principer sattes ur spel och hur antidemokratiska krafter lyckades uppnå sin målsättning att stoppa till exempel politiska möten genom att uppträda hotfullt och aggressivt, föra oväsen och kasta allehanda föremål och liknande. Jag menar att det är viktigt att alla partier och i synnerhet riksdagspartierna respekterar de spelregler som följer av att vi lever i en demokrati med fria val. Det är naturligtvis en sak att i ord ta avstånd från denna typ av handlingar. Det är inte särskilt svårt, även om det för vissa ibland sitter väldigt långt inne. Det är en helt annan sak att göra slag i saken och i praktisk handling visa att man menar allvar med det man säger och att man som partiledare tydligt och konsekvent markerar sin ställning och var gränsen går och sedan är beredd att agera därefter. Det finns tyvärr extrema avarter också i vårt system, ibland kanske på närmare håll än vad man tänker sig. Jag hoppas, herr talman, att vi alla i den här församlingen är överens om var dessa gränser går och att vi ska ha en sjyst valrörelse där övertramp inte tolereras. (Applåder)

Herr talman! Kriget i Syrien går in på sitt tredje år. Kemiska vapen har använts, och 10 000 barn beräknas vara döda. Vittnen har rapporterat att barn, spädbarn och gravida utsätts för krypskyttar, summariska avrättningar och tortyr. 1,2 miljoner barn är på flykt. Ungefär hälften av dem är under fem år, och många är skilda från sina föräldrar. Ytterligare en miljon barn som är kvar i Syrien lever i städer som närmast är under belägring. De är utan mat och vatten och har inte medicin ens mot de enklaste sjukdomar. Och nu sprids kriget i Irak. Sverigedemokraternas vidlyftiga löften i debatten baseras på pengar som ni, Jimmie Åkesson, låtsas kunna dra in genom att säga nej till nio av tio som kommer till Sverige och söker en fristad. Hittills har ni inte svarat på vilka ni ska skicka tillbaka till krigets helvete, men nu säger Sverigedemokraterna att vi inte ska ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Asylsystemet finns inte av en tillfällighet. Efter andra världskrigets fasor och första världskrigets grusade förhoppningar när det gäller att kunna stoppa framtida krig utfäster vi i alla fall detta löfte till varandra: Om någon av oss i mänsklighetens familj utsätts för krigets helvete igen ska vi kunna lita till rätten att fly och få en fristad i ett annat land. I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna uttrycks detta så här: "Envar har rätt att i annat land söka och åtnjuta fristad från förföljelse." Låt mig fråga Jimmie Åkesson detta: Om Sverigedemokraterna inte anser att det krig där barn nu dödas och lemlästas i Syrien är av sådant slag som avsågs när deklarationen om de mänskliga rättigheterna undertecknades, vad krävs då för att en flykting ska betraktas som en flykting med mänskliga rättigheter också av Sverigedemokraterna?

Herr talman! Vi ska inte skicka tillbaka någon till krigets helvete. Det har aldrig varit och kommer aldrig att vara min avsikt. Vad som är problematiskt i den här debatten är att det tyvärr inte går att lyfta fram en viktig fråga som flyktingpolitiken utan att det blir denna typ av överdrifter i debatten. Jag tycker att det är tråkigt, för det skapar inte en sund debatt. Min ambition när vi diskuterar flyktingpolitiken är att lyfta fram frågorna: Hur vi hjälper bäst? Hur hjälper vi flest? Hur hjälper vi mest effektivt? Det är mina frågeställningar. Jag tycker inte att det sätt vi hjälper på i dag är det mest effektiva. Jag har själv besökt ett flyktingläger utanför Amman i Jordanien liksom enskilda flyktingfamiljer som bor i det jordanska samhället i lägenheter och så vidare. Jag hade då samtal om dessa frågor med ordföranden för Jordaniens utrikesutskott. Jag är övertygad om att min hållning är den rätta. Det är inte rimligt att vi till en kostnad av tiotals miljarder kronor varje år hjälper ett fåtal som är litet i det större sammanhanget - människor i Sverige - när vi har kanske uppemot tio miljoner människor som har flytt från krigets helvete i Syrien men som finns kvar antingen som internflyktingar i Syrien eller i det omedelbara närområdet. Bara i Jordanien finns uppemot en miljon syriska flyktingar i dag. Då kan väl ändå inte det bästa sättet att hjälpa dessa människor vara att hjälpa ett fåtal som kommer till Sverige. Det bästa sättet att hjälpa måste väl vara att rikta om resurserna till de områden där de allra flesta flyktingarna finns. Jag lovar, Gustav Fridolin, att min politik hjälper väsentligt fler flyktingar än vad din orimliga flyktingpolitik gör. (Applåder)

Herr talman! Jimmie Åkesson talar om överdrifter. Jag undrar vad som är överdrifter. Är det de kemiska vapnen? Är det de 10 000 döda barnen? Är det krypskyttarna som siktar mot spädbarn och gravida? Det är inte överdrifter, det är krigets fakta. Jimmie Åkesson säger att det är bättre att hjälpa i närområdet, men det finns inget antingen eller. Vi måste både göra vårt för att krig inte ska uppstå och hjälpa till när det ändå gör det. Vi måste både bistå UNHCR, Röda Korset och andra organisationer som kan hjälpa till i krig och i de flyktingläger som växer upp runt krigen och solidariskt och medmänskligt ge fristad åt dem som kommer hit. Det finns inget antingen eller. Det finns bara solidaritet eller inte solidaritet. I de massiva och okontrollerbara flyktingläger som växer fram under ett krig som det i Syrien rekryteras pojkar till att bli soldater, och flickor gifts bort mot beskydd. Det är de uppgifter som kommer från Jordanien. Det är dit Jimmie Åkesson vill skicka tillbaka dem som kommit till Sverige. Det är lika illa som att skicka tillbaka människor direkt in i en brand. Det är detta närområde du talar om, Jimmie Åkesson.

Herr talman! Det problematiska med Gustav Fridolin - det gäller inte bara detta ämne utan alla ämnen - är att han alltid ska göra allt. Han ska alltid göra både och. Det saknas aldrig resurser. Det är bara att gratulera Miljöpartiet till att ha hittat ett språkrör som har så mycket pengar i sina fickor att han kan spendera precis allting på precis allting. Men så fungerar inte verkligheten. I verkligheten har man en begränsad mängd pengar. Vi har politiker som väljs av folket och som bestämmer hur vi ska prioritera och fördela pengarna. Det är ganska grundläggande. Ofta vill man göra mer än en sak, och då har vi olika verksamheter som vi fördelar pengarna mellan. Man kan inte ge så mycket pengar som behövs till alla verksamheter, utan man måste prioritera. Då menar jag att det är mer effektivt att hjälpa de människor som är flyktingar där de allra flesta finns och där kostnaderna för hjälpen är väsentligt lägre än i till exempel Sverige. Min politik är mycket mer effektiv än din, Gustav Fridolin. Så enkelt är det. (Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraterna vill spara 118 miljarder kronor på invandringen de kommande fyra åren. Förutom att så stora nedskärningar i flyktingmottagandet sannolikt skulle innebära att vi bryter mot internationella konventioner, att det är djupt osolidariskt och att budgeten är ett hafsverk utdömt av de flesta är det ett effektivt sätt att dra undan mattan för Sveriges framtida välfärd. Vi blir nämligen allt äldre. Beräkningar visar att om 15 år kommer en fjärdedel av invånarna att vara över 65 år. Det är inte svårt att räkna ut att detta kommer att medföra stora utmaningar för samhället. Pensionsavgångarna kommer att vara stora, och allt färre kommer att behöva både försörja och ta hand allt fler äldre. Redan i dag är var fjärde anställd inom äldreomsorgen utlandsfödd. I Stockholm är det hälften av de anställda. Var tredje läkare och var fjärde tandläkare är född i ett annat land. Sverige är på många sätt beroende av människor från andra länder. Med Sverigedemokraternas politik skulle möjligheterna att komma hit kraftigt begränsas - för dem som flyr undan krig och förtryck, från bomberna i Syrien, men också för dem som vill komma hit och jobba. I sin rädsla för människor med andra språk och andra erfarenheter drar Jimmie Åkesson undan mattan inte bara för Faribah från Iran eller Ashra från Syrien utan också för Sveriges möjlighet att klara jobben och välfärden i framtiden. Hur ska Jimmie Åkesson klara den demografiska utmaning som Sverige står inför? Hur ska vi få fler händer i välfärden, när Sverigedemokraterna vill stoppa dem vid gränsen?

Herr talman! Jag måste ställa frågan - jag har gjort det vid ett antal tillfällen förut: I vilken verklighet lever Annie Lööf? Den verklighet som hon ger uttryck för här är inte den verklighet som åtminstone jag lever i. I den verklighet som jag lever i har vi i dag en gigantisk utmaning vad gäller utanförskap, till följd av en för stor invandring på för kort tid. Problemet stavas arbetslöshet, särskilt bland utlandsfödda och särskilt bland dem som är födda i länder utanför Europa. Det är klart att det finns en framtid där det inom vissa yrken och i vissa sektorer kan uppstå tillfälliga luckor, tillfälliga behov av arbetskraft. Jag har ingenting emot att det kommer hit människor och fyller de luckorna. Jag har aldrig haft några problem med det och kommer aldrig att ha några som helst problem med det. Men att påstå att den asyl- och anhöriginvandring som vi har i dag på något sätt skulle ha som syfte att rädda välfärden långsiktigt är fullständigt absurt, för så är det ju inte. Tvärtom kostar den asyl- och anhöriginvandring som vi har i dag oerhörda pengar, och den drar isär det svenska samhället och skapar utanförskap. Det har ingenting med att rädda framtidens välfärd att göra. Jag förstår heller inte hur man räknar här. På något sätt utgår hela den idé som Annie Lööf ger uttryck för från att de människor som kommer hit ger välfärd, att de bara kommer att arbeta i välfärden, att de inte har något eget behov av välfärd. Så fungerar det inte, utan även invandrare blir äldre. Även invandrare blir sjuka. Även invandrare har behov av välfärd. När befolkningen ökar, då ökar också behovet av välfärdstjänster. Det är inte bara så att de som kommer arbetar i välfärden, utan de har också behov av den. Detta går helt enkelt inte ihop. Det är en fullständigt orimlig verklighetsbeskrivning som vi får av Annie Lööf. Problemet i dag stavas utanförskap och arbetslöshet. Det är det problem som vi står inför nu. (Applåder)

Herr talman! Det blir alltmer uppenbart att jag och Jimmie Åkesson lever i olika verkligheter. Jimmie Åkesson väljer att stänga av tv:n när bomberna haglar i Syrien. Jimmie Åkesson väljer att blunda när krig och förtryck drar fram i olika länder. Jimmie Åkesson väljer att skicka tillbaka barn och kvinnor till krigets Syrien, i stället för att de ska få en fristad i Sverige. Jimmie Åkesson valde att inte svara på min fråga. I verklighetens Sverige är var fjärde anställd i äldreomsorgen från ett annat land. I Stockholm är varannan anställd från ett annat land. Var tredje läkare och var fjärde tandläkare är från ett annat land. Svara nu på frågan, Jimmie Åkesson: Hur ska vi få fler händer som jobbar i välfärden, när du drar undan mattan för dem att vara här? Hur ska vi få fler händer i välfärden när ni vill porta dem vid gränsen?

Herr talman! Först och främst är detta äpplen och päron. Å ena sidan lyfts den här frågan utifrån något slags solidariskt perspektiv. Jag vill hjälpa flyktingar. Jag vill hjälpa väsentligt fler flyktingar än vad Annie Lööf eller den regering som hon företräder hjälper, den regering som tar pengar från biståndet och lägger på bidrag och bostäder till invandrare i Sverige. Det är ingen solidarisk flyktingpolitik, utan det är en direkt inhuman flyktingpolitik, skulle jag vilja påstå. Kom inte och prata med mig om flyktingpolitik och att hjälpa flyktingar! Om man sedan i nästa andetag påstår att den flyktinginvandring som vi har av solidariska skäl också handlar om att rädda välfärden långsiktigt tycker jag att det är ett dåligt sätt att rädda välfärden på, för det innebär stora kostnader för Sverige i dag. Det innebär så stora kostnader att det faktiskt begränsar vår möjlighet att upprätthålla och utveckla välfärden. Jag är väl medveten om att det finns massor av människor här i landet som är födda i ett annat land eller har sin bakgrund i ett annat land och som arbetar i Sverige i dag, till exempel i välfärden. Jag tycker att det är jättebra. Problemet är att väldigt många av dem som kommer hit från andra länder inte får en möjlighet att arbeta. Det är det som är utmaningen. Det är det som är problemet. (Applåder)

Herr talman! Det finns, Jimmie Åkesson, några i det svenska samhället som är mer utsatta för brott än andra. Tyvärr finns det en grupp där det är många allvarliga brottsoffer. Det är bland de kvinnor som flyttar hit och gifter sig med en svensk man. Självklart gäller det inte de flesta av dem, för de flesta kommer hit och lever i kärlek och gifter sig av kärlek. Men det finns de som lockas hit av en man som utnyttjar, misshandlar och våldtar kvinnor som kommer hit. Det finns ett speciellt problem för de utsatta kvinnorna: Om de lämnar mannen riskerar de att skickas ut från Sverige. Det finns en tvåårsregel. Det känner en del av männen till. En del har tagit hit kvinnor flera gånger. Vi vill ta bort tvåårsregeln för den som har misshandlats och blivit utsatt för våld på det här sättet, för den innebär att man gör kvinnorna mer utsatta, skyddar förövaren och straffar brottsoffret, kan man säga. Det vill inte vi. Jag menar att ni för en politik som skyddar personer som begår allvarliga brott, vilket ökar utsattheten för de här brottsoffren. Ni vill i stället ha en tioårsregel. Ni vill att man ska vänta i tio år med att bevilja permanent uppehållstillstånd, så att de kvinnor som nu kanske härdar ut och står ut, i förhoppning om att få stanna i Sverige - de kanske inte har något att åka tillbaka till, och de kanske också har barn med sig - kanske måste göra det i tio år i stället. Jag menar att det är inhumant, att det skyddar brottslingar och att det inte hjälper brottsoffer. (Applåder)

Herr talman! Jag vet inte hur utbrett det problemet är, men det förekommer säkert, säkert i alldeles för hög utsträckning. Det är naturligtvis oerhört problematiskt att det är på det sättet. Men eftersom tvåårsregeln finns i dag är det rimligen en majoritet av personerna i den här församlingen som också är inhumana och hemska, enligt Jonas Sjöstedt, och att det är Jonas Sjöstedt som sticker ut. Att vi har den här regeln kan bero på att det någonstans kan bli konsekvenser om man tar bort den. Vilka blir konsekvenserna av att ta bort en sådan här regel, Jonas Sjöstedt? Det har säkert Jonas Sjöstedt tänkt på, men han kanske inte bryr sig så mycket om de konsekvenserna. Vilka konsekvenser kan det få för den reglerade invandringen? Jag menar att det kan bli oerhörda konsekvenser, om vi väljer att ta bort en sådan regel. Därför är det rimligt att den finns kvar. Sedan ska naturligtvis brottslingar straffas i Sverige. Det är fullständigt orimligt att så inte sker. Vad jag vet vill Vänsterpartiet inte skärpa straffen, till exempel. Man vill väl över huvud taget inte ha straff för grova brottslingar. Men det tycker vi att man ska ha.

Herr talman! Om Jimmie Åkesson verkligen var intresserad av att straffa grova brottslingar skulle han känna till att detta är ett allvarligt problem. Prata med landets kvinnojourer om vilka som kommer till dem, om vad de har varit utsatta för och hur rädda och slagna de har varit! Men du vet, jag tror inte att du bryr dig. Jag tror inte att du bryr dig om de här kvinnorna, eftersom det för dig - det visar du så tydligt i den här debatten - är viktigare att misstänkliggöra deras motiv för att komma till Sverige än att komma åt en brottsling och att skydda ett brottsoffer. Jimmie Åkesson! Det säger en hel del om vad som skiljer oss åt. (Applåder)

Herr talman! Eftersom vi har en regel finns det väl ingen anledning att misstänkliggöra de motiv som dagens kvinnor har. Om man däremot tar bort den regeln kan det bli problematiskt. Det förstår Jonas Sjöstedt, även om han inte tar upp det i den här debatten. Man får inte begå brott. Det är i rimlighetens namn kriminellt att begå kriminella handlingar. Gör man det ska man naturligtvis straffas. För det har vi rättsvårdande myndigheter. Jag vill stärka deras resurser så att de får möjlighet att göra det i större utsträckning än tidigare. Vad jag vet har Vänsterpartiet inga sådana förslag, utan de riktar in sig på en sådan här fråga som jag tyvärr inte tror förändrar särskilt mycket för kvinnorna i denna grupp eller för andra människor som far illa i olika familjekonstellationer och familjeförhållanden. Det som vi måste göra är att stärka rättsväsendet så att vi kommer åt grova brottslingar som till exempel misshandlar sin livspartner. Det tycker jag är viktigt. (Applåder)

Herr talman! Jag tackar mina partiledarkolleger för den här debatten. Jag tycker att den ger en ganska bra bild av vad svensk politik handlar om just nu och var svensk politik står någonstans. Vi som kommer från de rödgröna partierna har talat om klimatutmaningen och vad Sverige måste göra. Vi har talat om hur vi ska få ned arbetslösheten. Jag har talat mycket om hur vi kan få fler trygga jobb och inte bara otrygga anställningar. Vi har berört utmaningarna i den svenska skolan och hur vi vill göra den bättre. Det har förts fram en rad idéer och initiativ. De har varit lite olika, men väldigt mycket har handlat om samma problem och utmaningar. Regeringens företrädare har också talat om oss. Ni har egentligen bara talat om oss. Jag har faktiskt suttit och väntat och undrat om det kommer ett enda nytt förslag om vad ni vill göra, och som ni inte redan gör, under de kommande åren. Men jag tror faktiskt inte att jag har prickat in något - inte ett enda. Ni har använt nästan all er tid till att tala om vad som händer när ni har förlorat valet. Det är nästan som att ni har tagit ut det i förskott. Vad händer när vi har förlorat valet? Så argumenterar en regering som är trött, som har slut på idéer och vars sista chans är att försöka gå i opposition mot sig själv. Man pratar inte om sin egen politik därför att det inte finns så mycket kvar. Man är ganska nöjd, och man är ganska färdig. Då talar man bara om motståndaren. På det sättet är detta en god ögonblicksbild av var svensk politik finns i dag. Göran Hägglund tog upp liknelsen med hästköttslasagnen och den stora hästköttsskandalen. Han frågade: Vilken sorts kött finns i den rödgröna lasagnen? Är det nötkött, eller kan det vara hästkött? Jag kommer osökt att tänka på någonting som hände i samband med denna lasagneskandalen. Den gjorde att man plötsligt runt om i Europa började ta prov för att få reda på vilket kött vi egentligen äter och som finns i vår mat. Man upptäckte allt möjligt konstigt. Det allra märkligaste i samband med denna skandal var när Islands livsmedelsverk testade en köttpaj. Den köttpajen innehöll inget kött alls. Det är nog Alliansens paj. Ert problem är att medan vi har någonting i vår paj eller i vår lasagne är det faktiskt helt tomt i Alliansens paj. Det finns så att säga ingenstans att gå och ingenting att komma med. Jag väljer hellre mellan olika sorters kött i en paj, eller ett vegetariskt alternativ, än en paj som inte innehåller någonting som man vet vad det är. Det är dessa val som vi står emellan. Vi kan inte vara nöjda. Vi måste våga förändra, förbättra och utveckla detta land till någonting mer och någonting bättre än vad det är i dag. Sverige är ett jättefint land på många sätt, och det är bra för de flesta människor som bor här. Men vi blir ett alltmer ojämlikt samhälle. Vi blir ett samhälle som präglas av stor otrygghet för många människor. Om du får ett besked om att du blir arbetslös eller sjuk kan det få enorma konsekvenser för ditt liv, din trygghet och din framtid. Uppdelningen mellan dem som har och dem som inte har blir allt tydligare. På viktiga områden står vi stilla - när det gäller klimatet och när det gäller jämställdheten mellan män och kvinnor. Jag tror att det är därför som den politiska debatten i Sverige har förändrats så snabbt under den senaste tiden. Nej, vi vill inte bara ha en tävling om vem som är bäst på att sitta still i båten någonstans i den politiska mitten. Vi vill tala om det som är viktigt. Hur ska vi äntligen få en större jämställdhet mellan män och kvinnor? Hur ska vi få en levande landsbygd - den som ständigt utarmas? Hur ska vi göra någonting åt klimatfrågan? Det är dessa saker som valdebatten borde handla om. Det borde vara ett val om värderingar och ett val om vilket Sverige vi ska ha. (Applåder) För mig börjar den debatten i dag på Malmö Centralstation. Där står de som kämpar för ett bättre Sverige, ett Sverige där oseriösa arbetsgivare inte ska kunna ge dig sparken för att det är lättare att ta tillbaka dig i morgon som timanställd. De gör någonting bra för hela det svenska samhället. Det normala på vår arbetsmarknad ska vara det trygga fasta jobbet. Visstidsanställningen ska vara det tillfälliga. Det ska vara undantaget. Man ska inte få sparka folk och ta in bemanningsföretag i stället. Det är det som är Reinfeldts Sverige - otryggheten som breder ut sig, där du alltid är ersättningsbar, och där du inte vågar säga ifrån mot chefen när han gör någonting som du inte gillar. Jag vill inte se ett sådant Sverige. Jag vill se ett Sverige där man har arbete men där man också har ett tryggt och bra arbete. För mig är det detta som valet handlar om. Det handlar också om hur vi ska organisera vår välfärd - skolan, äldreomsorgen och sjukvården. Vem är välfärden till för? Är den till för dem som smiter från skatt och stoppar pengarna i egen ficka, eller är den till för förskolebarnet, för den äldre eller för den som blir sjuk? Marknaden passar inte överallt. Marknaden skapar en ojämlik välfärd där det är upp till dig att välja rätt skola och där det inte är ett gemensamt ansvar att alla barn ska gå i en bra skola. För mig handlar valet om sådant, alltså det som håller ihop ett samhälle och som gör att vi är jämlika och kan skapa ett bättre samhälle. Vid detta val har Socialdemokraterna och Miljöpartiet ett val för sig. Som det ser ut i dag kan de välja att regera antingen höger ut eller vänster ut. Det gör skillnad. När vi säger: trygga jobb, säger Folkpartiet: inskränk strejkrätten. När vi säger: använd resurserna i välfärden till barnen och till de äldre, säger de borgerliga partierna: brassa på med privatiseringarna, och låt riskkapitalbolagen dra i väg med pengarna. Det är skillnad mellan om man regerar vänster ut eller höger ut efter valet i september. Vänsterpartiet är i detta val inte bara det tydligaste idépartiet när det gäller vilket land vi vill leva i. Vi är också det tydligaste partiet när det gäller att vi vill ha en regering fri från borgerliga ministrar. (Applåder) Vi är i dag den enda politiska kraft som säger att den nya regeringen i september inte ska innehålla några rester av Alliansen - inga rester av den isländska köttpajen i den nya regeringen. Det ska vara en rödgrön regering därför att vi vet att det är en sådan regering som kan lösa problemen, inte bara med välfärden, inte bara med arbetsrätten utan också med de andra stora utmaningarna. Det gäller till exempel jämställdheten, så att vi äntligen kan få en ekonomisk politik som väger in jämställdheten i varje beslut. En sådan politik skulle sänka skatten för de pensionärer som har lägst pension, och de flesta av dem är kvinnor. Men den skulle inte sänka skatten för storbankerna med miljarder som den här regeringen har gjort. En sådan regering skulle ändra våldtäktslagstiftningen, så att den inte är så svag som den är i dag och så att den inte lämnar så många tjejer och kvinnor i sticket som den faktiskt gör i dag. En sådan regering skulle ta jämställdheten på allvar. Vänsterpartiet är också det parti av alla partier i Sveriges riksdag som föreslår de största klimatinvesteringarna, inte bara på järnvägen och inte bara för att renovera de slitna bostadsområdena utan faktiskt för att bygga om Sverige i grunden för att vi ska klara den stora klimatutmaningen. Då är det lite skillnad mellan att regera tillsammans med någon som tar klimatfrågan på allvar och vill investera för att minska utsläppen och därmed skapa de nya jobben och att göra det med dem som är trötta, nöjda och inte riktigt ser problemet. Därför har vi en alldeles särskild roll i den här valrörelsen. Vi är inte bara garanten för trygga anställningsförhållanden och för en välfärd fri från privata vinster - vi är garanten för en regering fri från borgerliga ministrar. (Applåder)

Herr talman! Den svenska vänsterledaren har nu deklarerat att det farligaste med de partier som finns i Alliansen är att de inte vill någonting. Det farligaste med oss är alltså att vi är ofarliga - vi föreslår ingenting. Så har det inte alltid låtit, utan det har alltid hetat att vi i grunden vill riva ned samhället och förstöra allting. Så låter det inte nu. Det är dock inte ett korrekt återgivande av det anförande jag höll eftersom jag påpekade flera förslag vi vill se under nästa mandatperiod för hur jobben ska kunna komma fler till del. Jag nämnde funktionshindrade, och jag nämnde människor som kommer från andra länder. Det är ett tag sedan jag talade, men det var trots allt det jag talade om. Jag talade om förslag jag vill se när det gäller förbättringar i svensk skola. Det handlar om tidigare skolstart och mer matematikundervisning, för att bara nämna några av de förslag jag framförde. Jag lovar inte allt till alla, av det enkla skälet att jag tror att vi har en period framför oss då vi måste ha ordning i svensk ekonomi. Jag tycker att det är viktigt att vara ansvarsfull inför väljarna. När Jonas Sjöstedt säger att han ska ha en regering kliniskt fri från alliansföreträdare blir det också en regering kliniskt fri från dem som tar ansvar för ekonomin, förstår företagen och ser till att jobben blir fler. Det är alltså den framtid som väntar Sverige. Den stora gåtan för mig är hur man ska betrakta Vänsterpartiet. Det är samma sak som med Miljöpartiet, nämligen att det finns en ohyggligt lång lista över saker man verkligen tänker förändra Sverige med. Jag kan tyvärr inte räkna upp allt, men man ska till exempel anställa otroligt många fler i offentlig sektor och ta bort gränserna för sjukersättning. Man ska ta bort gränserna för sjukersättningen, och man ska höja nivåerna samt ha helt andra bedömningsgrunder. Fler ska få a-kassa; den ska både höjas och ges till många fler. Man ska ha lagstiftad rätt till heltid, och samtidigt ska arbetstiden förkortas. Staten ska bekosta bostäder, och kollektivtrafik ska vara gratis. Det är enprocentmål för kultursektorn, och miljonprogrammen ska rustas upp. Det finns inget slut på listan. Det är en löftesretorik av allt till alla. Sedan frågar vi Miljöpartiet, som har ungefär samma resonemang: Okej, men hur påverkar era förslag svenska folket? Då säger de: Det blir en klimathundring. Det betyder att man förminskar varje effekt inför befolkningen. Därför blir min fråga till Jonas Sjöstedt: Hur är din beskrivning av förminskningen av hur detta ska påverka svenska folket?

Herr talman! Jag tror att det här kommer att påverka svenska folket ganska mycket. Jag tror att vi kommer att få fler arbetstillfällen, och vi kommer att få en bättre välfärd. Vi kommer äntligen att sätta fart på bostadsbyggandet för att bygga bort bostadsbristen, och vi kommer att renovera gamla slitna förorter. Vi kommer att ta tillbaka privatiseringarna i välfärden och i stället skapa en välfärd att lita på, med inflytande för personal och brukare med valmöjligheter för dem som vill välja någonting annat - men utan att vinstintresset utarmar det. Jag skulle vilja att vi verkligen blev föregångare på jämställdhetsområdet och klimatområdet. Ja, vi vill förändra Sverige. Vi är garanten för att förändra Sverige på det sättet. Det är något helt annat än de korta små saker du nämnde att ni ändå vill göra, för vi är inte nöjda med hur det faktiskt ser ut i dag. Det är det som skiljer oss åt, och historiskt har det alltid varit så - Vänstern har drivit på med de nya idéerna, alltså med tankarna om välfärdsstaten, arbetsrätten, jämställdheten och vad det nu är. Sedan har ni kommit efter. Nu står ni här och har egentligen inte speciellt mycket med att komma med. Det är därför vi behöver en annan regering i Sverige och en regering som faktiskt vågar förändra saker. Vi kommer dock aldrig att riskera Sveriges ekonomi. Vi kommer alltid att ta hänsyn till att förslagen ska finansieras till varje krona. Grunden för vänsterpolitik är stabila statsfinanser och en god ekonomi. Jag vill bara påminna dig, Fredrik Reinfeldt, om att det jämfört med den tid då vi hade ansvar för Sveriges budget inte bara är högre arbetslöshet utan även sämre budgetsaldo och sämre ekonomi i dag. För mig är det viktigt att vi ska klara både och. Det kräver till exempel att de som tjänar riktigt mycket, som du och jag, får betala lite mer i skatt medan de flesta löntagare inte behöver göra det. Vi tror nämligen att jämlikhet är någonting bra. Vi tror att jämlika samhällen mår bättre än ojämlika och orättvisa samhällen. Där skiljer vi oss åt. (Applåder)

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att inför svenska folket vara tydlig med att vi inte ser år framför oss då vi kan spendera allt till alla. Jag tänker fortsätta vara en ansvarsfull politiker och inte drabbas av valfeber. Vi tänker dock förbereda kloka förslag för att barn ska lära sig mer i skolan och för att jobben ska bli fler, och vi kommer att fortsätta detta enträgna arbete. Vi kommer att berätta före valet vad vi vill göra med denna ansvarsfulla politik. Om nu Jonas Sjöstedt tror att de här stora förändringarna är något svenska folket längtar efter - förändringar som ska påverka Sverige i alla delar och ställa det svenska samhället på ända - och om Miljöpartiet nu har samma uppfattning, kan ni då inte kalla till en presskonferens och berätta detta för svenska folket? Berätta om den stora förändringen ni ska genomföra, om vad den är och hur den påverkar människor i deras vardag! I stället är det ju en tystnadens samarbete vi ser breda ut sig, där hela idén är att ingen ska ta er på riktigt stort allvar. Ingen ska gå igenom era listor, och ingen ska berätta vad ni föreslår. Framför allt ska ingen ens tro att det kommer att ske i verkligheten. Ni samarbetar med ett stort parti som inte vill ha med er att göra och som har som idé att inte ge några besked i några frågor. Svenska folket har inte en aning om vad som väntar dem, Jonas Sjöstedt.

Herr talman! Det finns en ironi i att Fredrik Reinfeldt säger att man inte vet vad som kommer med vår politik när vi har precis haft en hel debatt då vi har talat om vår politik. Också ni har talat om vår politik i stället för att tala om er egen, eftersom ni knappt har någon att komma med. Det är så det ser ut inför valet 2014. Ja, det finns skillnader mellan vår politik. Vi ser dock problemen. Det är inte bra nog med klimatpolitiken. Välfärden är inte bra nog. Skolan har stora problem, och för många unga går arbetslösa. Vi kan göra mycket mer, och vi ser problemen. Vi har många gemensamma lösningar. Det faktum att vi är tre skilda partier innebär också att väljarna har makten att lägga tyngdpunkten där de vill. Lägger man rösten på Vänsterpartiet lägger man tyngdpunkten på det parti som är tydligt med att vi inte vill ha borgerliga partier i regeringsställning. Vi vill ha trygga jobb, och vi vill ha en välfärd fri från privata vinstintressen. (Applåder)

Herr talman! Jonas Sjöstedt sade att Socialdemokraterna har ett val om de rödgröna får majoritet, nämligen att regera åt antingen höger eller vänster. Jag antar att "höger" betyder jag eller Annie Lööf - eller kanske Göran Hägglund, vad vet jag? Kanske skulle Fredrik Reinfeldt ingå. Göran Hägglund såg lite frestad ut en stund när han hörde att Sjöstedt skulle vara med, men sedan ångrade han sig. Sanningen är att jag kan lugna Jonas Sjöstedt. Du får ha Socialdemokraterna för dig själv. Du behöver inte vara orolig; ingen av oss kommer att sätta sig i en regering med de rödgröna om det skulle bli ett sådant flertal. Jag kommer att göra allt jag kan för att det ska undvikas, men om svenska folket röstar så får Vänsterpartiet vara med och styra. Jag lovar. Ni får vara med. Ett besked har vi fått, inte bara här i dag utan framför allt de senaste dagarna, och det är att Vänsterpartiet tycker att man inte ska ha läxor i skolan. Jag håller alltså med; ni ger en del besked som är viktiga. Det är ingen liten fråga, utan det handlar om hur skolan ska arbeta och om våra undervisningsresultat i Sverige. Det handlar om att kunskapsresultaten har sjunkit under 20 års tid i svensk skola. Jag tror att en av de åtgärder som måste vidtas för att lyfta resultaten är att elever behöver anstränga sig mer. Det är inte den enda åtgärden - vi behöver en bättre lärarutbildning, mer resurser och allt möjligt - men elever måste anstränga sig mer, och det måste vi våga säga. Jag fattar ju att skolungdomar som intervjuas säger: Läxfritt? Jippie, då kan jag göra annat! Vi vuxna har dock ett lite större ansvar, och vi måste våga säga detta. Då säger Vänsterpartiets ledande skolpolitiker - jag hade en debatt häromdagen - att det inte är läxor ni är emot. Läxorna ska dock få göras i skolan, så det är hemläxor ni är emot. Det är alltså något försök till nyspråk - jag trodde liksom att läxa var samma sak som hemläxa. Annars kallar vi det lektioner. Men berätta gärna varför ni vill stoppa hemläxor i den svenska skolan, Jonas Sjöstedt.

Herr talman! Det är en gammal sanning, inte minst i den politiska debatten, att man kan missförstå allt bara man anstränger sig lite. Jan Björklund brukar vara duktig på att anstränga sig på det här området. Vad är det man har föreslagit i Hallstahammars kommun, som styrs av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet? Jo, det är att alla barn ska få hjälp med sina hemuppgifter i skolan. De ska kunna gå till ett rum där det finns en lärare som hjälper dem. Jag hörde en av de elever som uttalade sig på tv säga: Det här är så bra, för ibland arbetar min mamma kväll och då kan hon inte hjälpa mig. Då kan min skolkamrat få hjälp med sina läxor, men jag kan inte få det. Därför vore det så bra om jag också fick den hjälpen. Det är precis det här det handlar om, nämligen att ge barn och ungdomar samma chans och samma möjligheter. Alla barn har rätt att få hjälp med den uppgift de har fått till nästa lektion. Man ska kunna göra hela skoldagen i skolan om man vill det. Om man sedan ger uppgifter eller inte till nästa lektion, eller hemuppgifter, är naturligtvis upp till skolan att bestämma. Men tanken att alla barn ska få den här hjälpen är en väldigt fin tanke. Det är ju så vi hjälper de barn som har störst behov, och det är det som vi står för. Vad är det ni står för? Jo, ni står för att den som har råd, och man måste tjäna ganska bra, ska få RUT-bidrag om man tar hem någon, som inte ens behöver vara en utbildad pedagog, som kan hjälpa just mitt barn. Det är ineffektivt, det hjälper mycket färre, det är orättvist, och det är en hårdare sortering i skolan. Jag tycker att det här är en så tydlig bild av att vi vill olika saker. Vi vill ha en skola som hjälper alla, och allra mest dem som verkligen behöver det. Ni verkar inte tycka att det är ett mål. (Applåder)

Herr talman! Jonas Sjöstedt försöker nu vrida sig ur det här förslaget, beslutet och synpunkterna från Vänsterpartiet som har åskådliggjorts de senaste dagarna. Läxfritt Hallstahammar är rubriken på Vänsterpartiets förslag. Jag håller med om att man ska ha stödmöjligheter i skolan, också för att göra hemuppgifter. Man kan gå dit och få hjälp med olika saker och med hemuppgifter. Men det där är ett läxfritt Hallstahammar, Jonas Sjöstedt, och er skolpolitiska talesman sade att det betyder att man inte ska ha hemläxor längre. Och det är en väldigt stor skillnad. Jag säger att vi behöver ha mer hemläxor i Sverige. Sedan håller jag med om - och vi föreslår från regeringens sida 400 miljoner, mycket mer pengar än vad Vänsterpartiet någonsin har föreslagit - att vi ska ge statsbidrag till kommunerna för läxhjälp och extra stödundervisning för elever som behöver det. Men grunden för detta är att det ges hemläxor. Elever kommer att behöva arbeta mer i framtiden, inte mindre. Jonas Sjöstedt hänvisar till elever i en skola som tyckte att ert förslag var toppen. Det förstår jag också, och jag kanske till och med själv hade tyckt när jag gick i skolan: Vad bra att slippa hemläxor. Då kan jag göra annat än ett skolarbete som är trist. Men vi måste våga stå för, Jonas Sjöstedt, att skolarbete är viktigt, och vi måste våga säga det till våra unga, både du och jag.

Herr talman! Hade jag haft de resultat av min skolpolitik som Jan Björklund har haft skulle jag ha haft lite större ödmjukhet i debatten om den svenska skolan. Vi har ju ett fall i skolresultat och en ökande ojämlikhet som är katastrofal. Jag lyssnade på vad man sade i Hallstahammar. Och det man sade var att alla barn skulle få hjälp med sina hemuppgifter och ha möjlighet att göra dem i skolan med den här hjälpen. Du försöker förvränga det till någonting annat. Jag tycker att du ska välkomna att kommunpolitiker runt om i Sverige vill ta ansvar för att alla barn ska få den hjälp med hemuppgifter som de behöver. Det är verkligen att stötta barnen och ungdomarna så att alla ska kunna få samma chans. Men Jan Björklund missar sällan möjligheten att ta en enkel partipolitisk poäng, även om det han säger inte stämmer helt med sanningen. (Applåder)

Herr talman! Över 160 000 barn och 33 000 medarbetare går varje dag till en helt vanlig skola, inte kommunal men snarlik på nästan alla sätt. Det är elever och medarbetare som aktivt har sökt sig till skolor för att de kanske erbjuder en annan pedagogisk inriktning eller för att just den utbildningen inte finns på hemorten. Nio av tio företag är små företag med en eller två skolor, fjärran från en multinationell skatteplanerande skolkoncern. Nio av tio är små. Häromdagen gav Jonas Sjöstedt sitt tydliga besked till alla dessa människor, till entreprenörer som Maria på Skolhoppet eller Anita på Glada Hudikgymnasiet och alla deras elever. Han sade så här: Mitt marknadsråd är att lämna sektorn. Att vara politiker innebär ett enormt ansvar, och jag är inte riktigt säker på att Jonas Sjöstedt inser vidden av ett sådant uttalande från en ledande politiker. Hur tror Jonas Sjöstedt att det känns för tusentals entreprenörer, eldsjälar, medarbetare och elever när Vänsterpartiet, och Miljöpartiet för den delen, underkänner deras val, krossar deras framtidsdrömmar, grusar deras investeringar och drar undan mattan för elevernas utbildning och pedagogernas försörjning? På vilket sätt blir världen bättre när skolor av hög kvalitet - nio av tio är små - får lägga ned?

Herr talman! Vad har vinstjakten inneburit för den svenska skolan? Bland annat att vi fått en koncentration där riskkapitalägda Academedia dominerar och köper upp alltmer. Jag vet att Annie Lööf helst talar om de små, men det är riskkapitalbolagen som tar över. Vad kännetecknar skolorna som drivs av vinstmaximering och girighet i kontrast till dem som har ett långsiktigt perspektiv? Jo, det är lägre lärartäthet. Det är så man tjänar pengarna. Det är pedagogerna som kostar. Det är så man gör vinst på att ha färre lärare och färre speciallärare. Där är skillnaden särskilt stor. Vem betalar priset? Jo, det gör alla de elever som inte får den hjälp som de förtjänar, alla de som skulle ha behövt någon som satte sig ned bredvid dem och sade: Jag hjälper dig med det här. Vi fixar det tillsammans. Det är de som inte får det på grund av den här vinstjakten, och det är de elever som går i en skola som går i konkurs. Är man från Småland och känner till JB-gymnasiet vet man ju hur det kan gå när en skola går i konkurs, när man blåser både elever och skattebetalare i grunden, därför att girigheten kom före omtanken. Då får vi en betygsinflation där det är viktigare med reklam för skolan än att berätta för eleven: Du har ett problem här, så du måste läsa på bättre. Då får man fokus på något annat än lärandet. Vad säger vi då till dem som har en skola som är privat? Jo, vi säger: Om ni är där för utbildningens och elevernas skull är ni välkomna att ombilda ert bolag till ett SVB-bolag och fortsätta. Men om ni är där bara för att tjäna pengar på barnen och sedan dra er ur, då är det dags att planera för en exit och tänka på refrängen, därför att vi tänker sätta elevernas behov före vinstintresset. Vi kommer att sätta omtanken före girigheten. (Applåder)

Herr talman! Som vanligt väljer Jonas Sjöstedt att trycka på repeatknappen och prata vinster och riskkapital. Han väljer att se världen genom väldigt skitiga glasögon, och då missar man lätt helheten. Som jag sade i inledningen är nio av tio aktörer små. Många av de här entreprenörerna har belånat hus och hem för att lyckas med sin vision om en bättre skola. Maria, Krister, Anita, Magnus, Lillemor och Jörgen sade själva oroat i Aftonbladet för några veckor sedan: Det lilla överskott vi eventuellt kan åstadkomma behöver vi få bestämma över själva för att kunna vara långsiktiga och få tillbaka det vi satsat av egna pengar. På skolor med duktiga elever och lärare kommer både Vänsterpartiet och Miljöpartiet att tvinga dessa att sätta upp denna lapp: Stängt på grund av ideologi. Jonas Sjöstedt! På vilket sätt blir världen bättre med färre skolor av hög kvalitet som får stänga ned? (Applåder)

Herr talman! Eleverna på Karlstads idrottsgymnasium kom till skolan på morgonen, fick ett besked om att de skulle samlas i samlingssalen där de fick beskedet: Ni kan gå hem nu, därför att er skola har gått i konkurs. Sedan fick kommunen ta hand om dem. Ta din lapp, åk till Karlstads idrottsgymnasium och sätt upp den på dörren! Det är så ert system fungerar i dag. (Applåder) Vi har en skola som blir alltmer ojämlik där det handlar om vilken skola man går i om man ska få en bra start i livet. Det tvingar oss som föräldrar att tänka så här: Hur ska jag välja rätt skola för mitt barn? Jag vill ha ett samhälle där vi gemensamt ser till att alla barn börjar i en bra skola. Inget barn ska börja i en dålig skola. Inget barn ska börja i en skola som går i konkurs. Därför ska omtanken, inte girigheten, styra välfärden. (Applåder)

Herr talman! I mitt anförande vädjade jag om en sjyst valrörelse. Jag riktade mig till hela församlingen och till samtliga partiledare, för jag tycker att det är viktigt i allmänhet. Men vill rikta mig specifikt till Vänsterpartiets ledare, därför att det finns en undervegetation i Vänsterpartiet som jag tycker är ganska obehaglig. Jag har själv mött den vid olika tillfällen, senast under våren när jag försökte bedriva valkampanj runt om i landet. Jag stötte då på allehanda motdemonstrationer, människor som uppträdde, som jag sade, oerhört aggressivt, förde oväsen och på olika sätt försökte störa ut möten, så att jag eller andra politiker med min uppfattning inte skulle få möjlighet att tala till folket på det sätt som är rimligt att kunna göra inför ett val. Några exempel: I Göteborg försökte jag hålla ett valmöte. Där hade Ung Vänster organiserat en motdemonstration som gjorde det helt omöjligt att genomföra mötet. Denna protest, motdemonstration eller aktion hyllades av en partistyrelseledamot i Vänsterpartiet som skrev så här på sin Facebook: Protesten - motdemonstrationen, aktionen - hyllades av en partistyrelseledamot i Vänsterpartiet, som skrev så här på Facebook: "Jag ser på GTs livesändning att ni jagat bort Jimmie nu. Heja heja, ni är bäst!" Min fråga till Jonas Sjöstedt är: Kan man rimligen sitta i Vänsterpartiets partistyrelse och hysa den typen av uppfattningar? I Karlstad såg vi en av de högsta riksdagskandidaterna för Vänsterpartiet - möjligen den allra högsta, jag låter det vara osagt - elda på motdemonstranterna som kastade ägg och förde allmänt oväsen. Kan man kandidera till riksdagen för Vänsterpartiet och samtidigt elda på den här typen av motdemonstranter, vars agerande får till följd att politiska möten inte kan genomföras? Ett tredje exempel gäller en av Vänsterpartiets högsta EU-kandidater, som vid två tillfällen under valveckan fördes bort av polis för att han stört sverigedemokratiska valmöten. Kan man kandidera för Vänsterpartiet och störa valmöten på det sättet?

Herr talman! För Vänsterpartiet är yttrandefriheten och mötesfriheten absoluta. Det innebär att du, Jimmie Åkesson, har rätt att hålla dina valmöten. Ingen har rätt att på något sätt förhindra dig att hålla dem. Men det innebär också att den som vill demonstrera mot rasism har rätt att göra det. Man har rätt att synas, höras och manifestera vad man tycker, men inte på ett sätt som förhindrar dig att genomföra ditt valmöte. Mötesfriheten och yttrandefriheten gäller bägge inblandade parter. I Karlstad sade polisen att det hade varit fullt möjligt att genomföra mötet om man från er sida hade velat göra det. Det här har vi varit alldeles kristallklara med. Jag tror att du känner till detta, Jimmie Åkesson. Vänsterpartister springer inte omkring med järnrör. (Applåder)

Herr talman! Jag vet inte hur jag ska tolka detta. Jag ställde tre konkreta frågor. Den första gällde att en av Jonas Sjöstedts kolleger i Vänsterpartiets partistyrelse tyckte att det var bra att man jagade bort en folkvald politiker från ett torg. Den andra gällde en riksdagskandidat som eldade på en folkmassa och uppmanade den att låta ännu högre, så att mitt tal inte skulle höras. Man störde ut en tillståndsgiven manifestation, vilket är ett brott mot nuvarande lagstiftning. Den tredje frågan gällde en av Vänsterpartiets toppkandidater till Europaparlamentet. Denne fördes vid två tillfällen under valveckan bort av polisen för att ha stört våra valmöten. Kan man göra så här och samtidigt företräda Vänsterpartiet? Det är väldigt enkelt att svara ja eller nej på den frågan.

Herr talman! Jag har varit väldigt tydlig, och det var jag även för en minut sedan. Man har rätt att synas och höras när man demonstrerar mot rasism, men man har inte rätt att förhindra någon annan att hålla ett valmöte. Det har jag tyckt hela tiden, och jag kommer att fortsätta tycka det. Det är det som är Vänsterpartiets politik. Vi är inte ett parti som springer omkring med järnrör. (Applåder)

Herr talman! En av de senaste årens snabbast växande sektorer i Sverige är hemservice genom RUT-avdrag. På några år har vi gått från en situation där det existerade en ganska stor svart arbetsmarknad, med otrygga jobb för människor som ibland utnyttjades på ett alldeles förfärligt sätt, till en situation där 16 000 arbeten kommit till. Fler människor har fått ett jobb att gå till, och det är arbeten med sjysta villkor. Svartarbetet har trängts tillbaka. För många barnfamiljer innebär det här en större möjlighet att leva sitt liv på det sätt de vill. För många äldre har det inneburit en möjlighet att bo kvar i sitt hus eller sin lägenhet längre genom att de har kunnat köpa städning, fönsterputs, gräsklippning eller vad det nu kan vara. Socialdemokraterna sopar till - om uttrycket tillåts - den här sektorn genom att reducera avdraget, men vill behålla ROT-avdraget på oförändrad nivå. Vänsterpartiet vill göra rent hus och säger att det där med RUT-avdrag är dåligt och ska tas bort. Detta kostar 16 000 jobb. Det förändrar situationen för barnfamiljer och äldre, som gärna vill köpa de här tjänsterna för att få sin tillvaro att gå ihop. Det gynnar en svart sektor som de flesta av oss inte vill ska växa i styrka. Min fråga till Jonas Sjöstedt blir helt enkelt: Varför brinner ni av iver att förstöra ett populärt system som underlättar tillvaron för många människor och ger 16 000 arbetstillfällen? (Applåder)

Herr talman! Man får gärna anlita och betala någon som kommer hem till en och hjälper till med att städa, ta hand om ens barn, putsa matsilvret eller vad man nu vill ha gjort. Det står var och en fritt. Jag har ingen som helst moralisk aspekt på att man gör det. Det är fritt fram. Men man kan inte räkna med att någon annan betalar. Jag kan inte räkna med att du ska betala åt mig, Göran Hägglund, när jag tar hem någon som gör jobbet om jag inte vill städa hemma själv. Jag får betala det själv med mina egna pengar. Det är där det skiljer sig. Vilken har då effekten blivit av RUT-bidraget? Göran Hägglund säger att de svarta jobben är borta. Det stämmer inte. Tvärtom finns det tydliga både forskningsresultat och tecken som visar att den svarta och den vita sektorn växer ihop och att det finns betydande problem med svart arbete inom RUT-bidragssektorn. Därmed underkänner jag det argumentet. Fördelningspolitiskt är det här ytterst tveksamt. Var använder man RUT-bidraget mest? Jo, det gör man till exempel i de kranskommuner till Stockholm där de verkliga höginkomsttagarna bor. Det gör man inte i Degerfors eller Sorsele, utan det gör man där de allra rikaste finns. Det är de som vinner på detta. Men i Degerfors och Sorsele får man betala för att de här personerna ska ha hjälp i sitt hem på det här sättet. Jag tycker att det är en bakvänd fördelningspolitik att göra så. Inte heller är det gratis. Om man använde de här pengarna till att bättra på hemtjänsten - och gudarna ska veta att det behövs på många ställen i Sverige - och sänkte hemtjänsttaxan till 100 kronor, då skulle fler kunna använda hemtjänsten. Fler med lägre inkomster skulle kunna göra det, och väldigt många fler skulle kunna få ett riktigt bra arbete med kollektivavtal och heltid på ett sätt som fördelar servicen på ett rättvist sätt. (Applåder)

Herr talman! Jag har ändå lite svårt att frigöra mig från att det finns andra tankar bakom avskaffandet än de som Jonas Sjöstedt här framför. När arbetet påbörjades för att införa RUT-avdraget sade Konjunkturinstitutet att det skulle komma att vara självfinansierat om man kom upp till 10 000 anställda på området. Nu är det 16 000 personer som jobbar där. Det här är en sak som förändrar tillvaron för en sektor som växer fram, ger människor jobb och underlättar för andra människor att få tillvaron att gå ihop. Hur är det med ROT, Jonas Sjöstedt? Gäller samma argument där? Borde ROT-sektorn och möjligheterna till avdrag avskaffas? Det är huvudsakligen män som jobbar där. Jag tycker att det är rimligt med tanke på de - för att använda en teknisk term - skattekilar som vi har i Sverige att vi underlättar för människor att köpa tjänster, för det förbättrar tillvaron för dem som får jobb och för de människor som köper tjänsterna. (Applåder)

Herr talman! Det är inte så att alla städfirmor skulle försvinna om man inte hade ett RUT-bidrag. En hel del av dem skulle finnas kvar. Vi lever i ett samhälle som präglas av ökade klasskillnader och inkomstskillnader. En effekt av det är att människor har råd med sådant i större utsträckning. Men det finns ingen anledning till att pensionären som du har gett högre skatt ska vara med och finansiera städning i Danderyd hemma hos den som tjänar miljoner, Göran Hägglund. Det är en helt bakvänd fördelningspolitik. Vad säger vi då om ROT? Vi vill sänka taket för ROT, men behålla systemet ett par år. Sedan räknar vi med att vi har fått fart på bostadsbyggandet i det här landet. Det är det som ni har misslyckats med. Ni har bara utrett saker, så mycket att ni skulle kunna bygga ett litet hus av alla utredningar ni gjort under Attefall. Vi kommer att ha fått sådan fart på bostadsbyggandet i Sverige att vi kommer att behöva varenda byggnadsarbetare som finns för att bygga bort bostadsbristen, och det tycker vi är viktigare. (Applåder)

Herr talman! Det har fallit på min lott att summera och runda av mandatperiodens sista partiledardebatt. Jag tackar för det förtroendet. Sverige går till val om mindre än tre månader. Ibland hör man människor säga att det inte spelar någon roll hur man röstar, men det gör det förstås. Det spelar en roll, och det kommande valet är ett verkligt viktigt vägval. Det är utan tvekan mycket som står på spel. En del av de frågorna har belysts under debatten tidigare i dag. Det handlar om energipolitiken, trygg försörjning eller ett gigantiskt experiment som äventyrar välstånd och välfärd. Arbete är grunden för välfärd och välstånd. Ändå kommer alliansregeringens arbetslinje att ställas mot en ledighets- och arbetsförkortningslinje i valrörelsen. Valet avgör om den lilla valfrihet som finns inom barnomsorgen ska finnas kvar eller om den socialistiska standardiseringspolitiken över människors livsval ska segra. Herr talman! Det har gått så långt att valet till riksdagen om fördelningen av föräldraförsäkringen ska voteras och kvoteras av riksdagens kammare eller avgöras av människor själva. Ett annat vägval handlar om skatter. Alliansregeringen har fört en politik som har gett enskilda och alla familjer mer pengar i hushållskassan. Samtidigt har det genererat stora ökningar av skatteintäkter till välfärden genom att fler kommer i arbete. Vänstersidan planerar att dramatiskt höja skattesatserna och kommer på det viset, om de får chansen, att minska tillgången till arbete. Försvaret har berörts. Det stundande valet avgör om vi ska ta hänsyn till att omvärlden har förändrats eller om försvaret ska genomgå en kraftig nedrustning. Svenska folkets val av valsedlar avgör också om det som vi alldeles nyss diskuterade här, om hemservicebranschen ska pressas tillbaka, kanske avvecklas, eller om den ska få möjlighet att växa vidare till nytta för barnfamiljer, äldre och alla dem som har fått jobb i den sektorn. Valet avgör om skola, vård och omsorg ska bli offentliga monopol eller om makten ska ligga hos medborgarna att välja mellan olika aktörer. Sverige kommer inte att fortsätta att vara som det är vid ett eventuellt regeringsskifte. Man kan inte tro att man får Alliansens trygga ekonomiska politik, den valfrihet vi har infört, växande resurser till välfärden och sedan bara lägga till oppositionens ofinansierade förslag. Att välja oppositionen är som jag ser det, herr talman, ett spel med mycket höga insatser. Herr talman! Jag vill varna väljarna för en vänstrigare vänster. Hittills under de tidigare perioderna när Socialdemokraterna har styrt har de försökt att balansera i en vänster-mitten-position. Nu vill en försvagad socialdemokrati samarbeta med Miljöpartiet. Det är ett parti som sedan Maria Wetterstrands och Peter Erikssons dagar med full kraft dragit sig vänsterut och nu knappast kan skiljas från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet vädrar morgonluft och blir alltmer ultimativt och mindre kompromissvilligt. Oppositionspartierna formulerar vart och ett för sig önskelistor som är betydligt längre än de som jultomten har att hantera i december månad. Men de partierna har inte ätit sin spenat, det vill säga förberett sig på ett sådant sätt att önskningarna kommer att kunna förverkligas. Jag tror att det finns tre alternativ om det skulle hända. Partierna har utgiftskrav som de bara till en tredjedel finansierar gemensamt. Vad händer om det är så? Vad händer med en sådan politik? Det första sättet är att familjer och företag kommer att drabbas av ännu större skattehöjningar än de som redan har aviserats och som är stora nog. Det andra alternativet är att en ny regering tvingas svika de löften som man vitt och brett delar ut till väljare och som väljarna kan tänkas ta på allvar och tro att de ska genomföras. Ett tredje alternativ är att svensk ekonomi kapsejsar. De som får betala det högsta priset är de med de minsta marginalerna. Detta är inte partier som har presenterat en trovärdig finansiering av sina förslag. Herr talman! När jag växte upp fanns det ett fenomen - åtminstone i Degerfors, och jag tror på många andra håll - inom framför allt föreningslivet. Det var en dagsresa med abonnerad buss till vilken man kunde anmäla sig och betala en mindre avgift. Det kallades för en resa mot okänt mål. I konceptet ingick att man inte visste var man skulle hamna. Det skulle bli en överraskning. Varför nämner jag det? Jo, därför att vänstersidans erbjudande är just en resa mot okänt mål. Ingen vet vart man är på väg, och ännu värre: Ingen vet riktigt vem det är som kommer att hålla i ratten. Är det Sjöstedt? Är det Fridolin? Eller är det Damberg och Löfven som ska bestämma? En sådan resa i politikens värld skulle jag vilja avråda från, herr talman. Herr talman! Politik måste hänga ihop. Politik kan inte vara ett antal post-it-lappar där man bara anger önskemål, utan det måste hänga ihop. Det måste finnas en stabil grund för att det ska fungera. Vänstersidans utgiftskarneval är inte förenlig med den ansvarsfullhet som krävs för att Sverige ska ha en fortsatt positiv ekonomisk utveckling med nya jobb, större skatteintäkter och förstärkt välfärd. Man har massor av idéer om vad man ska göra men inte finansiering. Det handlar om massanställningar inom offentlig sektor, att höja bidrag och ersättningar, att betala människor för friår och arbetstidsförkortningar, att lägga ned en betydande del av vår energiproduktionskapacitet och att slå mot hemservicesektorn. Det är i varierande grad begränsningar av möjligheterna för medborgarna att själva välja utförare inom skolan, vården och omsorgen. Listan över oppositionspartiernas önskningar är oändligt lång. Det finns en uppenbar risk att det enda löftet man klarar av att infria är Miljöpartiets löfte om nolltillväxt. (Applåder) Herr talman! Jag har tidigare under debatten försökt att illustrera tillväxtens betydelse. Det spelar roll hur det går för ett lands ekonomi inte bara för att vi ska kunna skapa löneökningar för oss som löntagare utan också för ökande skatteintäkter för att kunna finansiera de utmaningar vi har inom offentligt finansierad verksamhet. Det hänger ihop och är väldigt viktigt. Jag tror inte att den politik som siktar på att inte ha tillväxt skulle vara någon försäkring om en bättre miljö, en bättre välfärd och en bättre tillvaro, snarare tvärtom, skulle jag säga. Min slutsats är, som jag har sagt tidigare, att utan tillväxt kommer det bara att finnas nedskärningar för riksdagen att fördela i kommande budgetarbete. Dit ska vi inte, herr talman. Det trygga och kloka alternativet är att rösta på Kristdemokraterna och allianspartierna, för Sverige behöver väldigt mycket mer. Det är ingalunda så, som man ibland har fått intrycket av från inläggen här, att vi på något sätt skulle vara färdiga. Vi bedriver politik varje dag för att det ska komma till fler arbetstillfällen, för att välfärden ska kunna utvecklas och finnas där tryggt för mig när jag blir gammal, eller när jag blir sjuk, eller för de små när de börjar skolan. Jobbet fortgår. Det är ibland ett grått arbete, men likafullt ett viktigt arbete. Det som utmanar står för ett ganska stort äventyr. Det står väldigt mycket på spel för svenska folket i det kommande valet, herr talman. (Applåder) I detta anförande instämde Annelie Enochson (KD).

Herr talman! Jag tackar socialministern. Hur ser Kristdemokraterna på att Ringhals i morgon startar en av sina reaktorer med kärnkraftsbränsle från ett av Putins företag i Ryssland?

Herr talman! Det är inte vi som på politisk väg bestämmer varifrån de företag som producerar el i Sverige köper sina insatsprodukter. Det är någonting som företagen bestämmer själva. Jag tror att det skulle vara olyckligt om vi i kammaren beslutade om sådana saker. Däremot är det viktigt att varje företag har framförhållning och tänker igenom att man fattar beslut som är grundade i det som är tryggt, säkert och långsiktigt bra för Sverige. Det finns uppgifter om att Sverige skulle köpa en liten, liten del från gruvor som finns i Ryssland. Här har företagen alla möjligheter att köpa från annat håll om de skulle komma fram till det. Men ansvaret för att besluta om inköpen ligger hos företagsledningarna.

Herr talman! Vattenfall, som äger Ringhals, är alltså ett statlig bolag som regeringen styr över. De köper nu kärnkraftsbränsle från Rosatom. Jag visar här företagets hemsida, där de stolt visar upp kärnvapen som det paraderas med framför Kreml på Röda torget i Moskva. Även ett litet, litet kärnvapen är ett stort problem, Göran Hägglund. Därför kvarstår min fråga: Tycker Göran Hägglund och Kristdemokraterna att det är bra säkerhetspolitik och bra energipolitik för Sverige att vi köper bränsle till våra kärnkraftverk från ett företag som är djupt invecklat i Putins kärnvapenprogram? Jag ser bara två problem med ryskt kärnkraftsbränsle. Det ena är att det är kärnkraftsbränsle, och det andra är att det är ryskt.

Herr talman! Här försöker Gustav Fridolin på något sätt få mig att framstå som att jag skulle vara för kärnvapen. Det kan jag deklarera att jag inte är - så får vi det fört till protokollet för ordningens skull. Jag är inte heller för att vi här i riksdagen bestämmer om var inköpen ska göras. Den ordning som vi har är att de företag som vi äger, i den mån de är statliga, ska hanteras på ett sådant sätt att de själva avgör detta. Jag utgår ifrån att man gör det här på ett sätt som är tryggt, framtidsinriktat och bra för vårt land och för den verksamhet man är satt att sköta. (Applåder) Partiledardebatten var härmed avslutad.